***
Boken Bilen & människan i svensk prosa och poesi av Emin Tengström (Stockholm : Stockholmia, 2009) är uppdelad i fyra segment:
1) Människan och bilen i ett humanistiskt perspektiv
2) Människan och bilen i ett samhällsperspektiv
3) Bilen, människan och alltings förgänglighet
4) Relationen människa-bil ifrågasatt
Nu innehåller väl boken främst avsnitt hur prosatexter men jag har funnit två dikter och ett diktutdrag som jag vill lyfta fram.
*
Jag börjar med en dikt ur det första segmentet som beskriver bilförarens ensamhet och hans upplevelser genom vindrutan. Men den får också med bilresans lugnande verkan.
I bilen, av Stig Larsson (f. 1955)
(Ur Samtidigt på olika platser. Stockholm : Alba, 1985.)
Jag pressar bältet tätare mot kroppen,
ser ut över skyn.
Januaridagens vita tomma sky (sorgsna barn liggande
i gnistrande socker),
med stelnad rök i signalfärger
ovanför fabriksskorstenar och i rå havskyla:
domnande motortrafikleder
Återfärdens lugnande tabletter: vita, vita, eviga
Det är sovande människor mitt på blanka dagen,
blinkande i små lysrörsfantasier
Det är handeldshändelsehonor vid stjärna,
bränd vid stjärna
Den oåterkalleliga droppen lapis,
vinterns svartnande blick
Den ed man känner, mött i bilen av sammetslent ljus
Tillbaka: som en flickas hysteriska skratt.
***
Vi hoppar fram till bokens tredje tematiska del; om alltings förgänglighet, och en text av Olof Lagercrantz i vilken han romantiserar bilden av ett bilvrak.
(Ur Den enda sommaren : dikter / av Olof Lagercrantz. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1937.)
Det står en gammal utkörd bil
och rostar i ett dike,
som rullat åtta tusen mil
och mer i Sveriges rike.
Den surrade vid Ålleberg
på vägen in mot Falan
då himlen hade junifärg
och ristades av svalan.
Nu rostar både hjul och nav
i dikets våta lera
och oljemätarens pil är av
och darrar aldrig mera.
Hur kvick och motorstark den var
med fyra år på nacken
och lyste grönlackerat, klar
en vår på Tegelbacken.
Nu har den lagt sig här till ro
bland spräckta krus och muggar
och sädesärlan bygger bo
bland växellådans kuggar.
Med ungdomens och fartens mod
förbi vår Chrysler ilar.
- Den sista vilan den är god
för både folk och bilar.
***
Harry Martinson får mycket utrymme i det avslutande segmentet i boken som tar upp bilismens konsekvenser för människan och hennes miljö. Harry Martinson tog ett tydligt avstånd från utvecklingen och beskrev det så här i en "dikesskildring".
Fartens tjusning (utdrag), av Harry Martinson
(Ur Cikada : dikter. Stockholm : Bonnier, 1953.)
Det ändlösa tåget av snabba fordon drar förbi
och gräs och loka sjunker mer och mer ihop
under dammets förnedring.
Varje blad liknar en utsträckt sprucken tunga
belagd med ett grått pulver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar