Exceptional women

  Tre starka diktkort får avsluta lördagarna med Motherhood. Jag är mycket glad över köpet av antologin "Mothersongs", och jag kommer säkerligen plocka fram den igen när andan faller på. Under kommande bloggperiod blir det barnpoesi på lördagarna.

***

  I följande dikt rör sig Denise Levertov runt bilden av kvinnors identitet. Hon ansåg att jämlikhetssträvandena måste innefatta en ny sammansatt bild på kvinnors identitet; å ena sidan den sunda, kärleksfulla och omhändertagande kvinnan och å andra sidan den mystiskt självabsorberande kvinnan med rik fantasi. Det ena behöver inte utesluta det andra, eller hur?!
  I dikten gestaltas det i form av Earthwoman och Waterwoman.

The Earthwoman and the Waterwoman, by Denise Levertov (1923-1997)
(From Mothersongs : poems for, by, and about mothers. Edited by Sandra M. Gilbert, Susan Gubar, and Diana O'Hehir. New York : W.W. Norton, 2007.)


          The earthwoman by her oven
                   tends her cakes of good grain.
The waterwoman’s children 
are spindle thin.
                               The earthwoman
                   has oaktree arms. Her children
full of blood and milk
         stamp through the woods shouting.
                    The waterwoman
         sings gay songs in a sad voice
                   with her moonshine children.
When the earthwoman
has had her fill of the good day
          she curls to sleep in her warm hut
          a dark fruitcake sleep
but the waterwoman
                    goes dancing in the misty lit-up town
          in dragonfly dresses and blue shoes.

***

Kathleen Raine

  Nästa dikt är skriven av Kathleen Raine. Hon var en brittisk poet och kritiker. Ellerströms förlag har gett ut en bok med tolkningar av hennes dikter. (Den osedda rosen : dikter / Kathleen Raine ; i tolkning av Lasse Söderberg, Rut Hillarp och Erik Lindegren ; inledning av Lasse Söderberg. 1988)


Kore in Hades, by Kathleen Raine (1908-2003)
(From Mothersongs : poems for, by, and about mothers. Edited by Sandra M. Gilbert, Susan Gubar, and Diana O'Hehir. New York : W.W. Norton, 2007.)

I came, yes, dear, dear
Mother for you I came, so I remember,
To lie in your warm
Bed, to watch the wonder flame:
Burning, golden gentle and bright the light of the living

With you I ran
To see the roadside green
Leaves and small cool bindweed flowers
Living rejoicing to proclaim
We are, we are manifold, in multitude
We come, we are near and far,
Past and future innumerable, we are yours,
We are you. I listened
To the sweet bird whose song is for ever,
I was the little girl of the one mother.

World you wove me to please a child,
Yet its texture was thinner than light, fleeter
Than flame that burned while it seemed
Leaves and flowers and garden world without end.
Bright those faces closed and were over.

Here and now is over, the garden
Lost from time, its sun its moon
Mother, daughter, daughter, mother, never
Is now: there is nothing, nothing for ever.

***

Sharon Olds

  En författare som på senare tid tagit sig in bland mina favoriter är Sharon Olds. Jag kan inte tänka mig en bättre avslutning på Motherhood-temat än den här kaxiga slutpunkten från hennes penna.

*

The Language of the Brag, by Sharon Olds (f. 1942)
(From Mothersongs : poems for, by, and about mothers. Edited by Sandra M. Gilbert, Susan Gubar, and Diana O'Hehir. New York : W.W. Norton, 2007.)

I have wanted excellence in the knife-throw,
I have wanted to use my exceptionally strong and accurate arms
and my straight posture and quick electric muscles
to achieve something at the centre of a crowd,
the blade piercing the bark deep,
the haft slowly and heavily vibrating like the cock.

I have wanted some epic use for my excellent body,
some heroism, some American achievement
beyond the ordinary for my extraordinary self,
magnetic and tensile, I have stood by the sandlot
and watched the boys play.

I have wanted courage, I have thought about fire
and the crossing of waterfalls, I have dragged around
my belly big with cowardice and safety,
my stool black with iron pills,
my huge breasts oozing mucus,
my legs swelling, my hands swelling,
my face swelling and darkening, my hair
falling out, my inner sex
stabbed again and again with terrible pain like a knife.
I have lain down.

I have lain down and sweated and shaken
and passed blood and feces and water and
slowly alone in the centre of a circle I have
passed the new person out
and they have lifted the new person free of the act
and wiped the new person free of that
language of blood like praise all over the body.

I have done what you wanted to do, Walt Whitman,
Allen Ginsberg, I have done this thing,
I and the other women this exceptional
act with the exceptional heroic body,
this giving birth, this glistening verb,
and I am putting my proud American boast
right here with the others.

Nobody told her

  Det är ingen hemlighet att jag tycker Hollie McNish är en suverän Spoken word-poet. I fjol gav hon ut en kombinerad dagbok/diktsamling om att bli mamma; den sträcker sig från graviditetstest till barnets treårsdag. Boken "Nobody told me" är drygt 450 sidor lång och innehåller bland annat illamående, bajsblöjor och rasistiska påpekanden (Hollie och Dee har olika hudfärg) från omgivningen. Men framför allt är det en ärlig, kärleksfull och humoristisk beskrivning av föräldrarollen och barnets utveckling. Boken är lika oemotståndlig som 'en bal på slottet'.

Hollie McNish

***

  Jag hade väldigt svårt att välja diktutdrag ur boken, det finns så många övertygande texter, och ändrade mig flera gånger om. Till slut fick det bli två som värmde hjärtat lite extra.

Barbed wire, by Hollie McNish
(From Nobody told me : poetry and parenthood. London : Blackfriars, 2016.)

Dee says his compliments are wrapped in barbed wire
'Cos he's gotta be a man
He jokes he's gotta be a man
And he will walk with me by shining streams

But he will not hold my hand
No he will not hold my hand
And he tells me that he thinks I'm great
Then breaks into a sweat
A red-faced fumbled wreck
As he covers compliments in buts and ifs in
Reels of barbed-wire fences
Help to harden senses

And it takes me back to days at school
When the boys would pull my hair
Then ask me on a date
And we would walk around the netball court
Hand in shaking hand
Gums cut by my three-year brace
Getting older awkward silent moments

The shit never changed
Nothing's ever changed

Feelings that we want to share
But barbed wire's in the way
Barbed wire's in the way.

The first time he said the words
Lying face to face
Throat dry face to face
I love you felt like letting loose

That shit's so hard to say
It took so long to say.
'Cos we're so used to covering and jokes
That real talk is so hard
Heartbeats pound so fast

He says he was brought up taught to be a bloke
Feelings bottled up
And his barbed wire gave him cuts

And though I've taken out some of the knots
And he isn't quite so sharp
A slowly softened heart

But when I saw his eyes with heavy sobs
As he held her in his arms
A baby in his arms
I can feel the heat she brings him
As she covers him in hugs
I can almost see the metal melting
No holds back showing love

She says, 'I love you so much, Daddy'
She kisses off his face
No embarrassment to tell
Nearly fifty times a day

Each time my heartbeat breaks
With her he lets his feelings shine
'Cos kids don't hold their feelings back

I think we could learn a lot
from what they do and what they say

No barbed wire in the way
No barbed wire in the way.

***

(Flickan på bilden är varken Hollies dotter eller min dotter.)

You, by Hollie McNish
(From Nobody told me : poetry and parenthood. London : Blackfriars, 2016.)

You are the reason why
my belly trippled in size
and left striped lines
across my skin when you left

You are the reason why my chest moved
from an A cup to a C
to a double E
and back again
to keep you well fed

You are the reason why
my old-size jeans
no longer fit me
why the belt
no longer reaches the stretch
of my slightly wider hips

You are the reason I miss sleep
Why my eyelids feel weak

You are the reason why my heart
skips a beat
every night
Why my laughter lines double
and grow deeper
each day

You are the smile carved
like a permanent mark
on my face
Every time you wake me up
at six a.m. to play
Drumming on my belly
Blowing raspberries on my skin
and I joke that one day I might put you back in
and when I tell you that you lived there
you tell me it's a fib
asking me for proof
like a toddler detective

I point to the place
you lift my top up a little
then bang on my stretch marks
and giggle.

White lines and washboards

  Ett nytt kapitel i moderskapet och för andra gången hämtas texterna från antologin Motherhood : poems about mothers. Först ut kanadensiska Anne Carson och därefter Ruth (x2).

***

Lines, by Anne Carson (f. 1950)
(From Motherhood : poems about mothers. Selected and edited by Carmela Ciuraru. New York : Knopf 2005.)

While talking to my mother I neaten things. Spines of books by the phone.
Paper clips
in a china dish. Fragments of eraser that dot the desk. She speaks
longingly
of death. I begin tilting all the paperclips in the other direction.

Out
the window snow is falling straight down in lines. To my mother,
love
of my life, I describe what I had for brunch. The lines are falling
faster
now. Fate has put little weights on the ends (to speed us up) I
want
to tell her—sign of God’s pity. She won’t keep me
(she is saying)
won’t run up my bill. Miracles slip past us. The
Paper clips
are immortally aligned. God’s pity! How long
will
it feel like burning, said the child trying to be
Kind.

***

Handbag, by Ruth Fainlight (f. 1931)
(From Motherhood : poems about mothers. Selected and edited by Carmela Ciuraru. New York : Knopf 2005.)

My mother's old leather handbag,
crowded with letters she carried
all through the war. The smell
of my mother's handbag: mints
and lipstick and Coty powder.
The look of those letters, softened
and worn at the edges, opened,
read, and refolded so often.
Letters from my father. Odour
of leather and powder, which ever
since then has meant womanliness,
and love, and anguish, and war.

***

In an iridescent time, by Ruth Stone (1915-2011)
(From Motherhood : poems about mothers. Selected and edited by Carmela Ciuraru. New York : Knopf 2005.)

My mother, when young, scrubbed laundry in a tub,
She and her sisters on an old brick walk
Under the apple trees, sweet rub-a-dub.
The bees came round their heads, the wrens made talk.
Four young ladies each with a rainbow board
Honed their knuckles, wrung their wrists to red,
Tossed back their braids and wiped their aprons wet.
The Jersey calf beyond the back fence roared;
And all the soft day, swarms about their pet
Buzzed at his big brown eyes and bullish head.
Four times they rinsed, they said. Some things they starched,
Then shook them from the baskets two by two,
And pinned the fluttering intimacies of life
Between the lilac bushes and the yew:
Brown gingham, pink, and skirts of Alice blue.

Wishes sealed with a kiss

  För 29 månader sedan publicerade jag en dikt ur Rebecca Goss andra diktsamling Her birth som handlade om hennes dotter Mollys födelse. Det jag glömde att berätta var att boken handlar om två döttrars födelse och om den tidiga död som drabbar deras förstfödda. Det tar jag igen idag.
  Boken är en känslomässig resa, en kombination av dokumentation och bekännelsebok.

***

  Första dikten jag har valt handlar om kroppens återhämtning och "utsuddandet" av det liv som fötts och förlorats.

Stretch marks, by Rebecca Goss
(From Her Birth. Chicago : Carcanet Press Ltd., 2013.)

My swims kept those scars at bay,
two thousand lengths it took, to form

my mapless globe. No trace she was here,
her travels around me refused to surface

as she dived between poles, lapped
that black belly ocean. Once born, meridian

of my achievements, she went off course.
I followed her divergent route, but this was not

her geography. I have wished for them,
a record of her tracks, all snowed over, gone.

***

  Efter att Molly har kommit till världen så får vardagliga händelser extraordinär betydelse.

Moon, by Rebecca Goss
(From Her Birth. Chicago : Carcanet Press Ltd., 2013.)

All day you've waited,
running from one end

of the house to the other,
as if controlled by its distant

pull. After bath, blanket
at your shoulders, we duck

the washing line, offer up
your goodnight wishes

from the centre of the lawn.
I forget my calendar

of scars, so eager are you
for the next night and the next,

your palm reaching
for its milky light.

We turn to scale stairs,
come to the cot's edge

where I set you down
on the low tide of your day.

Rebecca Goss reading from her book Her birth

***

  Men hon har svårt att ta in att Molly är ett friskt barn med en möjlig framtid. Tvivlet följer henne ända till samlingens avslutande textrader.

Last poem, by Rebecca Goss
(From Her Birth. Chicago : Carcanet Press Ltd., 2013.)

So extraordinary was your sister's
short life, it's hard for me to see

a future for you. I know it's there,
your horizon of adulthood,

reachable across to stretch
of ordinary days, yet I can't believe

my fortune - to have a healthy child
with all that waits: the bike, school,

mild and curable diseases.
So we potter through the weeks

and you relax your simian cling,
take exploratory steps, language

budding at your lips. I log the daily
change, another day lived

with every kiss goodnight; wake
relieved by your murmurs at dawn.

Come and hold my hand, little one,
stand beside me in your small shoes,

let's head for your undiscovered life,
your mother's ready now, let's run.

She will grow up

  Jag måste säga att bloggarbetet flyter på bra för tillfället. Jag har redan valt ut de femtio titlar som ska ingå i nedräkningen till min femtioårsdag. Tre fjärdedelar av paren till PMC är klara och lagen ser spännande ut. Båtalfabetet (premiär 18/4) med ackompanjerande dikter är i hamn, och Fernissade!).

  Men låt oss inte ryckas iväg inför kommande rubriker. Att vara förälder innebär att vara i nuet. I dagens inlägg öppnar vi upp en ny antologi, Motherhood - poems about mothers.

***

  Boken är uppdelad i sex segment. Eftersom jag redan har presenterat en del dikter på temat mor & baby så hoppar jag över det inledande kapitlet. Texterna jag har valt är istället hämtade från bokens andra del, "mother and daughter".

*

  Kimiko Hahn föddes i Mount Kisco, New York, och växte upp i Pleasantville , New York och Tokyo, Japan. Hon tog en BA vid University of Iowa och en MA i japansk litteratur vid Columbia University. Hahn är författare till nio diktsamlingar, bland dem: The Artist's Daughter (2002), The Narrow Road to the Interior (2006), Toxic Flora (2010), and Brain Fever (2014). Källa: Poetry Foundation

Something, by Kimiko Hahn
(From Motherhood : poems about mothers. Selected and edited by Carmela Ciuraru. New York : Knopf 2005.)

Resting her on my chest like a sleeping cat
I cannot recall my older daughter so small and new
and fear the memory of this
complete, absolute something will grow away
and fear the hand will never remember
stroking her head as she nursed
or fear I’ll forget her soft cry
when I look up from sleep and see you lift her,
4 am, the curtains blowing in and out of the window
as the whole house breathes.

***

  Sharon Olds (f. 1942) är en av den samtida poesins ledande röster. Hon har tilldelats flera prestigefyllda utmärkelser, bland annat Pulitzerpriset och National Book Critics Circle Award. Hon är känd för att skriva intensivt personligt, en känslomässigt svidande poesi som åskådliggör familjelivet samt globala politiska händelser. Källa: Poetry Foundation

First Thanksgiving, by Sharon Olds
(From Motherhood : poems about mothers. Selected and edited by Carmela Ciuraru. New York : Knopf 2005.)

When she comes back, from college, I will see
the skin of her upper arms, cool,
matte, glossy. She will hug me, my old
soupy chest against her breasts,
I will smell her hair! She will sleep in this apartment,
her sleep like an untamed, good object,
like a soul in a body. She came into my life the
second great arrival, after him, fresh
from the other world—which lay, from within him,
within me. Those nights, I fed her to sleep,
week after week, the moon rising,
and setting, and waxing—whirling, over the months,
in a slow blur, around our planet.
Now she doesn’t need love like that, she has
had it. She will walk in glowing, we will talk,
and then, when she’s fast asleep, I’ll exult
to have her in that room again,
behind that door! As a child, I caught
bees, by the wings, and held them, some seconds,
looked into their wild faces,
listened to them sing, then tossed them back
into the air—I remember the moment the 
arc of my toss swerved, and they entered
the corrected curve of their departure.

***

  Den avslutande dikten är skriven av den just nu främsta afroamerikanska poeten (min åsikt) och hon har redan förekommit ett antal gånger i bloggen.
  Rita Dove (f. 1952) var den andra afroamerikanska författaren som erhöll The Pulitzer Prize, 1987. Jag kan väl avslöja att den diktsamlingen finns med på min födelsedagslista.

Genetic expedition, by Rita Dove
(From Motherhood : poems about mothers. Selected and edited by Carmela Ciuraru. New York : Knopf 2005.)

Each evening I see my breasts 
slacker, black-tipped 
like the heavy plugs on hot water bottles; 
each day resembling more the spiked fruits 
dangling from natives in the National Geographic 
my father forbade us to read.

Each morning I drip coffee onto my blouse 
and tear into one slice of German bread, 
thin layer of margarine, radishes, the years 
spreading across my dark behind, even more 
sumptuous after childbirth, the part of me 
I swore to relish

always. My child has 
her father's hips, his hair 
like the miller's daughter, combed gold. 
Though her lips are mine, housewives 
stare when we cross the parking lot 
because of that ghostly profusion.

You can't be cute, she says. You're big. 
She's lost her toddler's belly, 
that seaworthy prow. She regards me 
with serious eyes, power-lit, 
atomic gaze 
I'm sucked into, sheer through to

the gray brain of sky.

Cradle, sing and laugh

  Jag håller mig kvar i bluesgenerationen under lördagens mamma-inlägg även om boken är av modernare snitt.
  Förutom Ioana Nicolaies bok Himlen i magen så fanns det en titel som jag tidigt bestämde skulle ingå i lördagstemat. Det var Maya Angelous lilla pamflett Mother : a cradle to hold me. Den kan väl betecknas som en enda dikt eller som ett antal korta aforismliknande kärleksförklaringar.

***

  Men först något helt annat: I högerkolumnen har jag redovisat de titlar jag hittills har läst för Kaosutmaningens räkning. Här följer mina omdömen:

  Den vita tigern av Aravind Adiga, som vann Bookerpriset 2008, blev mitt val för punkt 5 - en bok från Asien. (Schibsted förlag, 2009)
  Efter att ha läst den så tycker jag att den är kraftigt överskattad, även om jag delar ut en trea i betyg. Det är en habil skildring av det socialpolitiska läget i Indien och hur det påverkar vardagen för några olika människor, men det är ingen minnesvärd roman.
  Huvudpersonen Halwai gör allt för att bryta mönstret, han vill lämna den utstakade familjevägen på landsbygden och finna lyckan i Delhi. Han hamnar där så småningom, men för att nå nästa "mål" i livet så utför han en kriminell handling som gör att han måste börja om på en annan plats. 
  Boken marknadsfördes som en thriller när den först publicerades, men det epitet förstår jag inte alls. Om det inte vore för drivet i andra halvan av boken så hade boken fått ett lägre betyg.

**

  Jag har också klarat av punkt 9 bland uppdragen - en bok med en tonåring som huvudperson. Jag valde den relativt färska kriminalromanen Störst av allt (Wahlström & Widstrand, 2016), som är skriven av Malin Persson Giolito (GW:s dotter). Enligt bokhandelsförsäljaren går den åt som smör i solskenet. Jag kan till viss del förstå varför. Historien som rullas upp gäller en skolskjutning på en (uppdiktad) gymnasieskola i Djursholm, men framför allt handlar boken om efterspelet; Majas rättegång. Det finns inte många möjligheter till eftertänksamhet eller pauser för läsaren. Handlingen går raskt framåt och de dryga 360 sidorna betar man fort av. Det är väldigt mycket reality-show över den (kan förklara den goda försäljningen), men det höga tempot medför också att personporträtten blir en aning tunna (nästan som karikatyrer). Jag ger även den här boken betyget 3 av 5. Den är ett perfekt tidsfördriv under januariförkylningen.

***

  Så ja! Nu ger jag ordet till Maya Angelou (1928-2014), författaren som alla gymnasielärare i engelska borde ta upp i sin undervisning.

(From Mother: a cradle to hold me, by Maya Angelou. New York : Random House, 2006.)

It is true
I was created in you.
It is also true
That you were created for me.
I owned your voice.
It was shaped and tuned to soothe me.
Your arms were molded
Into a cradle to hold me, to rock me.
The scent of your body was the air
Perfumed for me to breathe.

You thought you knew me,
But I did know you,
You thought you were watching me,
But I did hold you securely in my sight,
Recording every moment,
Memorizing your smiles, tracing your frowns.
In your absence
I rehearsed you,
The way you had of singing
On a breeze,
While a sob lay
At the root of your song.

You were always
The heart of happiness to me,
Bringing nougats of glee,
Sweets of open laughter.

Mother of many children

  Det blir en ny titt i antologin Mothersongs. Den här gången har jag valt två dikter ur avsnittet som har rubriken "Silver threads : The aging mother".

Louisa Van Velsor Whitman
(Mother of Walt Whitman and eight other children)

***

  Walt Whitman föddes 31 maj 1819 i området West Hills på Long Island i New York. Han var föräldrarna Walter och Louisas andra barn. Fadern hade engelskt påbrå och modern holländskt. När Walt Whitman var tre år flyttade familjen till Brooklyn som då var en liten stad med omkring 7000 invånare. Han gick i skola från år 1825 (möjligtvis tidigare) till 1830. I Brooklyns District School No.1 som låg på Concord och Adams Street fick han lära sig att skriva och räkna, samt geografi. Whitman lämnade skolan när han var elva och fick ingen mer formell skolning. 
Källa: Walt Whitman, by David S. Reynolds. Oxford ; New York : Oxford University Press, 2005.

*

The old face of the mother of many children, by Walt Whitman
(From Mothersongs : poems for, by, and about mothers. Edited by Sandra M. Gilbert, Susan Gubar, and Diana O'Hehir. New York : W.W. Norton, 1995.)

The old face of the mother of many children, 
Whist! I am fully content.

Lull’d and late is the smoke of the First-day morning, 
It hangs low over the rows of trees by the fences, 
It hangs thin by the sassafras, the wild-cherry, and the
        catbrier under them.

I saw the rich ladies in full dress at the soiree, 
I heard what the singers were singing so long,
Heard who sprang in crimson youth from the white 
        froth and the water-blue. 

Behold a woman! 
She looks out from her quaker cap, her face is clearer 
        and more beautiful than the sky.

She sits in an armchair under the shaded porch of the                       farmhouse,
The sun just shines on her old white head.

Her ample gown is of cream-hued linen, 
Her grandsons raised the flax, and her grand-daughters 
        spun it with the distaff and the wheel.

The melodious character of the earth, 
The finish beyond which philosophy cannot go and 
        does not wish to go, 
The justified mother of men.

***

  Ruth Whitman (1922-1999) var en amerikansk poet, översättare och professor. Hennes åttonde och sista bok blev Hatshepshut, Speak to me (Wayne State University Press, 1992), och som hennes mest kända verk betraktas Tamsen Donner: A Woman’s Journey (Alice James Books, 1977). Hon översatte också poesi från jiddisch, och skrev det älskvärda poemet "Sisters". Källa: Wikipedia

*

Eightythree, by Ruth Whitman
(From Mothersongs : poems for, by, and about mothers. Edited by Sandra M. Gilbert, Susan Gubar, and Diana O'Hehir. New York : W.W. Norton, 1995.)

My mother sits on a towel
on the toilet seat. I dip a cloth
into lukewarm suds and wash her face and neck,
her dry, crevassed neck.

She says, "Sometimes I feel as dark and alone
as before I was born."

I wash her arms, her elbows, the crooks of her elbows,
her underarms.

"That feels good," she says.

I wash her back round and fleshy, the tired
breasts, her belly broad and generous as an old
Renoir. I wash her buttocks, those large apples,
so like my own.

She says, "I'm no good for anybody,
not even for myself."

I wash her thighs and knees, her gnarled toes,
pat her dry, rub her all over with oil.

She says, "Am I your baby?"

