Human sacrifice

  Bloggens "Framework" har nått vecka tio. Men det blir ingen glädjeyttring eller fest. 

  De jobbigaste fotografier som finns att beskåda är de som är tagna vid krigsskådeplatser. Just nu är det Syrien, 1972 var det napalmattacker i Vietnam och 1916 var det första världskriget och Slaget vid Somme.

  Jag kommer bara att publicera ett foto i detta avslutande ekfras-inlägg. Det är taget vid byn Pozières 28 augusti 1916. I fjol var det alltså hundra år sedan Slaget vid Somme. Poeten Simon Armitage har sammanställt en bok med foton tagna från slagfältet och tillfört texter om konflikt, landskap och mänsklig (o)värdighet.

***

(From Still : a poetic response to photographs of the Somme battlefield, by Simon Armitage. London : Enitharmon Press, 2016.)

A time will certainly come in these rich vales
When a ploughman slicing open the soil
Will crunch through rusting spears, or strike
A headless iron helmet with his spade,
Or stare, wordless, at the harvest of raw bones
He exhumes from the earth's unmarked grave.

***

In this place no one can tell wrong from right;
When war stalks the world wearing its many masks
There's no honour in tilling the land, and the fields
Run to seed. Now the sickle's crescent
Is recast as a sword whose yield is death.
The East is armoured and armed, Germany marches in;
Neighbouring cities have shredded treaties of peace;
Nation meets nation in all-out attack;
The whole planet hurtles into catastrophe,
As when a chariot bolts from the starting line,
Picking up speed with every lap - suddenly there's no saying
Where it might end, no reining the clattering horses back.

The French village of Pozières
taken 28 August 1916 during the Battle of the Somme

***

The intense vehemence of bees surpasses
All borders, crosses every line. Riled,
They summon their poison, drive their tiny barbs
Deep into men's flesh, so their own hearts
Are ripped out in sacrifice.

***

  I morgon inleds Birth-perioden för 2017. Och så här kommer veckoschemat att förgrena sig:

Måndagar: Fem modersmål (v.11-15), Alfabet Båttermer (v. 16-20, halva alfabetet)

Tisdagar: Poeter med akronymer (fem veckor), Poem of the week (fem veckor)

Onsdagar: Versopolis (tio veckor med tio olika festivaler som ingår i Versopolis)

Torsdagar: Utblicken

Fredagar: Debut Albums (huvudsakligen inom bluesgenren)

Lördagar: Barnpoesi

Söndagar: Tria Carmina (tio poetporträtt; med dikter tagna från olika tidsperioder av deras karriärer)

Tomorrow never dies

  Sportlovet är över för den här gången och under nästa vecka avslutas årets första tioveckorsperiod i bloggen. Och den veckan blir något extra: Flera viktiga, ja rent av extraordinära böcker kommer att figurera. En unik utgivning presenteras i musikfredagens avsnitt, missa inte den!
  I afton laddar jag upp med en stilla redovisning av Rattle Magazines ekfras-utmaning för januari månad.

***

  Bilden som deltagarna skulle skriva en inspirerad text till var den här gången denna:

"Days In San Francisco #1, 1984”
by Harry Wilson

***

  Förra utmaningen tyckte jag inte resulterade i särskilt märkvärdiga bidrag. Men den här gången gillade jag de båda vinnarbidragen, i synnerhet Harry Wilsons utvalda favoritdikt, skriven av Richard Manly Heiman.

A town of mirrors and quaking forty-fours, by Richard Manly Heiman
(Published in Rattle.com, february 2017.)

Tomorrows whirl along, they promenade
like pages ripped from too-brief years, before
their soft-shoe asphalt syncopations fade
down Geary to the Van Ness corridor.

The beats in Fillmore boom-boom, saxophones
uncurl and snake around a fog of nights.
And yesterdays? Don’t think about them—gone.
Like endless hours spent browsing City Lights.

Once, hungry fire raged through the Tenderloin.
The dead shipped south to Colma, out of sight.
Once, bitter Tong-blood soaked the urban groin,
and Carol’s boobs glared proud in neon light.

But now who thinks of Sutro’s on the sand,
or Playland at the Beach, or Winterland?

***

  Precis som tidigare så har Rattle-redaktionen valt ut en egen favorit. Det blev den här:

An accounting, by Joanna Preston
(Published in Rattle.com, february 2017.)

And the days spill like soot from a fireplace,
ash of them dusting skin.

Days hoarded like krugerrands.
Days transfixed, pinned

like beetles to the pages
of her clothes. Their passage a shuffle

of dried leaves, hoarse whisper
of an overdue bill. She plucks

unattended days out of the air
— hey presto and a shower of doves.

Days like confetti litter the streets.
Days like bankers litter the streets.

How they gather, the days. Haggard moths
to a lantern. Hungry mouths

to a soup canteen.
A paper boat of wasted days

unfolds in the gutter, forgets itself
in the rain.

History of objects

  Idag tänker jag uppmärksamma ett annorlunda ekfras-projekt. Författarorganisationen "26" har funnits i femton år och de kämpar för det skrivna ordets betydelse och för en likvärdig möjlighet till kommunikation. Organisationen har fått sitt namn från det engelska språkets alfabet som innehåller 26 bokstäver. Organisationen har vid flera tillfällen samarbetat med museer och institutioner. Deras senaste projekt gällde London Foundling Museum, ett museum som berättar historien om London Foundling Hospital.

***

  I projektet "26 Pairs of Eyes" gav organisationen ett uppdrag åt tjugosex olika författare. De skulle skriva en sestude, d.v.s. en reflekterande studie om ett objekt och texten skulle innehålla exakt 62 ord. Författarna drog lott om vilket objekt de skulle skriva om.

  Jag har valt ut tre av dikterna som ingår i det utgivna häfte som avslutade projektet. Men först museets resumé/deklaration:
  "This is an exhibition that brings a fresh perspective to familiar objects, and places those lesser-known in the spotlight. From the pencil that belonged to Hospital Secretary John Brownlow, to George Frideric Handel’s Will. From a drainpipe to matron’s mallet. From a staircase to a Hogarth painting.
  The Foundling Hospital was founded in 1739 by philanthropist Thomas Coram to care for babies at risk of abandonment. It was the UK’s first children’s charity and first public art gallery, supported by the creative generosity of artist William Hogarth and composer Handel." Källa: foundlingmuseum.org.uk

**

  Det första objektet är en bålskål från 1700-talet med London Foundling Hospital i motivet. Fascinerande historier ligger bakom såväl objektets utseende som museets innehav av densamma. De kan ni läsa mer om här: http://26project.org.uk/26pairsofeyes/works/hester-thomas/

Who am I?, by Thomas Hester

Precious and rare,
Pale, porcelain skin.
Fair of face,
Rose, floral sprays.
Caught, a pleasure too many,
Twixt a haunt of hedonism
And a monument to mistakes.
At whose hands was I made and for whom?
Perhaps a high status gift,
A token of profound gratitude.
Broad and deep enough to bathe a newborn
Or toast her arrival.
To be beloved.
Enigma.

***

  Nästa objekt är porträttet av Mrs Caroline Collingwood, en kvinna vars historia visade sig vara lika okänd som bålskålen ovan. Det blev skribenten som skulle göra bakgrundshistorien komplett varse när han sökte information om henne. Han konstaterade att det fanns bättre dokumentation om flera av barnen som föddes på sjukhuset och som sedan fosterhemsplacerades än det fanns om Mrs Collingwood.

This is Caroline Collingwood's token, by Kate B Hall

She watches from her place
on the wall by the soft voiced clock,
a label names her,
tells when the portrait arrived,
notes family relationships;
all her other history is lost,
our guesses come to nothing.
Children, given new names,
their past hidden, replaced by a number,
looked for answers in the dust falling
through the sunshine,
secretly dreamed of being hers.

***

  Det avslutande objektet är faktiskt en trappa, Foundling Hospital Staircase from the Boy's wing of the Foundling Hospital. Det är också en fin symbolisk dikt.

Spirit of the staircase, by Heidi Williamson

My father was a carpenter,
my mother an oak
who had to break to leave me here.

Raised for service,
I warmed to the children's prints
against my grain.

They hid behind my balustrades,
rode my banister like a steed,
scuffed this lustre in my tread.

Can you hear them
in my highest branches?
Calling out everything
our mothers might have said.

Dancing, springtime and lost sardines

  Dagens ekfras-källa är boken: Sunlight on the river : poems about paintings, paintings about poems. Titeln ger vid handen att den även innehåller dikter som inspirerat konstnärer till deras verk.

***

  Det råkar faktiskt bli en dikt av William Carlos Williams som inleder kvällens inlägg. Ni har fått flera exempel från honom under 2017.
  Konstnären som inspirerat till dikten är Pieter Bruegel d.ä. (1525-1569). Han var verksam i Antwerpen, där han blev mästare 1551, och senare i Bryssel. Han mottog tidigt intryck från Hieronymus Boschs konst, och en studieresa till Italien inspirerade honom särskilt till landskapsteckningar. Källa: NE

The wedding dance (1566)
Pieter Brueghel the Elder

The wedding dance in the open air, by William Carlos Williams (1883-1963)
(From Sunlight on the river : poems about paintings, paintings about poems. Editor: Scott Gutterman. Munich : Prestel, 2015.)

Disciplined by the artist
to go round
and round

in holiday gear
a riotously gay rabble of
peasants and their

ample-bottomed doxies
fills
the market square

featured by the women in
their starched
white headgear

they prance or go openly
toward the wood's
edges

round and around in
rough shoes and
farm breeches

mouths agape
Oya!
kicking up their heels

***

  Nästa dikt är skriven av den begåvade Rachel Wetzsteon, hon som lämnade oss alltför tidigt. Inspirationskällan är målad av en konstnär som hittills var obekant för mig.
  Joseph Stella (1877-1946) var 1905–06 tidskriftstecknare och gjorde bl.a. industrimiljöbilder. Avgörande för hans stil och rang som modernistpionjär i USA blev kontakten med italiensk futurism under en vistelse i Europa 1909–12. Efter ca 1925 arbetade han i flera andra stilar. Källa: NE

Spring (The Procession) 1914-1916
Joseph Stella

Spring (The Procession), by Rachel Wetzsteon (1967-2009)
(From Sunlight on the river : poems about paintings, paintings about poems. Editor: Scott Gutterman. Munich : Prestel, 2015.)

And had it come to this?
All winter the leaves clung to the branches
and snow, withheld as an angry god's
or and old globe's accusation, never fell.
Fierce disorder followed: sleds languished;
sidewalks smelled of pine and lilac;
coats hung - dusty, comical - on high pegs.
White was a memory. And when spring came
it was only a name, a fact on a page
without the corresponding colors
that blared their message over town, shouting
You struggled through the cold, hard winter
new bloom on cue: be like me, be this green.

***

  Dagens avslutande dikt är härligt finurlig, så som Frank O'Haras texter oftast är. Denna gång känner poet och konstnär varandra väl. Det märks tydligt i den familjära andan i texten.
  Michael Goldberg (1924-2007) var en amerikansk expressionistkonstnär och lärare, känd för sina effektfulla verk, abstraktioner och stillebenmålningar. Källa: Wikipedia

Sardines (1955)
Michael Goldberg

Why I am not a painter, by Frank O'Hara (1926-1966)
(From Sunlight on the river : poems about paintings, paintings about poems. Editor: Scott Gutterman. Munich : Prestel, 2015.)

I am not a painter, I am a poet.
Why? I think I would rather be
a painter, but I am not. Well,

for instance, Mike Goldberg
is starting a painting. I drop in.
“Sit down and have a drink” he
says. I drink; we drink. I look
up. “You have SARDINES in it.”
“Yes, it needed something there.”
“Oh.” I go and the days go by
and I drop in again. The painting
is going on, and I go, and the days
go by. I drop in. The painting is 
finished. “Where’s SARDINES?”
All that’s left is just
letters, “It was too much," Mike says.

But me? One day I am thinking of
a color: orange. I write a line
about orange. Pretty soon it is a 
whole page of words, not lines.
Then another page. There should be
so much more, not of orange, of
words, of how terrible orange is
and life. Days go by. It is even in
prose, I am a real poet. My poem
is finished and I haven’t mentioned
orange yet. It’s twelve poems, I call
it ORANGES. And one day in a gallery
I see Mike’s painting, called SARDINES.

Fore edge painting

  Det var väl inte så genomtänkt att följa upp förra veckans fulländade ekfras av Birgitta Lillpers med att på nytt välja dikter ur antologin "Wordstrokes". Det känns lite orättvist mot dagens diktval.

***

  För blott några timmar sedan fick jag genom min goda vän Annas facebookstatus klart för mig vad fore edge painting är för någonting. Och det gjorde mig nyfiken på följande dikt.
  Kvällens första ekfras gäller en sådan scen, målad på sidorna av en bok. 

Fore edge painting, by Lynne Rees
(From Wordstrokes : the poetry of art. Edited by Deborah Gaye. Avalanche Books, 2015.)

You know it's there beneath the veil of gilt
and cannot help yourself. Each morning
you take it in your hand, feel the grain
of red morocco, the raised bands pressed
against your palm, let the front board fall
and fan the quire of pages to the left,
spreading the fore-edge with your thumb.

And each time is like the first time -
fields, a bridge crossing water, a road
curving uphill to the walls of a distant town
and the indecipherable colour of sky.

Fore edge painting on the book
The Seasons, by James Thomson

And still it surprises you, how each sliver
of paper plays its part, how even
a closed book can hold a secret

***

  Ett annat äventyr kan segelbåten erbjuda. Alison Brackenbury har gjort sin tolkning av Caspar David Friedrich målning.

On the sailing boat (1819)
Caspar David Friedrich

On the sailing boat, by Alison Brackenbury
(From Wordstrokes : the poetry of art. Edited by Deborah Gaye. Avalanche Books, 2015.)

So on the prow the lovers lean,
She in red velvet, he in green,
Their hands clasped, hot and keen.

Their eyes stare into painted sun,
Who guides the sheltering sail? No one.
Their trip has just begun.

I would rush in, knot the line firm,
To hold them in the glittering storm,
Wrap narrow shoulders warm.

Oh, if you make it, you must land,
Find bills, lost jobs, misunderstand
A child hot in your hand,

And then another. Will you fail?
But look, the sea sleeps, still and pale.
First teach them how to sail.

Om Turners ljus berättar Birgitta Lillpers

  Idag kan jag återgå till Mats Janssons verk, Poetens blick : ekfras i svensk lyrik (Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2014), för nu har jag lånat och läst avsnittet ur Birgitta Lillpers diktsamling som han redogör för. Birgitta Lillpers har skrivit flera ekfras-dikter och hon har ett ganska tydligt upplägg för dessa. 

  Det som imponerar mest i nedanstående dikt är hur hon skiftar mellan tre olika perspektiv i tre påföljande stycken. Hon inleder med en beskrivning av motivet; därefter blir jaget i dikten en del av konstverket och för en dialog med den målade gestalten; och i tredje stycket gestaltar hon bildkonstnärens kamp med målningen. 
  Jag tror aldrig att jag stött på något liknande. Dikten innehåller långt fler passager än de stycken som jag reciterar här, men det är dessa som tydligast visar hennes metodik och just därför har Mats Jansson lyft fram dem i sin bok.

  "Det tredje stycket är fullständigt bländande. Den snyggaste ekfras jag har läst." (Min kommentar)

***

(Ur Glömde väl inte ljusets element när du räknade : dikter, av Birgitta Lillpers. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 2004.)

[Not: Ekfrasen gäller William Turners målning, "Petworth Park: Tillington Church in the Distance (1828)"]

I verkligheten var det kanske ännu gulare.
Kanske ljuset den eftermiddagen var så
överväldigande att det inte gick att säga ut,
vi får föreställa oss och göra
de rimliga tilläggen. Troligen att det var som i vissa
ovissa, av djupet färgade drömmar.
Där du är
förmer än dig
och prövas.
Nog av: hjortarna står stilla. Var det inte något år
på modet med tåhättor formade som nosarna
på dessa hjortar? Och blanka
var de.
Men inga egentliga minnen av
hur det på riktigt lät
när hornkronor lätt och torrt
slog ihop. I kamper. Åh nej. Som
souvenirer, bara. Märgen
ur.

 Petworth Park: Tillington Church in the Distance (1828)
William Turner

**

Ja när han med ens beslutat sig.
När han kom.
Och knähundarna dröjde på terrassen. Jag borde
om inget övrigt skiftar
självmedvetet ta dig med i mitt sällskap
och lita på dig, häkta dig
vid sammetsärm
med sömmens djup.
I förlitan på att du verkligen
tills du yttrar något annat
inget annat vill
än följa mig: här
är betat av olika djurslag
vars åtrå är åtskild, bemängt är här
med olika slags spillning.

**

Joseph Mallord William Turner
(1775–1851)

Hur ljuset ligger
och glödgar i knähöjd
innan det darrande faller
och blir jord.
Och till och med ljuset
tvingar dig. Inte minst ljuset
tvingar dig:
hur många gånger
har du inte försökt uttrycka
hur uppenbart det är att sydvästsolen
över spismuren och de
skuggor av luft och ris
som vinkar där i färg av vässad blyerts
har något att göra med dessa
som var här förr.
Att de är
i det ljuset.
Att de bara kommer, ingenting berättar.
Håller fram brev,
prasslar med fönsterkuvert lagt i fönsterkuvert,
envisas med vad de hört.
Upprepar
rykten.
Och att du rådslår
med dem då.

Skin-items

  Jag har inte haft möjlighet att låna den bok som dagens tänkta avsnitt ur Poetens blick refererar till, så jag gör ett snabbinlägg om Rattle Magazines "ekphrastic challenge" istället. 
  Så gott som varje månad erbjuder Rattle sina läsare att delta i en ekfras-utmaning där bidragen ska inspireras av ett konstverk eller ett fotografi. November månads inspirationskälla var:

***

  Det är alltså en tävling för amatörer. Det utgår inga prispengar. Dock väljer konstnären/fotografen sin favorit bland de inskickade bidragen. Även redaktören hos Rattle utser sin favorit.

  Konstnären Arushi Raj valde följande dikt som sin favorit.

*

The surface of light, by Martin Willitts Jr.
(Published in Rattle Magazine Website, December 20, 2016.)

Light rises out of my wrist like a raptor above the surface
searching to peel away the skin’s orange surface.

Light is haunting the intersections for places to feast,
light and metallic, edged sharp, used by cutting the surface.

It is soundless as a thought of danger that surprises,
the belief we can be responsible for it is only the surface.

Light becomes a better rapture that comes from a death-strike
delivered objectively by a drone, denting the surface.

Light is pain and separation. It knows distance does not matter.
Before we die, we will be taught to love its surface.

Light began as a gnat; in an hour it became a vulture, in two,
it became a dragon. At this rate, it leaves the air’s surface.

All this began when I woke up and opened the blinds,
and one microbe of light found me bringing its cold surface.

Surface of my loss, why do you take off? Why slice sadness?
It is raining metal fragments as it departs with a Ghazal surface.

***

  Rattle Magazines redaktör valde den här dikten som sin favorit:

Illuminated, by Sherry Barker Abaldo
(Published in Rattle Magazine Website, December 29, 2016.

Like they said in art history, it isn’t the object we see, it’s the light. Impressionism and calotypes. Try to paint the pitcher using only orange, blue, white. Somehow all the hours in dark rooms staring at slides taking notes on stacks of index cards led me to you. Up close everything is geometry: giraffe spots, turtle shell segments, the pattern of mud as it dries ‘til it cracks, the intersection of soap bubbles. Your skin is as intimate to me as the skin of an orange. And as mysterious. Your skin distant as the skin of the sea. You with your ridges, rills, dimples, reaches, legions of pores. How did you ever land in my bed? We chased light as long as we could. Touched as the jet lifted off. Long gleam of beach, lace waves spun away like the ground under a carnival ride. Breathless. Shine of a seed. You asked what those leaf things children stick on their noses are called. I said helicopters. Winged seeds. You noted the freakish drive of all things to reproduce. On Maui the divemaster zipped my breasts into neoprene. My favorite thing was watching you come out of the water. I could pick you out of a crowd. Hibiscus petals under my burned feet. Thorns hidden in sand. My eyes poured so full of light I had to close them.

Över elementens treklang

  En av mina primärkällor för årets ekfras-inlägg är Mats Janssons välskrivna bok "Poetens blick : ekfras i svensk lyrik" som gavs ut 2014. Jag kommer att ägna två avsnitt åt denna bok. Kvällens kapitel handlar om Erik Lindegrens ekfras.

***

  I bokens tredje kapitel (Poetens blick, 2014) gör Mats Jansson en grundläggande genomgång av olika sätt att studera text-bildrelationer, och ger tydliga exempel för de tre definitionerna. Ekfras faller i det här resonemanget in i transformation (den tredje möjliga relationen), vilken karaktäriseras av att texten refererar till "element i bilder, som inte befinner sig framför läsarens ögon. Den information läsaren får om bilden går via det verbala språket."
  Så egentligen gör jag fel när jag ibland erbjuder mina läsare en titt på konstverket. Å andra sidan så upplever jag en stor njutning när ekfrasen fungerar fullt ut, som i det här lysande exemplet (dikten är skapad i form av ett timglas):

Bevingad afton, av Erik Lindegren (1910-1968)
(Ur Poetens blick : ekfras i svensk lyrik / Mats Jansson. Stockholm ; Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2014.)

i rymdens öppnade mussla skymtar din pärlemor som en hägring

som en ljudlöst genomskådad dröm om sekler som aldrig skall komma

och ensamheten ler sitt halvt begravda leendes sju slöjor

och dina tankars skog växer upp ur havet som aldrig får vila

mot dessa klippor som en gång stelnade i sin flykt

till en aftonens treklang

och hör dessa skuggors lugna klockor med osynlighetens kläppar

i en aftonringning som aldrig får ljuda

och allt detta krönt av ditt unga liv

som skådar ut över gammalt liv och över ung död

och skådar ut över havet som stiger in och ut genom ditt öga

medan din hand som vilar mot oändligheten tankspritt silar sekundernas sand

medan i rymdens öppnade mussla dina vingars hamn drar förbi

Waldemar Lorentzon, Bevingad afton (1946)

***

  Även dikten "Bränning", som är skriven efter Axel Olsons målning Bränning (1945), har en indirekt visuell koppling till konstverket. Textraderna är formerade som om de ska föreställa böljande vågrörelser. Det bärande temat för dikten är förhållandet mellan tid och rum, rörelse och stillhet.

*

Bränning, av Erik Lindegren
(Ur Poetens blick : ekfras i svensk lyrik / Mats Jansson. Stockholm ; Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2014.)

långt sedan jag lärde mig skilja elementen
      upplevde jag vågen och kvinnan och klippan
                 som självfallna syskon och likar i tid och rum

på detta tidens trappsteg
                                                  klippan en flygande matta
i denna rummets sekund
                                                  vågen spunnen till stegrande glas
i dessa ådrors silvernät
                                                  havet som födde sirenernas sång

tills drömmens lunga fylls av verklighetens luft
        och spegeln splittras till tusen ögon
och djupblått föder
                                       i fång efter sprittande fång
det svärmande skummets vitaste knoppar

knoppar som brister
                                       i klaraste blom
                                                                          mot din bronsbruna hud

***

  I det tredje exemplet förekommer också en visuell detalj som får betydelse för den ekfrastiska transformationen. Lägg märke till "foten" på sista textraden, en pendang till monumentet i konstverket. 
"Dikten utgör en sorgesång över människans missriktade ambitioner och felbeslut." (Jansson, 2014)

*

Ecce homo, av Erik Lindegren
(Ur Sviter. Stockholm : Bonniers, 1947.)

