onsdag 26 juli 2017

Ett snitt ur universum

  Ekopoesin under onsdagarna har växlat mellan hygglig naturlyrik och bra texter om ekosystemens relationer. Det avslutande inlägget står vår ende uttalade ekopoet för; Johannes Heldén. Han har redan förekommit med två verk i bloggen. Idag tittar vi närmare på boken som kretsar kring skapelsen av en ny vistelse (planet?).

***

  Boken "Terraforming" är tvåspråkig, bläddrar man från ena hållet får man engelska, annars svenska.

  Processen går över 300 år och Johannes Heldén har delat in utvecklingen i sju perioder, några längre och några kortare.
  Den första tidseran, "Ecopoiesis", sträcker sig över 125 år. Ordet ecopoiesis betyder "artificiellt skapande av ett hållbart ekosystem på en livlös planet". Just den första delen fick jag inte riktigt kläm på, men sen blir det intressantare.

  Varje period inleds med en beskrivning av vad som hänt i utvecklingen och sen följer "diktmassan".
  Andra perioden kallar han "Protein" som även den sträcker sig över 125 år, och då utvecklas molnformationerna, samt mineraler som förvandlas till ett sorts salt. Ur dikten från Protein hämtar jag följande exempel:

(Ur Terraforming, av Johannes Heldén. Stockholm : OEI Editör, 2013.)

(...)


ett övervuxet fundament
en bronsplakett,                     Jupiters andra måne.
fiberoptik under en smutsig plexiglaslucka.

                 glider över i ett mer abstrakt    något
partier förfaller och går bara att återuppliva delvis     mellan
fragment, mellan lamporna på elljusspåret,   mellan   ljus-öarna
"Hjärnan en bild av universum"
eller var det tvärtom        inneslutet i grönskimrande glas
                 böjde sig och tog upp den i handen, ett mjölkvitt öga
öppnades, tittade på honom. Näbben öppnades och stängdes,
öppnades
      stängdes
      (kylskåpet slutar surra,  ordet           firefly)      öppnades
öppnade
framtida arkipelager        nu är det över


över tröjan fåglarna    Låsta i formationer
            amino protonuklein        kedjor låsta sekvenser
                                    - maskiner i röd rost.     På fält,
under en tunn himmel         maskiner som har med skörd   eller
             Elektricitet
  att göra

  "Humans have demonstrated the technology to warm the Earth by a few degrees using greenhouse gases."  redan på väg ut ur språket
oväder över synvillor         det oblåsta glaset      fortfarande orange i
kanterna.    kol    kisel


**

  Under tredje perioden, Capillatus, faller de första vattendropparna och i den fuktiga askan får mossan fäste.


  Därefter följer en tvåårig regnperiod. Jag återger den inledande beskrivningen för den är vackert formulerad.

(Ur Terraforming, av Johannes Heldén. Stockholm : OEI Editör, 2013.)

"I. Låg elektrisk spänning i vattendragen, ryckningar i en odefinierad kropp, före eller efter en större händelse. Ruttnande sjok med biomassa i strandkanterna. Kilometerbrett pollenstråk längre ut, blekgult. Stillastående mineraler. Näringsmättat, opakt med rosa detaljer. Längre ut guppar något stilla, upplöst i kanterna. Fettberg utmed eroderade stränder, glänsande skälvande näring, suckar och visslingar ur hålor när luften flyr ut.



II. Vi har slungat ut namn mot en blek röd punkt. (Vidder. Konturlinje.) Döper platser efter tidigare platser. Smältvattnet fyller långsamt upp låglandet i söder, ett vidsträckt, grunt hav. Det skulle gå att vada tvärs över det, men det skulle ta dagar, veckor. Övernatta stående. Nätterna först svarta, tysta. Sedan mörkgrå, lätt väsande av vind. Dagarnas hetta, enkelt existerande, blir något komplext, uppdelat i sektioner av varierande ljus, fuktighet, molntäcke. Sydsidorna av massiven putsade av vinden, konturerna vaga, här och där berget våldsamt klyvt av mineralådror som reflekterar ljus. På håll ser de ut som stelnade blixtar."


**

  Liksom hans andra böcker väcker läsningen många frågor. Vissa avsnitt är svårare att greppa än andra. Men det är ett intressant verk/projekt.

tisdag 25 juli 2017

Sadura - ett nyförlöst förlag

  Barnboksutgivningen ökar och det har inneburit fler aktörer på förlagsmarknaden. Statistiken för vuxenlitteraturen är inte lika positiv. Trots dessa förutsättningar så startade kvällens förlag sin utgivning för blott tre år sedan.
  Sadura förlag grundades 2012 i Stockholm av Erik Grundström och Johan Björkstedt.


  Deras deklaration lyder:
"
Vi på Sadura bokförlag är övertygade om att det trots de dystra siffrorna i bokbranschen finns ett behov av fler aktörer som vågar ge ut samtida kvalitetslitteratur. När de tunga förlagen drar ner på sin utgivning behövs det en motkraft, och vi vill vara en del av den motkraften. Vi är övertygade om att människans behov av den goda läsningen är lika stort som någonsin, det är bara sättet att konsumera den på som har börjat förändras. Vi hoppas kunna hjälpa till att tillfredsställa det behovet genom att ge ut litteratur som vi själva saknar.


Vår målsättning är att publicera såväl svensk som utländsk skönlitteratur, och då främst från Europa och Latinamerika. Ambitionen är en framtida utgivningstakt om 10-15 titlar per år, och vi börjar med att ge ut fyra titlar under våren och fyra titlar under hösten 2014."

***

  En av boktitlarna från 2014 var Emma Wargs debutbok "Nära darrar ingen hare". Den följer en populär skrivtrend, att bygga upp texterna med hjälp av "lösa" rader. Jag vet inte om man kan beskriva dem som uppklippta. Jag kallar stilen fragmentarisk. I ett par av dikterna gör hon det riktigt bra, tycker jag. Nedan följer avslutningen av dikten som gett boken dess namn.

  Emma Warg är född 1967 i Umeå och uppvuxen i Östersund. Efter en karriär som fotomodell och skådespelare i Frankrike och USA, utbildade hon sig på Biskops-Arnös författarlinje. Vid sidan av skrivandet är hon även verksam som översättare av poesi och prosa. Källa: Förlaget

*

blank, av Emma Warg
(Ur 
Nära darrar ingen hare : dikter. Stockholm : Sadura, 2014.)


(...)

havet låter likadant och jag fryser i

vanlig ordning
det är inget att oroa sig för


                         det är ett val brukar du säga


                         nära darrar ingen hare


saltgurka är något jag inte

orkar önska mig
inte sol och bad


inte ens drinkar

genomskinliga och stinna av tålamod


                         vi skulle kunna hitta på något


                         skriva oss tillbaka till stå


                                            den enkla tanken


                                            inget att åtgärda


***

  Oscar Nilsson Tornborg föddes 1977 i Göteborg, är bosatt i Lund sedan 1999. Poet, skribent, skrivpedagog och fil mag i litteraturvetenskap. Debuterade 2011 med diktsamlingen Vilse (FEL Förlag). Utkom i oktober 2012 med sin andra diktsamling Undertexter (FEL Förlag). Medverkar med ett stycke efterpoesi i Charlotte Qvandts diktsamling Klarnar du (FEL Förlag, 2013) och har tidigare även medverkat med dikter och/eller artiklar i tidskrifter som Ord&Bild, Pequod, Lyrikvännen, Res Publica, Rymden och OEI. Arbetar som lärare och handledare vid Skurups folkhögskolas skrivarlinje.
Källa: Författarcentrum

  Han senaste bok "En dag har stormen redan dragit förbi" är uppdelad i tre diktcykler; Bro - Boll - Bild. Det gemensamma temat är väl närmast föräldrarollen och barndomen. Det uttrycks bäst i den inledande cykeln. De två andra delarna är inte alls på samma nivå.

*

Ur diktcykeln "Bro", av Oscar Nilsson Tornborg
(Från En dag har stormen redan dragit förbi. Stockholm : Sadura, 2016.)

(2)

Dödsgräset kittlade mellan
tårna när vi sprang

barfota. På den tiden
fanns inga citationstecken.

Knappt ens några parenteser.
Inga som helst mellanrum

eller tvetydigheter. Allt var
vad det utgav sig för att

vara. Och vi var lyckliga.
Och var vi inte lyckliga

var det inget som
bekymrade oss. Vi hade


annat att tänka på.
Sensommaräpplen,

strandremsan som
ibland var täckt av

ilandspolade maneter -
en vitglänsande hy

över sanden under heta
augustidagar. Gråsuggorna

som gömde sig i
en spricka i muren.

Tätt samman-
slutna i mörkret,

med urtidskoden
under skalen.


***


  Ett av de större projekten så här långt i Saduras utgivning är publiceringen av Östen Sjöstrands samlade dikter. Det är beundransvärt att ett ungt förlag axlar ett sådant författarskap. Förordet är författat av föregående poet, Oscar Nilsson Tornborg. Det enda som drar ner helhetsintrycket är tryckfelen, som är lite för många. Sen överensstämmer inte mina tankar om kaos och livssanningar med Östen Sjöstrands, men det hindrar inte min läsupplevelse.

  Östen Sjöstrand (1925–2006), var författare och ledamot av Svenska Akademien från 1975. Östen Sjöstrand debuterade i efterkrigstidens modernistiska klimat med diktsamlingen Unio (1949), och hans tidiga inspirationskällor var framför allt modern fransk poesi och Ekelöf.
  Diktsamlingarna präglades under hans storhetsperiod (50- och 60-talen) av en religiös–existentiell inriktning som länge emanerade från katolsk tro och mystik. Senare inspiration fick han från musik och naturvetenskap och dikterna kritiserade alltmer den moderna materialismen. Källa: NE

  Jag har valt ett exempel från diktsamlingen "Återvändo" som utkom 1953. I den märks en tydlig påverkan från Gunnar Ekelöfs författarskap.

*

Ur
"Stavelser om natt och dag", av Östen Sjöstrand
(Från Samlade dikter ; [förord: Oscar Nilsson Tornborg]. Stockholm : Sadura, 2016. Först publicerad i Återvändo, Bonniers, 1953.)

(...)

"Hur kom du till denna stupande kust,
hit där nätter och dagar gör slut på ditt liv,
det blå mister sin färg, havet och rymden.
Juni och december för samma ödsliga vindar
från skepp som förlist, de bortfarnas näthinna brusten.
Ej minnen, ej flygande löv.
Stoft och aska från övergivna himlar,
sandlådan tom.
Istället för ivriga röster,
sköljande vågor och solens värma, måsarnas skrik
ett tigande mörker, skuggor som rämnar likt moln,
liv som försvinner likt fradgan på vattnet.


Chaos (~1875)
Workshop of George Fredric Watts

Se havet blir dimma, graniten sand,
rök och vatten, frätande regn, och luften tom,
och skuggornas gudar, Chaos och Phlegeton på lur,
      vaktande allt med sin tystnad."

måndag 24 juli 2017

Norröra - det verkliga Saltkråkan

  Det har varit fem roliga veckor med öar, och jag kan lova att rubriken återkommer 2018. Till det femte avsnittet hade jag tänkt mig en nyutkommen konst- och poesibok om Svartlöga (alltså ytterligare en skärgårdsö), men den har jag inte fått tag i. Nödlösningen heter Astrid Lindgren. Fast det känns fel att använda den beskrivningen. Om man har en bok av Astrid Lindgren i sin hand är man aldrig i nöd.

Norröra brygga

***

  "Till skillnad från merparten av Astrid Lindgrens filmatiseringar bygger inte Vi på Saltkråkan på en bok. Manuset skrevs direkt för TV-serien och kom ut i bokform efter att TV-serien visats.

  Flickan Tjorven (egentligen Karin Maria Eleonora Josefina) bor på ön Saltkråkan i Stockholms skärgård tillsammans med sin hund Båtsman, sina föräldrar Nisse och Märta och sina storasystrar Teddy och Freddy. När det blir sommar flyttar familjen Melkersson in i fru Sjöbloms stuga Snickargården, och Tjorven och hennes familj lär känna den jämnårige pojken Pelle, hans storebröder Niklas och Johan, pappan och änklingen Melker samt hans dotter Malin, äldsta barnet i familjen och den som har axlat modersrollen." Citat från Wikipedia

  Första mötet mellan familjen Melkersson och Tjorven får ni här.


(Ur Vi på Saltkråkan / Astrid Lindgren ; illustrationer av Ilon Wikland. Stockholm : Rabén & Sjögren, 2003.)

(...)

Så liten har jag aldrig känt mig, skrev Malin i dagboken, som när jag inför det barnets ögon måste gå över landgången i strömmande regn och fullastad med prylar. Hon hade en blick som liksom såg allt. Jag tänkte, att det där måste vara Saltkråkan själv, och blir vi inte accepterade av den ungen, så blir vi aldrig accepterade här på ön. Därför sa jag inställsamt som man gör till små barn: "Vad heter du?"
  "Tjorven", sa hon. Bara en sån sak! Kan man verkligen heta Tjorven och se så majestätisk ut?
  "Och din hund", sa jag.
  Då tittade hon mig stadigt in i ögonen och frågade lugnt:
  "Vill du veta om det är min hund eller vill du veta vad han  heter?"
  "Bägge sorterna", sa jag.
  "Det är min hund och han heter Båtsman", sa hon, och det var som om en drottning nedlät sig att presentera sitt favoritdjur. 



  Vilket djur förresten! Det var en S:t Bernhardshund, den största jag har sett i mitt liv. Han var majestätisk på samma sätt som sin matte och jag började tro att alla varelser på den här ön var av samma slag och skyhögt överlägsna oss små stackare från stan.

***


  Saltkråkan är en liten fiktiv ö, längst ut i havsbandet i Stockholms skärgård, skapad av Astrid Lindgren för tv-serien Vi på Saltkråkan och efterföljande långfilmer. Filmerna spelades huvudsakligen in på ön Norröra, men även på grannön Söderöra i Stockholms norra skärgård.

  Norröra ligger ca 2 mil sydost om Norrtälje i Kobbfjärden. Ön är befolkad året runt, och numera bor där ett par familjer. Vid 1900-talets början bodde 16 familjer (50 personer) på ön.

  Sedan april 2006 trafikeras ön dagligen året runt av Waxholmsbolaget. På sommaren trafikerar även Blidösundsbolaget dit. Än idag (2013) lever intresset för Saltkråkan kvar. Under sommaren håller en auktoriserad skärgårdsguide guidade turer till Norröra och Söderöra (dvs Saltkråkan). Man får då exempelvis se var farbror Melker trillade i vattnet, och var getingboet satt som irriterade honom. Källa: Wikipedia

*


(Ur Vi på Saltkråkan / Astrid Lindgren ; illustrationer av Ilon Wikland. Stockholm : Rabén & Sjögren, 2003.)

  Ingen i familjen glömde någonsin den där första kvällen i Snickargården.



Snickargården, Norröra

(...)

"Den där spisen ser inte ut som han tänkte ägna sej åt matlagning just", sa Malin och släppte ifrån sig sina kappsäckar på köksgolvet. Spisen var det första hon såg när hon kom in. Den var rostig och verkade att ha varit i bruk sista gången ungefär vid sekelskiftet. Men Melker var förtröstans full.
  "Hå, såna här gamla järnspisar är fantastiska. Kräver bara lite handlag med eldningen, det ska jag fixa. Men först ska vi titta på resten."
  Något av sekelskifte var det över hela Snickargården, illa medfaret sekelskifte. Många somrars ovarsamma hyresgäster hade gått hårt åt det som en gång för länge sedan måste ha varit ett välskött och ganska välbärgat hantverkarhem. Men även i sitt förfall hade huset något förunderligt trivsamt som de kände tillsammans.
  "Det ska bli skojigt att bo i det här joxet", försäkrade Pelle. Han gav Malin en hastig kram och rusade sedan efter Johan och Niklas för att utforska allt som kunde utforskas ända upp till vinden.

  "Snickargården", sa Malin, "vad är det för en snickare som har bott här, tror du, pappa?"
  "En ung glad snickare som gifte sig 1908 och flyttade in här med sin unga söta fru och gjorde skåp och stolar och bord och soffor åt henne precis som hon ville ha dom och kysste henne så att det smällde om det och sa att detta ska heta Snickargården och vara vårt hem på jorden ..."


***

  Astrid Lindgren kom till Furusund på trettiotalet och hennes svärföräldrar köpte senare ett sommarhus vid Lilla Ålandsviken. I det huset tillbringade hon varje sommar så länge hon levde. Året före sin bortgång fick hon oväntat besök när ångfartyget s/s Blidösund körde upp på land rakt nedanför huset. Källa: Aftonbladet


  [”Saltkråkan” var från början namnet på familjen Lindgrens segelbåt och fick sedan även bli namnet på TV-serien. Källa: Astrid Lindgren-sällskapet]

  I tredje avsnittet av TV-serien fastnar Johan, Niklas, Teddy och Freddy i dimman ute på sjön.



(Ur Vi på Saltkråkan / Astrid Lindgren ; illustrationer av Ilon Wikland. Stockholm : Rabén & Sjögren, 2003.)

(...)

Visserligen låg sjön alldeles stilla, men om den här dimman, som de nu hatade så att de ville riva den i stycken med bara händerna, om den någonsin skulle lätta, då behövdes det vind. Och om vind kom - tillräckligt hård - och de var långt ute till havs i en liten eka, då skulle det här verkligen inte bli mycket att skratta åt.
  "Hela den här skärgården är fullprickad med öar", sa Freddy. "Men tro inte att vi lyckas drumla på en enda."
  De längtade efter att känna fast mark under fötterna, tänk, att man kunde längta så efter det! En enda liten ö var allt vad de begärde. Den behöver inte vara särskilt stor eller vacker eller på något sätt märkvärdig, försäkrade Teddy, det fick gärna vara en liten ful, risig en men ändå så att man kunde gå i land och göra upp en eld och kanske få klart för sig var man var och kanske få någon sorts tak över huvudet, kanske rentav träffa människor, kanske rentav några onaturligt snälla som kom emot dem med het choklad och varma pannkakor i händerna.
  "Nu börjar hon yra", sa Johan.
  Men det var skönt att yra om mat, kände de. De satte igång allesammans och hjälptes åt att yra ihop stora lass av köttbullar och kåldolmar och biffar och fläskkotletter och prinskorv.

  "Och kanske en liten svampomelett", föreslog Freddy.
  De gick alla entusiastiskt med på svampomeletten. Båtsman också, tycktes det, för han gav ifrån sig ett litet gläfs. Mer hade han just inte sagt på hela tiden. Han ogillade det här företaget så som varje klok hund måste göra. Men han låg där på durken, tyst och tålig som en klok hund också måste göra, när de obegripliga människorna hittade på sådana här obegripliga förströelser.

söndag 23 juli 2017

A visionary Parisienne

  Jag gillar människor som tänker (eller kreerar) utanför boxen. Innovatörer! Vårt sista författarbesök i Paris handlar otvivelaktigt om en "master-mind". Michelle Grangaud har lekt med diktformen under hela karriären och uppfunnit egna varianter. 

  Nästa vecka avslutas tandem-söndagarna i Québec.

(PMC 2017, Rond 1: Kroatien-Danmark 4-3, Brasilien-Irland 1-7 ; Nya Zeeland-Ryssland 5-1, Spanien-Ungern 4-2]


***

La Parisienne japonaise (1872)
Alfred Stevens


  "Michelle Grangaud föddes i Alger 1941 (där den dagliga upplevelsen av de koloniala förfärliga effekterna inspirerade henne i en bestämd och krävande passion för fullständig jämlikhet, i det dagliga livet och i sina verk).

  Michelle Grangaud har sedan 1980 varit bosatt i Paris (en stad som hon upptäckte för första gången när hon var tolv år gammal och som förförde henne omedelbart. I sin barndom var det på grund av "caféerna", som hon fann underbara och för att hon trodde att det var möjligt att leva ett brummande liv i staden." Citat från Poetry International

>>>

  
Sedan 1995 har hon manifesterat sitt skrivande genom en fantastisk anläggning av alfabetiska manipuleringar, inklusive en bok av anagrammatiska dikter gjorda av namn på parisiska metrostationer; Hon har också uppfunnit olika andra poetiska, fonetiska och lexikografiska former. Källa: Center for the art of translation


  Jag har läst delar av hennes verk Geste, narrations (1991). Ett märkvärdigt stycke litteratur. Det består enbart av treradingar och berättar en historia (eller flera historier) om olika individer. Det är faktiskt inte helt lätt att bena ut om det handlar om en man och en kvinna, eller finns ytterligare någon aktör. Det tycks finnas någon form av otrohet inblandad.
  Jag har "skurit" ut tre kortare avsnitt med treradingar ur verket.

*

(From Six contemporary French women poets : theory, practice, and pleasures / selection, introduction, and translations by Serge Gavronsky. Carbondale, IL : Southern Illinois University Press, cop. 1997. Originally published in Geste : narrations / Michelle Grangaud. Paris : P.O.L., 1991.)

He bends over
to tie his laces.
His fingers trembles a lot and his vision blurs.

She wears a straw hat
with a somber
blue ribbon, it's a souvenir.



A chilly early morning,
the water in the kettle
always seems to start trembling.

In front of the sink,
standing, quickly
swallowing antidepressants.

Earplugs
out of the machine:
pull the handle, they drop into your hand.


-----

He holds the match,
offers her the flame,
caresses her cheek with the tips of his fingers.

She left without
looking back toward
what she was leaving, didn't want to cry.

The fly on the pane,
its feet quiver.
Its snout emerges and sucks on God knows what.

The picture is taken
on the beach. They
formed a pyramid. They're all laughing.

She says to herself she'll
never get there
on time for her appointment. He never waits.


-----

She holds the peach
under the faucet,
tastes, under the water, its velvety skin.

The child is slapped,
traces of fingers,
a volley, marking her temples.

The light is off,
she twists around
in bed, can't get to sleep.

It's 2
A.M.
He walks alone
up the boulevard. Not even a cat on the sidewalks.



Rain on windows
leaves traces.
You'd say they were tears held back.

lördag 22 juli 2017

Humlans älskling i vallfälten

  Sista säsongsbesöket i svenska sommarhagen. Blommorna läggs i bädd i Kalifornien, om en vecka. Även om dagens gäst är välbekant på svensk ängsmark så blir det uteslutande engelska verser på schemat.

Rödklöver

***

  Rödklöver, (röd väppling), Trifolium pra­tense, art i familjen ärtväxter.

  Det är en uppemot 1 m hög, ett- till flerårig ört med starkt förgrenad, grov pålrot. Bladen är trefingrade med oskaftade, äggrunda småblad, som vanligen har en ljusare fläck på ovansidan. De 1–2 cm långa röda blommorna sitter i rundade huvuden. Arten har världsvid utbredning på gräs- och kulturmarker, allmänt i hela Sverige. Den odlas sedan länge som vallväxt. Det förekommer flera sorter och varieteter, som ibland sprids och naturaliseras. Källa: NE

*

To a red clover blossom, by John Clare (1793-1864)
(From Careless rambles : a selection of his poems. Berkeley, Calif. : Counterpoint, 2012.)

Sweet bottle-shaped flower of lushy red,
Born when the summer wakes her warmest breeze,
Among the meadow's waving grasses spread,
Or 'neath the shade of hedge or clumping trees,
Bowing on slender stem thy heavy head;


In sweet delight I view thy summer bed,
And list the drone of heavy humble-bees
Along thy honey'd garden gaily led,
Down corn-field, striped balks, and pasture-leas.
Fond warmings of the soul, that long have fled,
Revive my bosom with their kindlings still,
As I bend musing o'er thy ruddy pride;
Recalling days when, dropt upon a hill,
I cut my oaten trumpets by thy side.

***

  "Förr i tiden när det var svältår maldes rödklövern till mjöl just för sitt rika innehåll av vitaminer, proteiner och mineraler. Rödklöver odlas idag på stora ytor som foder till kreatur och hästar och det sägs att korna mjölkar bättre då de äter rödklöver. Bi och humlor älskar rödklövern för dess söta och milda smak." Citat från läkeörter.se.

Red Cloverby Dora Read Goodale (1866-1915)
(From All round the year : verses from Sky farm. New York, G.P. Putnam's Sons, 1881.)

Crimson clover I discover
By the garden gate,
And the bees about her hover,
But the robins wait.
Sing, robins, sing,
Sing a roundelay,-
’Tis the latest flower of Spring,
Coming with the May!
Crimson clover I discover
In the open field,
Mellow sunlight brooding over,
All her warmth revealed.


Sing, robins, sing,
’Tis no longer May,-
Fuller bloom doth Summer bring,
Ripened thro’ delay!

***

  Engelska kolonister förde rödklöver till nordöstra Nordamerika, där den nu är en vanlig syn över norra USA. 1893 inspirerades Vermonts invånare av Columbian Exposition i Chicago och dess oöverträffade National Blossom of Flowers, och blev fast beslutna att ha sin egen officiella statliga blomma för att representera den unika naturen i deras unika stat. Källa: Proflower

  Valet föll på rödklövern som kunde ses bland höfälten och längs vägarna.


  Jag har inte lyckats hitta någon lämplig Vermont-text, men väl en om staten Alabama. Det lustiga är att Alabamas statsblomma är Kamelia, min nästfavorit (vita rosor är som ni känner till "my dearest flower").

*

Alabama (extract), performed by The Louvin Brothers
(Lyrics & Music: Ira Louvin, Charlie Louvin. From album Tragic songs of life. Capitol, 1956.)

Alabama your beautiful sunlight your fields are so recent potatoes and corn
Alabama your crimson red clover all mingle around the old place I was born
Alabama your hills and your valleys your creeks sing with laughter as onward they flow
Alabama so sweet in the springtime sweet ferns and wild flowers and winter with snow
Alabama so sweet to my mem'ry you shine like a light on a beautiful hill
Alabama in days of my childhood I played there and toiled at the old sawmill

fredag 21 juli 2017

Puss och kram från Daniel Nyman

  Jag vet nästan ingenting om veckans estradpoet, finlandssvenske Daniel Nyman. Han har ställt upp i det svenska mästerskapet i Poetry Slam och han vann slam-tävlingen vid Bokkalaset i Ekenäs förra året.
  Det finns inte heller några videoklipp av intresse. Men han har en blogg (endiktiveckan.blogspot.se), och där publicerar han en dikt i veckan.
  Hans poetiska stil är rätt långt från Sage Francis och Suli Breaks som jag skrivit om tidigare. Får man kalla den provinsiell?

***


Kärleksvisa (utdrag), av Daniel Nyman
(Hela texten kan läsas på endiktiveckan.blogspot.se. Publicerad 17 juli 2016.)

Prioritet ett, ändra tankesätt, ut ur vakuumet, öppna andrummet, vidga sinnet, förfriska minnet, ta en koll under skinnet. 
Kärleken är mer än det som syns i en film från nittionhundraåttioett en man och en kvinna kelar lätt I regnet under en sufflett.


Hjärtats röst ger ingen tröst då den viskar att du skall ge åt det du inte klarar av att se. Lydigt ger du mer och mer åt fler och fler. 
Jag älskar det jag gör för jag gör det jag älskar. 

Min personlighet blir kärleksfull, min blick förväntansfull, min instinkt omsorgsfull, min avsikt hänsynsfull, min insikt tillitsfull, min kärlek vördnadsfull.

(...)

***

Vi lär oss (utdrag), av Daniel Nyman
(Hela texten kan läsas på endiktiveckan.blogspot.se. Publicerad 13 november 2016.)

Vi lär oss med mina barn.
Vi lär oss om saker som rimmar,
Bajs, kiss, penna, klyfta, träd.
Vi lär oss om samlevnad,
säg inte så strängt pappa.
Vi lär oss om naturen,
den svampen heter trattkantarell och den andra heter bajshatt.
Vi lär oss om saker som gör ont,
det är hårda ord.
Vi lär oss om fortplantning,
Innan du var i mammas mage var du i pappas pung eller i stjärnorna,
men jag har inte varit baby i pappas snopp-pung.


Vi lär oss om traktorn,
den står på gården utan att man kan öppna dörren, den ena är i lås och den andra har frusit fast.
(...)

***

  Följande dikt handlar om skrivprocessen. Jag tycker att den är rätt signifikativ.



Från början till slut, av Daniel Nyman
(Ur Kontur, 3/2016. tidskriftenkontur.fi/kontur-nummer-3-2016.html)


En känsla,
En idé,
En början,
Ett ord,
En mening,
En tanke,
En borttappad tanke,
En paus.


Avstånd




En fördjupad tanke,

En förstärkt känsla,
Upprymdhet,
Glädje,
Avslappning,
Instinkt,
Uppriktighet,
Intuition,
Kreativitet,


Ett slut.

torsdag 20 juli 2017

Förstånd och känsla i slutna sällskap

  Topplistan svävar vidare uppåt. På vägen bekantar vi oss med kända och mindre kända författare. Idag blir det två överraskningar på min lista. 
  Jag började med Lennart Hellsing på plats 50 och jag avslutar undre halvan med ytterligare en barnboksförfattare, barnpoesins mästare Shel Silverstein. Sen följer jag upp med en diktsamling som utstrålar balans och har stråk(-e) av Vivaldi och cumulusmoln. Alexander Weiss står för fyndigheterna i slutet.

[Igår glömde jag redovisa. PMC 2017, Rond 1: Uruguay-Tjeckien 4-2. Guatemala-USA 0-1.]

***

"Dikten simmar in i mungrottan
följer med kyssen in i nästa mörker"
Marie Lundquist (2017)

***

  Shel Silverstein (1930-1999) var en amerikansk poet, låtskrivare, tecknare, manusförfattare och barnboksförfattare. Han finns översatt till mer än 30 språk och hans böcker har sålt över 20 miljoner exemplar. Han var mottagare av två Grammy Awards, samt en nominering till Golden Globe och Academy Award. Källa: Wikipedia

  Om man slår upp adjektivet "ingenious" i en engelsk vokabulär så borde ordet exemplifieras med en vers av Shel Silverstein. En del läser bibliska verser före nattsömnen. Jag håller mig till "A light in the attic".


50-listan : Plats 26

A light in the attic / Shel Silverstein
New York, N.Y. : Harper & Row, 1981.

The snack, by Shel Silverstein

I found a clam beside the sea,
inside a seedy sack.
Says I to the clam,
"Dear sir or ma'am,
allow me to call you Jack.
Will you come home with me,
for company,
and maybe a midnight snack?
For I have some nicey
spicey sauce
to pour upon your back."

I put that clam in a pewter pot
and boiled a burbling brew,
and he soaked and he steamed
and his green eyes gleamed,
and he grew and he grew and he grew.
He was oh so small -
now he's TWELVE FEET TALL,
and I'm feelin' rather blue,
'cause he's pourin' Tabasco
on my back -
I wonder
what
he'll
do?


***

  Jag tror inte att så många av mina generationskamrater har läst den finlandssvenske poeten Bo Carpelan. Jag gjorde det faktiskt redan i tjugoårsåldern. 
  Bo Carpelan (1926-2011) blev en av de mest uppburna och mångsidigt produktiva författarna i Finland under nittonhundratalets andra hälft och tjugohundratalets första decennium. Hans produktion omfattade ett tjugotal diktsamlingar, ett tiotal prosaverk, barnböcker, en doktorsavhandling om Gunnar Björling, m.m. Källa: Schildts & Söderströms

  Om jag behöver läsa en rogivande diktsamling så väljer jag "I de mörka rummen, i de ljusa".

50-listan : Plats 25

I de mörka rummen, i de ljusa / Bo Carpelan
Helsingfors : Schildt, 1976

(Ur I de mörka rummen, i de ljusa)

Månen lyser
svagt, nedskruvad.
Du för den
in till mig,
blåser sen ut den.
Du är sval,
alldeles sval
och smakar salt.

***

  Förra veckan missade jag källredovisningen av Lawrence Ferlinghettis aforismer. De var hämtade från den tunna skriften "Genom eldslågorna" (Översättning: Jonas Ellerström. Västra Frölunda : Trombone, 2015.).

>>>


  Alexander Weiss (1924-1987) var en yngre bror till Peter Weiss. Alexander kom till Sverige 1938, efter att ha varit bosatt i Berlin, och som flykting i England och Tjeckoslovakien. Han debuterade som författare 1964 med en samling aforismer och dagboksanteckningar. Han har också skrivit åtskillig lyrik och prosadikt. 1981 började han som scendramatiker med en experimentell pjäs, Skärvor, vilken följdes av Det möjliga livet. Han skrev aforismer i Stockholms-Tidningen. Källa: immi.se

(Ur Obekväm arbetstid, av Alexander Weiss. Staffanstorp : Cavefors, 1975.)

"Den som inte kan hungra kan heller inte älska."

"Det är kärnan som måste växa, inte skalet."

"Somligas gästfrihet är lika stor som spindelns."

"Konst: förmåga att göra det orimliga sannolikt."

"Förstånd och känsla är ett. Det är bara åren som skiljer dem åt."