 |
| Gunvor Hofmo Foto: Gyldendal förlag |
***
Gunvor Hofmo (1921-1995) växte upp i en arbetarfamilj på östra sidan av Oslo - bland socialister och kommunister, anti- nazister och motståndsmän hamnade hon tidigt i en politisk förståelse. En faster och en farbror dödades i tyska koncentrationsläger, och flera andra nära släktingar arresterades och deporterades.
När hennes första diktsamling publicerades 1946 - dikterna refuserades av ett förlag innan hon antogs av Gyldendal - sa hon så här i en intervju.
"Jag har skrivit sedan jag var en 14-15 år, men detta är bara dikter från de senaste åren ... Mitt mål är att sammanföra de mänskliga problemen och politiken till en helhet ..."
Efter hennes död fann förlaget två skrivböcker med ungdomsdikter i sitt bankvalv. De hade lokaliserats tack vare några brevanteckningar. I valvet fanns även en pärm med dikter från 50-talet.
Det rörde sig om knappt femtio dikter från åren 1937-1940. Till en början använde hon sig av olika pseudonymer i sina anteckningar. Den första dikt som förekommer under "eget namn" var den här ...
Østkantgate, av Gunvor Hofmo
(ur Etterlatte dikt / Gunvor Hofmo ; redigert av Jan Erik Vold. Oslo : Gyldendal, 1997.)
Østkantgate! Deg har jeg forrådt
tusen ganger.
Men jeg har gått
på din asfalt, lengtet jeg etter trær og bølgers
hviskende sanger.
Å østkantgate! Tilgi, tilgi
mitt dumme ønske om å komme vekk
fra deg og dine murstensgårder! De
som fylte meg med hat og skrekk
fordi jeg i min dumhet trodde
du og dine gårder var et fengsel,
at alle de som bodde
der, måtte visne i avmakt og lengsel.
 | ||
Oslo Østkant (1920-talet)
Arbeiderbevegelsens arkiv og bibliotek
|
Tilgi, tilgi! Nå vet jeg bedre:
hos deg alene hører jeg til.
Og så kan stemmen til mine bondefedre
lokke med trær og bølgesang så meget den vil!
Ja, nå vet jeg så meget bedre
at du og alle østkantgaters bitre grå
skal ikke gjennom gråheten fornedre
men styrke hatet, til det blir sterkt nok til å flå!
---
Nå er våren hos deg, østkantgate!
Fra rennestein strømmer en solebekk
over din glinsende asfalts flate
- og fra deg har jeg engang ønsket meg vekk?
***
Hon har kallats “Mørkets sangerske”, i det att hon med en enastående konsekvens samlat sin diktning omkring lidelsen, sorgen och människans hemlöshet i en existens så fylld av smärta att det är ovisst vilka viljor som hon rår över.
Det är anmärkningsvärt att en tonåring skriver så här, samma år som andra världskriget bryter ut.
 |
| S. Gran kortforlag |
Høst, av Gunvor Hofmo
(ur Etterlatte dikt / Gunvor Hofmo ; redigert av Jan Erik Vold. Oslo : Gyldendal, 1997.)
Løvet brenner trett mot mitt øye
i farvers sammensatte overflod
og under skyers tunge, blygrå ro
det skumrer stille ifra rummets høye.
I strimmelen av utsikt mellom trær
det glimter uværskoldt fra fjord,
den varmer pannen mot en ribbet jord
og vet at stormens tid er nær.
Så sort og frossen ligger naken jord -
dens gylne grøde er forlengst i hus.
Og menneskeføtter trår over drømmers grus
som sank i stormene av store ord!
Se, hjerter brenner i sin hvite tross
og lyset dør vekk over dype vann.
Bak brente verdner, bak synets rand
venter avgrunnsdype hav og muld oss.
***
Gunvor Hofmos första diktsamling fick ett strålande mottagande av kritikerna. Här kom en ung poet som med desperation och glöd kunde formulera sin generations smärta och förtvivlan över världskrigets fasor. Och boken gav starka uttryck för den förändrade verklighet som den unga efterkrigsgenerationen stod inför.
Illusjon, av Gunvor Hofmo
(ur Jeg vil hjem til menneskene, dikt. Oslo : Gyldendal, 1946.)
Alt jeg bad om, det er også skjedd,
og hjertet fritt - men jeg er bare redd!
Mitt hjerte jager flyktende avsted
og eier ingenting å bremse med
som tvinger det å slå mot livet vendt
der tørst og ømhet skulle strenger spent.
Frihet! Ja, umenneskelig og stor
som ikke rummer liv, der intet gror,
der kulden dreper så min sjel blir stum
og døden roper gjennom fjerne rum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar