År 1995 spreds dikter av nobelpristagare till allmänheten via SL:s kommunikationer. En av de mindre kända författarna som mottagit priset, greken Giorgos Seferis, gör er sällskap i kväll. Det blir också en studie av Adam Zagajewskis stjärnklara stadshyllning och en vandring kring Hötorget.
*
Giorgos Seferis erhöll Nobelpriset i litteratur, 1963. Då hade han under ett stort antal år verkat som diplomat i olika länder. Det var först 1962 som han lämnade den diplomatiska världen och helt ägnade sig åt litteraturen. Den amerikanske författaren Henry Miller hyllade Seferis för hans förmåga att skildra både dåtid och nutid. Källa: Alex författarlexikon
Lite av förgängligheten märks i nedanstående dikt.
Jag sörjer över att ..., av Giorgos Seferis (1900-1971)
(Från Poesi på väg : dikter i Stockholms tunnelbana och bussar 1993-2006 / redigerad av Tom Hedlund. Bromma : Ordalaget ; 2006.)
Jag sörjer över att jag lät en bred flod strömma
mellan mina fingrar
utan att dricka en enda droppe.
Nu sjunker jag in i stenen.
En lien pinje i den röda jorden
är mitt enda sällskap.
Vad jag älskade försvann med husen,
som var nya i somras
men störtade samman i höstvinden.
***
Varje år sedan Doris Lessing fick nobelpriset (alldeles för sent i mitt tycke) har jag önskat att den polske poeten Adam Zagajewski ska tilldelas det. Jag blev väldigt glad när Tomas Tranströmer fick det 2011, men för mig är Zagajewski den starkast lysande stjärnan bland verksamma poeter i världen. Samma år som Tranströmer blev hyllad av Akademien presenterades tre polska dikter i Londons Underground. Följande dikt är en av de vackraste jag känner till. Jag föredrar den engelska översättningen framför den svenska.
Star, by Adam Zagajewski (f. 1945), translated by Clare Cavanagh
(From Poems on the underground. Editors: Gerard Benson; Judith Chernaik; Cicely Herbert. London : Penguin, 2012.)
I returned to you years later,
gray and lovely city,
unchanging city
buried in the waters of the past.
I’m no longer the student
of philosophy, poetry, and curiosity.
I’m not the young poet who wrote
too many lines
and wandered in the maze
of narrow streets and illusions.
The sovereign of clocks and shadows
has touched my brow with his hand,
but still I’m guided by
a star by brightness
and only brightness
can undo or save me.
***
År 1952 växte Stockholms tunnelbanenät västerut när sträckningen Kungsgatan (nuvarande Hötorget) - Vällingby invigdes.
I diktsamlingen "Sju ord på tunnelbanan", som utkom 1971, kritiserade Karl Vennberg den pågående omvandlingen av Stockholms historiska kärna. Den mest omtalade dikten ur samlingen blev den något sorgsna ...
Promenad i Hötorgscity, av Karl Vennberg (1910-1995)
(Från Sju ord på tunnelbanan : [dikter]. Stockholm : Bonnier, 1971.)
När jag strövar omkring i Hötorgscity
tackar jag Gud för att jag är utsocknes,
en inflyttad som Stockholm ser snett på.
Ingen väntar sig att jag ska gråta med min farfars ögon;
jag behöver inte leta efter spillrorna av några lekar
eller upptåg från min barndom, bortsopade av tidens byggherrar.
För mig är dagern entydig,
skuggorna blå och rena.
Och skrämseln uppifrån,
från det som ögat inte kan omfatta,
rister knappt ens som en vindfläkt
i linjerna som min kropp passerar,
i steg och ögon som jag kryssar mig förbi.
Att drunkna i Hötorgscity tilltalar mig.
Det är som att drunkna någonstans långt inne i framtiden,
i sina barnbarns värld.
Där tiger mitt hjärta sedan länge still.
Där är mitt liv också för mig
några ord inom klammer,
oläsbara, muntert meningslösa.
Åt nya släkten överlåter jag
att vrida känslans visare nya varv
och förvandla nuets stadsbild till ett minne.
För mig blev den ett uppbrott och ett hem,
fast sommarnatten skyfflar bort en stjärnvärld
och Papperslyran först efter tusen mödor återfinner
Pappersörnen eller Papperssvanen,
förtunnad som det mesta till en matematisk formel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar