Stories with fourteen lines

  Sonettlördagarna har nått The End. Det avslutande inlägget innehåller två annorlunda sonetter, skrivna av Paul Muldoon och Elizabeth Bishop. Den tredje är en favorit i repris, signerad Wendy Cope.

  I adventskalendern syns ytterligare en förebild, Kwame Alexander. Han är poet, utbildare, bästsäljande författare till 21 böcker, och mottagare av 2015 års Newberymedalj för romanen, The Crossover. Han är grundare av två organisationer, Book-in-a-Day och LEAP for Ghana, och reser regelbundet världen över som expert och förespråkare för läs- och skrivkunnighet. Kwame har ägt flera förlag, skrivit för scen och TV (TLC: s "Hip Hop Harry"), spelat in en CD, producerat jazz och bokat festivaler, varit värd för ett radioprogram, och undervisat i high school engelska. Källa: http://kwamealexander.com/

***

The Princess and the Pea, by Paul Muldoon (f. 1951)
(From 101 Sonnets : from Shakespeare to Heaney. London : Faber, 1999.)

This is no dream
By Dulac out of the Brothers Grimm,
A child's disquiet,
Her impish mouth,
The quilt upon embroidered quilt
Of satin and shot silk,
Her lying there, extravagant, aloof,
Like cream on milk.

This is the dream of her older sister,
Who is stretched on the open grave
Of all the men she has known.
Far down, something niggles. The stir
Of someone still alive.
Then a cry, far down. It is your own.

***

  Följande dikt är redan nominerad i kategorin, "Årets rim". Nu kör jag den i repris.

Wendy Cope (f. 1945)

from Strugnell's Sonnets, by Wendy Cope
(From 101 Sonnets : from Shakespeare to Heaney. London : Faber, 1999.)

Not only marble, but the plastic toys
From cornflake packets will outlive this rhyme:
I can’t immortalize you, love – our joys
Will lie unnoticed in the vault of time.
When Mrs. Thatcher has been cast in bronze
And her administration is a page
In some O-Level text-book, when the dons
Have analysed the story of our age,
When travel firms sell tours of outer space
When aeroplanes take off without a sound
And Tulse Hill has become a trendy place
And upper Norwood’s on the underground
Your beauty and my name will be forgotten –
My love is true, but all my verse is rotten.

***

  Den avslutande sonetten bryter mot de flesta regler. Till yttermera visso är den inte alldeles lätt att begripa sig på.

Sonnet, by Elizabeth Bishop (1911-1979)
(From 101 Sonnets : from Shakespeare to Heaney. London : Faber, 1999.)

Caught - the bubble
in the spirit-level,
a creature divided;
and the compass needle
wobbling and wavering,
undecided.
Freed - the broken
thermometer's mercury
running away;

and the rainbow-bird
from the narrow bevel
of the empty mirror,
flying wherever
it feels like, gay!

Himmelskt hår föregår nästa år

  Veckans sonettutsnitt är hämtat från Alf Henriksons bok Tillrop. Den innehåller 111 sonetter ackompanjerade av Björn Bergs (ni vet han som ritat Emil i Lönneberga) teckningar.

  I Nobeldagens adventslucka huserar Susanna Childress. Hon har en magisterexamen från University of Texas i Austin och en doktorsexamen från Florida State University. Hennes första bok, Jagged with Love (2005), tilldelades Brittinghampriset i poesi från University of Wisconsin och the Devil’s Kitchen Reading Award från University of Southern Illinois-Carbondale.

***

(Ur Tillrop : 111 sonetter / Alf Henrikson ; bilder av Björn Berg. Stockholm : Bonnier, 1994.)

Ditt hår tycks aldrig gråna, BERENIKE.
Det hänger på sin plats i zodiaken,
en samling ljus som skimrar över taken
från flydda dagar i Egyptens rike.

Det speglas i Suezkanalens dike
och blickar upp i Gosen ur kloaken.
Det klippta håret, har du sett på maken,
blev till ett himmelskt under utan like.

På Afrodites altarplatta brann det
men oförmodat lyfte och försvann det
och inte ens dess aska syntes till.

Dess glans är evig och enormt förstorad.
Din offergärd kan aldrig gå förlorad.
Du ser den, Berenike, när du vill.

[NOT: Bereniʹke II, död 221 f.Kr., drottning av Kyrene och hustru till Ptolemaios III av Egypten; sondotter till Berenike I. Som nygift offrade Berenike II sitt hår för sin makes hemkomst från ett fälttåg; håret försvann och förklarades uppstiget till himlen som en ny stjärnbild (”Berenikes hår”).]

***

(Ur Tillrop : 111 sonetter / Alf Henrikson ; bilder av Björn Berg. Stockholm : Bonnier, 1994.)

Orion speglas i din balja, LOTTEN.
Det gör dig inte andaktsfull ett spår.
Du sköter ditt, och arbetsdagen går,
och livet går sin gång i Österbotten.

Nu är det höst, och vi har sluppit knotten.
Nu är det kväll, och vintern förestår.
Snart kommer snön, och det är långt till vår,
och det blir mörkt och kallt på Nordkalotten.

Se, himlens stjärnor glimmar i din balja.
Men deras tal till dig är rappakalja.
Du är förvisso ingen astrolog.

Du lyfter sällan blicken ur schaletten
och skådar inga himlaljus i tvätten.
Till jordisk nytta, Lotten, står din håg.

***

  Det är endast tre veckor kvar av 2016. Så det är väl fullt legitimt att avsluta med en skrift om nyårsafton.

[Sylvesterdagen, (Silvesterdagen), nyårsafton, benämnd efter påven Silvester I som dog 31 december 335.]

Nu är det långa året slut, SYLVESTER.
Med larm och väsen gör det sin sorti.
Men tiden larvar på och ligger i
och firar aldrig helgdag och semester.

Godtyckligt spridda äger årets fester
rum på ekliptikans periferi.
Vi påstår att ett år har gått förbi
när solen på din dag gått ner i väster.

Vi kunde låta nyår bryta in
på vilken annan dag som helst än din,
men den är lika god som alla andras.

Fyrverkeriets knall är intensiv
och mogen ungdom för ett jävla liv.
För det, Sylvester, kan du knappast klandras.

(Ur Tillrop : 111 sonetter / Alf Henrikson ; bilder av Björn Berg. Stockholm : Bonnier, 1994.)

Ungdomens landskap

  Sonetter av Lars Forssell står på lördagsprogrammet. Men först en introduktion till personen i Lucka 3.

Eaton Falls, Altadena, California

***

  Douglas Kearney är ett stort namn inom det afroamerikanska kulturlivet. Han är poet, artist och librettist. Han växte upp i Altadena, Kalifornien och bor numera med sin familj i barndomsstaden. Han undervisar vid California Institute of the Arts. Källa: Poetry Foundation

Alameda Street, by Douglas Kearney
(From Fear Some. Red Hen Press, 2006.)


for Deshawn, Eric, Dallas, Jerome & Lerone

We brown boys
          play
                     stick games,
          say
                     nicknames
like BIG D, EVIL E;
and conjure Knievel
with jigsawed dirt bikes
and sewer curbs
for asphalt launch pads.
          We all sweat
          to know flight
          for just
          a minute.

We brown boys,
          hair
                     all knaps,  
          wear
                     ballcaps’
broken brims. Broken rims
from hungry slamdunks,
pro-ball pipe dreams
over ice cream man’s
“Pop Goes the Weasel.”
          We all hunt
          change from cords’,
          Bermudas
          and mamas.

We brown boys—
          smack
                     talking
          slap
                     boxing—
stay bragging and bagging,
drinking summer from hoses
and water bomb barrages.
We throw rocks at garages
making no dents.
          We all just
          trying to leave
          a mark.

***

  Så blir det två sonetter av Lars Forssell (1928-2007).

(Ur Sånger, av Lars Forssell. Stockholm : Bonnier, 1986.)

Från denna höjd såg han i mäktigt sammandrag
sin ungdoms jakt och landskap. Himmelsfärden
bar honom bort från döden, över världen
som doldes i ett dis, vingslag för slag.

Det var ett eterrus. Men solens grannskap
blev hetare, kom närmre dag för dag.
Vaxet som sammangjöt hans vingars jag
började smälta och ett okänt landskap

steg mot den stigande. Men snabbare.
Och plötsligt föll han utbränd mot en sfär,
askgrå och ofruktbar, med ingenting att ge

utom den död som han sett ned på, Ikaros.
Han blev till stormfågeln på däck hos Baudelaire,
för tung för flykt men ändå albatross . . .

