Bilen & Människan

  Det avslutande litterära motivet i min femveckorsserie tar upp relationen mellan människan och bilen i svensk prosa och poesi. Den som analyserat bilismens kulturella betydelse utifrån skönlitterära texter är Emin Tengström, f.d. professor i humanekologi.

***

  Boken Bilen & människan i svensk prosa och poesi av Emin Tengström (Stockholm : Stockholmia, 2009) är uppdelad i fyra segment:

1) Människan och bilen i ett humanistiskt perspektiv
2) Människan och bilen i ett samhällsperspektiv
3) Bilen, människan och alltings förgänglighet
4) Relationen människa-bil ifrågasatt

  Nu innehåller väl boken främst avsnitt hur prosatexter men jag har funnit två dikter och ett diktutdrag som jag vill lyfta fram.

*

  Jag börjar med en dikt ur det första segmentet som beskriver bilförarens ensamhet och hans upplevelser genom vindrutan. Men den får också med bilresans lugnande verkan.

I bilen, av Stig Larsson (f. 1955)
(Ur Samtidigt på olika platser. Stockholm : Alba, 1985.)

Jag pressar bältet tätare mot kroppen,
ser ut över skyn.
Januaridagens vita tomma sky (sorgsna barn liggande
i gnistrande socker),
med stelnad rök i signalfärger
ovanför fabriksskorstenar och i rå havskyla:
domnande motortrafikleder
Återfärdens lugnande tabletter: vita, vita, eviga
Det är sovande människor mitt på blanka dagen,
blinkande i små lysrörsfantasier
Det är handeldshändelsehonor vid stjärna,
bränd vid stjärna
Den oåterkalleliga droppen lapis,
vinterns svartnande blick
Den ed man känner, mött i bilen av sammetslent ljus
Tillbaka: som en flickas hysteriska skratt.

***

  Vi hoppar fram till bokens tredje tematiska del; om alltings förgänglighet, och en text av Olof Lagercrantz i vilken han romantiserar bilden av ett bilvrak.

(Ur Den enda sommaren : dikter / av Olof Lagercrantz.  Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1937.)

Det står en gammal utkörd bil
och rostar i ett dike,
som rullat åtta tusen mil
och mer i Sveriges rike.

Den surrade vid Ålleberg
på vägen in mot Falan
då himlen hade junifärg
och ristades av svalan.

Nu rostar både hjul och nav
i dikets våta lera
och oljemätarens pil är av
och darrar aldrig mera.

Hur kvick och motorstark den var
med fyra år på nacken
och lyste grönlackerat, klar
en vår på Tegelbacken.

Nu har den lagt sig här till ro
bland spräckta krus och muggar
och sädesärlan bygger bo
bland växellådans kuggar.

Med ungdomens och fartens mod
förbi vår Chrysler ilar.
- Den sista vilan den är god
för både folk och bilar.

***

  Harry Martinson får mycket utrymme i det avslutande segmentet i boken som tar upp bilismens konsekvenser för människan och hennes miljö. Harry Martinson tog ett tydligt avstånd från utvecklingen och beskrev det så här i en "dikesskildring".

Fartens tjusning (utdrag), av Harry Martinson
(Ur Cikada : dikter. Stockholm : Bonnier, 1953.)

Det ändlösa tåget av snabba fordon drar förbi
och gräs och loka sjunker mer och mer ihop
under dammets förnedring.
Varje blad liknar en utsträckt sprucken tunga
belagd med ett grått pulver.

Regarding frost and Frostenson

  De tidigare litterära motiven har haft enhetliga rubriker: Pilot-priset; Latinamerika; och Banbrytare. Den här gången väljer jag såväl styrbord som babord bland de tjugofem essäer som Kjell Espmark sammanställt i boken Albatrossen på däcket. Jag kommer dels ta upp ämnet för titelessän och dels ge en kommentar till Espmarks funderingar om översättarens roll.

***

  I den inledande essän "Albatrossen på däcket" reflekterar Espmark över ett faktum som jag själv ofta har funderat på, nämligen varför stora författare har så svårt för att utveckla sina tankar om texten, i en kommentar eller i ett litterärt samtal. Jag har själv reagerat på hur "tamt" det låter när författare pratar om sina egna texter. Spontant kan jag bara komma på två författare som helt obehindrat kan utveckla sitt författarskap i analysfasen, P.O. Enquist och Jeanette Winterson.
  Det är inga obetydliga författare som kritiseras för sina ospecificerade kommentarer i Espmarks essä: William Faulkner; Wallace Stevens; och T.S. Eliot.
  Erkända Stevens-forskare begriper exempelvis inte varför han gett en så banal karakteristik över sin storartade dikt "Snow man". Wallace Stevens skriver "an example of the necessity of identifying oneself with reality in order to understand it and enjoy it". Man kan nästan undra om det är samma man som författat den ljuvliga dikten.

