Ändhållplats Kungsan

Tunnelbanan, del VII : Sista resan.

Dagens andra inlägg (ni har väl inte missat arkeologens julodyssé) utgör sista resan med tunnelbanetågen. Stockholms tunnelbana har sju linjer, 17-19 trafikerar det gröna delsystemet, 13-14 det röda delsystemet och linjerna 10-11 tillhör det blå delsystemet. Det här blir mitt sjunde och sista tunnelbaneinlägg. I det åker vi den korta sträckan mellan T-Centralen och Kungsträdgården. Den delen av tunnelbanan invigdes i oktober 1977.

*

Nordisk poesi var temat för SL:s dikturval 1999, till "Poesi på väg". Tolv poeter från de nordiska länderna ingick och såväl Färöarna som Grönland fanns med. Även Sveriges samiska befolkning var representerade genom Nils-Aslak Valkeapääs dikt "Kanske tror du ...". Min favorit bland de tolv är emellertid "Att snudda" av dansken Michael Strunge.

Att snudda, av Michael Strunge (1958-1986)
(ur Kristallskeppet : dikter i urval / Michael Strunge ; tolkade av Clemens Altgård. Höganäs : Bra böcker, 1988.)

Att sova på en främmande plats
(med en helt ny flickvän)
och rodna i mörkret.
Skam över brist på skuld
eller skam över medfödd ungdom.

En fjäril av metall.
En park av okänd ålder.

***

Det är inte många nordiska poeter som förekommit inom Londons poesiprojekt "Poems on the Underground". Men nobelpristagaren och söderkisen Tomas Tranströmer är en av dem. Dikten som Londonborna fick ta del av är den här.

From March ’79, by Tomas Tranströmer (f. 1931)
(The wild marketplace = Det vilda torget. Translation: John F. Deane. Sandymount, Dublin : Dedalus, 1985.)

Tired of all who come with words, words but no language
I went to the snow-covered island.
The wild does not have words.
The unwritten pages spread themselves out in all directions!
I come across the marks of roe-deer’s hooves in the snow.
Language but no words.

*

Från Mars -79, av Tomas Tranströmer (f. 1931)
(Det vilda torget : dikter. Stockholm : Bonnier, 1983.)

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

***

Kungsträdgården, vardagligt även Kungsan, är en park belägen på Norrmalm i centrala Stockholm. Den är tillsammans med Humlegården den äldsta bevarade parken i Stockholm. Här låg en gång slottet Makalös. På den tiden var parken en inhägnad lustgård dit endast hovet hade tillträde, vid grindarna stod beväpnade vakter.

I Kungsträdgården avhölls Stockholmsutställningen 1866, som var Sveriges första internationella konst- och industriutställning efter europeiskt mönster. Två kungar vid namn "Karl" står staty i parken, Karl XII:s staty och Karl XIII:s staty. Mellan dem återfinns Molins fontän och de almar som var centrum för almstriden den 12–13 maj 1971. Källa: Wikipedia

Det är inte svårt att hitta skönlitterära texter om Kungsträdgården. Många av dem finns samlade i antologin. "Kungsträdgården" (Wästberg; Stockholm : Bonnier, 1986.)

Carl Snoilsky har beskrivit parken och folkvimlet under en sommardag i nedanstående dikt. Den är daterad till 1887. Alltså långt före tunnelbanetrafiken drog igång. Ja, till och med före bilarnas intrång. Den första bensindrivna bilen visades upp i Göteborg 1891.

Johan P. Molins fontän i Kungsträdgården vintertid (1880-1889)

Upphov:Curman, Carl (1833-1913)

Objektidentitet:Fotonummer C 3012

Publicerat av:Stockholms stadsmuseum

Stockholmsbild, av Carl Snoilsky (1841-1903)
(ur Samlade dikter. Bd 4. Stockholm : Geber, 1904.)

     Nu ljuflig Junidag 
     Med dröjande behag 
För några korta timmar afsked tager 
     och Mälarns fagra stad 
     Står i ett ljusens bad 
Med gyllne stänk i solnedgångens dager,

     I rosenfärgadt flor 
     Höjs glimmande och stor 
Ur huskonturer Katarinas kupa, 
     Af master och af rår 
     En skog i skugga står 
Inunder strand, dit södra bergen stupa.

     De höga fönstrens rad 
     I lejongul fasad 
Utåt Norrbro från kungaborgen glindrar, 
     Då tända lyktors sken 
     I strömparterren re’n 
Emellan trädens gröna massor tindrar.

     Ur hvirfveln under bron 
     En dämpad, sällsam ton 
I farten följer med den snabba strömmen. 
     Musik i fjärran hörd, 
     På lena fläktar förd, 
Försmälter i den ljusa sommardrömmen.

     Kring lummig Kungsträdgård 
     Med fullare ackord 
Orkestern genom mänskovimlet brusar. 
     I skymningen förblir 
     En punkt af silfverskir, 
Där midt i dunkel park fontänen frusar.

     Från fuktig mull och grus 
     En doft liksom ett rus 
Känns eggande i ljumma luften simma; 
     I denna mänskoflod 
     Finns farligt ungdomsblod 
och ögon spela och cigarrer glimma.

     Men himlens djupblå fält 
     Är likt ett florstunt tält, 
Där morgonrodna’n jämt på dörren gläntar. 
     Bak fjärran Djurgårdsberg, 
     Med ständigt högre färg, 
Står nästa dag otålig re’n och väntar.

Trädkronor och dagsedlar

Tunnelbanan, del VI

I kväll växlar vi in på den yngsta av tunnelbanenätets linjer, den blåa. Det första spadtaget till byggnationen togs i september 1966 och bansträckan T-Centralen-Hjulsta invigdes nio år senare, i augusti 1975. Här saknas de litterära skyltarna men orden går på bud från Adam till Meron, i Tensta fylls hallen med sköna beats. 

Blått blod, av Meron Mangasha (f. 1983)
(Produktion: Mack Beats. Video regi: Senay Berhe.)

Blått blod i våra ådror
Vi är från den adliga linjen
Låt kungen abdikera så att Abdi kan regera
Artur sa att
”De bor högt ovan marken och spottar ner i trädkronor”
Tuggare som vill ha kronan på huvudet
Har den i stället i hälarna
Härliga hälare
Kedjerökande OCH kejsarlänksbärande
Tjejtjusande tjålare
Från rikets ”otryggaste” område
Bedragen på lönedagen
Inga PARA men för stolt för bidragen
Kanske bryter lagen

Nä
Dags att bryta mönster

Trött på ramaskri inom ramarna
Trött på att referera TILL Farbror Blå
Vill hellre citera Evert Taube
”Flickan i Havanna, hon har inga pengar kvar
Sitter i ett fönster, OCH vinkar TILL en karl”
Samtidigt dricker vi kubanskt
Och blir förälskade i guzzar som mimar till samma rad

Nä
Dags att bryta mönster

Förlåt mamma
Men sommaren får mig att bryta nacken
Trots att vi svär på ditt huvud varje gång vi ljuger
Det blir komplext när även madonnan blir kallad för hora
När man talar om ”laddtorskar” och ”liketorskar”
När tunnelbanelinje elva och tio gett dig tunnelseende
Käre Carl Gustaf
Jag slickar på ditt bakhuvud och postar ett vykort från valfri förort
En dag så kanske jag också kör italienskt
Och kysser på något brasilianskt
Men tills dess, så sitter jag på min tron
Högt ovan marken
Och spottar ner i trädkronor

Tensta
Hjulsta
Rinkeby
Akalla
Husby
Kista
Rissne
Sumpan
Blue Hill
Hallonbergen

***

I vår genomläsning av dikterna från SL:s projekt "Poesi på väg", har vi kommit fram till året 1998. Det året fick några kända och okända stockholmare välja ut sina favoritdikter. Det blev tolv dikter, varav två var skrivna av samma poet - Alf Henrikson. Men jag har valt en dagsedel av Stig Dagerman. 

Liten måndagströst, av Stig Dagerman (1923-1954)
(ur Samlade skrifter, band 9, Dagsedlar. Stockholm : Norstedt, 1983.)

En hel sekund i livet
är mången broder fri.
En namnlös fågel stryker
hans panna tätt förbi.
En tanke exploderar
som ett fyrverkeri:
Vårt läge är kanhända
inte hopplöst - bara vi.

***

Jag har tidigare publicerat några av de senaste årens "poems on the underground" i London, i bloggen. Den här gången har jag valt ut en dikt från projektets tidiga år. Poeten, Philip Larkin, jobbade som bibliotekarie under större delen av sitt liv.

The trees, by Philip Larkin (1922-1985)
(from High windows. London : Faber and Faber, 1974.)

The trees are coming into leaf
Like something almost being said;
The recent buds relax and spread,
Their greenness is a kind of grief.

Is it that they are born again
And we grow old? No, they die too.
Their yearly trick of looking new
Is written down in rings of grain.

Yet still the unresting castles thresh
In fullgrown thickness every May.
Last year is dead, they seem to say,
Begin afresh, afresh, afresh.

Lyckliga gatan

Tunnelbanan, del V

Kvällens tunnelbanefärd följer min dagliga route. Jag åker varje morgon mellan T-centralen och Tekniska högskolan. Fast dagens första dikt färdas i andra riktningen, från Mörby Centrum och in mot stan. Med på resan följer lyckokänslan. Året var 1997 och SL presenterade åtta vinnardikter ur deras texttävling som hade gått av stapeln året innan. Temat för tävlingen var "Att resa".

*

Förälskelsen, av Anita Svedenius (f. 1942)
(från Poesi på väg : dikter i Stockholms tunnelbana och bussar 1993-2006 / redigerad av Tom Hedlund. Bromma : Ordalaget, 2006.)

När jag for från Mörby Centrum
lämnade jag hälften av vår nyfunna lycka
kvar hos dig.
Min del var så bångstyrig
den ville skratta högt
och studsa på sätet
när jag äntligen
fått in den genom dörren
till tunnelbanevagnen.

Jag fick be den
uppföra sig mer stillsamt.

***

Den underbara observatören Anne Stevenson (f. 1933) ger oss en fenomenal bild av världen samtidigt som hon begrundar livets sidospår. Nedanstående dikt publicerades i Londons Underground, 2010.

It looks so simple from a distance ..., by Anne Stevenson

(from Poems 1955-2005. Tarset : Bloodaxe, 2005.)

The way lives touch,

touch and spring apart,

the pulse synaptic,

local, but its stretch

electric - as when cities

lose themselves in velvet

under winking planes,

binding black hostilities

with gold chains.

***

Jag följer upp med ytterligare en kvinnlig författare, Ingrid Arvidsson (f. 1919). Hon är född och uppvuxen i Lund, modern var litteraurkritiker och fadern latinprofessor. Hon tog studenten 1938. Fil.kand i Lund 1941. Från 1942-44 var hon redaktionssekreterare och reporter på Idun i Stockholm. Hon har verkat som kritiker, journalist, innehaft flera styrelseuppdrag och olika anställningar inom kulturlivet, bl a som filmrecensent i Veckojournalen och Vi, 1949-66 litteraturrecensent i DN, kulturattaché i Washington 1966-72, programchef vid Sveriges Radio 1973-84. Källa: Alex författarlexikon
Dikten beskriver en tid då August Strindberg kunde ses promenera i närheten av Karlavägen. Han bodde på Karlavägen (som sedan blev Karlaplan 10) mellan 1901 och 1908.

Karlavägen, Östermalm (1960-talet)
Upphov:Petersens, Lennart af (1913-2004)
Objektidentitet:Fotonummer FA 39496
Publicerat av:Stockholms stadsmuseum

Alltså är diktens tidsmarkör långt före tunnelbanans intrång på Östermalm. Men dikten är vacker och vinterklädd.

