söndag 17 januari 2016

Vid det gröna trädet

  I kväll tar diktarkeologen en tur i Göran Palms författarskap. Han har skrivit åtskilligt inom olika genrer och i sina olika yrkesroller. I rollen som journalist har han bland annat följt befrielserörelsen i Guinea-Bissau och arbetarnas situation vid LM Eriksson i Sverige. Hans mest kända verk är nog de fyra delarna av Sverige - en vintersaga. Men här blir det fokus på tidig diktproduktion.


***

  Göran Palm skrev redan på 1940-talet i gymnasisttidningen Pegasen. Han tog filosofie kandidatexamen 1956 vid Uppsala universitet och var sedan lärare vid Gästriklands folkhögskola och Kävesta folkhögskola. Han var medarbetare i Bonniers Litterära Magasin (BLM) 1953–1964, litteraturkritiker i Expressen 1959–1965 samt redaktör för tidskriften Upptakt 1955–1958. Redan 1954 redigerade han i bokform en samling "dikter, noveller, essayer av unga författare" med denna titel. Källa: Wikipedia

  Han har varit rätt självkritisk mot sina tidiga alster trots att flera tonårsdikter blev publicerade. Följande dikt är från 1948, då han var sjutton år.

Till Karl Vennberg, av Göran Palm (f. 1931)
(ur Dikter på vers och prosa 1948-1976. Stockholm : Norstedt, 1976.)

     Jag tror det är en lind
men under alla förhållanden är det ett stort
                                                                        grönt träd
som irriterat mig ofantligt den sista tiden
    Ja
det är kanske inte själva trädet så mycket
                                                            som dess skugga
    Jag har suttit där med pipa och bok i all
                                                                          sköns ro
och tänkt på livets problem
och plötsligt gripits av lust
att resa mig upp och skrika
skrika ut en längtan till ljuset
    Och när jag då stigit ut ur trädets skugga
möter jag ju solen
och ett ljus så starkt att ropet fastnar på sin väg
och blir till ett förtvivlat stammande:

    Jag har ju sett ljuset
                                       men ändå inte mött det
    Och jag har funnit förklaringen vara att
jag alltför länge suttit i skuggan
    för att riktigt tåla ljuset
    Därför funderar jag nu på att hugga ned trädet
och har för ändamålet inköpt en yxa
                                                    av bästa fabrikat


***

  Vi hoppar fram några år, till 1952 och studietiden vid Uppsala universitet. Även under den perioden fick han dikter publicerade. Men han skriver själv i förordet till Dikter på vers och prosa 1948-1976 att han inte hittade sin diktröst förrän 1956 under en vistelse i Spanien. Den här vårdikten är alltså skriven några år tidigare.

Våren, av Göran Palm
(ur Dikter på vers och prosa 1948-1976. Stockholm : Norstedt, 1976.)

Förtrogenhet med träd, med snö vid trädets fot
och tjälen mellan deras rötter, en alldeles orörlig skog -


i ljusa fria våren! Trafiken
börjar cirkulera omkring hjärtat mycket

mycket nära hjärtat - så jag tappar andan?
En konstapel vinkar, det är karusell
i staden, plats för blod, en sadelplats
en sadelplats per själ per lem, nu bär det av;
i alla riktningar, i rus, är kroppen kvar?
Och blodet löper, klumpar sig
och skingras snabbt, ett stänk i varje gathörn,
jag hinner knappast se, 

har hundar varit framme?
Så väcker våren staden; vilar sedan yr i björkens krona.


***

  Den egentliga debuten kom 1961 med diktsamlingen Hundens besök. Den är en uppgörelse med den modernistiska traditionen inom lyriken där vackra ord gärna döljer tomma tankar. Själv kom Palm att stå för nyenkelheten; det vardagliga ställdes i fokus och beskrevs på ett enkelt sätt. Källa: Alex författarlexikon

Vägen, av Göran Palm
(ur Hundens besök : dikter. Stockholm : Norstedt, 1961.)


Detta är scenen: en bondväg i Spanien,
en by vid ett berg och Medelhavets fält.
På stället irrar ögonen
från fluga till fluga,
och det känns som om de irrar
strax utanför ansiktet - just som flugor.
Vägen vilar förgäves för dem.
Allt jagar runt i något
som är fullkomligt orörligt stilla.
Förstår ni hur det känns?
Jag vill få syn på något
som även kroppen och jag själv
kan närvara i på samma gång som ögonen!
Men lemmarna bankar på världens dörr
från var sitt håll, frenetiskt och stilla,
i diket, på vägen, utan förbindelse.
Jag ser en hand som hälsar på luften.
Och där är ett hjärta. Vad känner det?
Saker och ting jag inte hinner hindra
ropar till varandra med ett ljud av mässing
Där är något, där var något . . .
Lätena skrämmer upp buskar på vägen.
Men inte en människa i sikte.
Under mig går benen steg för steg.
Vad det måste se taktfast ut
från bergstoppen!
Och hit är jag kommen för att leva.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar