Short cuts and Frida Kahlo

  Det blev aldrig någon Utblick i förra veckan. Vi får se om jag tar igen det vid något tillfälle. Ikväll blir det tips om Spoken Word-scenen i Göteborg, samt två boktips från amerikanska bloggare.

***

  Jag har tidigare skrivit om Klubb Kontra, den fasta scenen för Spoken Word i Göteborg, och deras invigning som bland annat innehöll Andrea Gibson.
  Nu är det dags för fjärde uppsättningen. Till den 9 februari har Oskar Hanska och Olivia Bergdahl bjudit in Žygimantas Kudirka från Litauen, brittiske Raymond Antrobus och svenske Nino Mick.
  Raymond Antrobus är en av dessa intellektuella brittiska poeter som lyckas med det, till synes omöjliga, att göra storslagen scenkonst av storslagna tankar, och förutom det, en av sex (!) poeter i världen med en magister från Goldsmith i spoken word, med inriktning på undervisning. Källa: Klubb Kontra

Goodnight Africa Man, by Raymond Antrobus
(published in Morning Star online)

I won’t say much.
You’re the poet. I’m the carer
who says goodnight
to dementia patients. Makes
sure they’ve swallowed
medication. Turns out lights.
I like England because my dreams
are different here, I mean
that they are comfortable.
I wake up younger
if I think about Lucinda,
the Jamaican lady in the wheelchair,
seventy-nine years in her body, one leg
cut off from diabetes but missing
no happiness. Like a child
when she sees me, enough watts
in her face to light huts between woods.
Every night she says hello Africa Man!
and calls me the happiest neighbour she’s ever had.
Her brain tells her
that it is nineteen sixty-something
in Montego Bay and she is living
with her father who is
a butcher: that’s dementia,
an illness with a cleaver.
She asks when her father’s coming back,
I say soon and she sits there looking soulful.
One night she asked if I’ve seen many oceans,
I said that there aren’t any oceans in Uganda,
just lakes
and I never had time to visit them;
she says that there is always
enough time in our lives to see
what we must.

***

  I Sverige är förlagstrenden att det ges ut fler böcker på mindre förlag än förut. Det tycks även gälla för den amerikanska bokmarknaden. Jag läste ett inlägg om detta på en blogg, och de berättade även att detta har gynnat utgivningen av latinamerikanska författare i USA. Man ska kanske inte dra slutsatserna för långt, men visst är det roligt att Ada Limón, som är utgiven på ett litet förlag, blev nominerad till National Book Award för poesi. Hennes bok, Bright dead things, har jag läst.

*

I remember the carrots, by Ada Limón
(from Bright dead things : poems. Minneapolis, Minnesota : Milkweed Editions, 2015.)

I haven't given up on trying to live a good life, 
a really good one even, sitting in the kitchen 
in Kentucky, imagining how agreeable I'll be -
the advance of fulfillment, and of desire -
all these needs met, then unmet again. 
When I was a kid, I was excited about carrots,
their spidery neon tops in the garden's plot.
And so I ripped them all out. I broke the new roots
and carried them, like a prize, to my father
who scolded me, rightly, for killing his whole crop.
I loved them: my own bright dead things.
I'm thirty-five and remember all that I've done wrong.
Yesterday I was nice, but in truth I resented 
the contentment of the field. Why must we practice
this surrender? What I mean is: there are days
I still want to kill the carrots because I can.

***

  En annan bloggare som lyfter fram det bästa från året som gått är Karen J. Weyant. Hon har satt samman en lista på det bästa hon läst, och flera av de författarna var nya bekantskaper. Med på listan fanns Jehanne Dubrow.

  Jehanne Dubrow föddes i Vicenza, Italien och växte upp i Jugoslavien, Zaire, Polen, Belgien, österrike, och USA. Hon bor och undervisar i Maryland, USA. Nedanstående ekfrastiska dikt berör en målning av Frida Kahlo.

Frida Kahlo (1938)

What I saw in the water; or, what the water gave me, by Jehanne Dubrow
(from The arranged marriage : poems. Albuquerque : University of New Mexico Press, 2015.)

Those could be my mother's toes in the bathtub, red-nailed for the things they've rubbed against. Only her feet and legs. As is the way with parents, how we see parts of them, the rest beyond frame. Assume she has a body. Assume that buildings burn inside of her. That, like Frida, names can change. Like weather, like national costume. The white dress is designed for pleasing men. Hibiscus folds the petals of itself, and here a skeleton. Here, birds and women on their backs. In the painting oil is oil-on-water. In the painting's populated dream - family is a thing that hurts the spine. Family a self-portrait, naïve retablo on a square of a tin.