***
Marilyn Singers berättelse om Miss Patience Muffet är förmodligen den mest avancerade bilderbok jag stött på. Förutom att innehålla historien om Patience rymmarstråt med sin fiol och stråke så ackompanjeras hennes äventyr med bifigurernas kommentarer (exempelvis mammans och pappans), och ibland brister en teatralisk kör ut i sång.
Patience vill inte leva det högre ståndsliv som hennes mamma fört och hon är fullständigt ointresserad av pappans hobby, entomologi (även om hon får sällskap på färden av en spindel). Allt hon vill ägna sig åt är att spela fiol och uppträda. Hon rymmer, med sitt instrument som enda kappsäck, och sedan får vi oss en osannolik skröna till livs . . .
(From Miss Muffet, or what came after, by Marilyn Singer ; pictures by David Litchfield. Boston ; New York : Clarion Books, an imprint of Houghton Mifflin Harcourt, 2016.)
I do not care for ladies' stuff:
a feathered hat,
a lacy cuff.
I do not like arranging flowers,
sitting pretty,
wasting hours.
I haven't any interest
in a beehive
or a hornets' nest.
I don't need to identify
a beetle, gnat,
or damselfly.
Mother, Father, I'm not a riddle.
I simply want to play
the fiddle.
I'm not brainy or demure.
I plan someday
to go on tour.
***
Det verkar vara lite trendigt med versromaner inom den engelskspråkiga bokutgivningen och nu har jag läst ytterligare en. Och en väldigt bra sådan!
 |
| Root beer candy and other miracles by Shari Green Toronto, Ontario, Canada : Pajama Press, 2016. |
Root Beer Candy and other miracles handlar om syskonen Bailey och Kevin som placerats hos mormor Nana Marie vid en mindre kustort medan mamma och pappa är på terapiläger för att rädda sitt äktenskap. Tidigt i boken så hittar Bailey och hennes nyfunna vän Daniel en märklig trädstock på stranden och hon är övertygad om att den förespeglar att något mirakulöst kommer att inträffa, såsom att föräldrarna lyckas "laga" sin relation.
We're halfway around the bay
when I see her.
Look, I say,
taking another point against me
so I can sprint over
and examine her close-up.
A driftwood mermaid. See?
Daniel's face scrunches up,
and I know he thinks
it's just a twisted
old
log.
No, really, I say,
and I point out her tail,
run my hand up the smooth curve
of her neck.
This is her head.
Daniel shrugs
then walks a little farther
down the beach.
He comes back with a handful
of dark blonde kelp,
stretches up,
arranges it on the wood
the way the lady at SuperCuts
fluffs my hair around my shoulders,
trying to make it behave
after she trims it.
Now, he says,
it looks like a mermaid.
A shiver tickles my neck
and ripples
down my spine.
She's special - I know it.
A gift from the ocean,
carried on the waves by last night's storm
so she and I could meet.
(...)
***
Det är en verkligt hjärtvärmande historia med många ingredienser och i slutet händer flera enastående goda saker i det lilla samhället och allt tycks kretsa kring Bailey. Bland annat är hon inblandad i nedanstående räddningsaktion.
I rest my elbows
on the wooden railing
of the pier,
look out
over the water,
feel a stone
settle in my stomach.
Two more days -
that's all I've got
before I have to pack up,
leave Nana Marie's,
go home
to where Dad
isn't.
Far below on the beach
something's washed up,
half in the water,
half out.
I squint against the sun,
lean forward,
see it move.
Did it move?
I watch again,
wait,
squint harder,
lean further.
Yes!
I run to the canteen
on the pier,
holler at the guy
working inside.
He digs around
and finally comes out
with binoculars.
Looks like a dolphin,
he says.
We've got to help it!
Don't worry, the guy says.
Tide's coming in.
That can't be right.
If it's coming in,
how did the dolphin
get stuck?
How did the beach
get wet?
Nuh-uh, I say.
It's going out,
and that dolphin
is in trouble.
(...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar