Öland blinkar åt Anna

  Idag tar jag farväl av de konstnärliga tisdagarna med att berätta om konstnärinnan Pia Sandström och hennes inspirationskälla Anna Rydstedt. Det är samtidigt kvinnornas dag och jag avslutar inlägget med en Anna-dikt till alla er kvinnor. Den är också en hyllning till min "bästaste" vän som också heter Anna.

Långe Jan, Ölands södra udde

***

  På lördag är det vernissage i Kalmars konstmuseum. Jag skulle väldigt gärna vilja vara där. Då invigs Pia Sandströms utställning "Blick - Dikt - Strata". Hittills finns det rätt knapphändiga uppgifter om den, men en liten beskrivande kommentar finns tillgänglig på deras webbplats.

"– Relationen mellan plats och konstverk är ömsesidig och komplext. I litteraturen talar man om detta förhållande som en ”platsens poesi” – orden skapar landskapet lika mycket som landskapet skapar sig själv."

  Den 13 april ordnas sedan ett samtal om konstnärliga dialoger över, tid, rum och konstformer. Då samtalar Pia Sandström med litteraturvetare Anna Smedberg Bondesson och curator Camilla Larsson om sin dialog med platser och poesi.
  Samtalet tar sin början i det öländska landskapet och poeten Anna Rydstedts (1928-1994) dikter som Pia Sandström använt som igångsättare för sin konstnärliga process. Källa: Kalmars konstmuseum

Pia Sandström
"Blick dikt strata"




På Önnemo ö, av Anna Rydstedt
(ur Jag var ett barn : dikter. Stockholm : Bonnier, 1970.)

På Önnemo ö
i en sjö
jag hade ett hus.

*

Speglar ett vatten
ditt öga?
Speglar ditt öga
ett vatten,
av ingen befaret,
av ingen man i sin djonk
frestat i tusen år?

Speglar ditt öga ett vatten
från stranden av barndomens ö?
Några drunknade unga vid stranden.
Jag lämnade stranden ändå,
och vattnet bar mig ut i världen.

***

  Anna Rydstedt föddes i Ventlinge, en liten by på södra Öland. Hon växte upp tillsammans med sin mamma och syster. Egentligen ville hon bli präst, men tvingades motvilligt avstå, då svenska kyrkan ännu inte tillät kvinnliga präster.
  Hon studerade i Lund och blev en del av den litterära krets som kom att kallas Lunda-skolan.
  Hon debuterade med diktsamlingen ”Bannlyst prästinna”
(1953). Efter studierna arbetade hon som folkhögskolelärare i bl.a Eslöv och Stockholm, men återvände varje år till hemgården, som hon senare övertog. Källa: Anna Rydstedt-sällskapet

*

Ett grått nederbördsbälte, av Anna Rydstedt
(ur Dess kropp av verklighet : dikter. Stockholm : Bonnier, 1976.)

Ett grått nederbördsbälte över Kalmarsund
far upp över stranden, ängarna, fälten.
Ett totalt snöglopp rusar över alvaret
och blåsten rycker i hundens rika Shetland Sheepdog-päls.

Då hastigt:
all rymdens skimrande ljus
överstrålar
alvarets täta, bruna matta.

Strandskatan med röda ben och vita vingspeglar
slår suveränt ned i de blåa vätarna
och viporna flaxar in i aprils flygande solbälte.

Men, vipa, hör upp med att så oroligt skria till mitt hjärta!

I mitt hjärta får du alltid bo
och kläcka dina ungar.
Kära fågelfruntimmer,
lilla syster i ängslan,
låt mig få öppna mitt hjärta
till häckningsplats åt din art.
Långt efter det att min bröstkorg fallit samman
må du leva på den fina jorden, i den rena luften.

***

  Så var det min avslutande hälsning till en speciell textilkonstnär.

Anna Rydstedt

Det enda, av Anna Rydstedt (1928-1994)
(ur Min punkt : dikter. Stockholm : Bonnier, 1960.)

Var har du svävat så stilla i natt?
Av teångor doftar dina vingar, min själ.
Citron känner min tunga,
men mörker är än din luft, min själ.

Dock ser jag människorna,
kvinnor och män vid borden i Europa.
Jag också är född och 
vuxen till det enda:
att vara Anna i världen.

Tillträde till konsten

  I kväll är passformen den rätta för rubriken "Konst och Poesi". Linda Hedendahl (f. 1942) är en svensk konstnär och poet, och hennes senaste diktverk, När jag luffade hemlös med mina ready mades, är en hissnande skildring av den s.k. konstvärlden.
  Jag gick tyvärr miste om en del nyanser i diktpaletten eftersom jag inte är tillräckligt konsthistoriskt bevandrad. Men humorn i diktsamlingen går det inte att ta miste på.

Linda Hedendahl, "Stilleben"

***

  Linda Hedendahl är född och uppvuxen i Göteborg. Hon studerade måleri vid Hovedskou's konstskola i Göteborg mellan åren 1964 - 1969. Från -70 och framåt har hon haft ett flertal separatutställningar i såväl Sverige som Danmark. För närvarande bor hon i Västerås, där hon stundtals också medverkar som kulturskribent i Västmanlands Läns Tidning.

  Hon debuterade med Sökfält 1988. Den följdes upp av den lovordade och lika egensinniga Fallfärds (1992). När jag luffade hemlös med mina ready mades, är hennes femte bok. Källa: Alex Författarlexikon

Marcel Duchamp, "bicycle wheel" (1913)

**

(Ur När jag luffade hemlös med mina ready mades : dikter. Stockholm : Lejd, 2015.)

lukten av stekflott och plastskynke och desinfektionsmedel

pölarna med kräks lyste som oljemålningar

himlen var lysande grå
och det var kallt
och det var allt som fanns

det var fantastiskt så oerhört vackert sånt händer bara en gång i livet

ansiktet föll sönder som om allt kött hade fallit från ansiktet all huden hade fallit av ansiktet alla muskler allt blod bara det gulaktiga vita benet

konstnärsbarnen märkte inget tyckte det var bra sket faktiskt totalt i tavlorna
tacksamma för en katt och en cykel

***

  Det sker inte så ofta att jag citerar ur Tidningen Kulturen. Men jag gillade deklarationen som Lars Åkerkvist gav i sin recension av boken, och jag återger ett stycke ur den artikeln.

  "Van Gogh är en viktig kontrapunkt i den nya samlingen. Det är ingen enkel sak att räkna upp diktaren och bildkonstnären Hedendahls motiv och influenser. De rör sig i vida cirklar runt åldrandets och konstens villkor, sexualiteten och den fortgående varufieringen av våra kroppar:" Tidningen Kulturen, 14 december 2015.

(Ur När jag luffade hemlös med mina ready mades : dikter. Stockholm : Lejd, 2015.)

...

blåsvart bakgrund
grå fläck
vitt omkring

bryter du samman har du brutit samman du ville att din färg
skulle blomma spritta upp lyfta armarna visa knäna dansa
en stepp och sedan inte kunna undvaras

...

***

  Jag fastnade för den väldigt konkreta dikten som inleder den femte sviten i boken. Flera av de avslutande texterna har fågeltema och Lars Åkerkvist uttryckte sin uppskattning för dem i sin recension.

(Ur När jag luffade hemlös med mina ready mades : dikter. Stockholm : Lejd, 2015.)

inifrån fingrade vinden i skjortan
små gråa tåredroppar
en strimma av rödaktigt ljus
vi gav oss åt varandra
står här andfådda
trötta namnlösa konstnärer
smutsiga halsar svettiga filtar
överallt ligger bråte
och spärrar vägen till himlen

Årsringar

  För sex veckor sedan ägnade jag ett inlägg åt Maria Westerbergs naturkonst och hennes kloka texter. Idag har turen kommit till hennes "tvillingsjäl", Marianna Agetorp, och boken Trädspeglingar. Vackrare naturfoton får man leta länge efter.

***

  Marianna Agetorp är poet, författare, föreläsare och trädgårdskapare.

Omkullvält såg alla (första delen), av Marianna Agetorp

(ur Trädspeglingar / Marianna Agetorp ; [foto: Anders Agetorp, Marianna Agtorp]. Växjö : Artéa, 2008.)

Jag var den starkaste

ingen nej ingen

hade trott mitt fall

allt hade jag redan stått emot

Allt gick väl

jag rusade mot höjden

märkte inte

visste inte

anade inte

utsidan var så skör

Så fulländad

all oro dämpades

suddades bort

Smärtan som kröp

vaggades till sömns

åren gick genom mig

någon visste

men ingen såg

...

***

  Marianna Agetorps trädgårdsskapande på Stensjöäng i södra Småland har uppmärksammats i ett stort antal trädgårdsmagasin och i TV-programmet "Gunnels gröna". Källa: Bokomslaget på "Trädspeglingar"

Backstugan, Stensjöäng

Innanför min bark, av Marianna Agetorp

(ur Trädspeglingar / Marianna Agetorp ; [foto: Anders Agetorp, Marianna Agtorp]. Växjö : Artéa, 2008.)

Jag minns inte min ungdom
livet sköt fart i mig
och tidigt visste jag min plats
jag blev ställd här
frågade inte
drömde mig aldrig bort
växtvärken en del av livet
knoppsprickning och lövfällning
en annan
Andra träd frågade
ville något annat
innanför min bark fanns bara nu
molnen hälsade mig
solen och månen
ända tills den dag ett barn klev upp i mig
barnet frågade mig
smekte mig
och grät mot mina väldiga armar

Aldrig aldrig har det varit så tyst inom mig

***

  Jag avslutar med min favorittext ur denna vackra fotobok.

Årsringar i lager, av Marianna Agetorp

(ur Trädspeglingar / Marianna Agetorp ; [foto: Anders Agetorp, Marianna Agtorp]. Växjö : Artéa, 2008.)

Flyttkort adress utan värde

Inte rotlös

alltför rotfast

vände jag bort och åter hem

Jag vet var du bor

du vet var jag bor

det går inte att flytta ifrån sig själv

ändå försökte jag

bara komma närmre mig själv

Lager på lager

årsringar på samma plats

ofullbordade

Jag bor i mitt namn

en kort tid

varseblivande

Du bor i ditt

och mellan oss en

stig.............................................. av

längtan

En sten. En viskning. Den eviga sömnen

  Jag försöker genomgående att bredda "det poetiska språket". Jag har tagit upp: poetisk film; sambanden mellan konst och poesi; och jag har ägnat många fredagar åt musiklyrik. Dans är ytterligare en konstart där poesin kan finna en partner.

  Idag låter jag koreografen Gunilla Witt ta plats i bloggen. Fast i inlägget är hon främst poet. Senare i vår kommer sambandet mellan dans och poesi bli ännu tydligare när jag presenterar Elin Kristofferssons dansföreställningar.

***

  Koreografen och poeten Gunilla Witt, född 1955 i Göteborg, har gjort sig känd för sina egensinniga solon och duetter, där hon blandar dans och poesi. Hennes solon skapas i nära samarbete med dansaren Anna Westberg. 
  Gunilla Witt är en av grundarna till scenen Atalante i Göteborg 1987, där hon var en av de konstnärliga ledarna fram t.o.m. 2006.

  Hennes viktigaste soloverk är Det lyser på gränsen (1990), Lögnsolo (1992), Köttätare (1993) samt solotrilogin för dans och lyrik: Den installerade kvinnan (1994), Perforera honom! (1997) och The madwoman in the attic (1998). Källa: Heidruns Förlag

*

Så, just så - Gunilla Witt
(från Allt hon begär : en lyrisk berättelse. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1997.)

Gunilla Witt

Så faller ditt ansikte in och röjer din ofödda form. Jag stryker min kind mot din kind. Så lämnar du orden tillbaka i ny och främmande ordning. Jag försöker förstå var du är. Du blundar och glömmer. Redan på väg. Att bli ting. En sten. Lite aska. Ett namn.

*

  En av de vackraste bokrecensioner jag läst är Tom Hedlunds finstämda text om Halvvägs nerför Vasagatan, Gunilla Witts andra diktsamling. Han sammanfattar boken så här:

"De sex sviter samlingen innehåller kan tänkas kretsa kring lika många, på olika sätt utsatta jag, och det är inte svårt att tänka sig flera av dem sceniskt ackompanjerade."
(Citat ur "Energiska dikter med suverän precision", Svenska Dagbladet 2009-07-09.)

(Ur Halvvägs nerför Vasagatan : dikter. Torsby : Heidruns, 2009.)

Blir jag som är feg förlåten? Får jag som aldrig vågat
lov att leva mitt färglösa liv? Jag frågar dig, Sömn.

Du som viskar om sammetsrött, guld och södergransgröna skogar. Jag grät i fiskdammskön på barnkalasen
när jag förstod att hemvägen börjat skymma
och jag snart skulle gå vilse i livet.

Jag hör stegen i trappan. Jag slänger av mig dagen
i en hög på golvet. Lägger mig naken i sängen och drar
upp täcket mellan benen.

Får jag följa dig in i pigmenten? Tänker du lämna mig här
i mitt eget våld? Jag frågar dig, Sömn.

Du som släpper greppet om handen så att tåget stannar
och jag slängs ut på den övergivna gryningsperrongen.
Den enda värme som finns kvar är från duntäckets ådror.

Jag rullar in mig som en överlevande i glömskan.

***

  Jag som älskar Karin Boyes diktning berördes starkt av den avslutande sviten om två dikter, benämnd "Du, Karin". De innehåller referenser till den berömda poetens liv.
  Gunilla Witt hade redan 2008 skapat danssolot Karins krig, som handlar om Karin Boyes sista timmar i livet en kall aprilnatt 1941. Dansaren Anna Westberg (se bilden) skildrar författarens ensamhet under eken.

Foto: Kari Jantzen 

(Ur Halvvägs nerför Vasagatan : dikter. Torsby : Heidruns, 2009.)

Det finns nynnande stigar in mot huset och aftonlampan.
De är igenvuxna och du vet inte var. Du slår med en pinne
över gräset och liljekonvaljerna. Någonstans. Det var en gång.
Någon läste för dig när du skulle somna. Någon släckte lampan, strök dig över håret och gick ut. Boken låg kvar på stolen. Du luktade på lädret.

Du slår med pinnen fram och tillbaka över blommorna.
Det är alltid kväll. Någon skall alltid komma in i rummet
och läsa för dig.

Evolution : gör vad du vill

  Förra veckan presenterade jag boken Dangerous to go alone! under tisdagens konsttema, kanske inte helt logiskt.
  Den här gången tar konstnären och författaren Johannes Heldén plats vid bloggträdet, och det är fullständigt logiskt.

  Johannes Heldén, född 1978, är konstnär, artist och författare. Han har gett ut tolv böcker, tre skivor och fyra digitala textverk. Han mottog år 2015 Sveriges största konstpris, Åke Andréns konstnärsstipendium.

***

  Jag har läst hans bok Ljus (Bonnier, 2013), som egentligen är en enda dikt om än inte helt linjär.

  Josefin Holmström lyckas beskriva verket väl i sin recension av boken i Svenska Dagbladet (2013-02-07). I det avslutande stycket skriver hon:

" ... i ”Ljus”. Samtidigt avspeglas denna relativa platthet eller kanske irrande i textens övergripande tema om skapelsens meningslöshet, eller rättare sagt skapelsens identitet som icke-skapelse, som en kosmisk händelse bland andra händelser ..."

Hon fortsätter sedan:
"Är denna existentiella och textuella förvirring månne Heldéns avsikt, tänkt att verka på dramaturgisk nivå såväl som språklig? Man måste nog åtminstone, som hederlig läsare, ta den möjligheten i beaktande."

  Jag upplever att det är så. Jag hade inte formulerat det som en fråga. Andemeningen hos Johannes Heldén är att belysa människans varande, i tid och rum, och att använda språket som en reflekterande spegel. Kolla bara in markörerna i det här fantastiska textavsnittet:

väderförhållanden utanför solsystemet           och lokalt
tiden är inte en relevant konstant    avhuggna kommandon
den stora berättelsen
ett skimmer bakom stenstoderna

och jordklotet snurrar                        och brinner
                av elektricitet
adidas puma nike  herrgård slott                   end transmission:

(Ur Ljus, av Johannes Heldén. Stockholm : Bonnier, 2013.)

***

  Långt senare i boken fångar han upp tråden igen ... fast nu har den stora berättelsen reducerats till lite klotter.

och sotet lägger sig på nyligen utslagna träd på uppslagna sidor
driver mellan källarens rum
så har jag tappat bort något viktigt
kanske många saker
nedklottrat med tusch        jaktstrålkastare riktade uppåt
oroliga fåglar        en enkel teckning av en katt

i golvbrunnen hittade jag    ett kuvert
en metod mellan fimpar och    råttstigar
en sändningsfrekvens allt som får dig att gå ut i livet göra saker

(Ur Ljus, av Johannes Heldén. Stockholm : Bonnier, 2013.)

***

  Så småningom blir den mänskliga resan mer hoppingivande och associationerna får en "jordnära" karaktär, som en motpol till det avlägsna och okända: "evolution gör vad du vill ... tar emot kaffekoppen säger  fantastiskt".

(Ur Ljus, av Johannes Heldén. Stockholm : Bonnier, 2013.)

                (sänker anteckningsböckerna i den grunda viken
landar mjukt i tången       livet väcks    sprider sig
evolution     gör vad du vill
                tar emot kaffekoppen säger   fantastiskt
en ny stad ny geometri som växer fram ur en ursprunglig slätt
svettfläckarna lämnar ljusa saltkonturer skört frostnät över metalldörren
      bergarterna samsas
inga möjligheter
dokumenterar vardag
dokumenterar vardag

Pausing the game, end of a life

  Till kvällens inlägg har jag läst en märklig bok, och jag vet egentligen inte om den passar in under rubriken "Konst och poesi". Hur som helst var det en rätt givande läsning, där en dikt verkligen stack ut. Antologin innehåller dikter om spel, huvudsakligen datorspel. Den långa och banbrytande dikten "Pause" av Michelle Markey Butler är sist ut i inlägget. Missa inte den!

***

  Den första dikten är skriven av Kevin Cooley från Lake View, nära Buffalo. Han jobbar som förläggare.

Blowing Games into Cartridges, by Kevin Cooley
(from Dangerous to go alone! : an anthology of gamer poetry. Manawaker Studio, 2015.)

Our holy breath blew solutions
into corroded copper pins,
blowing like we were breathing
for someone else's lungs;
a
mouth-to-mouth
matching of lips and
hard grey plastic; stray,
galvanized spittle, maybe,
the real culprit behind
why we could reach in
and puff the tumors off
of our favorite
1s and 0s. Maybe.

***

  En av de meriterade poeterna i boken är A.J. Huffman. Hon har gett ut åtta chapbooks och varit nominerad till Pushcart Prize. Hon är även grundare av, och redaktör för, det lilla bokförlaget, Kind of a Hurricane Press.
  I boken bidrar hon med två dikter, varav följande är en "femradare" om ett mycket känt spel.

A Digital Icon is Born, by A.J. Huffman
(from Dangerous to go alone! : an anthology of gamer poetry. Manawaker Studio, 2015.)

Pac-man
Pill-popping ghost
buster. Manic munching,
fruit stealing, jaundiced video
game star.


***

  Så kommer vi då till höjdpunkten i boken. Jag måste berömma redaktören för antologin, fantasy-författaren CB Droege, till hans fingertoppskänsla. Boken har hämtat sin titel från en textrad ur samlingens särklassigt bästa dikt.
  Den är skriven av den helt okända Michelle Markey Butler. Hon har hittills bara gett ut noveller inom science-fiction och en medeltidsinspirerad fantasyroman. Alltså ingen poesi! Hon jobbar vid University of Maryland College Park där hon undervisar i medeltidens litteratur, Tolkien och samtida fantasy-litteratur.
  Jag tycker att hon borde lägga ner Sci-fi:n och ägna sig åt poesi istället. Dikten är en tänkbar kandidat till Årets dikt och den är alltså skriven av en "amatör".

Pause, by Michelle Markey Butler
(from Dangerous to go alone! : an anthology of gamer poetry. Manawaker Studio, 2015.)

I don't like to go through his things,
Look into drawers I've never touched
Open cupboards full of the accumulated detritus
Of a long life spent in one house.
But cleaning, or arson, seem the only options,
So we clean.

Do not go gentle into that good night.

What when there is no time to rage?
Everyone knows things can change suddenly
Between one heartbeat and the next.
But also, and less discussed, when there is no next.

Passing through nature to eternity.

A pretty phrase.  Too pretty for what followed.
Unwelcome choices, and absence,
Cakes and chicken half-sympathy
And half-relief that the maker's family was spared.
This time.

The undiscovered country from whose bourne no traveler returns.

Prayers and incense, and more prayers,
On beads and knees, and knees again.
I don't know how much of it I believe.
Neither did Hamlet, apparently.
Or Shakespeare.  Or both.

In the bottom drawer, I find the console,
Ribbed black plastic wrapped in an old sheet.
Cords neatly coiled around controllers
Why had he kept this?  He never played a videogame in his life.
I hadn't in three decades. I'd spent much of my teens steering a fuzzy-edged shape
Into smaller blinking shapes, until missed a step and fell, or touched a forbidden object.
Died.  Started over.

The box warmed in my hands.
It had been important to me, not to him,
But - no, and so - here it was, saved, shrouded.  For me.

It is dangerous to go alone.

Incongruous, perhaps irreverent,
Bumping shoulders with Thomas and Shakespeare.
But what was more dangerous than the undiscovered country,
Journey both birthright and doom.  No reset.  No traveler returns.

Play, and play, and play.
Which is not quite pray
But close.

Sånger till Lill och Monica

  En mycket uppskattad dokumentärfilm från 2015 är utgångspunkt för kvällens inlägg. Tom Alandhs film "Hellre en skrynklig själ än ett slätstruket liv" handlar om textförfattaren Lars Nordlander, en man som verkat i det dolda men skrivit texter åt flera svenska musikartister, bland dem: Monica Zetterlund, Lill Lindfors, Lill-Babs, Tommy Körberg och Björn Skifs.

***

Lars Nordlander
Foto från larsnordlander.se

  Lars Agne Nordlander, föddes 1944 i Sandslån i Ångermanland. 
  Han har ofta skrivit svenska texter till engelskspråkiga sånger, exempelvis "Stardust" ("Höst") och "A Song for You" ("En sång till dej"). Han skriver även dagsverser, och några av dem finns utgivna i boken Hellre en skrynklig själ än ett slätstruket liv, vilken jag har läst. Källa: Wikipedia

  Jag bjuder er på såväl sångtexter som dagsverser. Smaklig spis!

En sång till dej, svensk text Lars Nordlander
(från Lill Lindfors album Kom igen. Metronome, 1973.)



  Originalsången "A song for you" är skriven av Leon Russell, egentligen Claude Russell Bridges, född 2 april 1942 i Lawton, Oklahoma. Han är främst sångare och pianist, men spelar även gitarr. Han började som studiomusiker på 1960-talet och albumdebuterade under eget namn 1970. Låten fanns med på hans första soloplatta. Källa: Wikipedia

***

(ur Hellre en skrynklig själ än ett slätstruket liv : dagsverser / av Lars Nordlander. Stockholm : Mormor, 2015.)

Lycka är ögonblick livet minns
stunder som hjärtat spar
lycka är dagar där ömhet finns
under som dröjer kvar

***

Höst (Stardust), svensk text Lars Nordlander
(från Monica Zetterlunds album Monica Z. BMG, 1989.)



  Stardust komponerades 1927 av Hoagy Carmichael som en snabb dansmelodi, så kallad quick-step, men gjorde som sådan ingen större succé. Två år senare gjordes den om till ballad med text av Mitchell Parish. Den ursprungliga refrängmelodin fick då också en vers komponerad av Paul Whiteman. Därmed fick sången ett enormt genomslag och räknas numera till den amerikanska sångbokens största evergreens. Källa: Wikipedia

***

(ur Hellre en skrynklig själ än ett slätstruket liv : dagsverser / av Lars Nordlander. Stockholm : Mormor, 2015.)

Man må ta drömmarna på orden
sväva och känna himlens glans
med båda fötterna på jorden
kommer man ändå ingenstans

Orubbade liv existerar inte

  Dagens inlägg handlar om Kerstin (Kerro) Holmberg (f. 1959), bildkonstnär och poet. Men framför allt blir det exempel från hennes senaste diktsamling "Jag vaknade av" (Sadura, 2015), som beskrivs så här av förlaget:

  "Av en bild från ett mönster i en trappsten till ett fragment ur avlidna släktingars liv, byggs en berättelse om ursprunget och platsen. Det är dikter som i sin tradition får ett djup, en berättelse om vardag, om det förflutna, om livsöden, men också det stora. Vad var vi, vad lämnar vi kvar – fanns vi överhuvudtaget?"

  Boken är uppdelad i fem sektioner där en lång dikt om Gävle utgör merparten. Den dikten har ett bra flyt, i synnerhet gäller det för bildspråket, och ger hela diktsamlingen en stadig grund att stå på. Det är svårt att välja ett textavsnitt ur den, så jag väljer att recitera två dikter ur första sektionen "Revir".

(ur Jag vaknade av, av Kerro Holmberg. Stockholm : Sadura, 2015.)

Utan att tända lampan, skrev jag några rader
På morgonen ser jag att handen inte flyttats,
att orden står ovanpå varandra
i ett kroppens försök
att räcka dem tvärs igenom tiden
Stormen kom,
slet med sig ljudfragment av ambulans,
kastade dem knippvis - men förfäder och anmödrar
satte sina händer mot husets spånt
och höll ihop oss
Ekgrenar skakar om himlen
Tåget som rusar
Vi bor i ett gällt klimat, det är ett två tre,
vi är varken givmilda eller snåla,
vi är ekonomin

**

En svängande stålkula krossade mina somrar
Dess ödelagda fönster stirrar
likt håligheter i ett gulnat kranium
Det kunde varit en datja, men min far,
född vid förra sekelskiftet
och engelskt skolad, använde ordet bungalow
Lågt inne bland träden
i förortsdungens mörka våta sänka
Mot hösten fingrade grenarnas löv
nervöst utmed brädväggarna
Ännu en sommar att skala från barnkroppen

***

  Kerro Holmbergs lyrik, publicerad i samlingarna Där jag är där du är (2002), I lianer (2004), Och du ser den (2005), Skuggar (2011) och Jag vaknade av (2015), är mångsidig och nyanserad med en stark uttrycksvilja. Det djärva och dynamiska bildspråket är såväl expressionistiskt som surrealistiskt inspirerat.

  Som konstnär arbetar hon med kol och oljefärg i målningar med robusta former som ofta är porträtt av avantgardekonstnärer från 1900-talet. Källa: NE

Porträtt av Elena Guro
Kerro Holmberg (2008)

**

  Jag avslutar med en dikt ur sektionen "Minnen av tro". (ur Jag vaknade av, av Kerro Holmberg. Stockholm : Sadura, 2015.)

På håll skymtade jag den yttersta spetsen av ön
Den låg som en fågelnäbb, helt perfekt, och det föreföll
som om den när som helst kunde öppna sig
för att dricka litet av sjön
Men man måste ha orden
Idag är jag långt ifrån min fader
som en öbo långt ifrån sin ö
eller som ett pulserande hjärta är långt ifrån sin kropp
Jag kände fläkten av ett strängt och orubbligt liv
som en frestande rytm
fast allt handlar om att bli varm så långt det är möjligt,
att glimtvis, helt korta stunder älska
Här är ovant och särpräglat och olikt världen
Så fort jag talar om avstånd ljuger jag
Jag känner dina ansträngningar att angöra
trots vågorna som sparkar ifrån från ön,
sparkar ifrån och sparkar ifrån från ön

Plockepinn - i samspel med skogen

  Förra veckans inlägg om Konst och Poesi tog upp Lars Lerins bok Naturlära. Genom att byta ut en bokstav i den titeln så får vi ett passande ord för att beskriva kvällens huvudattraktion, "Naturkära". Boken heter egentligen Hjärtklappning och är konstnären Maria Westerbergs andra bok med konstverk och texter.

  I Hjärtklappning får du följa Maria Westerberg och vad som blivit resultatet av hennes dagliga vistelser i skogen som hon betraktar som sitt hem. Maria samlar pinnar och med hjälp av dem växer det fram skulpturer som med stor humor och kärlek visar på livets väsentligheter och Marias stora kärlek till skogen, naturen i stort. Källa: Heidruns Förlag

  Maria Westerberg, född 1968, även känd under artistnamnet "Vildhjärta", är en svensk skulptör och författare. Hon plockar trädgrenar och annat material i skogen, vilka utgör material för skulpturala figurer. Källa: Wikipedia

*

(Ur Hjärtklappning, av Maria Westerberg. Torsby : Heidrun, 2014.)

Tänd din lampa, vita måne.
Stäm din fela, speleman.
Slå eld i brasan, Ukkos örn.
Rensa undan riset i
Tapiolas balesal
Sprid din doft och sötma,
honungsblomma
Led in Hiisis
vildaste döttrar och söner
Ingen ånger nu, ingen trötthet.
Bara rus och lycklig törst
Bjud upp, bjud upp
till pyhäpolska.

***

  Och så blir det en kärleksförklaring:

(Ur Hjärtklappning, av Maria Westerberg. Torsby : Heidrun, 2014.)

Så fann hon äntligen den hon sökt
med ljus och lykta sedan hon var liten flicka.
Invid en blommande pion indränkt i snigelslem
låg den. Nära en hemlig källa omgärdad av
unga granar. Hon fick hålla i sig för att
inte bita den i nacken med en gång
Förvånande nog ringde inga klockor
och inga himlar rasade in.
Den var fin, tänkte hon,
tog den med sig hem
och fortsatte
sitt liv.

***

  Jag kan varmt rekommendera Maria Westerbergs pinn-böcker, med sina underfundiga texterna och de omsorgsfulla konstverken blir de utmärkta samlingspunkter i slott och stuga.

(Ur Hjärtklappning, av Maria Westerberg. Torsby : Heidrun, 2014.)

Månen hade välsignat
stranden med sin
vita hand. Målat
silver i dess kant.
Strött drivvedsdrömmar.
Mängder av vita,
hemliga tecken
spridda i sanden
som glömda ord från
ett uråldrigt språk.
Redo att formas igen
till ett vänlighetsalfabet
Redo att brukas igen
som ett medkänslomedel.
Ängelska är språkets namn.

Värmlänningarna Berg och Lerin

  Tisdagarnas poesi kommer att ha en viss koppling till andra konstarter. Det blir konstnärer som skriver poesi, men det blir också konstböcker som inkluderar poesi. Jag börjar med två värmlänningar, Bengt Berg och Lars Lerin.

Kvällens författare Bengt Berg och Lars Lerin,
flankerade av Ewa Persson och David Liljemark.
Foto från föreningen Värmlandslitteratur.

***

  Bengt Berg är ingen ny bekantskap i bloggen. I april 2015 uppmärksammade jag hans samlingsvolym "Dikter genom 40 år" som utkom 2014. Året innan gav han ut en kombinerad resedagbok/fotobok med en del poesi insprängd. Det är den jag har tittat i, inför kvällens inlägg.

  Bengt Berg är född 15 juni 1946 i Torsby i norra Värmland. Efter studier vid olika svenska universitet har han levat som fri författare sedan mitten av 1970-talet. Berg har utgivit ett 30-tal  böcker, mest poesi och många i samarbete med olika bildkonstnärer.

  Under 1970- och 80-talen var han en av redaktörerna för tidskriften och förlaget Rallarros och sedan 1990 driver han Heidruns Bok- & Bildcafé, samt förlaget med samma namn. Källa: Heidruns förlag

  Boken "Värmland - Världen, tur & retur" består av dikter, texter och foton från olika resmål i världen och från hemtrakterna i norra Värmland. 

(Ur Värmland - världen, tur & retur : dikter, texter, foton. Torsby : Heidrun, 2013.)

Det snöar så fint

Foto: Wikimedia Commons

- dela glädjen med snöskyffeln,
den snart översnöade

                  Årets första dag
                  firas med två stekta ägg
                  över pyttipannan

                                   Det har snöat i natt
                                   Allt är en oskriven bok
                                   på 366 sidor

                  Allt blir som kalkvitt
                  Dagen liknar ett hönshus
                  utan varje doft

                                   Klockan är nu tolv
                                   Snön fortsätter att falla,
                                   tycks ha tid för det

Nu droppar det -
En, en till, tre, sex och tolv
Tur ingen räknar

***

  Kvällens andra bok, "Naturlära" av Lars Lerin (f. 1954), är ett praktverk. Den som älskar akvarellmålning får sitt lystmäte tillfredsställt. Boken innehåller en stor mängd av Lars Lerins målningar. De är fantastiska! Jag kan förstå varför han räknas som Nordens främsta på det området. Boken tilldelades Augustpriset för årets svenska fackbok 2014.

  De uppslukande och stämningsfulla målningarna fördjupas av Lars Lerins egna tonsäkra texter: dagboksanteckningar, nedkastade funderingar och naturbetraktelser. De kompletteras med citat ur kända och okända verk av författare som August Strindberg, Werner Aspenström, Eva-Stina Byggmästar och Harry Martinson, som har det gemensamt att de i sina texter liksom Lerin själv utgår från naturen som inspiration och ämne. Källa: Förlagsbeskrivning

  Ni känner till min förkärlek för fåglar. Jag har valt ut två texter från boken som båda innehåller fågelscener. De är två av Lars Lerins egna texter.

*

(Ur Naturlära : limes norrlandicus. Stockholm : Bonnier, 2014.)

Konstnär: Lars Lerin

Plötsligt märker jag att allt är naket, avklätt. (Vissa tider går jag liksom i blindo.) Himlen har sjunkit ytterligare en tum och hänger som en akvarellkrypning över Munkforshöjden, helgrå.
Regndropp från kvistar, fattiga pip. Inte en rörelse på vattnet, knapp något liv alls.
Dagg i gräset, aning av förruttnelse i luften. Tistlarna har blommat ut, hallon och smultron för länge sedan bortmöglade.
Rödhaken har flyttat och talgoxen knackar på mitt fönster. I gryningen reste svanarna i en perfekt plog. Någon av dem tog beslutet att bryta upp.
Jag saknar sommaren i år. Det var väldigt lyckat att sällskapa med sländor och småfisk, en frihet att slippa klä sig så ordentligt.

**

  Nästa onsdag den 13:e januari inleds en programserie i Sveriges Television om sex avsnitt, i vilka Lars Lerin ska finna nya vänner. Han är en god observatör av moder natur. Vi får se hur det går när han träffar på en annan urkraft, Mikael Persbrandt.

Lars Lerin
Foto: Wikimedia Commons

(Ur Naturlära : limes norrlandicus. Stockholm : Bonnier, 2014.)

en fågel reser förbi och bort
med tunga vingslag

september står i grinden

under vinbärsbusken vänder
en snöskata på ett löv
och sniglarna lämnar
snoriga spår på trappan

kalla hus om kvällarna