Snöskymning på Östermalm, av Ingrid Arvidsson
(från Under ytan : dikter. Stockholm : Bonnier, 1986.)

Det snöar mot tjocka murar
kring gammalt skört porslin.
Det snöar glömska och tystnad.
Pendylen snöar tid.

Det snöar på Strindbergs axlar
aska ur världarnas eld.
Det snöar tätt som en slöja.
Det växer en vägg.

Staden försvinner som livet.
Lyktorna bleknar och dör.
Spikarna lossnar och faller
sakta ur jordens hus.

Jag ser ingen längre därute.
Inga murar och galler och torn.
Det snöar mot innerstadens
sista försvar.

***

Jag tar med en dikt till i tunnelbanans femte bloggavsnitt. Den hämtar jag från den nyproducerade "Poesi på en dag" som jag berättade om i torsdags.

Kylig morgon på perrongen, av Peter Svensson

(från Poesi på en dag. Stockholm : Författares Bokmaskin, 2014.)

Jag vet att du är härifrån
men inte vem du lämnat

Som järnfilspån i ett magnetfält
dras vi av den öppna dörren
mot dagens mål,

ej utbytbara
men till förväxling lika.

Nattblått

Tunnelbanan, del IV

Den röda linjen i Stockholm invigdes för femtio år sedan, 5 april 1964, med sträckan T-centralen-Fruängen. Till en början var färgen faktiskt orange på linjekartorna. I kväll tar den unga lyriken plats i vagnen men vid Hägerstensåsen hoppar den av för ett besök hos Frostenson.

*

År 1996 valde SL att presentera åtta dikter under rubriken "Ung lyrik". Så himla unga var väl inte poeterna, den yngsta var född 1966 (Kristian Lundberg), men dikterna var nya.
Bland dem har jag valt ut Ann Jäderlunds dikt "Silhuett", en dikt från hennes debutsamling. Hon är en av dem som förändrade synen (tänk: stilbilden) på lyrik under 1980-talet.

Silhuett, av Ann Jäderlund (f. 1955)
(Från Vimpelstaden : dikter. Stockholm : Bonnier, 1985.)

Den natten stack en stråflöjt
ut ur bröstkorgen
Jag gick ut och in, fram
                     och åter
Som om det ingenstans
kunde leda mig

Nästa morgon hörde jag samma ton
Fast kritblå

***

Blåstämd är även dikten som jag hämtat från Londons Tunnelbana. Den är skriven av Arthur Symons (1865-1945), en walesfödd poet som flyttade till London när han var 16 år gammal och blev en del av det vibrerande författarlivet i huvudstaden. En av de som inspirerade honom var William Butler Yeats. De kunde naturligtvis resa med tunnelbanan som invigdes redan 1863 (världens äldsta).

A Tune, by Arthur Symons
(from The collected works of Arthur Symons. London : Secker, 1924.)

A foolish rhythm turns in my idle head
As a wind-mill turns in the wind on an empty sky.
Why it is when love, which men call deathless, is dead,
That memory, men call fugitive, will not die?
Is love not dead? yet I hear that tune if I lie
Dreaming awake in the night on my lonely bed,
And an old thought turns with the old tune in my head
As a wind-mill turns in the wind on an empty sky.

***

Vi återgår från blått (via orange) till den röda linjens stationer. I närheten av Hägerstensåsens tunnelbanestation finns en av Stockholms litterära skyltar. Platsen är nära Katarina Frostensons barndomskvarter och det är hennes dikt "Hägerstenen" som citeras på skylten.

Hägerstenen (utdrag), av Katarina Frostenson (f. 1953)
(från Tankarna. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1994.)

Det svävar åter en form över förortsfältet
över fattiggräset, i djupet av dalen
Över ängen som möter en motorled, den blekgröna bottnen

En dans av människors händer och ting
Fossildjur till silver, stickningar i luften
Se lederna sträcks. Backarnas lutning

gruset yr. Stenen vid vägen - Personne, namnet
på en väg slår ut och är överallt - "oavtagbart"
Det susar tall över. Endast en liten fågel

flickan var grå, modern sorgsen
Det var en sådan saknad att känna
Av en sten som var varm och kall

I stadens ljus

Tunnelbanan, del III
År 1995 spreds dikter av nobelpristagare till allmänheten via SL:s kommunikationer. En av de mindre kända författarna som mottagit priset, greken Giorgos Seferis, gör er sällskap i kväll. Det blir också en studie av Adam Zagajewskis stjärnklara stadshyllning och en vandring kring Hötorget.

*

Giorgos Seferis erhöll Nobelpriset i litteratur, 1963. Då hade han under ett stort antal år verkat som diplomat i olika länder. Det var först 1962 som han lämnade den diplomatiska världen och helt ägnade sig åt litteraturen. Den amerikanske författaren Henry Miller hyllade Seferis för hans förmåga att skildra både dåtid och nutid. Källa: Alex författarlexikon
Lite av förgängligheten märks i nedanstående dikt.

Jag sörjer över att ..., av Giorgos Seferis (1900-1971)
(Från Poesi på väg : dikter i Stockholms tunnelbana och bussar 1993-2006 / redigerad av Tom Hedlund. Bromma : Ordalaget ; 2006.)

Jag sörjer över att jag lät en bred flod strömma
           mellan mina fingrar
utan att dricka en enda droppe.
Nu sjunker jag in i stenen.
En lien pinje i den röda jorden
är mitt enda sällskap.
Vad jag älskade försvann med husen,
som var nya i somras
men störtade samman i höstvinden.

***

Varje år sedan Doris Lessing fick nobelpriset (alldeles för sent i mitt tycke) har jag önskat att den polske poeten Adam Zagajewski ska tilldelas det. Jag blev väldigt glad när Tomas Tranströmer fick det 2011, men för mig är Zagajewski den starkast lysande stjärnan bland verksamma poeter i världen. Samma år som Tranströmer blev hyllad av Akademien presenterades tre polska dikter i Londons Underground. Följande dikt är en av de vackraste jag känner till. Jag föredrar den engelska översättningen framför den svenska.

Star, by Adam Zagajewski (f. 1945), translated by Clare Cavanagh
(From Poems on the underground. Editors: Gerard Benson; Judith Chernaik; Cicely Herbert. London : Penguin, 2012.)

I returned to you years later,
gray and lovely city,
unchanging city
buried in the waters of the past. 

I’m no longer the student
of philosophy, poetry, and curiosity.
I’m not the young poet who wrote
too many lines

and wandered in the maze
of narrow streets and illusions.
The sovereign of clocks and shadows
has touched my brow with his hand,

but still I’m guided by
a star by brightness
and only brightness
can undo or save me.

***

År 1952 växte Stockholms tunnelbanenät västerut när sträckningen Kungsgatan (nuvarande Hötorget) - Vällingby invigdes. 

I diktsamlingen "Sju ord på tunnelbanan", som utkom 1971, kritiserade Karl Vennberg den pågående omvandlingen av Stockholms historiska kärna. Den mest omtalade dikten ur samlingen blev den något sorgsna ...

Promenad i Hötorgscity, av Karl Vennberg (1910-1995)
(Från Sju ord på tunnelbanan : [dikter]. Stockholm : Bonnier, 1971.)

När jag strövar omkring i Hötorgscity
tackar jag Gud för att jag är utsocknes,
en inflyttad som Stockholm ser snett på.
Ingen väntar sig att jag ska gråta med min farfars ögon;
jag behöver inte leta efter spillrorna av några lekar
eller upptåg från min barndom, bortsopade av tidens byggherrar.

För mig är dagern entydig,
skuggorna blå och rena.
Och skrämseln uppifrån,
från det som ögat inte kan omfatta,
rister knappt ens som en vindfläkt
i linjerna som min kropp passerar,
i steg och ögon som jag kryssar mig förbi.

