Synminnen

Då är vi åter framme vid bokstäverna Å-Ä-Ö i Lördagsalfabetet. Den här gången tar jag hjälp av en isländsk hjältedikt och ett vackert norskt ord. Liksom förra gången så sammanfattar jag EE-alfabetet under söndagen, och lägger till en "sifferdikt".

*

Å som i Återseende - ordet står för ett möte med någon som man mött förut; på återseende! är detsamma som vi ses igen.

Återseendet, av Wilhelm von Braun (1813-1860)
(Från  Samlade dikter. Fjärde delen. Stockholm : Bonnier, 1902.)

I den glada sommarkvällen 
Ser jag då de kära ställen, 
Där som barn jag fordom lopp. 
Solen är i nedergången, 
Men hur mången sol, hur mången 
Går ej i mitt minne opp! 

Mer och mer jag känner trakten 
Mer och mer mig griper makten 
Af ett saligt glädjerus. 
Jag vill hasta, – jag vill dröja, – 
Skall mitt öga snart ej röja 
Röken från min moders hus? 

Liksom förr hörs lunden susa, 
Liksom förr hörs bäcken brusa, 
Men mitt hjärta högre slår. 
Sig naturen lik förblifver, 
Mänskan blott hvar urknäpp gifver 
Nya fröjder, nya sår. 

Under denna gamla eken 
Satt jag ofta, trött af leken, 
Med Maria, barnsligt öm. 
Många år jag borta varit, 
Många haf jag sedan farit, 
Men hon var min skönsta dröm. 

Ej kan hon den samma vara; 
Men jag skådar henne bara 
Som en liten ängel än; 
Sådan, som med purpurfriska 
Läppar hon mig hördes hviska: 
"Du är dock min bästa vän."

***

Ä som i Äldre Eddan - är ett fornisländskt litterärt samlingsverk. Numera kallas verket vanligtvis poetiska Eddan. Det innehåller 10 gudasånger och 19 hjältesånger.De flesta är skrivna under vikingatiden, mellan 900- och 1200-talet. Eddan finns helt bevarad i en pergamenthandskrift, Codex Regius, som troligen skrevs omkring 1270. I den allra första dikten, Voluspá, kan man läsa om världens uppkomst och dess undergång (Ragnarök). Huvudkaraktärer i boken är de nordiska gudarna Oden, Tor och Loke men i hjältesångerna möter man Sigurd Fafnesbane. Edda är namnet på en mytologisk gestalt. Utmärkande för diktningen i Eddan är allitteration, en form som tidigare förekommit i bloggen.

Ur Helge Hundingsbane (När Valkyrian Sigrun möter den döde Helges vålnad), Äldre Eddan
(Eddans hjältesånger / tolkade samt försedda med inledning och kommentar av Åke Ohlmarks.  Stockholm : Almqvist & Wiksell/Geber, 1954.)

Så mäktigt jag fröjdas
åt mötet här
som utsvultna
odinshökar
när lik de luktar,
livsvarma stekar,
eller drypande av dagg
de dagningen ser.

Kämpen den käre
kyssa jag vill
innan blodiga brynjan
du bänder av dig.
Håret ditt, Helge
är hårt av rimfrost,
bleka bålen
av blodsdagg stänkt.
...

I famnen på fallna
fursten jag sover
som lent jag låg
vid den levandes bröst.

***

Ö som i Øyeeple - är det norska ordet för ögonglob, buʹlbus oʹculi.

I dikten nedan används ordet som en metafor för fjällblärans blomkapsel. 

Fjällblära heter blindurt på norska.

Ur: Portrett av et fjell, av Harald Sverdrup (1923-1992)
(Från Grønn kalender. Aschehoug, 1974.)

...

I sandbakken nikker malurtens matte soler
til vår blåøyde dumhet
og orkidéenes giftiggrønne insektblomster
gir oss et bilde av vår egen vellystige ondskap.
Blindurtens lyse øye-eple, med brunfiolette årer,
ser oss ikke, intet i naturens grønnhet
har syn for oss.
Halvveis oppe blomstrer kulden i berget,
isranunklenes hvite og rosa gobelin
gjennomflerret av småstein,
en forrykt livsvilje risler som brevann gjennom oss.
I høyfjellets knuste skifer
lukker den nesten usynlige høyfjellsklokken seg
i et langstrakt, dypblått beger
og er aldri før sett,
en ynde som overlever Dovreværet
hvor rein og moskus ragger seg inn.
Grågrønn loddenhet ruger ut
en månegul blomst,
fjellvalmuen lever et liv i skred.
På toppen av fjellet
(kanskje nunatakk fra istiden)
gnistrer Knutshø-rappen fiolett.
Og fjellvåken slår ring om dette blomsterberg.