      Liksom ett barn från evighetens lamentoso,
      liksom en spindel fästad vid en okänds hand
      så firas ögat ner i denna tomma gjutform,
      går ner från halsens övergivna talarstol
      och blandar sig med bröstets stridiga konvent
      av känslors stoft och luckor som bereder fallet
      genom tomma hungermagasins revolutioner
      tills botten nås i denna unket stolta fot:
      behärskaren av postamentet. - Och här i denna
      ytterst obekväma ställning är det dömt att lyssna
      till allt det redan sett och maktlöst vetat,
      till tidens grå schakal och släckta ansiktseldar,
      till kraniernas sken på kullen, vrakens smitta
      och den druckna trängseln på förklaringsberget:
      en hemlös sång som speglas matt i postamentet,
där härskaren står livlös i sin andes tyngd och parentes

Sven Jonson, Ecce homo (1937)

Vinterfrost och skuggor

  Åter förenas penslarna och orden i söndagsbloggen. Veckans ekfrasis-inlägg har hämtat sina poem från antologin Wordstroke : the poetry of art. 

***

How often does it happen, by Jane Draycott
(From Wordstrokes : the poetry of art. Edited by Deborah Gaye. Avalanche Books, 2015.)

after 'Lunar Eclipse' by Scott Kahn, 2010

[Scott Kahn (född 1946 i Springfield , Massachusetts) är en amerikansk målare.]

that every silver thing is turned gold
          that reservoirs and railways burn like copper
in the dark of winter's infra-red

that frost is fire, and forests
          are a nerve-machine of birch and blood,
that for a few hours all falls quiet

as wind drops like a child in sudden sleep
          and earth's hair stands on end,
that in the amnesty of moon's blind eye

the world confesses to the stars
          those secrets it would rather hidden
in the deep red ocean of electric dark?

***

Polyphemus and Galata, by Linda France
(From Wordstrokes : the poetry of art. Edited by Deborah Gaye. Avalanche Books, 2015.)

(After Odilon Redon)

[Odilon Redon, född 22 april 1840 i Bordeaux, död 6 juli 1916 i Paris, var en fransk målare och tecknare. Han var medgrundare av Société des artistes indépendants.]

The Cyclops (1914)

He looks at her as he loves her,
with the tenderness of the wounded.
As if she were treasure he'd found
in a cave - sapphires, emeralds, amber,
the jewels of her flesh, sleeping.
All looking and no touching,

he's sated with the taste of desire;
but saved from the sadness of having.
His single eye drifts over her
like a moon, its amethyst shadow
bruising the horizon. His one eye.
A single tear. His left hand steadies

the hillside, a door he'll never open.
One kiss would kindle an earthquake.
Stroking her breasts, he'd crush her
like a grape. The love in his look
belongs to a child. One lost in another room.
Locked in his enormous eye. Howling.

***

Sur la terrasse, by Neil Powell
(From Wordstrokes : the poetry of art. Edited by Deborah Gaye. Avalanche Books, 2015.)

a painting by David Hockney

[David Hockney, född 9 juli 1937 i Bradford, West Yorkshire, är en brittisk konstnär som bor och verkar i Kalifornien. Hans verk är mestadels personliga och självbiografiska, av vilka målningarna av swimmingpooler i Los Angeles tillhör hans mest kända verk.]

Sur la terrasse (1971)

Limits: distance and near edge; 
here you are contained, and yet 
hills and trees delineate 
a further world. The curtains 
know their place and hesitate, 
held back, restrained: open doors 
are the best we can hope for. 

But listen. Don't turn. There is 
another distance within 
where the eye shapes, translating 
image into imagery: 
beyond the curtains, casting 
a separate glance and now 
a shadow within shadow. 

Being and seeing are more 
than the best we could hope for:
now all the generous light
is yours. On the terrace you
keep distance and edge in sight
and are them, contained: see how
the shadows bend towards you.

Den nakna gudinnan

  Tio veckor med ekfrasis, d.v.s. litterära texter som beskriver och tolkar faktiskt existerande eller fiktiva bildkonstverk. Efter mina tidigare ekfrasis-inlägg har jag samlat på mig intressant material för att kunna göra fler avsnitt. Jag inleder idag med ett projekt från 2012, anordnat av National Gallery i London.  

***

  I samband med London-OS genomförde National Gallery olika samarbetsprojekt med andra kulturinstitutioner, bland annat en balettföreställning inspirerad av Tizians konstverk av Diana och Actaeon. De bjöd också in fjorton poeter till att skriva nya dikter om något av de tre konstverken, eller så kunde de inspireras av Ovidius diktverk Metamorphoses - det som varit Tizians inspirationskälla.

  Jag har nu i min ägo det häfte som sammanställdes efter utställningens genomförande. Projektet pågick från 11 juli till 23 september 2012. Det är ett underbart litet häfte med bakgrundsmaterial och samtliga fjorton dikter.
  Det var prominenta brittiska poeter som bjöds in, bland dem Carol Ann Duffy, Seamus Heaney och Christopher Reid. Men jag har valt ut tre exempel som är skrivna av andra författare, och jag inleder med den som föll mig mest i smaken.

Diana and Actaeon, 1556-59
by Titian (sv. Tizian)

Diana and Actaeon, by Simon Armitage
(From Metamorphosis : poems inspired by Titian. London : National Gallery, 2012.)

The whole hillside being smeared and daubed
with the blood of the hunt, I dropped down
to a stream whose water ran clear and cool,
and followed its thread through a wooded fold,
among branches dressed with pelts and skulls.
Then stumbled headlong into that sacred grove.

That’s when the universe pitched and groaned,
and I shrank from cloud-coloured flesh,
from calf and hip, curve and cleft,
from a writhing feast of fruit and meat:
salmon, silverside, redcurrant, peach;
from fingers worming for gowns and robes,
from eel and oyster, ankle and lip,
from bulb, bud, honeycomb, nest… And flinched

from Diana’s arm bent back like a bow,
and flinched from Diana’s naked glare –
a death-stare arrowed from eye to eye.
All seen in a blink but burnt on the mind.

The pink-red curtain of noon, drawn back,
unleashes the white wolves of the moon.

***

  Målningen "Diana och Callisto" porträtterar ögonblicket när gudinnan Diana upptäcker att hennes jungfru är gravid och fader är guden Jupiter.

Diana and Callisto, 1556-59
by Titian (sv. Tizian)

The dark, by Lavinia Greenlaw
(From Metamorphosis : poems inspired by Titian. London : National Gallery, 2012.)

What was I in their story? The dark.
An electric unknown, a girl
who slipped off the path and found
herself alone in the forest's locked room,
who set aside her quiver and bow
and lay down. When I woke
the world was in bright version.
I believed what I saw. He was not
what I saw. My body opened.
It was not my body. I became
a question that must not be asked
of the gods. I grew ripe with it.
I lost my place, my people.
I took the white ribbon from my hair.
Yet to her I was still what lit him.
She reached down and obscured my form.
My voice at first gaudy with argument
took on a rip, wrench and boom.
My body warped and cracked.
I was sinew and claw, my odour
that of a crowded cave in winter.
I was night torn from day.
I ran to escape my own shadow.
The beasts of the forest drove me out.
The villagers barred their doors.
The gods turned the page.

***

  Den tredje texten har hämtat inspiration från Ovidius Metamorphoses, den tredje delen. I den beskrivs hur Actaeon får se Diana naken och vilka konsekvenser det får. (Se första konstverket ovan.)
  Dikten formar sig till Don Patersons introverta tidsspegel.

A call, by Don Paterson
(From Metamorphosis : poems inspired by Titian. London : National Gallery, 2012.)

Ovid, Metamorphoses, III

A winter train. A gale, a poacher's moon.
The black glass. Do I honestly still blame
the wrong turn in the changing rooms I took
when I was six, and stood too long to look?
The scream Miss Venner loosed at me. 'The nerve!'
I was ablaze. And it was worth the shame,
I thought; of course I did. It was to soon
to tell the dream from what I'd paid for it.
The soon to late. Two sides of the same door.
So was it the recoil or the release
that lashed the world so out of shape? Tonight
I stare right through the face that I deserve
as all my ghost dogs gather at the shore,
behind them the whole sea like the police.