Snow man, by Wallace Stevens
(From The Collected Poems of Wallace Stevens. New York : Knopf, 1954.)

One must have a mind of winter 
To regard the frost and the boughs 
Of the pine-trees crusted with snow; 

And have been cold a long time 
To behold the junipers shagged with ice, 
The spruces rough in the distant glitter 

Of the January sun; and not to think 
Of any misery in the sound of the wind, 
In the sound of a few leaves, 

Which is the sound of the land 
Full of the same wind 
That is blowing in the same bare place 

For the listener, who listens in the snow, 
And, nothing himself, beholds 
Nothing that is not there and the nothing that is.

***

  Jag hoppar fram till en annan essä, "Tankar om tolkning", som jag fann väldigt intressant. Den tar upp ämnet översättning och tolkningar. Han inleder med att citera Pia Tafdrups syn på tolkningens krav:

"Hon är helt klar över att hennes dikter, när de transponerats till ett annat språk, blivit "andra dikter", beroende på det nya mediet. Men hon poängterar samtidigt att poesi - där språket finns i sin 'mest kondenserade form' och nått 'sin yttersta sensibilitet' och 'sin mest raffinerade struktur och musikalitet' - kräver av översättaren inte bara 'ett extremt välutvecklat öra' utan också 'yttersta precision'. Inte omotiverat tillfogar hon ännu ett krav: 'Och vild kärlek, tror jag.'" (Ur Albatrossen på däcket, "Tankar om tolkning", s. 186-198. Norstedts, 2008.)

  I övrigt analyserar Espmark främst tolkningar som gjorts av hans egna alster till engelska och franska. 

  Jag vill stanna kvar vid Pia Tafdrups tankar; då hon faktiskt har översatt den mest svårtolkade poeten vi har i landet (anser jag), Katarina Frostenson. Språk, form och innehåll bildar en (nästan) obrytbar treenighet i Frostensons poesi. Hur hanterar man exempelvis hennes allitterationer? Är det nödvändigt att överföra en motsvarighet till den danska tolkningen?

  Titta på följande rader ur dikten Meddelanden (Ur Flodtid, Wahlström & Widstrand, 2011).

över skinnet, det kan tänkas,
som flarn eller ett fjäll: jag älskar
är som fjäll som häftar, en häfta som dras väck, snabbt lätt
fläks upp ett sår som läks   nej
det är så svårt med ä-ljuden, att tänka kommer ej på tal här

du läspade, och hade fräknar, älskade med hand som hade svåra fläckar
tungan drev och slet och sov som räv i vecken
häftigt spred sig över hela hudriket oranga eldtungor och sträva
svartalfsfötter
                                   Älskade

**

  Det är uppenbart för den svenska läsaren att Frostenson går fullständigt bananas i allitterationer över dessa rader;

f-ljud: flarn, fjäll, häftar, häfta, fläks, fräknar, fläckar, häftigt, svartalfsfötter

ä-ljud: tänkas, fjäll, älskar, häftar, häfta, väck, lätt, fläks, läks, tänka, läspade, fräknar, älskade, fläckar, räv, häftigt, sträva, Älskade

**

  Så här blev Pia Tafdrups tolkning (Ur Flodtid. Gyldendal, 2013.):

over huden, det kan tænkes,
som fnug eller et skæl: jeg elsker
er som skæl der klæber, et hæfteplaster der trækkes af, hurtigt let
flækkes et sår op der læger    nej
det er så svært med æ-lydene, at tænke kommer ikke på tale her

du læspede, og havde fregner, elskede med en hånd der havde svære pletter
tungen pressede og sled og sov som en ræv i folderne
heftigt spredte orange ildtungor og stride sortalfefødder sig
over hele hudriget
                                        Elskede

**

  Som ni märker har allitterationerna reducerats för att det danska språket inte har någon genomgående motsvarighet. 
  flarn - fjäll, blir fnug - skæl
  fräknar - fläckar, blir fregner - pletter

  Jag hakar nog mest upp mig på det danska ordet stride, eftersom Tafdrup huvudsakligen har hållit sig till e- och æ-ljud så utgör ordet en avvikelse både från originalets ä-ljud och från ljudspåren i den danska tolkningen.

  Ni läsare har säkert en annan uppfattning. Jag tycker det uppstår "fläckvis halka" i den danska översättningen, fast det kan kanske vara passande för att förstå Frostenson. Dålig humor, jag vet!

Banbrytare för de nödvändiga orden

  Dagens två litterära motiv ingår i Torsten Ekboms ambitiösa essäbok Experimentfälten. I den porträtterar han åtskilliga banbrytare inom de olika konstarterna. Det går att läsa om Stravinskij och John Cage (musik), Ludwig Wittgenstein (kritik), Max Ernst och Francis Bacon (konst), Gaudí (arkitektur), Charlie Chaplin, Samuel Beckett, m.fl.
  Litteraturkonsten är den mest omfattande och innehåller sjutton essäer. Jag har valt Raymond Queneau och William Carlos Williams.

***

  I texten om Raymond Queneau får vi oss bakgrunden till hans märkliga litterära stilövningar som till en början bara möttes av hånfulla kommentarer. Ni som följer bloggen vet att Queneau har redan förekommit hos bluespoeten och då berättade jag om hans andra experiment, de (nästintill) oändliga sonettvariationerna som bygger på ett antal valbara textrader. 
  Men känd blev han för sina 99 stilövningar, i vilka han upprepar (i princip) samma historia om och om igen fast i vitt skilda stilarter. Idén fick han i samband med en Bach-konsert då det spelades flera varianter på samma fuga-teman.
  Grundstoryn är ett möte på en välbesatt buss och ett återseende av samma främling lite senare. Nu får ni två av Queneaus stilövningar.

*

Presens, av Raymond Queneau
(Ur Stilövningar / Raymond Queneau ; översättning av Lars Hagström. Lund : Bakhåll, 2005.)

Vid middagstid krullar sig hettan runt busspassagerarnas fötter.
Om en dumskalle, placerad på en lång hals och utsmyckad med
en grotesk hatt, skulle hetsa upp sig bryter genast ett gräl ut.
Dock för att mycket snart upplösas i en atmosfär alltför tjock
för att från mun till öra livligt kunna bära förolämpningar av
högsta rang. Sålunda går man och sätter sig inne i bussen där det
är svalt.
       Senare, framför stationer med ett par öppna platser, kan
klädesspörsmål uppträda beträffande en eller annan knapp som
svettslippriga fingrar självsäkert hanterar.

***

Hörsel, av Raymon Queneau
(Ur Stilövningar / Raymond Queneau ; översättning av Lars Hagström. Lund : Bakhåll, 2005.)

Smattrande och puttrande saktade den gnissliga S-bussen in
längs den tysta trottoaren. Solens trombon mollade tolvtonen.
Fotgängarna, bölande säckpipor, ropade ut sina nummer. Somliga
steg upp en halvton, vilket räckte för att bära iväg med dem
mot Champerret med dess sjungande arkader. Bland de flåsande
utvalda fanns en klarinettpipa, vilken tidens ogynnsamhet hade
givit mänsklig form och vilken en hattmakares perversitet hade
givit att på pukan bära ett instrument som påminde om en gitarr
som eventuellt hade strängarna sammanflätade för att på så
sätt bilda ett band. Plötsligt, mitt i några mollstämmor från
några företagsamma passagerare och några samtyckande
passagerarinnor och mitt under bräkande tremolon från den snikne
dirigenten, bröt en skrattretande kakofoni ut i vilken kontrabasens
vrede blandades med trumpetens irritation och basunens
stora skälva.
       Sedan, efter suck, tystnad, paus och dubbelpaus, ringdes en
triumferande melodi fram från en knapp i färd med att gå upp
en oktav.

***

  Den andra essän jag valt ut handlar om poeten William Carlos Williams. Jag tycker det är lite festligt att jag har anammat samma fågelliknelse som Torsten Ekbom använder, när jag beskriver dikter med alltför akademiskt prål, utan att ha läst hans essä (fram till helt nyligen). Enligt Ekbom står Williams för raka motsatsen vilket han tydligt exemplifierar. Citatet lyder:

"T.S. Eliot och Ezra Pound drog in högar av kulturbråte i sina dikter med förklarande notapparat, diktskrivandet upphöjt till lärdomsprov att doktorera på. Vid sidan av dessa påfåglar föreföll Williams gråsparvar väl obetydliga. Dikterna påminde mest om lyriska dagboksnotiser. Ett sjukbesök (Williams var läkare i Rutherford, New Jersey) hos en havande kvinna, en negress som passerar förbi på gatan som "ett sändebud från en annan värld", hustrun Flossie i trädgården, fotbollsmatchen, begravningsföljet."
(Ur Experimentfälten : visionärer, nyskapare och sökare från tre sekler / Torsten Ekbom. Stockholm : Bonnier, 2000.)

  Hur kan det se ut i Williams dikter? Tja, som nedan eller som exemplet från diktsviten Paterson (fem delar) som presenteras i torsdagens Utblick. Det blir alltså Williams gånger två den här veckan.

Ripost, av William Carlos Williams
(Ur Dikter / i urval och översättning av Stewe Claeson och Åke Nylinder. Staffanstorp : Cavefors ; 1974.)

Kärlek är som vatten eller som luften
kära medborgare;
den renar, och befriar från stank.
Den liknar poesi också
och av samma skäl.

Kärleken är så dyrbar
kära medborgare
att om jag vore ni skulle jag
förvara den bakom lås och bom -
som luften eller Atlanten eller
som poesi!

Friheten - ett skrik på jorden

  Dagens litterära motiv är latinamerikanskt. Jag har tagit en titt i Victor Rojas porträttbok, Ett skrik på jorden. I den berättar han om tolv spanskspråkiga författare, några väldigt kända (García Lorca, Vallejo, Neruda, m.fl.) och några som är nya bekantskaper för mig. Jag har valt tre ur den senare kategorin.

***

  Victor Rojas introduktion till avsnittet om Marianela Corriols är en helt otrolig och slumpmässig historia. Han besöker flera bokhandlare i Nicaragua tillsammans med en colombiansk väninna, för att leta efter böcker av en fransk författare. Han hittar inte det han söker men en annan boks baksida når hans synfält. Han bläddrar lite förstrött i den och fastnar för några formuleringar som han vill delge sin colombianska väninna. När hon får se namnet på författaren utropar hon: 
  - Det är min väninna. Hon är läkare, inte visste jag att hon var poet.
  På så sätt ordnas ett möte mellan Victor Rojas och Marianela Corriols (en gång vinnare av Leonel Rugama, det nationella priset för ung poesi i Nicaragua). Resten av essän är en resumé över det samtalet.

  Jag hittade en diktsamling av denna okända nicaraguanska poet, i Sundbybergs bibliotek.

Ensamhet, av Marianela Corriols
(Ur Månkvinna : dikter / Marianela Corriols ; tolkning av Maria Kallin. Stockholm : Hägglund, 1998.)

Gråare än havets symfoni
en regnig marsdag
kretsar onåbar
ensamheten
en helig fågel
som aldrig flyger iväg

***

  Nästa porträtt var ganska tunt och sa inte så mycket om poeten Aída Párraga från El Salvador. Tyvärr finns det ingen diktsamling av henne att tillgå. Men jag gillade det korta diktexemplet som förekom i Victor Rojas text.

(Ur Ett skrik på jorden / Víctor Rojas ; [översättning: Anna Andersson, Maria Kallin]. Jönköping : Simon Editor, 2000.)

Tiden målar mitt hår
snart målar den min kropp
mitt ansikte
Men det är bara en övning...
Dess mästerverk
utförs i min själ

(översättning: Maria Kallin)

***

  Bokens avslutande porträtt handlar om en poet som jag borde känna till, Otto René Castillo från Guatemala. Han kämpade för indianernas sak och mördades av militärregimen 1967. Tio år tidigare 1957 mottog han Internacional de Poesía, ett pris instiftat av Demokratisk Ungdoms Världsfederation, och hans dikter spreds över Europa. Trots det har hans texter gått mig förbi. 
  Det känns bra att Guatemala deltar i årets PMC.

Otto René Castillo (1934-1967)

**

Frihet (utdrag), av Otto René Castillo
(Ur Hjärtats exempel : dikter från Guatemala / Otto René Castillo ; [tolkning till svenska: Bengt Berg och Carl Erik Sjöberg ; bilder: Kerstin Jofjell] ; [förord: Kristin Lind]. Gävle : Rallarros, 1978.)

För din skull
har vi samlat
så många slag
mot vår hud
att vi inte ens
stående
ryms i döden.

I mitt land
är friheten inte bara
en själens mjuka vind
utan också ett hudens mod.
I varje millimeter
av dess oändliga slätt
står ditt namn skrivet:
frihet.
I de torterade händerna.
I ögonen,
öppnade för sorgens
skräck.
I den fladdrande
värdighetens panna.
I bröstet
där en stark människa
växer upp i oss.
I ryggen, i fötterna
som smärtar.
(...)

Kärlekens dagg

  A4-pappret har sitt standardmått och Iphone-skalet har sitt. Numera har Poetry with Blues en färdig mall att stöpas ur; fem perioder à tio veckor bildar grunden till bloggen, och passande nog heter den första perioden "The Framework".

***

  Årets Framework har följande utseende:

Måndagar: Litterära Motiv (v. 1-5), Minoritetsspråk (v. 6-10)
Tisdagar: Barnpoesi
Onsdagar: Alfabet - "Människokroppen"
Torsdagar: Utblick
Fredagar: Blues poems
Lördagar: Motherhood
Söndagar: Ekfrasis

**

  De litterära motiven hämtas från olika essäer, antologier och porträttsamlingar. Idag studerar vi Per Wästbergs lovtal till tre av Pilot-pristagarna. Det första delades ut 1985 och gick till Birgitta Trotzig, främst för hennes bok Dykungens dotter. 
  I sitt lovtal beskrev Per Wästberg villkoren för gestalterna i hennes verk och utvidgade det till att Trotzig arbetar med motsatserna som alla människor bär inom sig.

  "Hon har sin stenkolssvärta och sitt glaciärljus. Kärlekens frånvaro - med grymhet och förstening som fyller ut tomrummet - markerar kärlekens vikt. Såsom mörkret når in i vart skrymsle, når i benådade ögonblick kärleken in i varje glipa i människans tillvaro." (Ur Lovtal, av Per Wästberg. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1996.)

*

  Kan man då hitta någon motsvarighet i hennes korta prosatexter? Döm själva. Jag valde den här:

Det vita hjärtat, av Birgitta Trotzig (1929-2011)
(Ur Bilder. Stockholm : Bonnier, 1954.)

Världens natt är besatt med mörka stenar. Darrande och lysande hänger det vita hjärtat i världens inre.
    Det vita hjärtat droppar blod.
    Det vilar i en nattlig strålkrans av blod; det rycker och skälver i dess vita membran.
    Dess blod droppar som en nattlig dagg över världens sömn.

***

  År 1988 tilldelades Tomas Tranströmer Pilot-priset. Han och Per Wästberg var mycket goda vänner och hade känt varann sedan tonårstiden. Självklart tar Wästberg upp Tranströmers fantastiska bildspråk men han lägger också stor vikt vid att diktaren utforskar "det inom oss som den andre inte kan se". Och raden som Wästberg citerar är hämtad från följande text.

Funchal (utdrag), av Tomas Tranströmer (1931-2015)
(Ur Sanningsbarriären : dikter. Stockholm : Bonnier, 1978.)

"I skymningen går vi ut. Uddens väldiga mörkblå tass ligger slängd i havet. Vi går in i människovirveln, knuffas omkring vänligt, mjuka kontroller, alla pratar ivrigt på det främmande språket. ”Ingen människa är en ö.”  Vi blir starka av dem, men också av oss själva. Av det inom oss som den andre inte kan se. Det som bara kan möta sig själv. Den innersta paradoxen, garage-blomman, ventilen mot det goda mörkret. En dryck som bubblar i tomma glas. En högtalare som utsänder tystnad. En gångstig som växer igen bakom varje steg. En bok som bara kan läsas i mörkret."

***

  Året efter tilldelades lyrikern, litteraturvetaren och publicisten Olof Lagercrantz priset. I Per Wästbergs lovtal till Lagercrantz finns det gott om goda formuleringar att vältra sig i, som den här:
"Olof Lagercrantz uttrycker det så, att i den goda boken måste finnas en pil som pekar mot ett fjärran i texten."

  Men framför allt fastnade jag i följande stycke:
"Hans läsare tycker sig ändå vara med om ett avgörande äventyr, en upptäcktsresa på liv och död. Och det är genom bilderna - i den klara och med åren allt sparsammare metaforiken - som Olof Lagercrantz påverkar en så djupt. Därför är han själv, först som sist, diktare.
  det djärva med Olof Lagercrantz intrång på de stora kollegornas marker är att han till slut knyter samman denna mångfald av anrop till ett signalsystem, att han tolkar dem, sorterar dem och bjuder läsaren en bok som genremässigt utgör ett nytt element av biografi, essä, självbiografi.
  (...)
  Han skriver sig själv genom andras verk på ett sätt som är unikt i vår litteratur."

*

  Och det stycket kan porla sida vid sida med lyrikern Lagercrantz.

O nej, av Olof Lagercrantz (1911-2002)
(Ur Tröst för min älskling ; teckningar av Martin Lamm. Stockholm : Bonnier, 1971.)

O nej, sorgens ord dödar ingen.
Det är ordlösheten som dödar.
Talande lever vi,
stumma dör vi.

Lyssna då till min röst,
en arm låga som lyser
på grottans väggar.
- Ingen är här,
ingenting är att frukta
så länge ordet finns
och lågan lyser.