Dancing, springtime and lost sardines

  Dagens ekfras-källa är boken: Sunlight on the river : poems about paintings, paintings about poems. Titeln ger vid handen att den även innehåller dikter som inspirerat konstnärer till deras verk.

***

  Det råkar faktiskt bli en dikt av William Carlos Williams som inleder kvällens inlägg. Ni har fått flera exempel från honom under 2017.
  Konstnären som inspirerat till dikten är Pieter Bruegel d.ä. (1525-1569). Han var verksam i Antwerpen, där han blev mästare 1551, och senare i Bryssel. Han mottog tidigt intryck från Hieronymus Boschs konst, och en studieresa till Italien inspirerade honom särskilt till landskapsteckningar. Källa: NE

The wedding dance (1566)
Pieter Brueghel the Elder

The wedding dance in the open air, by William Carlos Williams (1883-1963)
(From Sunlight on the river : poems about paintings, paintings about poems. Editor: Scott Gutterman. Munich : Prestel, 2015.)

Disciplined by the artist
to go round
and round

in holiday gear
a riotously gay rabble of
peasants and their

ample-bottomed doxies
fills
the market square

featured by the women in
their starched
white headgear

they prance or go openly
toward the wood's
edges

round and around in
rough shoes and
farm breeches

mouths agape
Oya!
kicking up their heels

***

  Nästa dikt är skriven av den begåvade Rachel Wetzsteon, hon som lämnade oss alltför tidigt. Inspirationskällan är målad av en konstnär som hittills var obekant för mig.
  Joseph Stella (1877-1946) var 1905–06 tidskriftstecknare och gjorde bl.a. industrimiljöbilder. Avgörande för hans stil och rang som modernistpionjär i USA blev kontakten med italiensk futurism under en vistelse i Europa 1909–12. Efter ca 1925 arbetade han i flera andra stilar. Källa: NE

Spring (The Procession) 1914-1916
Joseph Stella

Spring (The Procession), by Rachel Wetzsteon (1967-2009)
(From Sunlight on the river : poems about paintings, paintings about poems. Editor: Scott Gutterman. Munich : Prestel, 2015.)

And had it come to this?
All winter the leaves clung to the branches
and snow, withheld as an angry god's
or and old globe's accusation, never fell.
Fierce disorder followed: sleds languished;
sidewalks smelled of pine and lilac;
coats hung - dusty, comical - on high pegs.
White was a memory. And when spring came
it was only a name, a fact on a page
without the corresponding colors
that blared their message over town, shouting
You struggled through the cold, hard winter
new bloom on cue: be like me, be this green.

***

  Dagens avslutande dikt är härligt finurlig, så som Frank O'Haras texter oftast är. Denna gång känner poet och konstnär varandra väl. Det märks tydligt i den familjära andan i texten.
  Michael Goldberg (1924-2007) var en amerikansk expressionistkonstnär och lärare, känd för sina effektfulla verk, abstraktioner och stillebenmålningar. Källa: Wikipedia

Sardines (1955)
Michael Goldberg

Why I am not a painter, by Frank O'Hara (1926-1966)
(From Sunlight on the river : poems about paintings, paintings about poems. Editor: Scott Gutterman. Munich : Prestel, 2015.)

I am not a painter, I am a poet.
Why? I think I would rather be
a painter, but I am not. Well,

for instance, Mike Goldberg
is starting a painting. I drop in.
“Sit down and have a drink” he
says. I drink; we drink. I look
up. “You have SARDINES in it.”
“Yes, it needed something there.”
“Oh.” I go and the days go by
and I drop in again. The painting
is going on, and I go, and the days
go by. I drop in. The painting is 
finished. “Where’s SARDINES?”
All that’s left is just
letters, “It was too much," Mike says.

But me? One day I am thinking of
a color: orange. I write a line
about orange. Pretty soon it is a 
whole page of words, not lines.
Then another page. There should be
so much more, not of orange, of
words, of how terrible orange is
and life. Days go by. It is even in
prose, I am a real poet. My poem
is finished and I haven’t mentioned
orange yet. It’s twelve poems, I call
it ORANGES. And one day in a gallery
I see Mike’s painting, called SARDINES.