**

(Ur Sånger, av Lars Forssell. Stockholm : Bonnier, 1986.)

Om giftet dödar havet, vad blir havet av?
Det finns inom oss om det så försvinner
långt bortom synranden där månen brinner
och sträcker, som en blind, sin vita stav

ut över vågorna som aldrig hinner
till havsstranden inom oss. Vi är hav.
Ur havet steg vi och mot havet rinner
vårt liv, vår kärleks mönja, dödens krav.

För vi var hav med tusen måsar över,
ett hav vid hav som ingen stiltje söver
där vi skall tömmas, lämningar och drav.

I havet sjunker stunden vi har varit.
Bråddjupet famnar oss. Vi har befarit
ett hav som återtagit oss. Vi är ett hav.

Tender kisses and some crawling cream

  Jag har kommit lite i otakt med mina rubriker. Det blir sonetter från en av mina antologifavoriter idag, 101 sonnets - from Shakespeare to Heaney. Jag återkommer till den i det avslutande sonettinlägget i mitten av december.

***

  Jag börjar med en musa som inte fått så mycket uppmärksamhet i bloggen. Hennes namn har florerat men hittills har det bara blivit ett diktexempel.
  Jo Shapcott föddes i London 1953. Hon är utbildad vid Trinity College, och St Hildas College, Oxford, och senare fick hon Harkness Fellowship till Harvard University. 
  Hon är författare till tio diktsamlingar, bland dem Of Mutability (2010), vinnare av Costa Book Award, My Life Asleep (1999), vinnare av the Foreward Poetry Prize; Phrase Book (1992); och Electroplating the Baby (1988), vinnare av Commonwealth Prize. Hon har vunnit National Poetry Competition två gånger, och 2011 fick hon drottningens guldmedalj för poesi. Källa: Poetry Foundation

Echo and Narcissus
(John William Waterhouse, 1903,
Walker Art Gallery, Liverpool)

Muse, by Jo Shapcott
(From 101 sonnets : from Shakespeare to Heaney. Edited by Don Paterson. London : Faber, 2012.)

When I kiss you in all the folding places
of your body, you make that noise like a dog
dreaming, dreaming of the long run he makes
in answer to some jolt to his hormones,
running across landfills, running, running
by tips and shorelines from the scent of too much,
but still going with head up and snout
in the air because he loves it all
and has to get away. I have to kiss deeper
and more slowly – your neck, your inner arm,
the neat creases of your toes, the shadow
behind your knee, the white angles of your groin -
until you fall quiet because only then
can I get the damned words to come into my mouth.

***

  Från Jo Shapcott flyttar vi oss bakåt i tiden till lyrikens mest övertygande period, romantiken. Men den här gången är det inte Wordsworth som ska uppmärksammas, utan den mer molokne Samuel Taylor Coleridge (1772-1834).

  Flera av hans mest berömda dikter, främst den korta, av den mongoliska staden Xanadu inspirerade dikten "Kubla Khan" 1797 skrevs under opiumrus. Tillsammans med William Wordsworth utgav Coleridge 1798 Lyrical Ballads, där den brittiska romantiska poesin slog ut i full blom. Coleridge, Wordsworth och Sothey kom från 1798 att benämnas "sjöskolan" eller "the lake poets", efter sitt stamtillhåll i en sjörik trakt i Westmorland. Coleridges bidrag till den gemensamma diktningen bestod framför allt av The ancient mariner, som blev epokgörande inom brittisk poesi, ett hyperromantiskt poetiskt verk i folklig balladform. Han påbörjade även vid den här tiden den stora berättande dikten Christabel. Diktsamlingen blev aldrig färdigställd, och utgavs i fragmentariskt skick först 1816, men hade genom uppläsningar i delar varit känd sedan tidigare, och utövat stort inflytande på poeter som Walter Scott och George Gordon Byron. 1802 utgavs hans diktsamling Dejection. Den blev den sista av hans verkligt stora verk. Källa: Wikipedia

*

Work without hope, by Samuel Taylor Coleridge
(From 101 sonnets : from Shakespeare to Heaney. Edited by Don Paterson. London : Faber, 2012.)

Lines composed 21st February 1825

All Nature seems at work. Slugs leave their lair — 
The bees are stirring — birds are on the wing — 
And Winter slumbering in the open air, 
Wears on his smiling face a dream of Spring! 
And I, the while, the sole unbusy thing, 
Nor honey make, nor pair, nor build, nor sing.

Yet well I ken the banks where amaranths blow, 
Have traced the fount whence streams of nectar flow. 
Bloom, O ye amaranths! bloom for whom ye may, 
For me ye bloom not! Glide, rich streams, away! 
With lips unbrightened, wreathless brow, I stroll: 
And would you learn the spells that drowse my soul? 
Work without Hope draws nectar in a sieve, 
And Hope without an object cannot live.

***

  Vi återvänder till samtiden och inbjuder på nytt den irländska författarinnan Eiléan Ní Chuilleanáin till bloggen. Jag älskade hennes spindeldikt som deltog i förra årets PSTC. Den här gången låter hon svinaherden tala till punkt.

Svinaherde med hund och suggor
skulptur i Bremen

Swineherd, by Eiléan Ní Chuilleanáin
(From 101 sonnets : from Shakespeare to Heaney. Edited by Don Paterson. London : Faber, 2012.)

'When all this is over,' said the swineherd,
'I mean to retire, where
Nobody will have heard about my special skills
And conversation is mainly about the weather.

I intend to learn how to make coffee, as least as well
As the Portuguese lay-sister in the kitchen
And polish the brass fenders every day.
I want to lie awake at night
Listening to cream crawling to the top of the jug
And the water lying soft in the cistern.

I want to see an orchard where the trees grow in straight lines
And the yellow fox finds shelter between the navy-blue trunks,
Where it gets dark early in summer
And the apple-blossom is allowed to wither on the bough.'

At the gate of Edna's Steepletop

  Förra veckan blev det inga kvinnliga poeter i sonettinlägget. Det tar jag igen genom att ge Edna St. Vincent Millay hela kvällens utrymme. Hon skrev åtskilliga sonetter, en hel del av dem var högtravande och andra handlade om kärlek och smärta - lite som de sociala medierna ser ut idag.

Steepletop, Austerlitz, New York

***

  Edna St. Vincent Millay steg omedelbart fram som ett poesins söndagsbarn med sina rytmiskt eleganta och livfulla diktsamlingar Renascence (1917) och A Few Figs From Thistles (1920). Second April (1921) och The Harp-Weaver and Other Poems (1923; första utgåvan 1922: The Ballad of the Harp-Weaver) gav med sina moderna kärleksideal och fria hållning M. status av generationspoet. Källa: NE

**

(From Collected sonnets / Edna St. Vincent Millay. Harper Perennial, 1988.)

Night is my sister, and how deep in love,
How drowned in love and weedily washed ashore,
There to be fretted by the drag and shove
At the tide's edge, I lie—these things and more:
Whose arm alone between me and the sand,
Whose voice alone, whose pitiful breath brought near,
Could thaw these nostrils and unlock this hand,
She could advise you, should you care to hear.
Small chance, however, in a storm so black,
A man will leave his friendly fire and snug
For a drowned woman's sake, and bring her back
To drip and scatter shells upon the rug.
No one but Night, with tears on her dark face,
Watches beside me in this windy place.

***

  År 1925 köpte Millay och hennes make, den holländske importören Eugen Boissevain, 1800-talsgården vid Steepletop i Austerlitz, New York. De tillbringade de kommande 25 åren med att skapa både en lugn plats där Millay kunde skriva och en social träffpunkt som deras vänner - författare, musiker och andra, kunde njuta av.
Millay dog på Steepletop 1950. Hon är gravsatt på gårdens mark, tillsammans med sin make, sin mamma Cora, sin syster Norma och sin svåger Charles Ellis. Källa: The Millay Society

(From Collected sonnets / Edna St Vincent Millay. Harper Perennial, 1988.)

Clearly my ruined garden as it stood 
Before the frost came on it I recall — 
Stiff marigolds, and what a trunk of wood 
The zinnia had, that was the first to fall; 
These pale and oozy stalks, these hanging leaves 
Nerveless and darkened, dripping in the sun, 
Cannot gainsay me, though the spirit grieves 
And wrings its hands at what the frost has done. 
If in a widening silence you should guess 
I read the moment with recording eyes, 
Taking your love and all your loveliness 
Into a listening body hushed of sighs … 
Though summer's rife and the warm rose in season, 
Rebuke me not: I have a winter reason.

**

(From Collected sonnets / Edna St Vincent Millay. Harper Perennial, 1988.)

Those hours when happy hours were my estate, —
Entailed, as proper, for the next in line,
Yet mine the harvest, and the title mine —
Those acres, fertile, and the furrows straight,
From which the lark would rise — all of my late
Enchantments, still, in brilliant colours, shine,
But striped with black, the tulip, lawn and vine,
Like gardens looked at through an iron gate.
Yet not as one who never sojourned there
I view the lovely segment of a past
I lived with all my senses, well aware
That this was perfect, and it would not last:
I smell the flower, though vacuum-still the air;
I feel its texture, though the gate is fast.

Only some sonnets sliced from the past

  Kvällens antologi med sonetter var jag ganska tveksam till, inte för kvalitetens skull, utan för att den innehåller män, män, och åter män. Det är väldigt få bidrag från kvinnor och de som finns föll mig inte riktigt i smaken. Jag har läst Sonnets - from Dante to the present.

***

  Förutom att det saknas kvinnor så består halva boken av dikter som är minst 200 år gamla, vilket inte minst märks i den svårgenomträngliga engelskan. Jag inleder istället med en dikt av Heinrich Heine i engelsk översättning.

  Christian Johann Heinrich Heine, född 13 december 1797 i Düsseldorf, död 17 februari 1856 i Paris, var en tysk författare av judisk härkomst.
  Heinrich Heine är en av Tysklands främsta författare, känd för sin skarpa ironi. Den resulterade i att han fick många fiender under sitt liv, Preussen och Tyska förbundet beslöt 1833 respektive 1835 att förbjuda Heines verk. Heines skrifter var också förbjudna i Tyskland och verk av honom brändes under bokbålen runt om i Nazityskland 1933.
  Många av Heines dikter har tonsatts, bland annat av Robert Schumann. Kärleksdikterna är skenbart romantiska, men har en ironisk underton. Källa: Wikipedia

Only a Lock of Hair (1858)
by John Everett Millais

***

A lock of hair, by Heinrich Heine
(From Sonnets : from Dante to the present / selected and edited by John Hollander. New York : A.A. Knopf, 2001.)

At evening's silent, melancholy hour,
    Long-buried songs around me take their place,
    And burning tears course swiftly down my face,
And my old heart-wounds bleed with greater power.
My love's dear image like a beauteous flower
    As in a magic glass again I trace;
    In  bodice red she sits and sews apace,
And silence reigns about her blissful bower.
But on a sudden springs she from the seat,
    And cuts from her dear head a beauteous lock,
    And gives it me - the very joy's a shock.
The Evil One soon spoilt my rapture sweet:
    The hair he twisted in a rope full strong,
    And many a year has dragged me thus along.

***

  Även kvällens andra bidrag är en översättning, en suverän tolkning. Richard Wilbur har verkligen lyckats fånga Charles Baudelaires symbolik i nedanstående dikt.

  Charles Pierre Baudelaire, född 9 april 1821 i Paris, död 31 augusti 1867 i Paris, var en fransk poet, författare och litteraturkritiker som vid sidan av Walt Whitman anses vara den litterära modernismens stamfader.

  Baudelaire var en föregångare till de dekadenta och symbolistiska litterära rörelser som kom att frodas, främst i Paris, under 1800-talets slut. Han framstod som ett ideal och var en primär inspirationskälla för yngre poeter och författare som Verlaine, Rimbaud, Huysmans, Richepin och Rollinat. Hans diktning har fått stort inflytande över modern litteratur och han framstår som en av världslitteraturens mer betydande författare. Källa: Wikipedia

*

Correspondences, by Charles Baudelaire
(From Sonnets : from Dante to the present / selected and edited by John Hollander. New York : A.A. Knopf, 2001.)

Nature's a temple whose living colonnades
Breathe forth a mystic speech in fitful sighs;
Man wanders among symbols in those glades,
Where all things watch him with familiar eyes.

Like dwindling echoes gathered far away
Into a deep and thronging unison
Huge as the night or as the light of day,
All scents and sounds and colors meet as one.

Perfumes there are as sweet as the oboe's sound,
Green as the prairies, fresh as a child's caress,
- And there are others, rich, corrupt, profound

And of an infinite pervasiveness,
Like myrrh, or musk, or amber, that excite
The ecstasies of sense, the soul's delight.

***

  Jag avslutar med ett bidrag från min favoritförfattare när det gäller sonettformen, Dante Gabriel Rossetti (1828-1882).

A match with the moon, by Dante Gabriel Rossetti
(From Sonnets : from Dante to the present / selected and edited by John Hollander. New York : A.A. Knopf, 2001.)

Weary already, weary miles to-night
    I walked for bed: and so, to get some ease,
    I dogged the flying moon with similes.
And like a wisp she doubled on my sight
In ponds; and caught in tree-tops like a kite;
    And in a globe of film all liquorish
    Swam full-faced like a silly silver fish; —
Last like a bubble shot the welkin's height
Where my road turned, and got behind me, and sent
    My wizened shadow craning round at me,
    And jeered, “So, step the measure,—one two three!”
And if I faced on her, looked innocent.
But just at parting, halfway down a dell,
She kissed me for good-night. So you'll not tell. 

Uppför det blå skymtar barocken

  Idag tar barocken plats på Sonetternas scen. Preliminärt var en annan samling inbokad för dagens inlägg, men den refuserade jag. Den var för dålig helt enkelt. Så istället bjuder jag er Sven Christer Swahns antologi Stormlyktans hemliga sken. Halva boken innehåller Sven Christers tolkningar av kända barockpoeter och andra halvan består av hans egna sonettverk.

Schloss Schönbrunn

***

  Trettioåriga krigets elände och olyckliga familjeförhållanden utgör bakgrunden till Andreas Gryphius djupt pessimistiska diktning men också till hans tillkämpade stoicism. Den litterära formen svarar mot innehållet. I lyriken eliminerade Gryphius på ett nästan modernt sätt småorden för att nå fram till största knapphet och uttryckskraft; sonetten är hans viktigaste diktform. Källa: NE

*

Livet, liknat vid en sällskapslek / Andreas Gryphius (1616-1664)

(Ur Stormlyktans hemliga sken : 100 sonetter om jubel och elände / Sven Christer Swahn. Höganäs : Wiken, 1993.)

Hon, Tidens leksak, leker bäst hon kan
på denna Världens scen. Här vistas ingen tryggt.
En faller tungt, en stiger; en har en herrgård byggt,
en bor i uselt skjul. Det växlar av och an.

Gårdagens vinst blir lump; den som nyss en framgång vann
föraktas och döms ut. Strax skrumpnar svart och styggt
all saftig frukt; och all den must man bryggt
ska snart nog smaka surt, för kvinna som för man.

Vi arma tävlande! Vår röst får sprucken klang.
Vi är av samma stam, men ej av lika rang;
först Döden gör oss någorlunda lika.

Så lek din svåra lek så länge den förslår
tills festbankett och glans och lidelse förgår;
vem är i döden slav; och var finns där de rika?

***

  Martin Opitz (1597-1639), sökte sig under trettioåriga krigets härjningar bort från Tyskland och blev 1636 polsk rikshistoriograf. Plejaddiktningen i Frankrike och den holländska renässanslitteraturen inspirerade honom att skapa en tysknationell diktning. Sina idéer utvecklade han i programskrifterna Aristarchus (1617) och Buch von der Deutschen Poeterey (1624). Genom sina herdedikter, sonetter, oden, epigram och dramer blev han väl känd och har kallats ”den tyska skaldekonstens fader”. Källa: NE

*

Om att trots allt älska henne, av Martin Opitz
(Ur Stormlyktans hemliga sken : 100 sonetter om jubel och elände / Sven Christer Swahn. Höganäs : Wiken, 1993.)

Du gyllne frihet du, min önskan, mitt begär,
så skönt det skulle bli om jag i alla tider
fick råda för mig själv och slippa dessa strider
med kärleken till den som vållar mitt besvär.

Jag har nog ofta tänkt att aldrig mer bli kär;
men utan kärlek alls, förvandlas man omsider
till stubbe, bleck och bly, och hellre då jag lider
och själva plågorna, och längtan själv, det är

som tröstar, muntrar upp, så att min själ med hast
mot höjden lyfts och ej bland pöbeln söker rast;
mitt sinne far bland moln av tankens fröjd bevingat.

Får gå då som det kan! Och om jag stupar, gott:
så överskred jag dock min levnads trånga lott;
det namn som följt mig bort har sorgerna betvingat.

***

  Sven Christer Swahn (1933-2005), var en svensk författare, översättare, litteraturkritiker och litteraturvetare.

  Swahn var svensk lektor vid universitetet i Köpenhamn 1960–1966 och var bror till Jan-Öjvind Swahn och far till författaren Jan Henrik Swahn. Han var en litterärt produktiv mångsysslare och arbetade som poet, novellist, romanförfattare, ungdomsboksförfattare och dramatiker. Han skrev flera pjäser för teaterscenen och radioteatern. Han var litteraturkritiker i Sydsvenska Dagbladet och översättare av lyrik och skönlitteratur för barn och vuxna. 

  Volymmässigt dominerade ungdomsböckerna, men han har också översatt poesi - bland annat Shakespeares och Keats sonetter – och sf-böcker som Ursula K. Le Guins ursprungliga Övärlden-trilogi. Källa: Wikipedia

*

Blå timme, av Sven Christer Swahn
(Ur Stormlyktans hemliga sken : 100 sonetter om jubel och elände / Sven Christer Swahn. Höganäs : Wiken, 1993.)

Som föremål förflyttas och ställs undan
och sedan växer fast i någon dammig vrå
är vissa dagar ännu värda vår begrundan
fastän de knappt finns kvar att titta på.

Snart lagras de, förblandas och förskjuts
och sen tycks faktiskt inget återstå.
Den stund de föds är den, då deras död besluts.
En kväll fördjupas och blir skum och blå.

Och ur det blå föds: Minnenas förlust,
den sol som sjunker verkar grå och luden
av tidens damm som bärs med nästa pust.

Konsten att minnas borde bli förbjuden.
Jag glömmer genast; har min dolska lust
av år och ärr som sjunker in i huden.

Det stiger och faller i sonetten

  Versformen sonett är temat för lördagskvällarna de närmaste veckorna. Jag börjar lite försiktigt med Lars Gustafsson (1936-2016) och avslutar i vecka 50 med min favoritbok i ämnet, Don Patersons antologi 101 Sonnets : from Shakespeare to Heaney.

***

  Det stora föredömet från den tidiga italienska renässansen och framåt är den sonettform som Francesco Petrarca gjorde bruk av på 1300-talet. Den består av två fyrradiga strofer (kvadrenarier) som följs av två treradiga strofer (terziner). Den utmärks också av en särskild rimstruktur, där den första radens slutord (A) rimmar med fjärde radens dito (A) och andra radens slutord (B) rimmar med tredje radens dito (B). Detta mönster gäller kvadrenarierna, alltså ABBA - ABBA. Terzinerna följer rimschemat CDE - CDE. Källa: Wikipedia

  I boken Sonetter (1977), av Lars Gustafsson, finns det trettio sonetter och tre sestiner. Huvuddelen av samlingens sonetter är italienska elvastaviga sonetter. I båda mina valda exempel avviker han från rimschemat i de avslutande terzinenerna. Trots den invändningen så tycker jag att den senare dikten är bäst i boken.

**

Dödsbo, av Lars Gustafsson
(Ur Sonetter. Stockholm : Norstedt, 1977.)

Det spanska språket, vars otaliga lönnfack
överraskade oss med så många
fragment av en gulnad tid, avlånga
kvitton från döda borgenärer, mynt, som tack

vare oss fick ett ögonblicks värde
innan vi klirrande lät dem falla
in i labyrinten av mörk ek igen, alla
gula foton från trädgårdsfester; vi lärde

oss namnen på döda tennisspelare
och diplomater, det var Europa.
Det talade därinne, före krigen,

och när vi stängde om små pelare
av elfenben den där dörren av mörk ek
ville vi aldrig öppna den igen.

***

Sverige: en hemkomst, av Lars Gustafsson
(Ur Sonetter. Stockholm : Norstedt, 1977.)

Något har gått ifrån oss. Det blir allt
tommare fast egentligen ingen
saknas. Till och med de döda tingen
känner det. Klirrandet låter mera kallt

när man sparkar till en glasskärva. Och allt
mer på avstånd. Skallet fortsätter, men ingen
vet längre riktigt varför, syskonringen
liknar betänkligt en minkfarm under kallt

månljus. Ett ylande som stiger och faller
mot månen och ingenting särskilt betyder.
En gråt som hörs ifrån en plats där yrsnön

igenom någon söndersparkad glasdörr
gör sidan vit. Blind är den skrift vi tyder.
Nu övervintrar svalorna i sjön.