Vid Atlantens utpost

  Havsdikterna har ännu inte gått in för dockning. De har legat i Medelhavet och inväntat bättre väder för färden över Atlanten. Men först gör de ett stopp vid den franska kusten.

Pointe du Séhar, Bretagne

***

Sånger vid Atlanten, av Sigfrid Siwertz (1882-1970)
(ur Havet : en lyrikantologi / sammanställd av Ingvar Holm ; med bilder av Gösta Werner. Höganäs : Bra bok, 1988.)

Morgon

Vid Séhar på yttersta reveln stod
en man och såg över havet,
och västan tonade stark i hans blod
och i böljor av blå och stigande flod
var hans sinnes svårmod begravet.

Mot musselklippan, där tumlarna gå,
hur mäktigt havsvågen bryter!
Och i skriken från måsar som virvla och slå,
och i brottens fradga och djupets blå,
vad friskhet av vilda myter!

Det susar och silar i tångskogens snår
dit de trasiga böljkrönen välta,
och i holkade grottor, som floden slår,
där åskar minnet av Tellus' vår
mellan väggarnas vita sälta.

Som en barnablick så tanklös och klar
är den kalla rymdens blånad,
och du leker, Atlant, som en munter barbar
med strandens snäckor och mänskornas dar
och ljusets silverne spånad.

Du fångar en il, du speglar en sky -
var stund är den ny och en annan ...
Men vem djärves att skända ditt falska gry!
Jag står rak i dånet med rodnande hy
och all-livets fläkt om pannan.
...

***

  Atlanten är den näst största av oceanerna och täcker en femtedel av jordens yta. Geologiskt är Atlanten den yngsta oceanen. Källa: NE

United States, 1950-tal

  Atlantens blå band är en utmärkelse till det fartyg som utför den snabbaste färden över Nordatlanten. Man mäter mellan Bishop Rock utanför Cornwall i England och Ambrose Channels fyrskepp utanför New York. Det amerikanska passagerarfartyget "United States" satte 1952 det nu gällande rekordet med en genomsnittshastighet av 35,6 knop under en resa på 3½ dygn. Källa: NE

**

Crossing the Atlantic, by Anne Sexton (1928-1974)
(from The Complete Poems of Anne Sexton. Boston : Houghton Mifflin, 1981.)

We sail out of season into an oyster-gray wind,   
over a terrible hardness.
Where Dickens crossed with mal de mer
in twenty weeks or twenty days
I cross toward him in five.
Wrapped in robes—
not like Caesar but like liver with bacon—
I rest on the stern
burning my mouth with a wind-hot ash,   
watching my ship
bypass the swells
as easily as an old woman reads a palm.
I think, as I look North, that a field of mules   
lay down to die.

The ship is 27 hours out.
I have entered her.
She might be a whale,
sleeping 2000 and ship’s company,
the last 40¢ martini
and steel staterooms where night goes on forever.   
Being inside them is, I think,
the way one would dig into a planet
and forget the word light.
I have walked cities,
miles of mole alleys with carpets.
Inside I have been ten girls who speak French.   
They languish everywhere like bedsheets.

Oh my Atlantic of the cracked shores,
those blemished gates of Rockport and Boothbay,   
those harbor smells like the innards of animals!   
Old childish Queen, where did you go,
you bayer at wharfs and Victorian houses?
...