"En himmel i en portgång"

  Idag putar bloggen ut en aning när graviditet är ämnet för lördagens inlägg. Boken Himlen i magen har sedan länge varit planerad för Motherhood-rubriken men jag har fått vänta på att den skulle bli återlämnad. Det var den värd.

***

  "Ioana Nicolaie, född 1974 i Rumänien, är poet och prosa­för­fat­tare. Hon har givit ut sju böc­ker varav fyra dikt­sam­lingar. Himlen i magen, som utkom i Rumänien 2005, blev hen­nes lit­te­rära genom­brott och en femi­nis­tisk sym­bol. I djärvt egen­sin­niga bil­der målar Ioana Nicolaie fram sin för­und­ran över fost­rets liv i krop­pen, sam­ti­digt som hon minns sin egen barn­dom i Ceaușescus diktatur." Källa: 10tal.se

Ioana Nicolaie
Bokmässan i Göteborg, 2013

***

Ögonblicksbilder (utdrag), av Ioana Nicolaie

(Ur Himlen i magen ; översättning: Inger Johansson ; [efterord: Aase Berg]. Stockholm : 10TAL : 2013.)

1.

(...)

Jag drömde att jag var utan kropp men är inte ledsen för det, jag gled fram genom stan, popplarna hade bark och knoppar här och var. Jag lärde mig koncentration, punkter samlade på vissa ställen.
Jag var lugn, skärpt och oberörd. Människorna var ett klistermärke på bussar, bilar. De rörde sig livligt åt motsatt håll, visste i förväg vart de skulle. Jag såg häpet efter dem, jag tyckte jag var en gammal gumma med sönderrivna jeans till vintern. Och granar med kulor i stod och väntade surrade uppe på lastbilsflak.

Kvinnorna dricker vin, kaffe, röker finare och finare cigaretter. Jag går genom rummen, går sakta över gatan, klockvisare är kluvna markeringar, jag går och känner mig som gäst överallt. Och när jag blir trött väntar jag helt enkelt. Liksom fåtöljens plysch med tiotals märken på. Liksom fotbollsläktaren som hamnat på ett tåg.
Som om jag sjöng tillsammans med en alldeles för stor barnkör.
Handleden svullnar och jag känner det knappt. Ena vaden är mer svullen och jag ser det knappt. Under nedre ögonlocket sitter en försynt trötthet. Jag stryker smink på det och låter bli att se mig i spegeln. I himlen krockar små plyschkoppar. Jag åker slalom och tycker det går bra.

(..)

***

  Det är rätt sällan som jag och bokrecensenten bernur delar uppfattning om en bok. Men den här gången skriver jag under på hans beskrivning: "Hennes bok vilar inte, är ingen stillsam betraktelse, utan mer ett upprört och ifrågasättande tillkännagivande, hälften häpnad och resten resolut beslutsamhet." bernur: "Himlen i magen", 1 okt. 2013.

Hälsokort (utdrag), av Ioana Nicolaie

(Ur Himlen i magen ; översättning: Inger Johansson ; [efterord: Aase Berg]. Stockholm : 10TAL : 2013.)

1.

(...)

Jag lever mest bland ofödda barn. Jag tycker jag är rädd som hos fotografen. Inuti finns du, en pojke med detaljer, en som planerar sin utbrytning. Jag rotar spakt under presenningar av is. En bågfil filar ihärdigt mot kanterna. Jag är rädd och så häpen. Hur ska jag förhandla med smärtan?

Värkarbetet pågår i genomsnitt tolv timmar. Man kan vara fräknig, man kan ha rött hår, tatueringar på axeln eller brustna blodkärl kring vristerna. Förlossningen är ett skal av skräck. Förlossningen är en vägbana som står under vatten och saknar vakt. Man kommer inte undan, mutor kan inte ges. I tomrummet i klockan finns tusen ambulanser. I sekundvisare finns färdiga sterila rum. Och sängar på hjul och en tid som betsel.
Förlossningen är ett hyreshus med sprucket golv. Jag är livrädd för att bli ensam kvar i porten.

(..)

***

  Maken Mir som omnämns i dikterna är författaren Mircea Cărtărescu (f. 1956). Han har gett sitt perspektiv på graviditeten i Dagboken från 2011.

I nionde månaden (utdrag), av Ioana Nicolaie

(Ur Himlen i magen ; översättning: Inger Johansson ; [efterord: Aase Berg]. Stockholm : 10TAL : 2013.)

1.
Jag är tung, genomskinlig, med geometriska parker som växer under arkader. Jag trycker stenar mot bröstet, jag tycker jag är en damm av sprucken marmor. I nionde månaden är jag svettsjö. I tystnaden föreställer jag mig stöd för ryggen. Nu är morgnarna frusna dukar på klädstreck. Och en liten tändsticksborg som darrar av anspänning.

På eftermiddagarna går vi ut och går på tre man hand. Vi stiger in i en atlas med flygplatser och stationer. Rätt som det är ger vi oss iväg alla tre. Med ett expresståg på ett torg, med en folktom spårvagn mot en viss stadsdel. I nionde månaden är vi ljus under en uppochnervänd kopp. En himmel i en portgång, en sol inne på en bakgård

En gråsparv håller leksaker i näbben. Fjättrade som vi är inuti kan vi nätt och jämnt andas.

(..)

Nursing your baby

  Livets början präglar det andra inlägget i "Motherhood". Amning har ibland orsakat rabalder i sociala medier. Hos Poetry with Blues gör vi matstunden till lördagspoesi.

***

  I kväll har jag valt tre dikter ur antologin "Mothersongs", utgiven av Norton & Company. Redaktörer för boken är Sandra M. Gilbert, Susan Gubar och Diana O'Hehir.
  Den andra delen av boken har rubriken "Love's labor: Birthing and Nursing".

The chair by the window, by  Anne Winters (f. 1939)
(From Mothersongs : poems for, by, and about mothers. New York : W.W. Norton, 1995.)

Your rhythmic nursing slows. I feel
your smile before I see it: nipple pinched
in corner of mouth, your brimming, short, tuckcornered
smile. I shake my head, my no vibrates
to you through ribs and arms. Your tapered ears
quiver, work faintly and still pinker, my
nipple spins right out and we
are two who sit and smile into each other's eyes.

Again, you frowning farmer, me your cow:
you flap one steadying palm against my breast,
thump down the other, chuckle, snort, and then
you're suddenly under, mouth moving steadily, eyes
drifting past mine abstracted, your familiar
blue remote and window-paned with light.

***

  Den mest välkända dikten ur det andra avsnittet i antologin måste nog Sylvia Plaths "Morning song" vara. Fast den dikten har redan förekommit i bloggen. Så det får bli en annan bekant författare.

Night feed, by Eavan Boland (f. 1944)
(From Mothersongs : poems for, by, and about mothers. New York : W.W. Norton, 1995.)

This is dawn.
Believe me
This is your season, little daughter.
The moment daisies open,
The hour mercurial rainwater
Makes a mirror for sparrows.
It’s time we drowned our sorrows.

I tiptoe in.
I lift you up
Wriggling
In your rosy, zipped sleeper.
Yes, this is the hour
For the early bird and me
When finder is keeper.

I crook the bottle.
How you suckle!
This is the best I can be,
Housewife
To this nursery
Where you hold on,
Dear Life.

A silt of milk.
The last suck.
And now your eyes are open,
Birth-colored and offended.
Earth wakes.
You go back to sleep.
The feed is ended.

Worms turn.
Stars go in.
Even the moon is losing face.
Poplars stilt for dawn
And we begin
The long fall from grace.
I tuck you in.

***

  Jag avslutar med en riktig mysstund, den tredje dikten i sviten "Eating babies", författad av Chana Bloch.

Eating babies (III), by Chana Bloch (f. 1940)
(From Mothersongs : poems for, by, and about mothers. New York : W.W. Norton, 1995.)

3

WATCH HIM sleeping. Touch
the pulse where
the bones haven’t locked
in his damp hair:
the navel of dreams.
His eyes open for a moment, underwater.

His arms drift in the dark
as your breath
washes over him.

Bite one cheek. Again.
It’s your own
life you lean over, greedy,
going back for more.