Öppna ditt hjärta

I kväll har Måndagsklubben tittat in i en av Roger Housden's antologier. Han har gett ut fem olika samlingar med vardera tio inspirerande dikter. De har titlar som "Ten poems to change your life", "Ten poems to set you free". Jag har valt tre dikter ur boken "Ten poems to open your heart", även om Wisława Szymborskas dikt ges i svensk översättning. I antologin heter den "Love at first sight".

Kärlek vid första ögonkastet (diktens första halva), av Wisława Szymborska (1923-2012)
(Från Dikter 1945-2002; översättning och efterord av Anders Bodegård. Stockholm : FIB:s lyrikklubb, 2003.)

De är båda förvissade om
att de har förenats av en plötslig känsla.
En sådan säkerhet är vacker,
men osäkerhet är vackrare.

De menar att eftersom de inte känt varann tidigare,
så har ingenting nånsin hänt mellan dem.
Men vad säger gatorna och trapporna och gångarna,
där deras steg kan ha korsats för länge sen?

Jag skulle vilja fråga dem
om de inte minns -
kanske i en svängdörr en gång
ansikte mot ansikte,
ett 'ursäkta' i trängseln,
ett 'fel nummer' i telefonluren,
- men jag vet nog vad de svarar.
Nej, de minns inte.

De skulle bli bra häpna att höra
hur länge de varit
en lekboll åt slumpen.

***

Vi går från kärlekens karusell till den sköra godheten, som mänskligheten vårdar [och ibland tar för given].

Kindness (drygt halva dikten), by Naomi Shihab Nye, (f. 1952)

(From Ten poems to open your heart. Editor: Roger Housden. New York : Harmony Books, 2002.)

Before you know what kindness really is
you must lose things,
feel the future dissolve in a moment
like salt in a weakened broth.
What you held in your hand,
what you counted and carefully saved,
all this must go so you know
how desolate the landscape can be
between the regions of kindness.
How you ride and ride
thinking the bus will never stop,
the passengers eating maize and chicken
will stare out the window forever.
Before you learn the tender gravity of kindness,
you must travel where the Indian in a white poncho
lies dead by the side of the road.
You must see how this could be you,
how he too was someone
who journeyed through the night with plans
and the simple breath that kept him alive.
Before you know kindness as the deepest thing inside,
you must know sorrow as the other deepest thing.

***

Jag avslutar med Denise Levertovs smärtsamma tolkning av "kärlekshunger".

The ache of marriage, by Denise Levertov (1923-1997)
(From Selected poems. New York : New Directions Pub. Corp., 2002.)

The ache of marriage: 
thigh and tongue, beloved,   
 are heavy with it,   
 it throbs in the teeth 

We look for communion 
and are turned away, beloved,   
 each and each 

It is leviathan and we   
 in its belly 
looking for joy, some joy   
 not to be known outside it 

two by two in the ark of   
 the ache of it.

Barnen sover i sitt lugna bo

Måndagsklubben får nog snart byta namn eftersom inläggen allt oftare blir tisdagsmeny. Den här veckan fyller våra barn år. Så dikterna är fulla av kärlek. Vi börjar i vaggan ...

Jag har tidigare citerat rader ur Walt Whitman's vackra "Out of the cradle endlessly rocking". I kväll får ni den inledande strofen i sin helhet.

Out of the cradle endlessly rocking, by Walt Whitman (1819-1892)
(From Leaves of grass : comprehensive reader's edition : including the annexes, the prefaces ... / Walt Whitman ; ed. by Harold W. Blodgett and Sculley Bradley. New York : New York U.P., 1965.)

Out of the cradle endlessly rocking,  
Out of the mocking-bird’s throat, the musical shuttle,  
Out of the Ninth-month midnight,  
Over the sterile sands, and the fields beyond, where the child, leaving his bed, wander’d alone, bare-headed, barefoot,  
Down from the shower’d halo,          
Up from the mystic play of shadows, twining and twisting as if they were alive,  
Out from the patches of briers and blackberries,  
From the memories of the bird that chanted to me,  
From your memories, sad brother—from the fitful risings and fallings I heard,  
From under that yellow half-moon, late-risen, and swollen as if with tears,   
From those beginning notes of sickness and love, there in the transparent mist,  
From the thousand responses of my heart, never to cease,  
From the myriad thence-arous’d words,  
From the word stronger and more delicious than any,  
From such, as now they start, the scene revisiting,   
As a flock, twittering, rising, or overhead passing,  
Borne hither—ere all eludes me, hurriedly,  
A man—yet by these tears a little boy again,  
Throwing myself on the sand, confronting the waves,  
I, chanter of pains and joys, uniter of here and hereafter,   
Taking all hints to use them—but swiftly leaping beyond them,  
A reminiscence sing.

***

Vi fortsätter med första versen av en kär vaggsång.

Lullaby, vers 1, by Wystan Hugh Auden (1907-1973)
(From Tell me the truth about love : ten poems. London : Faber and Faber, 1994.)

Lay your sleeping head, my love,
Human on my faithless arm:
Time and fevers burn away
Individual beauty from
Thoughtful children, and the grave
Proves the child ephemeral:
But in my arms till break of day
Let the living creature lie,
Mortal, guilty, but to me
The entirely beautiful.

***

Slutligen några visdomsord från nobelpristagaren Rabindranath Tagore (1861-1941).

Baby's world, by Rabindranath Tagore
(From The Crescent Moon. London and New York: Macmillan and Company, 1913.)

I wish I could take a quiet corner in the heart of my baby's very own world.

I know it has stars that talk to him, and a sky that stoops down to his face to amuse him with its silly clouds and rainbows.

Those who make believe to be dumb, and look as if they never could move, come creeping to his window with their stories and with trays crowded with bright toys.

I wish I could travel by the road that crosses baby's mind, and out beyond all bounds;

Where messengers run errands for no cause between the kingdoms of kings of no history;

Where Reason makes kites of her laws and flies them, and Truth sets Fact free from its fetters.

Äldre och klokare?!

Bloggen har legat i träda sedan förra måndagen. Ibland orkar man inte leva upp till sin egen (väl optimistiska) tidsplanering. Jobbet tog mycket tid och kraft i förra veckan. Sedan tävlingsspelade jag i dagarna tre. Nu är jag redo för en ny poesivecka med bloggen.

Nyligen fyllde jag år, hur mycket är fullständigt ointressant. Faktiskt funderar jag mer över åldrandet när barnen fyller år, än jag gör vid min högtidsdag.

För drygt fyra år sedan tillfrågade Carol Ann Duffy några poetkollegor om de kunde tänka sig att skriva var sin dikt om åldrandet. Det resulterade i en lång artikel, med 16 dikter, som publicerades i The Guardian, 13 mars 2010. Dagens Måndagsklubb lyfter fram tre av dessa.

Vi börjar med Wales nationalpoet Gillian Clarke.

Blue Hydrangeas, September / by Gillian Clarke (f. 1937)

You bring them in, a trug of thundercloud,
neglected in long grass and the sulk
of a wet summer. Now a weight of wet silk
in my arms like her blue dress, a load
of night-inks shaken from their hair –
her hair a flame, a shadow against light
as long ago she leaned to kiss goodnight
when downstairs was a bright elsewhere
like a lost bush of blue hydrangeas.
You found them, lovely, silky, dangerous,
their lapis lazulis, their indigoes
tide-marked and freckled with the rose
of death, beautiful in decline.
I touch my mother's skin. Touch mine.

***

Ibland är steget inte långt, i bloggen blott en mening, från hortensior (Hydrangeas på engelska) till björnbär.

Liselott among the blackberries, by Gerda Mayer (f. 1927)

Caught on September's
blackberry hook,
her hands reach out
for the sweet dark fruit;
wholly under
the blackberry spell.
"Hurry up, Lieselott,
it is late." (Plenty
of time! She
feigns deaf and dawdles.)
Old woman tasting
the last of the fruit,
in sunny oblivion,
in a still brightness.

***

Dagens avslutande dikt är lite längre, men så välskriven att jag valde att återge den i sin helhet. Den är skriven av Anne Stevenson, som förekom i Måndagsklubben i maj med dikten "The spirit is too blunt an instrument". Hennes dikt om åldrande innehåller både klokhet, humor och vacker rytmik.

The password, by Anne Stevenson (f. 1933)

For Peter

Memory, intimate camera, inward eye,
Open your store, unlock your silicon
And let my name's lost surfaces file by.
What password shall I type to turn you on?

Is this the girl who bicycled to school
A cello balanced on her handlebars?
Shy, but agog for love, she played the fool
And hid her poems in the dark of drawers.

First love of music bred a love of art,
Then art a love of actors and their plays,
Then actors love of acting out a part,
Until she'd try on anything for praise.

Siphoned to England, she embraced her dream,
With Mr Darcy camped in Hammersmith,
Bathed in a kitchen tub behind a screen,
Pretending love was true and life a myth.

Waking with a baby on her hip,
Yeats in her shopping basket, here she is,
Thin as a blade and angry as a whip,
Weighing her gift against her selfishness.

Three husbands later, here she is again,
Opposed to her own defiance, breaking rules.
Not mad, not micro-waved American,
She trips on sense, and falls between two stools,

Finding herself at sixty on the floor,
With childhood's sober, under-table view
Of how in time love matters more and more.
Given a creeping deadline, what to do?

Look at the way her wild pretensions end.
One word, its vast forgiving coverage,
Validates all her efforts to defend
Every excuse she makes, and warms with age.

Dancing through the words

Veckans Måndagsklubb innehåller inte några enstaka vackra fraser, utan mycket mer än så. Ni bjuds på en vacker dikt om en stad långt bort, ackompanjerad av ett underbart bildspel, uppläst på ett språk vi sällan hör. Ni bjuds på en insiktsfull sångtext, och ett youtube-klipp, av en artist som nästan är bortglömd. Klubben avslutas med en dikt som fyller 200 år 2015 och som fortfarande används inom engelskundervisningen i Storbritannien. Den inledande raden är en av världens mest citerade. Dikten är mitt yttersta bevis på att poesi är självläkningens medicin.

**

Först ett besök i Indien. Ett bildspel på 3½ minut.

The city that never sleeps, Satyanshu Singh

***

Så en helt fantastisk sångtext av Jackson Browne. Låten är inte någon av hans mest kända, men texten berör. Han toppade Billboard-listan 1980, med ett annat album, men är idag rätt bortglömd. Jag upptäckte att han fyller år samma dag som våra två barn. Ytterligare ett skäl att ta med honom i Måndagsklubben. Först kommer texten och sedan musik-klippet.

Farther On, by Jackson Browne (f. 1948)
(From album: Late for the sky. Label: Asylum, 1974.)

In my early years I hid my tears
And passed my days alone
Adrift on an ocean of loneliness
My dreams like nets were thrown
To catch the love that I’d heard of
In books and films and songs
Now there’s a world of illusion and fantasy
In the place where the real world belongs

Still I look for the beauty in songs
To fill my head and lead me on
Though my dreams have come up torn and empty
As many times as love has come and gone

To those gentle ones my memory runs
To the laughter we shared at the meals
I filled their kitchens and living rooms
With my schemes and my broken wheels
It was never clear how far or near
The gates to my citadel lay
They were cutting from stone some dreams of their own
But they listened to mine anyway

I’m not sure what I’m trying to say
It could be I’ve lost my way
Though I keep a watch over the distance
Heaven’s no closer than it was yesterday

And the angels are older
They know not to wait up for the sun
They look over my shoulder
At the maps and the drawings of the journey I’ve begun

Now the distance leads me farther on
Though the reasons I once had are gone
I keep thinking I’ll find what I’m looking for
In the sand beneath the dawn

But the angels are older
They can see that the sun’s setting fast
They look over my shoulder
At the vision of paradise contained in the light of the past
And they lay down behind me
To sleep beside the road till the morning has come
Where they know they will find me
With my maps and my faith in the distance
Moving farther on

Jackson Browne - Farther On - Long Beach 2011 

(Audio acoustic)

***

Slutligen dikten som skrevs 1804 av William Wordsworth efter en vandring längs sjön Ullswater i Lake District, England. Den publicerades i sin första version 1807. Men Wordsworth ändrade senare sin dikt och en ny version publicerades 1815.

Daffodils, by William Wordsworth (1770-1850)

(First published 1807. This version published 1815.)

I wandered lonely as a cloud
That floats on high o'er vales and hills,
When all at once I saw a crowd,
A host, of golden daffodils;
Beside the lake, beneath the trees,

Fluttering and dancing in the breeze.

Continuous as the stars that shine

And twinkle on the milky way,

They stretched in never-ending line

Along the margin of a bay:

Ten thousand saw I at a glance,

Tossing their heads in sprightly dance.

The waves beside them danced; but they

Out-did the sparkling waves in glee:

A poet could not but be gay,

In such a jocund company:

I gazed—and gazed—but little thought

What wealth the show to me had brought:

For oft, when on my couch I lie

In vacant or in pensive mood,

They flash upon that inward eye

Which is the bliss of solitude;

And then my heart with pleasure fills,

And dances with the daffodils.

Öppna din äng

Måndagsklubben har förlagt sitt möte till andra sidan Atlanten. Det blir dikter av tre amerikanska poeter som skriver med tydliga avsikter, även om det finurliga språket kan försvåra för en del.

Det sistnämnda gäller i synnerhet det första exemplet. John Ashbery anses väl inte vara någon lätt poet, hur nu en sådan är ... Följande rader öppnar gränserna för [själv]dissektion.

Self-Portrait in a Convex Mirror, by John Ashbery (f. 1927), de avslutande tolv raderna ur den mycket långa dikten.
(Från Poetry Magazine, augusti 1974.)

We have seen the city; it is the gibbous
Mirrored eye of an insect. All things happen
On its balcony and are resumed within,
But the action is the cold, syrupy flow
Of a pageant. One feels too confined,
Sifting the April sunlight for clues,
In the mere stillness of the ease of its
Parameter. The hand holds no chalk
And each part of the whole falls off
And cannot know it knew, except
Here and there, in cold pockets
Of remembrance, whispers out of time.

***

Nästa dikt är så vacker att jag tappar målföret men samtidigt får den mig att tro på mental återhämtning. Det är sådana verser som bygger min tes - Poesi är bästa sortens självterapi.

Often I Am Permitted to Return to a Meadow, by Robert Duncan (1919-1988).
(Från The opening of the field. New York : Grove Press, cop. 1960.)

as if it were a scene made-up by the mind,
that is not mine, but is a made place,

that is mine, it is so near to the heart,
an eternal pasture folded in all thought
so that there is a hall therein

that is a made place, created by light
wherefrom the shadows that are forms fall.

Wherefrom fall all architectures I am
I say are likenesses of the First Beloved
whose flowers are flames lit to the Lady.

She it is Queen Under The Hill
whose hosts are a disturbance of words within words
that is a field folded.

It is only a dream of the grass blowing
east against the source of the sun
in an hour before the sun’s going down

whose secret we see in a children’s game
of ring a round of roses told.

Often I am permitted to return to a meadow
as if it were a given property of the mind
that certain bounds hold against chaos,

that is a place of first permission,
everlasting omen of what is.

***

Jeffrey Harrison visualiserar en annan äng, för er. Notera den vackra "artkompositionen" som förärats fetare stil. Lite annat än Linnés latin, eller hur?

The names of things, by Jeffrey Harrison (f. 1957), första halvan av dikten.
(Från Incomplete knowledge : poems. New York : Four Way Books ; Lebanon, NH : distributed by University Press of New England, 2006.)

Just after breakfast and still
waking up, I take the path cut
through the meadow, my mind caught
in some rudimentary stage,
the stems of timothy bending
inward with the weight of a single
drop of condensed fog clinging
to each of their fuzzy heads
that brush wetly against my jeans.
Out on a rise, the lupines stand
like a choir singing their purples,
pinks and whites to the buttercups
spread thickly through the grasses—
and to the sparser daisies, orange
hawkweed, pink and white clover,
purple vetch, butter-and-eggs.
It’s a pleasure to name things
as long as one doesn’t get
hung up about it. A pleasure, too,
to pick up the dirt road and listen
to my sneakers soaked with dew
scrunching on the damp pinkish sand—
that must be feldspar, an element
of granite, I remember from
fifth grade. I don’t know what
this black salamander with yellow spots
is called
...

En poet i tiden

Så drar Måndagsklubben igång igen. Det är för övrigt mitt första inlägg på det andra hundrandet. 
Det har dröjt. Jag har fortfarande mina svackor då alla lustkänslor fullständigt vaporiseras ur min kropp.

Veckans "frasmåndag" tillägnas min nya tyska favoritpoet, han som starkt bidrog till Lag Sachsens seger i PSTC 2014, Durs Grünbein. Jag förstår inte hur någon kan skriva så vacker poesi och ändå vara sarkast. Men jag öppnar Grünbeins ordkista med en enkel dikt om rörelse. 

Durs Grünbein, f. 1962

Samtliga texter är hämtade från diktsamlingen "Biologisk vals", i svensk översättning av Ulrika Wallenström.

En rörelse, av Durs Grünbein
(Från Biologisk vals : dikter i urval ; översatta av Ulrika Wallenström. Stockholm : Norstedt, 1999.)

Den där flyktiga lilla fläkten, luft-
          virvelsekunden, när en
                     skrämd sparv lyfte
                                           strax framför mig, vips

var utom synhåll och ett av de
                                lättaste bladen sögs med sönder-
                                           rivet av bara farten.

***

Jag fortsätter med vers två ur den geniala dikten "Casta Diva". Hela dikten omfattar sju verser.

...
2
Normalt, korrekt - vad mycket kalk i orden.
Med dem kan tiden foga in dig i
Murlivet här där väggen är så tunn
Som vore den en andra hud med ärr på.
Därbakom världen (vad du tror är den).
Medge, så inklämd känner du hur blodet
Pulserar i dig under högsta kolvtryck;
Dovt bankas du för pannan tills du passar.
Du grinar, Miss Migrän tär på din hjärna.

***

Även kärleken får sin släng av sleven. 

Visste vi vad som får oss att snurra?
           Att kärleken gör en mer ensam,
Det tycktes styrkt. Envar behöll för sig själv
          Sin tagg tills i otid
Blodet trängde igenom bandagen. Sällan
          Kom någon helskinnad undan. Förr
Tydde en smärta sig till en annan. Värst
           Var att ha blivit över,
Ingenting känna om våren, stå liksom stympad
          Framför defekta pariserhjul ...
Hur vinden lyfte oss upp i de trädkronor
          Vi skulle falla från sedan,
Lyckliga, med ett långt himmelsskri.

***

Jag avslutar med fyra verser ur dikten Till en elektrisk näktergal, i vilken Grünbein vrider sansen ur våra tekniska framsteg.

När det nu finns så mycket som surrar, piper och visslar,
Under som ur med alarmfunktion, mobiltelefoner
Som enerverar ens nästa på gatan, allt det som rent

Infernaliskt hörs dunka från spelhallar, skvala från varuhus,
När det i varje hörn redan låter som rea till vrakpris
I Fairyland, med hörlurar ringlande sig likt spolmask,

Skor som kan viska, radiomottagare mindre än
Tändsticksaskar, ett sjungande gratulationskort som
När det öppnas skräms med ett tema av Mozart, varför då inte

En konstgjord näktergal också, en leksak gjord av metalltråd,
Utanpå målad, befjädrad, och i den en röst som sjunger,
Precis som i dockan som grinar Mamma eller Älskar du mig?

...

Candles, stars and a stack of cards

"Poetry with Blues" har vispat ny grädde efter surmjölksvecka och midsommarfirande. Måndagsklubben har bakat en tårta, garnerad med tjusiga rim.

For K.R. on her sixtieth birthday, by Richard Wilbur (f. 1921)

Blow out the candles of your cake.
They will not leave you in the dark,
Who round with grace this dusky arc
Of the grand tour which souls must take.

You who have sounded William Blake,
And the still pool, to Plato’s mark,
Blow out the candles of your cake.
They will not leave you in the dark.

Yet, for your friend’s benighted sake,
Detain your upward-flying spark;
Get us that wish, though like the lark
You whet your wings till dawn shall break:
Blow out the candles of your cake.

***

Från tårtans ljus går färden mot Vintergatan. Vår pilot är svenskättlingen May Swenson (1913-1989).

 Fire Island, by May Swenson
(First published in Poetry Magazine, november 1969.)

The Milky Way above, 
the milky waves beside, 
when the sand is night

the sea is galaxy. 
The unseparate stars 
mark a twining coast

with phosphorescent surf 
in the black sky's trough. 
Perhaps we walk on black

star ash, and watch 
the milks of light 
foam forward, swish and spill

while other watchers, out 
walking in their white, 
great swerve, gather

our low spark, 
our little Way the dark 
glitter in their sight.

***

Tom Clark, f. 1941, fördelar orden i kvällens sista giv. En tankeväckande dikt om livets prövningar. Dikten publicerades först i Paris Review 1981, ett magasin som Tom Clark var lyrikredaktör för 1963-73.

Crisis on the Savannah, by Tom Clark
(First publised in Paris Review 1981.)

“I must complain the cards are
ill-shuffled till I have a
good hand.”        —Jonathan Swift

“Believing something will happen 
        Because I don’t want it to 
And that some other thing won’t 
        Because I do—” I wailed to the dealer— 
“This is desperation.” “Yeah?” he said. But then by 
        Your graceful lines, your lioness’ mane, 
Your heat as you returned from 
        Your day in the jungle, you relieved me from 
What in myself was desperate, 
        What even now insists on wishing 
And believing. Still in the sheen of finely-breathing 
        Blond hair that covers you, 
By the flashing way you move from tree 
        To tree, and from room to room, 
Making it a bright full house, 
        I find at least the light to see the cards I am dealt.

Från liv till lek i solnedgång

I dag publicerar jag bloggens äldsta textrader, så här långt. De skrevs i Japan under sent 900-tal.  Därefter blir det en dikt av nobelpristagaren från 1913, Rabindranath Tagore. Och sen föds vi på nytt.

*

The lower leaves of the trees, by Sone No Yoshitada (omkring 930-1010). Translation by Kenneth Rexroth.

The lower leaves of the trees
Tangle the sunset in dusk.
Awe spreads with
The summer twilight.

***

Seashore, by Rabindranath Tagore (1861-1941)
(From Gitanjali : (song offerings) : a collection of prose transl. made by the author from the original Bengali / with an introd. by W. B. Yeats. London : Macmillan, 1913.)

On the seashore of endless worlds children meet.
The infinite sky is motionless overhead
and the restless water is boisterous.
On the seashore of endless worlds
the children meet with shouts and dances.

They build their houses with sand
and they play with empty shells.
With withered leaves they weave their boats
and smilingly float them on the vast deep.
Children have their play on the seashore of worlds.

They know not how to swim, they know not how to cast nets.
Pearl fishers dive for pearls, merchants sail in their ships,
while children gather pebbles and scatter them again.
They seek not for hidden treasures, they know not how to cast nets.

The sea surges up with laughter
and pale gleams the smile of the sea beach.
Death-dealing waves sing meaningless ballads to the children,
even like a mother while rocking her baby's cradle.
The sea plays with children,
and pale gleams the smile of the sea beach.

On the seashore of endless worlds children meet.
Tempest roams in the pathless sky,
ships get wrecked in the trackless water,
death is abroad and children play.
On the seashore of endless worlds is the
great meeting of children.

***

En enkel men rätt vacker dikt av Thom Gunn (1929-2004) får avsluta dagens frasmöte. Den innehåller tvåradiga slutrim och handlar om en nyfödd bebis.

Baby Song, by Thom Gunn
(From Collected Poems. New York : Farrar, Straus and Giroux, 1994.)

From the private ease of Mother's womb
I fall into the lighted room.

Why don't they simply put me back
Where it is warm and wet and black?

But one thing follows on another.
Things were different inside Mother.

Padded and jolly I would ride
The perfect comfort of her inside.

They tuck me in a rustling bed
--I lie there, raging, small, and red.

I may sleep soon, I may forget,
But I won't forget that I regret.

A rain of blood poured round her womb,
But all time roars outside this room.

'Poems are a form of texting'

Det är först i morgon som bloggens poesiskola har sin nästa lektion. Fast Måndagsklubben drar sina strån till stacken. Dagens citat handlar om skrivprocessen och olika skrivuppgifter som poeterna behandlar. 

Vi börjar i Harlem med "Theme for English B" av Langston Hughes (1902-1967). En dikt med samma sprängkraft som "Strange Fruit" av Abel Meeropol, som bloggen berättade om i sin Billie Holiday-fredag. Langston Hughes dikt är högt älskad, inte bara av afroamerikaner, och tar upp olikheter, perspektiv och sanningar. Jag publicerar andra halvan av dikten. 

Theme for English B, by Langston Hughes
(From The collected poems of Langston Hughes. New York : Knopf, 1994.)

...

It’s not easy to know what is true for you or me   
at twenty-two, my age. But I guess I’m what
I feel and see and hear, Harlem, I hear you.
hear you, hear me—we two—you, me, talk on this page.   
(I hear New York, too.) Me—who?

Well, I like to eat, sleep, drink, and be in love.   
I like to work, read, learn, and understand life.   
I like a pipe for a Christmas present,
or records—Bessie, bop, or Bach.
I guess being colored doesn’t make me not like
the same things other folks like who are other races.   
So will my page be colored that I write?   
Being me, it will not be white.
But it will be
a part of you, instructor.
You are white—
yet a part of me, as I am a part of you.
That’s American.
Sometimes perhaps you don’t want to be a part of me.   
Nor do I often want to be a part of you.
But we are, that’s true!
As I learn from you,
I guess you learn from me—
although you’re older—and white—
and somewhat more free.

This is my page for English B.

***

I nästa dikt försöker poeten/läraren att med hjälp av humor väcka studenternas kärlek för poesi. Med roliga katalysatorer vill han få dem att använda sina egna erfarenheter för textanalysen. Dikten speglar syftet jag har med Poetry with Blues, att skapa poesiglädje.

Introduction to poetry, by Billy Collins (f. 1941)
(From The Apple that Astonished Paris. Fayetteville : University of Arkansas Press, 1988.)

I ask them to take a poem   
and hold it up to the light   
like a color slide

or press an ear against its hive.

I say drop a mouse into a poem   
and watch him probe his way out,

or walk inside the poem’s room   
and feel the walls for a light switch.

I want them to waterski   
across the surface of a poem
waving at the author’s name on the shore.

But all they want to do
is tie the poem to a chair with rope   
and torture a confession out of it.

They begin beating it with a hose   
to find out what it really means.

***

Slutorden går till den välrenommerade brittiska poeten Carol Ann Duffy (f. 1955). I en intervju hon gav The Guardian i september 2011 uttryckte hon att farhågorna kring framtidens poesi, och vem som ska skriva den, är kraftigt överdrivna. Tvärtemot vad PISA-rapporter säger om läs- och skrivutveckling så tror hon att SMS-generationen kommer att bli alldeles utmärkta poeter.

Citat från intervju med Carol Ann Duffy i The Guardian, 5 september 2011. Journalist Joanna Moorhead.

"The poem is a form of texting ... it's the original text.

"It's a perfecting of a feeling in language – 

it's a way of saying more with less, just as texting is. 

We've got to realise that the Facebook generation is the

future – 

and, oddly enough, poetry is the perfect form for them. 

It's a kind of time capsule – 

it allows feelings and ideas to travel big distances in a very condensed form."