söndag 31 januari 2016

Rossettis porträtt

  Diktarkeologen har inför veckans inlägg förflyttat sin forskning till 1800-talets England. Det har emellertid visat sig svårt att tidsbestämma Dante Gabriel Rossettis verk. Han reviderade ofta sina dikter, även sina tidigaste alster. Jag har därför nöjt mig med två dikter som jag vet är av tidigt datum. Eftersom merparten av hans dikter är mycket långa, har jag begränsat mig till några strofer från respektive dikt.

Portrait of Dante Gabriel Rossetti at 22 years of Age by William Holman Hunt

  Dante Gabriel Rossetti, (1828-1882), var en brittisk målare och poet och en av de ledande gestalterna bland prerafaeliterna. Han var bror till Christina Rossetti. Han utbildades vid Royal Academy of Arts i London 1846-1848 och målade för Ford Madox Brown och William Holman Hunt. 1848 bildades konstnärsgruppen prerafaeliterna där han kom att ingå som en av de mest aktiva. Källa: Wikipedia


  Vid 20 års ålder hade han redan gjort ett antal översättningar av italienska poeter och hade komponerat några ursprungliga verser, men han var också mycket in och ut ur konstnärsateljéer och för en kort tid var han, på ett informellt sätt, en elev hos målaren Ford Madox Brown. 

  Rossetti hade haft en blygsam framgång 1861 med sina publicerade översättningar, och mot slutet av 1860-talet vände han sig till poesin igen. Han började komponera nya dikter och planerade återvinningen av det manuskript med dikter som han lät gräva ned! med sin fru på Highgate-kyrkogården. Källa: Encyclopedia Britannica

  Den första dikten handlar om en prostituerad kvinna.

Dante Gabriel Rossetti, 1854


Jenny (two stanzas), by Dante Gabriel Rossetti
(from The collected works of Dante Gabriel Rossetti. Vol. 1, Poems, Prose-tales and literary papers. London : Ellis and Elvey, 1897.)

Lazy laughing languid Jenny,
Fond of a kiss and fond of a guinea,
Whose head upon my knee to-night
Rests for a while, as if grown light
With all our dances and the sound
To which the wild tunes spun you round:
Fair Jenny mine, the thoughtless queen
Of kisses which the blush between
Could hardly make much daintier;
Whose eyes are as blue skies, whose hair
Is countless gold incomparable:
Fresh flower, scarce touched with signs that tell
Of Love’s exuberant hotbed:—Nay,
Poor flower left torn since yesterday
Until to-morrow leave you bare;
Poor handful of bright spring-water
Flung in the whirlpool’s shrieking face;
Poor shameful Jenny, full of grace
Thus with your head upon my knee;—
Whose person or whose purse may be
The lodestar of your reverie?

   This room of yours, my Jenny, looks
A change from mine so full of books,
Whose serried ranks hold fast, forsooth,
So many captive hours of youth,—
The hours they thieve from day and night
To make one’s cherished work come right,
And leave it wrong for all their theft,
Even as to-night my work has left:
Until I vowed that since my brain
And eyes of dancing seemed so fain,
My feet should have some dancing too:—
And thus it was I met with you.
Well, I suppose ’twas hard to part,
For here I am. And now, sweetheart,
You seem too tired to get to bed.


  Mellan 1850 och 1860 arbetade Rossetti i huvudsak i akvarell; teckningarna av hustrun Elizabeth Siddal och det idealiserade porträttet av henne, Beata Beatrix, är också viktiga. Hon och William Morris hustru Jane Morris försåg Rossetti med ett kvinnoideal som går igen i hela hans verk. "Nubila jungfrur" med rådjursögon, lång hals, rak näsa och liten mun med markerad amorbåge, böljande röda lockar, jadegröna ögon och alabastervit hud var Rosettis skönhetsideal. Källa: Wikipedia

Porträtt av Marie Spartali Stillman (1844-1927)
Dante Gabriel Rossetti, 1869

The portrait (four stanzas), by Dante Gabriel Rossetti
(from The collected works of Dante Gabriel Rossetti. Vol. 1, Poems, Prose-tales and literary papers. London : Ellis and Elvey, 1897.)

This is her picture as she was:
         It seems a thing to wonder on,
As though mine image in the glass
         Should tarry when myself am gone.
I gaze until she seems to stir,—
Until mine eyes almost aver
         That now, even now, the sweet lips part
         To breathe the words of the sweet heart:—
And yet the earth is over her.

Alas! even such the thin-drawn ray
         That makes the prison-depths more rude,—
The drip of water night and day
         Giving a tongue to solitude.
Yet only this, of love's whole prize,
Remains; save what in mournful guise
         Takes counsel with my soul alone,—
         Save what is secret and unknown,
Below the earth, above the skies.

In painting her I shrin'd her face
         Mid mystic trees, where light falls in
Hardly at all; a covert place
         Where you might think to find a din
Of doubtful talk, and a live flame
Wandering, and many a shape whose name
         Not itself knoweth, and old dew,
         And your own footsteps meeting you,
And all things going as they came.

A deep dim wood; and there she stands
         As in that wood that day: for so
Was the still movement of her hands
         And such the pure line's gracious flow.
And passing fair the type must seem,
Unknown the presence and the dream.
         'Tis she: though of herself, alas!
         Less than her shadow on the grass
Or than her image in the stream.

lördag 30 januari 2016

The construction of a woman

  Dagens författarinna fyller 80 år om två månader. Hon har gett ut nitton diktsamlingar och nästan lika många romaner. Flera av dem har en grundläggande feministisk karaktär. Hon har en rätt särpräglad språklig stil, som en del nog skulle benämna "icke-akademisk".

  Jag har läst What are big girls made of?, av Marge Piercy. Jag utgår ifrån titeldikten och eftersom den är ganska lång nöjer jag mig med ytterligare ett textutdrag från en annan dikt.



  Marge Piercy föddes i Detroit, Michigan, i en arbetarfamilj som hade drabbats hårt av depressionen. Piercy var den första medlemmen av sin familj att gå på college, att vinna ett stipendium för att studera vid University of Michigan.

  Piercys poesi är känd för sin mycket personliga, ofta arga och mycket känslosamma klang. Hon skriver en snabb fri vers som visar samma engagemang för sociala och miljömässiga frågor som hennes romaner gör. Källa: Poetry Foundation

What are big girls made of?, av Marge Piercy (f. 1936)
(from What are big girls made of? : poems. New York : Knopf, 1997.)

  The construction of a woman:
a woman is not made of flesh 
of bone and sinew 
belly and breasts, elbows and liver and toe. 
She is manufactured like a sports sedan. 
She is retooled, refitted and redesigned 
every decade.

Cecile had been seduction itself in college. 
She wriggled through bars like a satin eel, 
her hips and ass promising, her mouth pursed 
in the dark red lipstick of desire. 

She visited in '68 still wearing skirts 
tight to the knees, dark red lipstick, 
while I danced through Manhattan in mini skirt, 
lipstick pale as apricot milk, 
hair loose as a horse's mane. Oh dear, 
I thought in my superiority of the moment, 
whatever has happened to poor Cecile? 
She was out of fashion, out of the game, 
disqualified, disdained, dis- 
membered from the club of desire. 

Look at pictures in French fashion 
magazines of the 18th century: 
century of the ultimate lady 
fantasy wrought of silk and corseting. 
Paniers bring her hips out three feet 
each way, while the waist is pinched 
and the belly flattened under wood. 
The breasts are stuffed up and out 
offered like apples in a bowl. 
The tiny foot is encased in a slipper 
never meant for walking. 
On top is a grandiose headache: 
hair like a museum piece, daily 
ornamented with ribbons, vases, 
grottoes, mountains, frigates in full 
sail, balloons, baboons, the fancy 
of a hairdresser turned loose. 
The hats were rococo wedding cakes 
that would dim the Las Vegas strip. 
Here is a woman forced into shape 
rigid exoskeleton torturing flesh: 
a woman made of pain. 

How superior we are now: see the modern woman 
thin as a blade of scissors. 
She runs on a treadmill every morning, 
fits herself into machines of weights 
and pulleys to heave and grunt, 
an image in her mind she can never 
approximate, a body of rosy 
glass that never wrinkles, 
never grows, never fades. She 
sits at the table closing her eyes to food 
hungry, always hungry: 
a woman made of pain. 

A cat or dog approaches another, 
they sniff noses. They sniff asses. 
They bristle or lick. They fall 
in love as often as we do, 
as passionately. But they fall 
in love or lust with furry flesh, 
not hoop skirts or push up bras 
rib removal or liposuction. 
It is not for male or female dogs 
that poodles are clipped 
to topiary hedges. 

If only we could like each other raw. 
If only we could love ourselves 
like healthy babies burbling in our arms. 
If only we were not programmed and reprogrammed 
to need what is sold us. 
Why should we want to live inside ads? 
Why should we want to scourge our softness 
to straight lines like a Mondrian painting? 
Why should we punish each other with scorn 
as if to have a large ass
were worse than being greedy or mean?

When will women not be compelled
to view their bodies as science projects,
gardens to be weeded,
dogs to be trained?
When will a woman cease
to be made of pain?


  En av hennes mest kända prosadikter är "Barbie Doll", från 1971!!, i vilken hon tar upp hur ett patriarkalt samhälle sätter förväntningar och tryck på kvinnor, genom könsrollsstereotyper. Den berättar en historia om en flicka som dör när hon försöker möta orealistiska förväntningar som samhället håller för henne. Källa: Wikipedia

  Det andra textavsnittet från kvällens diktsamling följer ett liknande tema, som i dikten "Barbie Doll".


For two women shot to death in Brookline, Massachusetts, by Marge Piercy
(from What are big girls made of? : poems. New York : Knopf, 1997.)


A young man is angry at women
women who say no
women who say maybe and mean no
women who won't
women who do and they shouldn't
If they are pregnant they are bad
because that proves
they did it with someone
they did it
and should die.

A man gets angry with a woman
who decides to leave him
who decides to walk off
who decides to walk
who decides.

fredag 29 januari 2016

Bloggen går i dur men visorna i moll

  Idag var det tänkt att jag skulle introducera fenomenet "Poetry with Playlist". Men jag har blivit lite tvehågsen till rubrikidén. Det har visat sig att författarnas spellistor, utvalda för att vara spegla innehållet i deras diktverk, är betydligt intressantare än deras poesi. Möjligen att jag väljer någon av dem i februari men jag behöver längre betänketid.     Fast det finns en poet som alltid kan överta huvudrollen, vilket han dristade sig att beskriva så här:

  Jag har sålt mina visor till nöjets estrader .. Jag ger er tre tonsatta dikter av Nils Ferlin (1898-1961).

  För övrigt kan jag berätta att jag haft en intressant vecka. Jag fick ett samtal i onsdags som förvånade mig. Jag blev intervjuad om min blogg och det kommer att bli ett litet inslag i en litterär tidskrift. Jag avslöjar mer när publiceringen skett. Jag blev mycket glad [och lite stolt] över uppmärksamheten.


Vilse, av Nils Ferlin
(ur Goggles : dikter. Stockholm : Bonnier, 1938.)

Månen kommer och solen går,

drömmen förde dig vilse.
Drömmen från liljekonvaljeår 
förde oss städse vilse.
Tistelstigar och kolnad mo
trampe du nu med trasad sko.
- Drömmen från liljekonvaljeår 
förde dig vida vilse.

  Marit Turid Lundqvist (mer känd som bara Turid), född den 16 november 1949 i Stockholm, är en svensk vissångerska, kompositör, sångtextförfattare och musiker (piano, gitarr).

  Turid vann år 1966 Sveriges Radios vismästerskap med egna visor och framträdde även i TV-programmet Hylands hörna. År 1969 sjöng hon på Visfestivalen i Västervik och året därpå medverkade hon på den andra musikfesten på Gärdet i Stockholm. Hon anslöt sig till proggrörelsen och blev också engagerad inom kvinnorörelsen. Hon blev ofta jämförd med Joni Mitchell och Melanie. Under förra hälften av 1970-talet uppträdde hon ofta tillsammans med rockgruppen Kebnekaise och 1976 utgav hon ett album tillsammans med Lena Ekman och Jan Hammarlund. Källa: Wikipedia


  Mitt hjärta är ditt från 1989 är ett album av Rolf Wikström (f. 1949) där han sjunger sånger med texter av Nils Ferlin. Albumet blev en försäljningsmässig framgång. Det nådde åttonde plats på den svenska albumlistan.

  Albumet producerades av Tony Thorén, basist i Eldkvarn. Sångerskan Anna-Lotta Larsson medverkar på sången "Mitt hjärta är ditt". Skivan gästas också av Plura Jonsson och Peter LeMarc. Källa: Wikipedia

Stjärnorna kvittar det lika, av Nils Ferlin
(ur En döddansares visor. Stockholm : Bonnier, 1930.)

Man kan inte räkna dem alla
sägner och sånt man hör...
Det sägs att en stjärna skall falla 
var gång när en människa dör -

Lyhörd i nätternas kyla 
och vindarnas frusna musik
hundarna hörde jag yla,
som hundar yla för lik,

änkorna hörde jag skrika
och barnen snyfta för bröd -
- Stjärnorna kvittar det lika
om någon är född eller död.


I livets villervalla, av Nils Ferlin
(ur En döddansares visor. Stockholm : Bonnier, 1930.)

I livets villervalla
vi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela
vår roll -

Vi dölja våra tankar,
Vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar
och slår -

Vi haka våra skyltar
var morgon på vår grind
och prata om väder
och vind -

I livets villervalla
så nära vi gå
men så fjärran från varandra

(musik: Karl-Erik Mattsson; album: Villervallan- Boye, Ferlin, Forslin, FrödingKem Musikproduktion, 2015.)


  Jan Åström, f. 1960, är en svensk sångare och skådespelare.
  Han har studerat klassisk sång vid The San Francisco Conservatory of Music.

  Han har spelat i musikaler som Les Miserables på Cirkus i Stockholm, Annie på Göta Lejon, Guys and Dolls på Oscars och Little Shop of Horrors på Chinateatern, i den sistnämnda gav han röst åt den köttätande växten. Här bör även nämnas rollen som Samuel Nöjd i Kristina från Duvemåla på Cirkus i Stockholm och Lustigs-Per i dalapjäsen Skinnarspelet i Malung. Under hösten 2011 gestaltade han Tevje i Dalateaterns uppsättning av Spelman på taket. Åström har under flera säsonger medverkat i krogshowen R.E.A. (Roligt Elakt Aktuellt) på Hamburger Börs i Stockholm. Källa: Wikipedia

torsdag 28 januari 2016

Short cuts and Frida Kahlo

  Det blev aldrig någon Utblick i förra veckan. Vi får se om jag tar igen det vid något tillfälle. Ikväll blir det tips om Spoken Word-scenen i Göteborg, samt två boktips från amerikanska bloggare.


  Jag har tidigare skrivit om Klubb Kontra, den fasta scenen för Spoken Word i Göteborg, och deras invigning som bland annat innehöll Andrea Gibson.
  Nu är det dags för fjärde uppsättningen. Till den 9 februari har Oskar Hanska och Olivia Bergdahl bjudit in Žygimantas Kudirka från Litauen, brittiske Raymond Antrobus och svenske Nino Mick.
  Raymond Antrobus är en av dessa intellektuella brittiska poeter som lyckas med det, till synes omöjliga, att göra storslagen scenkonst av storslagna tankar, och förutom det, en av sex (!) poeter i världen med en magister från Goldsmith i spoken word, med inriktning på undervisning. Källa: Klubb Kontra

Goodnight Africa Man, by Raymond Antrobus
(published in Morning Star online)

I won’t say much.
You’re the poet. I’m the carer
who says goodnight
to dementia patients. Makes
sure they’ve swallowed
medication. Turns out lights.
I like England because my dreams
are different here, I mean
that they are comfortable.
I wake up younger
if I think about Lucinda,
the Jamaican lady in the wheelchair,
seventy-nine years in her body, one leg
cut off from diabetes but missing
no happiness. Like a child
when she sees me, enough watts
in her face to light huts between woods.
Every night she says hello Africa Man!
and calls me the happiest neighbour she’s ever had.
Her brain tells her
that it is nineteen sixty-something
in Montego Bay and she is living
with her father who is
a butcher: that’s dementia,
an illness with a cleaver.
She asks when her father’s coming back,
I say soon and she sits there looking soulful.
One night she asked if I’ve seen many oceans,
I said that there aren’t any oceans in Uganda,
just lakes
and I never had time to visit them;
she says that there is always
enough time in our lives to see
what we must.


  I Sverige är förlagstrenden att det ges ut fler böcker på mindre förlag än förut. Det tycks även gälla för den amerikanska bokmarknaden. Jag läste ett inlägg om detta på en blogg, och de berättade även att detta har gynnat utgivningen av latinamerikanska författare i USA. Man ska kanske inte dra slutsatserna för långt, men visst är det roligt att Ada Limón, som är utgiven på ett litet förlag, blev nominerad till National Book Award för poesi. Hennes bok, Bright dead things, har jag läst.


I remember the carrots, by Ada Limón
(from Bright dead things : poems. Minneapolis, Minnesota : Milkweed Editions, 2015.)

I haven't given up on trying to live a good life, 
a really good one even, sitting in the kitchen 
in Kentucky, imagining how agreeable I'll be -
the advance of fulfillment, and of desire -
all these needs met, then unmet again. 
When I was a kid, I was excited about carrots,
their spidery neon tops in the garden's plot.
And so I ripped them all out. I broke the new roots
and carried them, like a prize, to my father
who scolded me, rightly, for killing his whole crop.
I loved them: my own bright dead things.
I'm thirty-five and remember all that I've done wrong.
Yesterday I was nice, but in truth I resented 
the contentment of the field. Why must we practice
this surrender? What I mean is: there are days
I still want to kill the carrots because I can.


  En annan bloggare som lyfter fram det bästa från året som gått är Karen J. Weyant. Hon har satt samman en lista på det bästa hon läst, och flera av de författarna var nya bekantskaper. Med på listan fanns Jehanne Dubrow.

  Jehanne Dubrow föddes i Vicenza, Italien och växte upp i Jugoslavien, Zaire, Polen, Belgien, österrike, och USA. Hon bor och undervisar i Maryland, USA. Nedanstående ekfrastiska dikt berör en målning av Frida Kahlo.

Frida Kahlo (1938)

What I saw in the water; or, what the water gave me, by Jehanne Dubrow
(from The arranged marriage : poems. Albuquerque : University of New Mexico Press, 2015.)

Those could be my mother's toes in the bathtub, red-nailed for the things they've rubbed against. Only her feet and legs. As is the way with parents, how we see parts of them, the rest beyond frame. Assume she has a body. Assume that buildings burn inside of her. That, like Frida, names can change. Like weather, like national costume. The white dress is designed for pleasing men. Hibiscus folds the petals of itself, and here a skeleton. Here, birds and women on their backs. In the painting oil is oil-on-water. In the painting's populated dream - family is a thing that hurts the spine. Family a self-portrait, naïve retablo on a square of a tin.

onsdag 27 januari 2016

En omskakande diktsamling

  Veckans onsdagsbok är Noll vänner, av Tao Lin. En bok som genererat åtskilliga recensioner och kommentarer (en prestation i sig för en diktsamling!) sedan den gavs ut i mars 2015. 


  Ett flertal skribenter har hackat den i bitar. Värsta slaktaren var nog Carl-Michael Edenborg i Aftonbladet, vars kritik jag upplevde som missriktad. Han skrev bland annat:

"Tyvärr är texterna satta i ett så GIGANTISKT OCH FETT TYPSNITT ATT EN BLIND PENSIONÄR SKULLE KUNNA AVNJUTA DIKTERNA ÄVEN OM DEN GLÖMT FÖRSTORINGSGLASET. Möjligen lite märkligt i en publikation som säger sig inte rikta sig till ”vuxenvärlden”."

  Edenborg visar upp en okunskap om sociala medier och den internetkonversation som förekommer där, och missar de självklara kopplingarna till användningen av versaler. 
  I boken går jag-personen från depressivt tillstånd till "galenskap". Den processen blir delvis synlig i form av de versala bokstäverna i dikttitlarna. Dessutom är det så att versaler i chatt-forum är detsamma som att skrika. Även det tycks Edenborg vara omedveten om.

  Jag är inte lika kritisk till texten, varken dess typsnitt eller Carl Lindstens översättning. Däremot tycker jag inte att de tre bildserierna i boken tillför något.


dikter som inte ser så normala ut, av Tao Lin
(ur Noll vänner : [känslan av att vara körd] / av Tao Lin ; [foto av: Eylül Aslan, Hobbes Ginsberg & Josefine Johansson ; översättare: Carl Lindsten]. Göteborg : Carl Lindsten, 2015.)

en gång skrev jag en dikt som såg väldigt onormal ut
den såg ut som ett alfapetbräde skulle ha gjort
om jag hade spelat mot dig och legat under med tre hundra
eftersom jag plötsligt skulle ha skakat om alla brickorna,
                       och du hade blivit arg
men du skulle ha skrattat samtidigt och vi hade haft kul

en annan gång höll du i en antologi från paris review
du letade efter en dikt om båtar som du ville visa

jag pekade på en dikt som såg onormal ut
och sa "jag hatar när de gör så där"
och du sa "fast jag tycker det är ganska fint"

och en gång efter det tänkte jag på dig
jag tänkte på att du tycker att onormala dikter är ganska fina
och på att du är ganska fin
och jag tänkte att jag faktiskt hade kommit på något
som inte var det minsta fånigt, till slut


  I USA har framför allt författaren Tao Lin (f. 1983) utpekats som en av de främsta skildrarna av den unga, urbana internetgenerationen i klickålderns och de sociala mediernas tid. I Sverige introducerades han när Pocketshop började sälja genombrottsromanen ”Taipei” (2013). (Citat ur "Ung litteratur för det digitala tillståndet" av Viola Bao. Svenska Dagbladet, 2015-05-18.)

den bästa diktsamlingen jag kommer på just nu, av Tao Lin
(ur Noll vänner : [känslan av att vara körd] / av Tao Lin ; [foto av: Eylül Aslan, Hobbes Ginsberg & Josefine Johansson ; översättare: Carl Lindsten]. Göteborg : Carl Lindsten, 2015.)

jag vill att varje dikt ska vara trött på sig själv och livrädd för saker
jag vill att varje radbrytning ska komma där man skulle ha tagit paus
jag vill att dikternas avslutningar inte ska stå med
och jag vill inte ha någon glad dikt bara för att det ska finnas lite variation
eftersom det betyder att man har sålt sig
jag bryr mig inte om hur lite pengar som du tjänade
eftersom sälja sig är en metafor
och jag tycker inte att du ska ljuga för mig med dina dikter om naturen
när du vet att du inte alls tycker att sand är vackert
såvida du inte skulle vara extremt glad; något du aldrig är
och jag vill inte att den där sidan där man tackar folk ska vara med
                                     för du har inte några vänner


  Tao Lins senaste bokprojekt är "Selected Tweets" som är ett samarbete med Mira Gonzalez. I den sammanvävs de båda författarnas twitterpoesi till en berättelse.


(ur Noll vänner : [känslan av att vara körd] / av Tao Lin ; [foto av: Eylül Aslan, Hobbes Ginsberg & Josefine Johansson ; översättare: Carl Lindsten]. Göteborg : Carl Lindsten, 2015.)

När vi dör förvandlas hela världen
till ett nöjesfält. Nöjesfältet är långt borta. Det brakar samman
i ljusets hastighet.