Att drunkna i Hötorgscity tilltalar mig.
Det är som att drunkna någonstans långt inne i framtiden,
i sina barnbarns värld.
Där tiger mitt hjärta sedan länge still.
Där är mitt liv också för mig
några ord inom klammer,
oläsbara, muntert meningslösa.

Åt nya släkten överlåter jag
att vrida känslans visare nya varv
och förvandla nuets stadsbild till ett minne.
För mig blev den ett uppbrott och ett hem,
fast sommarnatten skyfflar bort en stjärnvärld
och Papperslyran först efter tusen mödor återfinner
Pappersörnen eller Papperssvanen,
förtunnad som det mesta till en matematisk formel.

Lämna plats åt kärleken

En ny tur i tunnelbanan. Andra året av SL-trafikens poesiprojekt tillägnades kärleken. Sju kärleksdikter valdes ut och presenterades för resenärerna. Även Londons Underground har haft sin beskärda del av kärlekspoem.

En personlig favoritpoet, men i mitt tycke rätt underskattad sådan, var Maria Wine (1912-2003). Hon föddes i Köpenhamn och hette då Karla Petersen. Hon placerades på barnhem vid två års ålder och kom sedan till fosterhem. Den tuffa början på livet präglade hennes tidiga diktning. 1936 gifte hon sig med den skånske författaren Artur Lundkvist, och det var han som uppmuntrade henne till läsning och eget skrivande. De flyttade så småningom till Stockholm och sedan vidare till Solna, där de levde resterande tiden av sina liv. 2006 hedrades Maria Wine med en park i Råsunda. Hennes första diktsamling publicerades 1943, Vinden ur mörkret. Ett ständigt återkommande tema i hennes diktning var just kärleken. Dikten som åkte med i tunnelbanan 1994, Älska mig .., lyckas på bara några få rader uttrycka det viktigaste budskapet om kärlek, som jag känner till.

Älska mig ..., av Maria Wine

(Från Feberfötter : dikter. Stockholm : Bonnier, 1947.)

Älska mig

men kom inte för nära

lämna plats åt kärleken

att skratta åt sin lycka

låt alltid en del av mitt blonda hår

vara fri

***

Det var ganska givet vilken poet som skulle följa på Maria Wine i detta tunnelbaneinlägg. Sapfo, är den första kända kvinnliga poeten i historien. Hon föddes någon gång mellan 630 och 612 f.Kr. och dog cirka 570 f.Kr. Sapfo är idag en av den västerländska lyrikens mest betydande företrädare; ständigt aktuell, älskad, läst, tolkad, imiterad och diskuterad. Källa: Alex författarlexikon

För två år sedan fick nedanstående dikt plats i Londons Underground.

Two fragments, by Sappho (translated by Cicely Herbert)

(From Poems on the Underground. Edited by: Gerard Benson, Judith Chernaik, Cicely Herbert. Penguin Books, Limited 2012.)

Love holds me captive again 

and I tremble with bittersweet longing 

As a gale on the mountainside bends the oak tree 

I am rocked by my love

***

Ett år efter invigningen av Stockholms tunnelbana (Slussen-Hökarängen) fick stan ytterligare en linje, Gullmarsplan-Stureby. På den sträckan går det att hoppa av vid stationen Enskede gård. 

Med utgångspunkt i dikten Tomten, av Viktor Rydberg, har en för mig okänd SL-anställd diktat följande (verser 1-2):

Biljetthallens köld är hård,

lysrören blinka och glimma.

Spärrvakten gäspar i Enskede Gård,

djupt under midnattstimma.

Tågen vandra sin tysta ban,

snön lyser vit på kur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast vakten är vaken.

Sitter där blå vid en spärrkursdörr,

blå mot det vita kakel,

tittar, som många nätter förr,

upp emot klockans orakel.

Lyssnar till nattradions moll och dur,

väntar på "nittons" sista tur,

grubblar, fast ej det lär båta,

över en underlig gåta.

...

Poesi på väg

Den 30 september 1933 invigdes Södertunneln under Södermalm i Stockholm och spårvägarna gick under jord. Sjutton år senare, 1 oktober 1950, invigdes den första tunnelbanelinjen för de tyngre tunnelbanetågen. Den första sträckningen gick mellan Slussen och Hökarängen. Nästa år fyller alltså tunnelbanetågen "pensionsålder". I bloggen kommer jag att uppmärksamma den poesi som förekommit i underjorden, dels i projektet "Poesi på väg" (SL, Stockholm) och dels i "Poems on the Underground" (Transport for London). Jag kommer också att publicera texter om några av de 100 tunnelbanestationer som Stockholms tunnelbanesystem är uppbyggt kring.

*

Vi börjar i London. Sedan 1986 har Transport For London skyltat med poesi i sina tunnelbanevagnar. Vanligtvis byts dikterna ut tre gånger per år. Idén kom från den amerikanska författarinnan Judith Chernaik och hon har också varit verksam i att välja ut texterna.

Bloggens första tunnelbanedikt har ett något mörkt tema men tunnelsymboliken passar väl in i det här sammanhanget. Den tog plats i "Poems on the Underground" i maj 2003. Den är skriven av den nordirländske poeten Louis MacNeice som bodde ett par år i Canonbury Park South, Islington, som räknas till Inner London.

Coda, by Louis MacNeice (1907-1963)
(From The burning perch. New York : Oxford University Press, 1963 .)

Maybe we knew each other better
When the night was young and unrepeated
And the moon stood still over Jericho.

So much for the past; in the present
There are moments caught between heart‑beats
When maybe we know each other better.

But what is that clinking in the darkness?
Maybe we shall know each other better
When the tunnels meet beneath the mountain.

***

I Stockholm hakade SL på London-idén 1993 genom att starta projektet "Poesi på väg". Varje år fram till projektet avslutades 2008 valdes 7 till 12 dikter ut för att smycka vagnar och bussar. De kopplades samman genom årsvisa temarubriker. Första året var överskriften "Människors möte", och den var direkt hämtad från Hjalmar Gullbergs dikt som ni kan läsa nedan. Hjalmar Gullberg var ju skåning men var under en period bosatt och verksam i Stockholm. Han utsågs 1936 till chef för radioteatern med kontor på Kungsgatan 8 i Stockholm, en position han innehade fram till 1950. Kungsgatan var för övrigt ett tidigare namn på Hötorgets tunnelbanestation (namnbytet gjordes 1957).

Människors möte, av Hjalmar Gullberg (1898-1961)
(Från Att övervinna världen : Dikter. Stockholm : Norstedt, 1937.)

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

***

Knutpunkten Slussen har som sagt trafikerats av tunnelbanetågen sedan invigningen 1950. 

Slussen. Folksamling vid invigningen av Stockholms tunnelbana,
linjen Slussen - Hökarängen (1950-10-01).
Upphov: Kjellström, John ; Objektidentitet: Fotonummer SvD 39149 ;
Publicerat av: Stockholms stadsmuseum.

Numera är det andra byggplaner som diskuteras för området.
Lena Kallenberg (född invigningsåret 1950), känd för oss skolbibliotekarier genom sina barn- och ungdomsböcker, skrev en vacker inledning på sin roman "Slussen" som utkom 2004.

     Verner fumlar med kepsen.
     Trots att han står i vägen för buss och tunnelbanepassagerare stannar han upp utanför tunnelbanan. Den där kvävande känslan av att lungorna krymper likt ylle i hetvatten tvingar händerna till ett krampaktigt grepp om rollatorns handtag.
     Han hade alltid tyckt om blåst. Blåst, inte vind som har med segling och diktning att skaffa. Blåsten, Slussens härskare, för evigt lierad med den vida utsikten över vatten som möts vid ett smalt näs, tuktar luft, sol och ljus. Saltsjöns pinande tävlingar med de örfilslika kasten från Kungsholmssidan, passerar denna plats där människor skingras åt stans olika väderstreck ...

(Ur Slussen : kortprosa. Stockholm Bäckströms, 2004.)