***
Kristoffer Leandoers bok Vägen till det stora kanske är obeskrivbar. Min första tanke är att likna den vid en Aladdin-ask, ni vet chokladpralinerna, eftersom den är full av överraskningar. Den innehåller en hel del humor även om livets slut kan skönjas när förgängligheten får utrymme i hans prosalyrik.
Jag blev uppslukad av den längre svit som inleder hans diktsamling och jag ger er några smakprov.
Alla mina andetag är ord, av Kristoffer Leandoer
(Ur Vägen till det stora kanske. Malmö : Pequod Press, 2016.)
Jag är den som hänger tiden till tork i regnet. Jag är den som inte kan få tiden att gå.
Allting måste uppfinnas på nytt när man inte vet hur man gör.
Ansiktsblindhet, färgblindhet, en total oförmåga att minnas namn. Jag hittar på en ny värld varje dag.
Tiden är ändå det allra sista som går.
Alla mina andetag är ord. Luften som kommer in och luften som går ut, hemma och borta är samma ord.
Trakten är obekant. I dimman spretar träd lika främmande som dessa fingrar på ratten, det bleka ansiktet jag ser i vindrutan är inte någon gräns.
Inget skydd mot vinden, kan man låta vinden vara skydd mot vind.
Det är inte mina träd, det är inte mina moln - men nu är de mina väggar och tak.
Hemma inte heller här. Hemma nästan överallt där inte hemma är.
Ingenting är också en börda lika svår att bära obesvärat som något eller allt.
Hem är vägen utanför. Hem är just den väg som för fram till platsen där man dör.
Jag kan varken få tiden att stanna eller gå. Genom fönstret syns bara den himmel man kan se. Mina andetag räcker aldrig till en atmosfär.
Vartannat andetag syns, vartannat inte. Vad bryr jag mig om jag finns, så länge denna mjölkgrå dager gör det.
Gatorna har torkat, ett fönster blåst igen. Bara om det som helt försvunnit kan man med säkerhet säga att det funnits.
(...)
Tror lövet att det föds när det lossnar från grenen, singlar ner mot marken och låter sig bäras av vinden bort?
Tror lövet att det dör när det lossnar från grenen, singlar ner mot marken och låter sig bäras av vinden bort?
Var det än landar, vart det än bärs, är lövet alltid en berättelse om trädet.
***
George Michael avled den 25 december och många fans har uttryckt sin sorg i sociala medier. En före detta klasskamrat hyllade honom genom att publicera ett par av hans tidiga skrivprojekt.
The story of a horse, by Georgios Panayiotou (sedermera George Michael, 1963-2016)
(From Roe Green Junior School Yearbook, 1974.)
“Once there was a lonely horse, weeping on a stack of hay,
“The gun was ready, the bullet was hot, the horse had broken a leg that day.
“The dog was barking, the chickens were screaming, the cows were mooing, the sun was gleaming.
“The farmer closed his eyes,
“And dropped the gun, he hadn’t shot,
“But the horse had run.
“He ran through the streets,
“With loud a sound,
“And then he fell, upon the ground.
“The townspeople said, that a horse that is lame,
“Can never really be brought to the tame,
“They said he was mad, that he should be slain
“And never was he seen again.”
***
Jag kan inte helt släppa Leonard Cohens bortgång. Jag vet inte hur många hyllningsartiklar jag har läst sedan dödsbeskedet kom i början av november. Han var en sådan artist som fattas många av oss. Hans sista utgivning med tidigare opublicerat material utkom 2006. Jag läste Book of longing i söndags. De flesta av dikterna i boken skrevs under perioden 1994 till 1999 då Cohen bodde på ett Zen-kloster i Kalifornien.
The cold, by Leonard Cohen (1934-2016)
(From Book of longing. New York : Ecco, 2006.)
The cold seizes me
and I shiver
The wine
overthrows my tears
The night puts me to bed
and the sorrows
strengthen my resolve
Your name is burning
under a statue
Even when I was with you
I wanted to be here
The rain unhooks my belt
The wind gives a shape
to your absence
I move in and out
of the One Heart
no longer struggling
to be free
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar