Ett snitt ur universum

  Ekopoesin under onsdagarna har växlat mellan hygglig naturlyrik och bra texter om ekosystemens relationer. Det avslutande inlägget står vår ende uttalade ekopoet för; Johannes Heldén. Han har redan förekommit med två verk i bloggen. Idag tittar vi närmare på boken som kretsar kring skapelsen av en ny vistelse (planet?).

***

  Boken "Terraforming" är tvåspråkig, bläddrar man från ena hållet får man engelska, annars svenska.
  Processen går över 300 år och Johannes Heldén har delat in utvecklingen i sju perioder, några längre och några kortare.
  Den första tidseran, "Ecopoiesis", sträcker sig över 125 år. Ordet ecopoiesis betyder "artificiellt skapande av ett hållbart ekosystem på en livlös planet". Just den första delen fick jag inte riktigt kläm på, men sen blir det intressantare.

  Varje period inleds med en beskrivning av vad som hänt i utvecklingen och sen följer "diktmassan".
  Andra perioden kallar han "Protein" som även den sträcker sig över 125 år, och då utvecklas molnformationerna, samt mineraler som förvandlas till ett sorts salt. Ur dikten från Protein hämtar jag följande exempel:

(Ur Terraforming, av Johannes Heldén. Stockholm : OEI Editör, 2013.)

(...)

ett övervuxet fundament
en bronsplakett,                     Jupiters andra måne.
fiberoptik under en smutsig plexiglaslucka.

                 glider över i ett mer abstrakt    något
partier förfaller och går bara att återuppliva delvis     mellan
fragment, mellan lamporna på elljusspåret,   mellan   ljus-öarna
"Hjärnan en bild av universum"
eller var det tvärtom        inneslutet i grönskimrande glas
                 böjde sig och tog upp den i handen, ett mjölkvitt öga
öppnades, tittade på honom. Näbben öppnades och stängdes,
öppnades
      stängdes
      (kylskåpet slutar surra,  ordet           firefly)      öppnades
öppnade
framtida arkipelager        nu är det över


över tröjan fåglarna    Låsta i formationer
            amino protonuklein        kedjor låsta sekvenser
                                    - maskiner i röd rost.     På fält,
under en tunn himmel         maskiner som har med skörd   eller
             Elektricitet
  att göra
  "Humans have demonstrated the technology to warm the Earth by a few degrees using greenhouse gases."  redan på väg ut ur språket
oväder över synvillor         det oblåsta glaset      fortfarande orange i
kanterna.    kol    kisel

**

  Under tredje perioden, Capillatus, faller de första vattendropparna och i den fuktiga askan får mossan fäste.

  Därefter följer en tvåårig regnperiod. Jag återger den inledande beskrivningen för den är vackert formulerad.

(Ur Terraforming, av Johannes Heldén. Stockholm : OEI Editör, 2013.)

"I. Låg elektrisk spänning i vattendragen, ryckningar i en odefinierad kropp, före eller efter en större händelse. Ruttnande sjok med biomassa i strandkanterna. Kilometerbrett pollenstråk längre ut, blekgult. Stillastående mineraler. Näringsmättat, opakt med rosa detaljer. Längre ut guppar något stilla, upplöst i kanterna. Fettberg utmed eroderade stränder, glänsande skälvande näring, suckar och visslingar ur hålor när luften flyr ut.

II. Vi har slungat ut namn mot en blek röd punkt. (Vidder. Konturlinje.) Döper platser efter tidigare platser. Smältvattnet fyller långsamt upp låglandet i söder, ett vidsträckt, grunt hav. Det skulle gå att vada tvärs över det, men det skulle ta dagar, veckor. Övernatta stående. Nätterna först svarta, tysta. Sedan mörkgrå, lätt väsande av vind. Dagarnas hetta, enkelt existerande, blir något komplext, uppdelat i sektioner av varierande ljus, fuktighet, molntäcke. Sydsidorna av massiven putsade av vinden, konturerna vaga, här och där berget våldsamt klyvt av mineralådror som reflekterar ljus. På håll ser de ut som stelnade blixtar."

**

  Liksom hans andra böcker väcker läsningen många frågor. Vissa avsnitt är svårare att greppa än andra. Men det är ett intressant verk/projekt.

The reality of our existence

  The Ecopoetry Anthology har axlat mina anspråk på ett föredömligt sätt. Äntligen har jag funnit en urvalsantologi som speglar relationen mellan människan och naturen.

  Ibland köper jag böcker och ibland lånar jag in dem, i det här fallet blev mitt fjärrlån till ett inköpsförslag hos Stockholms stadsbibliotek, och när jag återlämnat boken kommer den till gagn för andra låntagare. Jag borde bli hederslåntagare efter alla fina inköpsförslag som de fått av mig; Rita Dove's versroman Thomas and Beulah som hon erhöll Pulitzer för och Lucille Cliftons samlade verk är två av dem.

  Men att göra mig till anställd i deras organisation tycks de inte vara intresserade av.

  Frågan är om inte kvällens tre dikter utgör det vassaste antologiurval jag någonsin publicerat i bloggen. Det är poesi av mycket hög kvalitet.

***

  James Galvin föddes i Chicago och tog en BA från Antioch College och en MFA från University of Iowa. Han är författare till flera poesisamlingar, inklusive Resurrection Update: Collected Poems (1998), X (2003), As Is (2009), och Everything We Always Knew Was True (2016). Han har också publicerat novellen Fencing the Sky (1999) och The Meadow (1992), en meditativ prosatext om landskapet kring Wyoming-Colorado och de människor som bor där. Källa: Poetry Foundation

*

Cartography, James Galvin (f. 1951)
(From The ecopoetry anthology. Edited by Ann Fisher-Wirth and Laura-Gray Street. San Antonio, Tex. : Trinity Univ. Press, 2013. Originally published in Resurrection Update, Copper Canyon Press, 1997.)

Out on the border a howl goes up, skinning the cold air.
A windrush as if from enormous wings descending
Slicks the grass down and thumps, and the whole sky bruises.
Out on the border it stops just as suddenly
As if there were some mistake, and there is: mortal beauty
This world can't bear, and a skeletal silence
Administrates the clouds, their passages, their dissolutions in light.

North Platte River

Out on the border right and wrong are more distinct,
But the border itself is suggestive, permissive, a thinly dotted line.
Amassed armies of forests and grasses poise,
Encroach, but never cross.
Even the sky stays on one side.
Another howl goes up, not a threat as was thought,
But an invitation to an interior. The border

Halves a piece of paper into here and hereafter.
A man, himself a fascicle of borders, draws a map and can't stop drawing
For fear of bleeding, smudging, disappearance.
When the map is complete the page will be completely
Obscured by detail, then a third howl.
Three things about the border are known:
It's real, it doesn't exist, it's on all the black maps.

***

  Peter Gizzi är utbildad vid New York University, Brown University och State University of New York i Buffalo. Han är författare till flera poesisamlingar, bland annat Archeophonics (2016), finalist för National Book Award; Threshold Songs (2011); The Outernationale (2007); and Artificial Heart (1998). Källa: Poetry Foundation

*

Human memory is organic, by Peter Gizzi (f. 1959)
(From The ecopoetry anthology. Edited by Ann Fisher-Wirth and Laura-Gray Street. San Antonio, Tex. : Trinity Univ. Press, 2013. Originally published in The Outernationale, Wesleyan University Press, 2007.)

We know time is a wave.

You can see it in gneiss, migmatic
or otherwise, everything crumbles.

Don’t despair.

That’s the message frozen in old stone.

I am just a visitor to this world
an interloper really headed deep into glass.

I, moving across a vast expanse of water

though it is not water maybe salt
or consciousness itself

enacted as empathy.  Enacted as seeing.

To see with a purpose has its bloom
and falls to seed and returns

to be a story like any other.
To be a story open and vulnerable

a measure of time, a day, this day one might say    
an angle of light for instance.

Let us examine green.  Let us go together

to see it all unstable and becoming
violent and testing gravity

so natural in its hunger.

The organic existence of gravity.
The organic nature of history.

The natural history of tears.

***

  Philip Levine var en amerikansk poet och universitetslärare.
Han växte upp i Chicago och han var även mest känd för sina skildringar av arbetarklassen i staden. Han behandlade även arvet efter judiska immigranter i sin poesi.
  Han hade själv börjat arbeta i bilindustrin vid 14 års ålder. Under universitetsstudier vid Wayne University började han skriva poesi. Han undervisade vid California State University i Fresno 1958-1992 och även vid andra universitet. Källa: Wikipedia

*

Our valley, by Philip Levine (1928-2015)
(From The ecopoetry anthology. Edited by Ann Fisher-Wirth and Laura-Gray Street. San Antonio, Tex. : Trinity Univ. Press, 2013. Originally published in News of the world, Knopf, 2000.)

We don’t see the ocean, not ever, but in July and August 
when the worst heat seems to rise from the hard clay
of this valley, you could be walking through a fig orchard
when suddenly the wind cools and for a moment
you get a whiff of salt, and in that moment you can almost
believe something is waiting beyond the Pacheco Pass,
something massive, irrational, and so powerful even
the mountains that rise east of here have no word for it.

Sherwin Range, eastern California

You probably think I’m nuts saying the mountains
have no word for ocean, but if you live here
you begin to believe they know everything.
They maintain that huge silence we think of as divine,
a silence that grows in autumn when snow falls
slowly between the pines and the wind dies
to less than a whisper and you can barely catch
your breath because you’re thrilled and terrified.

You have to remember this isn’t your land.
It belongs to no one, like the sea you once lived beside
and thought was yours. Remember the small boats
that bobbed out as the waves rode in, and the men
who carved a living from it only to find themselves
carved down to nothing. Now you say this is home,
so go ahead, worship the mountains as they dissolve in dust,
wait on the wind, catch a scent of salt, call it our life.

Listen to the old trees

  Nu har vi bytt ekopoesi-antologi. Vi har lämnat den lilla "Echoing green" som inte innehöll så högkvalitativa dikter och övergått till en större modell. "The ecopoetry anthology" är redigerad av Ann Fisher-Wirth och Laura-Gray Street. Den är voluminös, på över sexhundra sidor. Texterna är också vassare än i den föregående antologin, och fler dikter följer ekopoesins mall (enligt min synvinkel). 
  Den är uppbyggd av två delar. Ett antal bortgångna författare under avsnittet "Historical" och ett ännu större antal författare under "Contemporary". 

  Jag har valt ut en enda dikt för kvällens inlägg. En lång och politisk text av Ralph Black. Det är så här engagerande som en ekopoetisk text borde hantera människans relationer till ekosystemen.

***

  Ralph Blacks dikter har dykt upp i West Branch, Georgia och Gettysburg Reviews, Poetry Ireland Review och andra tidskrifter. Han tilldelades Anne Halley Poetry Prize från The Massachusetts Review för nedanstående dikt.
  Hans första bok, Turning Over Earth, publicerades av Milkweed Editions. Han undervisar vid SUNY Brockport, i Upstate New York, där han är medordförande för Brockport Writers Forum. Källa: The Manchester Review

21st Century Lecture, by Ralph Black
(From The ecopoetry anthology. Edited by Ann Fisher-Wirth and Laura-Gray Street. San Antonio, Tex. : Trinity Univ. Press, 2013.)

Listen. You know what a torn shirt
the world's become. You know how thin
its fabric. You know what seams are,
and how your life, as though by accident,
settles in and trembles them apart.
And everyone knows you don't mean it.
So you say to yourself, don't be stupid.
You say, don't sham and swindle your way
through these stark desecrations,
don't stand around as your body's
warming waters rise, as they lift
and pool around the trunks
of three-hundred-year-old trees -
the ones that snatched away your breath
and all your words when you were a kid.

Madrone Tree

Your tea is getting cold. The shirts
you bought on a whim have to go back
to the Singapore sweatshop.
You're a smart enough guy, keening
over the paper each morning,
tuned in to just the right litany of fear -
Baghdad, Darfur, the Bronx -
the outstretched ot instantly severed hand.
You could turn the page from the steady
unraveling of the planet's bright threads.
But your throat rasps and freezes at the sight
of the sea lion sow chewing the face
off her newborn pup; at the coho hatchlings
spilling out of the hatchery flume,
carrying their constellations of DNA
up and against the river's age-old equations;
at the polar bears starving at the edge
of their ice. You know the word starving,
you know the meaning of CO₂, you know
how apple seeds and smart bombs bloom,
how simple it is to flay a range of hills,
eviscerate a mountain with a spark.
You know how the stones can keep you warm.
You're not an idiot. You're not a fool.
You won't let your heart - that tiny,
glacial island - fracture and calve.
You think your love for your children
and your children's love for everything
but homework and spinach should be plenty.
The name of the wind is changing.
The wind, which you know is your breath,
and spills over flooded deltas, which churns
through the gleaming thickets of oil refineries,
fission factories, wind farms, water mills,
think tanks, smelters, grinders, brothels,
landfills, gun shops, billboards declaring
the newest-brightest-best - You know
how it fills you, how it lifts away from you
the words you use to talk back to yourself
late into the night. It's a very old wind, and you
utter it over and over, a mantra, a koan,
a playing out of words like an old uncle spiraling
ten-pound test over his favorite run of rapids
thirty miles up the East Fork of that river
that spills now green and empty as an eye.

The East Fork Obey River 

You know all this. No one's telling you anything
you haven't known for a hundred years.
But your tongue says say it, just the same.
Your mouth makes the shape of a call, a cry,
an uneven song. You reach for a pen,
tired as you are. You write it down, because
stories and maps are the same. You think
of the photograph you saw at the museum:
a ten year old boy born blind who lost
both his arms in his country's war,
He's at a desk, reading a book with his mouth.
He's leaning in and kissing the words,
in love with his own hunger.
He's doing with his whole body
everything he knows how to do.

Under the australian sky

  Idag blir det ett besök down under. Jag har tittat i det senaste numret (samt supplementet) av Plumwood Mountain : Australian journal of ecopoetry. Åter igen kan vi konstatera att min bild av ekopoesi (d.v.s. människans relation till livsbetingelserna) inte överensstämmer med utgivarnas.
  Faktiskt kommer jag att presentera en dikt i morgondagens 50-lista som i högre grad är ekopoesi enligt mitt sätt att se det.

***

  Jag kan tyvärr inte skriva så mycket om tidskriften eftersom de inte har någon nämnvärd presentation eller deklaration på sin webbplats. De räknar bara upp namnen på redaktionens medlemmar. Deras hemvist tycks vara Seaford, Australien.

  I senaste numret finns en rolig dikt, signerad Ann Fisher-Wirth. Den utgör en lämplig övergång till  urvalsvolymen "The ecopoetry anthology" som står i fokus vid nästa onsdagsinlägg. Ann Fisher-Wirth är nämligen redaktör för den.

  Ann Fisher-Wirth undervisar i poesi genom workshops och seminarier vid The University of Mississippi, om amerikansk litteratur från 1900-talet och ett brett utbud av kurser inom miljöområdet. Källa: The University of Mississippi

*

Like to drove me crazy, by Ann Fisher-Wirth (f. 1947)
(Published in Plumwood Mountain, Volume 4, Number 1)

Like to drove me crazy
the cicadas in the privet and pecan trees
whupping up their little motors
all those nights

Angel cake

like beating the eggs for angel cake
I’d churn that eggbeater
faster and faster
till my hand got tired let it fall back quiet

then oh shoot eggwhites not stiff enough
so here we go again

and them crickets
chirping and buzzing all silvery and tinkly
summer nights as I laid by Bobby

one day he flipped his ATV
hurt his foot couldn’t drive no longer
so we retired
bought a cabin out by Sardis

but we were happy in that house
fan stirring            sheets damp
he’d lick the salt right off my neck

all those bugs clamoring up
like love

***

  Susan Tichy har ungefär samma roll och bakgrund som Ann Fisher-Wirth, fast vid George Mason University, Virginia. Hennes poesi är ingen ny bekantskap för mig. Hennes dikt i Plumwood Mountain är väldigt lång (jag citerar inledningen), och har ett intressant upplägg tycker jag.

*

Blackwater Falls State Park, Virginia

As rocks speaks to any (extract), by Susan Tichy (f. 1952)
(Published in Plumwood Mountain, Volume 4, Number 1)


As rock speaks to any
trained or curious eye:

someone else
sometime else

laid down words—
thin sheets or thick—

something broke them
lifted, pressed them

here: each rippled sand
each pebble clenched:

motion rendered
visible, in red boulders

thick with clasts, a wild
conglomerate, something made

of other things where
‘pain and suffering shape

the mind,’ a quite implausible
‘up above’ where wind hammers

worlds together: convenient
and bleak

reduced to brash or
lichen crust as brute matter

(...)

***

  Jag avslutar med den klart kändaste bidragsgivaren till senaste numret. I det så kallade supplementet publiceras tre dikter av den australiske poeten John Kinsella. Förutom att vara en välrenommerad poet, novellist, kritiker och essäist, så har han flera tunga redaktionsposter i sitt CV.
  Han är grundare och redaktör för den litterära tidskriften Salt och internationell redaktör för The Kenyon Review. Han redigerade en speciell volym av australiensisk poesi för den amerikanska tidskriften Poetry och olika andra utgåvor av internationella tidskrifter. Han har varit poesikritiker för The Observer och är en redaktionell konsult för Westerly. Källa: Wikipedia

*

Disturbance (extract), by John Kinsella (f. 1963)
(Published in Plumwood Mountain supplement, June 2017)

Storms rushing down from Wongan Hills —
it’s imperative to clear the gutters,
drain the trap after such a stressed dry.
Even now, it’s forty-three centigrade.

So, I go out, and the trap yields only
a trickle, and inland thornbills are anxious,
hopping near my feet, and I know I must
raise the lantern of my blood onto the trestle

to empty the gutters of dry accumulations,
under a blunt, brutal sky of prophecy
for all that’s gone down in this region of late,
the fewer trees to take up the slack,

Wongan Hills Railway Barracks

the fewer cockatoos to short-circuit a rampant
craving for electricity, the burning-up of our
fossil identity, our ancient selves, our interiors.
And in the anterior world I rise up, and thunder

just far enough away to make the act not quite
foolhardy, though as I scoop the leafage
and scatter it to the dirt below, I wonder
if this tempting of lightning — a serial encounter

in parallel circuit — might actually be my last.

(...)

Fältarbeten i gult och grönt

  Dags för ytterligare ett fältarbete i den grönskande lyrikens tjänst. Antologin är densamma som förra veckan, "The Echoing Green".

***

  När Angela Shaw debuterade med boken The beginning of the fields (2009), fick hon strålande kritik. Här citeras ett par komentarer:

Junot Diaz has said, “I’ve read nothing better in the field these last ten years. Angela Shaw is simply furiously miraculous.”

"Angela Shaw’s new book is likely to be greeted as one of the most powerful debuts of this decade. Both muscular and delicate, these poems plunge a reader back into the sensory world, shaken and exhilarated." Tupelo Press

   Diktexemplet ur Echoing green är hämtat från den sensationellt starka debutboken.

*

Children in a field, by Angela Shaw (f. 1967)
(First published in The beginning of the fields. North Adams, MA : Tupelo Press, 2009.)

They don’t wade in so much as they are taken.
Deep in the day, in the deep of the field,
every current in the grasses whispers hurry
hurry, every yellow spreads its perfume
like a rumor, impelling them further on.
It is the way of girls.  It is the sway
of their dresses in the summer trance-
light, their bare calves already far-gone
in green.  What songs will they follow?
Whatever the wood warbles, whatever storm
or harm the border promises, whatever
calm.  Let them go.  Let them go traceless 
through the high grass and into the willow-
blur, traceless across the lean blue glint
of the river, to the long dark bodies
of the conifers, and over the welcoming
threshold of nightfall.

***

  Förra året nominerade jag Alice Oswald till titeln Årets Poet. Mycket på grund av den kritikerrosade boken Falling awake (2016). Därefter har jag stött på, och tyckt om, flera andra dikter av henne. Nu senast ur antologin från Everyman's Library. 

*

The Glade, Dartington Hall Gardens

Field, by Alice Oswald (f. 1966)
(From The echoing green : poems of fields, meadows, and grasses. Edited by Cecily Parks. New York : Everyman's Library, 2016.)

Easternight, the mind’s midwinter

I stood in the big field at the back of the house
at the centre of all visible darkness

a brick of earth, a block of sky,
there lay the world, wedged
between its premise and its conclusion

some star let go a small sound on a thread.

almost midnight - I could feel the earth’s
soaking darkness squeeze and fill its darkness
everything spinning into the spasm of midnight

and for a moment, this high field unhorizoned
hung upon nothing, barking for its owner

burial, widowed, moonless, seeping

docks, grass, small windflowers, weepholes, wires.

***

  Joanna Klink är en amerikansk poet. Hon föddes i Iowa City, Iowa. Hon tog en M.F.A. i poesi från Iowa Writers Workshop och en Ph.D. i humaniora från Johns Hopkins University. Hon har varit medlem i poesifakulteten vid University of Montana sedan hösten 2001. Källa: Wikipedia

*

(From "Three bewildered landscapes", by Joanna Klink. First published in Excerpts from a Secret Prophecy. Penguin 2015.)

STARS, SCATTERSTILL. Constellations of people and quiet. 

Those nights when nothing catches, nothing also is artless. 

I walked for hours in those forests, my legs a canvas of scratches,

trading on the old hopes — we were meant to be lost. But being lost

means not knowing what it means. Inside the meadow is the grass,

rich with darkness. Inside the grass is the wish to be rooted, inside the rain

the wish to dissolve. What you think you live for you may not live for. 

One star goes out. One breath lifts inside a crow inside a field.

The farmer's yield

  En ny rockad i onsdagstablån. Det blir tre dikter ur antologin "The echoing green" och så blir fallet även nästa vecka. Jag inleder med en rolig limerick.

***

[There was a young farmer of Leeds], by Anonymous
(From The echoing green : poems of fields, meadows, and grasses. Edited by Cecily Parks. New York : Everyman's Library, 2016.)

There was a young farmer of Leeds
Who swallowed six packets of seeds.
It soon came to pass
He was covered with grass,
And he couldn't sit down for the weeds.

***

  Chase Twichell föddes i New Haven, Connecticut. Hon tog en BA vid Trinity College och en MFA genom Iowa Writers Workshop. Hon är praktiserande buddhist, författare till flera poesiböcker, och hennes arbete återspeglar ofta hennes andliga övningar. Källa: Poetry Foundation


Stirred up by rain / Chase Twichell (f. 1950)
(From The echoing green : poems of fields, meadows, and grasses. Edited by Cecily Parks. New York : Everyman's Library, 2016.)

I fired up the mower
although it was about to rain -
a chill late September afternoon,
wild flowers re-seeding themselves
in the blue smoke of the gas-oil mix.

To be attached to things is illusion,
yet I'm attached to things.
Cold, clouds, wind, color - the sky
is what the brush-cutter wants to cut,
but again the sky is spared.

One of two things can happen:
either the noisy machine dissolves in the dusk
and the dusk takes refuge in the steady rain,
or the meadow wakes shorn of its flowers.
Believing is different than understanding.

***

  Helen Hunt Jackson ledde ett svårt liv vid gränsslätternas Colorado; hon förlorade sin man och två barn under sin livstid. Hon var emellertid bland de första författarna att uppmärksamma den amerikanska indianens tillstånd genom sina två böcker, "Ramona" och "The Indians Plight." Källa: Colorados great women

Poppies on the wheat, by Helen Hunt Jackson (1830-1885)
(From The echoing green : poems of fields, meadows, and grasses. Edited by Cecily Parks. New York : Everyman's Library, 2016.)

Along Ancona's hills the shimmering heat,
A tropic tide of air with ebb and flow
Bathes all the fields of wheat until they glow
Like flashing seas of green, which toss and beat
Around the vines. The poppies lithe and fleet
Seem running, fiery torchmen, to and fro
To mark the shore.
                                    The farmer does not know
That they are there. He walks with heavy feet,
Counting the bread and wine by autumn's gain,
But I, - I smile to think that days remain
Perhaps to me in which, though bread be sweet
No more, and red wine warm my blood in vain,
I shall be glad remembering how the fleet,
Lithe poppies ran like torchmen with the wheat.

Två haiku + Två trutar

  Det blir ett kort onsdagsinlägg den här veckan. Jag väntar alltjämt på en antologi med ekopoesi. Så istället blir det naturlyrik i form av två haiku och en kortdikt.

Gråtrut och Silltrut

***

  "Christer Boberg, född 1970 i Falun (i dag bosatt på Gotland), är en svensk poet. Han debuterade på bokförlaget Trombone 2007 med diktsamlingen Sekvensen om pappersblomman. Senast utkomna bok är Terpsitone (2016).
  Han är tidigare publicerad i tidskrifter som Ariel, BLM, Komma och Agamemnon. Ett urval av Christer Bobergs dikter finns översatta till turkiska, kroatiska och engelska.
  Boberg är även verksam som litteraturkritiker, ljudkonstnär och bibliotekarie, samt som musiker i punkmetalbandet Kvicksand och Ramones-coverbandet Los Romanos." Citat från Wikipedia

*

(Ur Haiku, av Christer Boberg. Västra Frölunda : Trombone, 2013.)

Sensommarstormen
ögnar igenom vår tomt
Finner den läsvärd

-



Molnen drar ifrån -
fåglarna fastlimmade
i fria luften

***

  Dan Gustavsson, född och uppvuxen i Haparanda, men numera bosatt på Gotland. Hans diktning har betecknats som ytterst särpräglad. Efter ett längre uppehåll återkom han 2013 med diktsamlingen Dantepartiklar (Ersatz). Samma år kom hans lilla skrift Naturlyrik ut på förlaget Trombone. Källa: Ersatz

(Ur Naturlyrik, av Dan Gustavsson. Västra Frölunda : Trombone, 2013.)

Sommen, Torpön

Ute i Sommen
klarvattensjön
simmar två
småskrakar
Uppe på himlen
skriker
två gråtrutar
Jag
en lav
på klippan

Living on the (h)edge

  Äntligen kan jag skymta lite ekopoesi bakom den snåriga lyrikhäcken. Min upplysta ciceron heter Helen Moore och boken har titeln, Hedge fund : & other living margins.

***

  Helen Moore har förekommit en gång tidigare i bloggen. Hon är en prisbelönt eko-poet och aktivist, baserad i Somerset, sydvästra England. Hon studerade franska och tyska på Hertford College, Oxford, och fick en distinktion för sin MA i Comparative and General Literature från Edinburgh University. Hennes debutsamling, Hedge fund : & other living margins, publicerades av Shearsman 2012 och beskrevs av Alasdair Paterson som “in the great tradition of visionary politics in British poetry”. Källa: Shearsman Books

  Titeldikten är mycket bra. Den är uppbyggd som så att huvudtexten löper till höger i små korta avsnitt, som sedan delas av i vänsterspalten av kursiva rader om finansmarknaden och vår beroendeställning till de ekonomiska systemen. Väldigt effektfullt.
  Jag tar endast med den avslutande tredjedelen.

Hedge Fund (extract), by Helen Moore
(From Hedge fund : & other living margins. Bristol [UK] : Shearsman Books, 2012.)
                                           ...

                                           Dog Rose - thorns
                                           like bloody fangs;
                                           memories of blooms
                                           that tea-cup Butterflies in June.

                                           Cocoons, gossamer-stretch
                                           between stems;
                                           new risings of Ivy up old posts;
                                           a Wren's nest tight as a child's fist;
                                           Spindle, Holly;
                                           and snagged on Bramble,
                                           these newspaper flags.

on which the modern world
has come to depend. Now
it seems it's on life support -

                                           Switch mechanical,
                                           stink-horn diesel,
                                           the implacable wheels and reach of a
                                           tractor's machete. Random execution,
                                           the insane-making crunch,
                                           while the contractor sits
                                           muffled in his cab,
                                           on the wheel his hands
                                           stiff as supermarket quotas...

share values in free-fall,
as investors predict their own
dwindling margins and returns.

***

  Även nästa dikt drar uppmärksamheten till sig genom ett stilistiskt drag. Texten lyfter fram det faktum att ett stort antal arter av vildblommor är nära utrotning och att flera av dem redan gått förlorade för de brittiska öarna.

The Fallen, by Helen Moore
(From Hedge fund : & other living margins. Bristol [UK] : Shearsman Books, 2012.)

Ghost orchid

Here lies Ghost Orchid;
once haunted Beechwoods -
rest in peace.

Here lies Small Bur-parsley;
legion pot-herb of wastelands -
rest in peace.

Here lies Alpine Bladder-fern;
crosiers lost from damp highland rocks -
rest in peace.

Here lies Cottonweed;
assieged from Britain's beaches -
rest in peace.

Here lies Purple Spurge;
eternally procumbent -
rest in peace.

Here lies Marsh Fleawort;
ditched from fens, unrecorded -
rest in peace.

Here lies Downy Hemp-nettle;
the deceased passed unremarked from fields -
rest in peace.

Here lies Summer Lady's-tresses;
style totally outmoded -
rest in peace.

Here lies Lamb's Succory;
succumbed to high-yield wheat -
rest in peace.

And with each plant, its embedded companions,
the Unknown Biota lost to steady human pressure -
may your souls also rest in peace.

***

  Slutklämmen anspelar på Peter Pan och landet Ingenstans. Vart ska våra barnbarn ta vägen när naturens resurser är ödelagda.

The Never-never Land, by Helen Moore
(From Hedge fund : & other living margins. Bristol [UK] : Shearsman Books, 2012.)

On Ecological Debt Day, September 23rd, 2008

Planet in the red, we've pawned our Great Mother. For
tomorrow's reserves - forests, fish, topsoil, minerals - we're
indebted to  our children. They themselves will live on Mars,
reading Peter Pan.