Detta hittade jag precis på.

Jag bor i en urban miljö med hög folktäthet.

Jag är arbetsvillig,
perfektionistisk; född till att ha många bollar i luften.
Mitt beteende i sociala situationer
går att beskriva som "ett mindre nervöst sammanbrott".
Jag är ärlig, finkänslig och ironisk.
Jag gillar att skrika. Jag tycker att det är kul när folk skriker.

Jag tycker att Nobelpriset är kul.

tisdag 26 januari 2016

Sånger till Lill och Monica

  En mycket uppskattad dokumentärfilm från 2015 är utgångspunkt för kvällens inlägg. Tom Alandhs film "Hellre en skrynklig själ än ett slätstruket liv" handlar om textförfattaren Lars Nordlander, en man som verkat i det dolda men skrivit texter åt flera svenska musikartister, bland dem: Monica Zetterlund, Lill Lindfors, Lill-Babs, Tommy Körberg och Björn Skifs.


Lars Nordlander
Foto från larsnordlander.se

  Lars Agne Nordlander, föddes 1944 i Sandslån i Ångermanland. 
  Han har ofta skrivit svenska texter till engelskspråkiga sånger, exempelvis "Stardust" ("Höst") och "A Song for You" ("En sång till dej"). Han skriver även dagsverser, och några av dem finns utgivna i boken Hellre en skrynklig själ än ett slätstruket liv, vilken jag har läst. Källa: Wikipedia

  Jag bjuder er på såväl sångtexter som dagsverser. Smaklig spis!

En sång till dej, svensk text Lars Nordlander
(från Lill Lindfors album Kom igen. Metronome, 1973.)

  Originalsången "A song for you" är skriven av Leon Russell, egentligen Claude Russell Bridges, född 2 april 1942 i Lawton, Oklahoma. Han är främst sångare och pianist, men spelar även gitarr. Han började som studiomusiker på 1960-talet och albumdebuterade under eget namn 1970. Låten fanns med på hans första soloplatta. Källa: Wikipedia


(ur Hellre en skrynklig själ än ett slätstruket liv : dagsverser / av Lars Nordlander. Stockholm : Mormor, 2015.)

Lycka är ögonblick livet minns
stunder som hjärtat spar
lycka är dagar där ömhet finns
under som dröjer kvar


Höst (Stardust), svensk text Lars Nordlander
(från Monica Zetterlunds album Monica Z. BMG, 1989.)

  Stardust komponerades 1927 av Hoagy Carmichael som en snabb dansmelodi, så kallad quick-step, men gjorde som sådan ingen större succé. Två år senare gjordes den om till ballad med text av Mitchell Parish. Den ursprungliga refrängmelodin fick då också en vers komponerad av Paul Whiteman. Därmed fick sången ett enormt genomslag och räknas numera till den amerikanska sångbokens största evergreens. Källa: Wikipedia


(ur Hellre en skrynklig själ än ett slätstruket liv : dagsverser / av Lars Nordlander. Stockholm : Mormor, 2015.)

Man må ta drömmarna på orden
sväva och känna himlens glans
med båda fötterna på jorden
kommer man ändå ingenstans

måndag 25 januari 2016

Pyttsan! Pulkor och sängar till månen

  Måndagens barnpoesi utgörs av två välkända visor och en nyutgiven januari-sång med text av Anna Charlotta Gunnarson. Jag ska försöka få till en Utblick senare idag.


  "Blommig falukorv" är en sång skriven och inspelad av Hans Alfredson, 1965. Den handlar om ett barn som ratar all möjlig husmanskost som till exempel fisk och spenat, plättar med lingonsylt, biff med lök, rotmos, isterband samt pytt och det enda barnet kan tänka sig att äta är blommig falukorv. Källa: Wikipedia

Blommig falukorv, av Hans Alfredsson
(Blommig falukorv och andra bitar för barn : berättelser, bilder och visor / melodierna nedskrivna av Gunnar Svensson och Bengt Arne Wallin. Stockholm : Bonnier, 1965.)

Jag vill ha blommig falukorv till lunch, mamma!

Nåt annat vill jag inte ha!
Jag hatar tomaten och fisken och spenaten
och plättarna med lingonsylt!
Fläsk - har vi för ofta!
Lamm - smakar som kofta!
Biff med lök är riktigt läbbigt!

Jag vill ha blommig falukorv till lunch, mamma!

Nåt annat vill jag inte ha!


Jag vill ha blommig falukorv till lunch, mamma!
Nåt annat vill jag inte ha!
Nej, aldrig jag äter mer rotmos och potäter
och isterband och kalvkotlett!
Pytt - det är för pyttigt!
Mjölk - det är för nyttigt!
Knäckebröd för hårt att tugga!

Jag vill ha blommig falukorv till lunch, mamma!

Nåt annat vill jag inte ha!


  Det gåtfulla folket är en visa med text av Beppe Wolgers och musik av Olle Adolphson. Sången sjöngs in av Olle Adolphson 1964 på albumet Trubbel. Sången handlar om barns fantasi. Källa: Wikipedia

Det gåtfulla folket, text av Beppe Wolgers

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land
detta land är ett regn och en pöl
Över den pölen går pojkarnas båtar ibland
och dom glider så fint utan köl
Där går en flicka, som samlar på stenar
hon har en miljon
Kungen av träd sitter stilla bland grenar
i trädkungens tron

Där går en pojke som skrattar åt snö

Där går en flicka som gjorde en ö
av femton kuddar
Där går en pojke och allting blir glass
som han snuddar
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land

detta land är en äng och en vind
Där finner kanske en pojke ett nytt Samarkand
och far bort på en svängande grind
Där går en flicka, som sjunger om kottar
Själv äger hon två
Där vid ett plank står en pojke och klottrar att
jorden är blå

Där går en pojke som blev indian

Där, där går kungen av skugga runt stan
och skuggar bovar
Där fann en flicka en festlig grimas
som hon provar
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land

detta land är en gård och ett skjul
Där sker det farliga tågöverfallet ibland
vackra kvällar när månen är gul
Där går en pojke och gissar på bilar
själv vinner han jämt
Fåglarnas sånger i olika stilar
är magiska skämt

Där blir en värdelös sak till en skatt

Där, där blir sängar till fartyg en natt
och går till månen
Där finns det riken som ingen av oss
tar ifrån dem
Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket


  Anna Charlotta Gunnarson (f. 1969) började som reporter på Radio Göteborg i början av 1990-talet och gick sedan vidare till Sveriges Radio P3. Hon har därefter arbetat på bland annat ZTV, TV4, UR och SVT. Sedan 2009 sänds hennes kritikerrosade UR-serie Pop och politik i P4 på somrarna. År 2011 vann programmet Stora Radiopriset i kategorin Årets Musikprogram och 2013 tog hon och redaktionen emot Ikarospriset för bästa musikprogram inom Public Service. Hon har också suttit i juryerna för Melodifestivalen och Eurovision Song Contest. Källa: Wikipedia

  Våren 2015 uruppförde Norrköpings symfoniorkester barnorkesterverket "12 sånger om månaderna" som Gunnarson skrivit tillsammans med Klas Backman. Sången för januari månad heter "Ända ifrån toppen".

Ända ifrån toppen, av Anna Charlotta Gunnarson
(ur 12 sånger om månaderna / [text:] Anna Charlotta Gunnarson ; [musik:] Klas Backman ; & [bild:] Ane Gustavsson. Stockholm : Natur & Kultur, 2015.)


Nu så ska jag ut på äventyr
Snön, den bara yr och yr
Pulsar bort till långa backen och
pulkan hänger på

Den är snabbare än en rymdraket
Vänta, så ska ni få se
Snö till knäna, det är trögt att gå
hej och hej och hå!


Jag har hjälm och overall så klart
för jag är en astronaut
Pulkan är min egen rymdraket
Dags att räkna ner

Tio, nio, åtta, sju, sex, fem
Håll er undan, hälsa hem
Fyra, tre och två och ett och noll
hej och hej och hå!