onsdag 30 november 2016

The Rumpus

  Webbmagasinen har inte riktigt levt upp till mina förväntningar. En del av dem har inte innehållit så mycket poesi som den första anblicken gav en hint om. Därför har jag undanhållit några avsnitt. I kväll höjs emellertid klassen. The Rumpus är av det rätta märket.

***

  Till att börja med har The Rumpus förmodligen den mest övertygande deklarationen av alla litterära webbplatser som jag har besökt.

"Welcome to TheRumpus.net. We don’t say that lightly—we’re thrilled you’re here. At The Rumpus, we’ve got essays, reviews, interviews, music, film, and poetry—along with some kick-ass comics. We know how easy it is to find pop culture on the Internet, so we’re here to give you something more challenging, to show you how beautiful things are when you step off the beaten path. The Rumpus is a place where people come to be themselves through their writing, to tell their stories or speak their minds in the most artful and authentic way they know how, and to invite each of you, as readers, commenters, or future contributors, to do the same. What we have in common is a passion for fantastic writing that’s brave, passionate and true (and sometimes very, very funny)." Source: Therumpus.net


***

  Jag inleder med att publicera en dikt av Leah Angstman som har ett intressant anslag. Den publicerades 15 november på webbplatsen.

Where were you when the world broke?, by Leah Angstman
(Published in The Rumpus, November 16th, 2016.)


Not in your echoing womb,
to scream at you across your fields to wake up,
not part of your denial that Earth is burning,
dehydrated, suffocating on itself—
I stood in a blue state
while you bled the red of its people—(Our people: recall how they grew up
across Holt Street, Maple Street from us, yes?)—
delusional that you were the world’s own,
unothered.

I was not your spit-take,
the drop bucket,
flag-raising, barn-burning,
white-hooded bonfires.

I was in my high school art class,
kicking my feet on a stool when JFK was shot, Mom says.
I even remember what I was painting when they made the announcement.

It’s like that.
I was hiding my face in my fingers,
my faith in my chest,
my heart torn from the fabric of my sleeve,
counting to convince math to work,
to STEM for little girl petals becoming,
but numbers broke each column
shrinking.

I was in my room, alone, when we were told we didn’t matter,
that our pussies could be grabbed,
that we were only droughting from Chinese hoax.

We’ll remember where we were.

I was holed inside myself disconnecting my umbilical from what you became,
the land I used to color with my mother’s paints,
before wrong hues muddied,
absence of color, symbol of stop and no and postage due,
white always showing underneath the red.

***

  Jag tycker framför allt att The Rumpus håller hög klass när det gäller deras recensioner. Till dessa läggs exklusiva intervjuer med stora namn. Nyligen utfrågades Pulitzer-vinnaren Gregory Pardlo. 
  Recensionen av Jennifer S. Chengs bok House A som publicerades 25 november upplevde jag som en lockelse in i författarens privata kalejdoskop.

(Utdrag ur Jennifer S. Chengs bok House A. Recension av Kim Liao. Publicerad i The Rumpus, November 25th, 2016.)

X


suppose an attic is where the history of a
past is stored away. in the absence of a
partition, this house is everywhere the
angle of that apex, spread as an
umbrella, a roof in the truest sense.

let us define nostalgia, then, not as a
remembrance but a feeling, familial,
that is on a precipice, vulnerable to the
winds, drifting and swelling for a nest.

***

  I en artikel som publicerades igår kan man få lästips inför ledigheten kring julhögtiden. Det är Barbara Berman som tipsar om såväl litteraturvetenskapliga verk som diktsamlingar. En poet som lyfts fram i artikeln är Peter Gizzi, och hans senaste verk Archeophonics.


Glitter, by Peter Gizzi
(From Archeophonics. Middletown, Connecticut : Wesleyan University Press, 2016.)
The old language
renews the pundits’
chatter, can sometimes
bunch in groups,
power jumbotrons,
or one’s laughter
in particular.
Just now, out
the car window
paper flags and
ballots kite.

Feel the parade
of air on your skin.
A cotton shirt
touching it. The
manufactured rays
are ancient, fall
through a time-gone
ticker tape array.
The floats and whorls
and banners above.

The old language
dozing in the sun.

tisdag 29 november 2016

Gran invid gran

  I kvällen den sena rår mörkret över skogen. Fröding och Martinson blir våra ledstjärnor. Idag tog jag en fika med förra årets barnpoesi-pristagare, Grethe Rottböll. Vi hade en lång och trevlig pratstund. Hon gladdes åt sin Fågel Blå-skulptur. Nu är det bara dryga två veckor kvar tills årets vinnare får sin skulptur.

***


Vallarelåt, av Gustaf Fröding
(Ur Guitarr och dragharmonika : mixtum pictum på vers. Stockholm : Bonnier, 1891)
Hör du ej bjällrorna, hör du, hur sången 
vallar och går och går vilse i vall? 
Korna de råma och påskynda gången, 
följa i lunk efter jäntans trall.



Hör, hur det ljuder kring myr och mo: 
Lilja - mi Lilja - mi Lilja - mi ko! 
Eko vaknar i bergigt bo, 
svarar ur hällarne 
långt norr i fjällarne: 
Lilja - mi Lilja - mi ko!

Bjällklangen dallrar och faller och stiger, 
suset är stilla och vilar i ro, 
skogen är kvälltung och sömnig och tiger. 
Endast den vallande 
låten går kallande 
fram genom nejden kring myr och mo.

Natten är nära och solskenet rymmer, 
ser du på tjärnet, hur töcknet står! 
Skuggan förlänges, förtätas och skymmer, 
snart över skogarne mörkret rår.

Mörk sover tallen, mörk sover granen, 
dovare sorlar en bergbäcks fall. 
Fjärmare klingar den höga sopranen, 
vallar och går och går vilse i vall.

***

(Ur Tuvor : [dikter] / Harry Martinsson ; teckningar av författaren. Stockholm : Bonnier, 1973.)



Gran står tätt invid gran.
De schalar sig samman
håller ett barrbrätte över linneornas klockor.
Lågt fladdrar gräsmottet framåt
med ohörda vingslag.
Här viskar skogen i Norden
sin minsta visa.

En vresgran med hänglav fransad
Åldras trängd intill gnejsen.
Väggen av berg som den står vid
Klädda till grånad så många
Granar som nu förmultnade
Bilda en jordvalk kring bergets stenfot
Att ingen kan räkna.
Ingen kan räkna stenväggens år,
Eller hur mången skog den hårdpannat mött.
Den trycker bara mot varndrarens sinne
Sin tungsinta våg.

Jättegranen nästan en egen skog
Med egen stormsång.
Lik allt i sitt eget liv, men också allt livet.
Ensam i bruset av mängder.
Själv av en mängd av gömslen och öden.
Tigande vintrar, stackmolnssomrar
Duva och mård.
I toppen ofta en trast
Som sjunger
Att åren alltid har brusat,
Länge och många.

söndag 27 november 2016

Torn shoes and bicycle-love

  Tredje besöket i Hong Kong. Jag har valt dikter ur boken Eight Hong Kong poets. En av författarna i boken är Tammy Ho Lai-ming som är en av grundarna och tillika redaktör för den litterära tidskriften Cha. Jag återkommer till den tidskriften i mitt avslutande Hong Kong-avsnitt.

***

At risk, by Tammy Ho Lai-ming
(From Eight Hong Kong poets. Hong Kong : Chameleon Press Book, 2015.)



And so it is true.
My shoes are torn and my toes show.
I'm not worried about the toe nails:
Long, hard. They follow nature's law.

People have already noticed me.
An unwanted street decoration.
I see from here where I squat
The sky is dimmed too early,
And children gather to eat ice-cream,
Their fingers chubby, neglectful, white.
I am vacant. They are full.

Listen! Are they gone? Now, the wind.
The wind is movement of air.
It is reciting something. You must believe me.
It recites people's secrets, sex, memories.
I don't want to know.

Tonight, I won't sleep, to match the stars.
And I pray for a quiet night.
Don't send me rain, don't send me men,
Don't send me rhythms or a dirty hand.
Don't.


***

  Hennes poesi har nominerats till Pushcart Prize tre gånger och Forward Prize, och hennes översättningar har dykt upp i World Literature Today, Chinese Literature Today och Pathlight, bland andra ställen. Hon har en MP från University of Hong Kong och en doktorsexamen från Kings College London, och hon är för närvarande biträdande professor vid Hong Kong Baptist University, där hon undervisar poetik, skönlitteratur och modern dramatik. Källa: World Literature Today

*

Newest, hottest, tallest the most London
(From Eight Hong Kong poets. Hong Kong : Chameleon Press Book, 2015.)


You are my newest boyfriend
(the hottest, the tallest, the most
London) who is now in France.

You told me in an email (written in
haste, in an internet cafe):
Last Friday you spent three hours
on a bicycle. You put my photos
on the wheels; and I was traveling
with you. Crazy curly-haired you.

You liked the red ones.
You said I was at once like a playful
angel and a shameless whore.
(I deplore the comparison!
I'm only an innocent girl.)


When you stopped by the Seine,
some Parisians, mostly females, you said,
asked if they could buy my
photos. They took you as an artist
(a photographer?)
lost in paradise. 'No, no, no,' you said. 'The
photos aren't for sale.
My girlfriend is mine.'

Am I already?
Your girlfriend? Yours?

Then, you're my newest boyfriend
(the hottest, the tallest, the most
London) who is now in France.

***

  I författarbeskrivningen från antologin går att läsa följande om Tammy:
  Described as "a poet of tough love, tough being and with language powerful enough to match all that," Tammy Ho is also known to see "the beauty in all things, people and moments, and this beauty - in which the personal takes in the whole world - is what she celebrates in her poetry."
Source: Eight Hong Kong poets


*

Languages, by Tammy Ho Lai-ming
(From Eight Hong Kong poets. Hong Kong : Chameleon Press Book, 2015.)



South China Morning Post, an English newspaper, is delivered
To our doorstep every morning, and we let it
Stay until all other neighbours know
Our language abilities.
We dress well, even when taking out
The garbage or buying a San Miguel
From the store downstairs.
But let's not boast to our neighbours
How much more beautiful we are,
How much more intellectually-trained.

They don't care. They live less ambiguously. They speak
One dialect only. Already they are free
From feeling embarrassed when pronouncing
/r/ as /l/, /n/ as /l/ or /z/ as /s/. They don’t feel
Excluded when two real English speakers
Are in the same room, commenting on 
Memoirs of A Geisha or
Bill Ashcroft’s postcolonial theories.
We dare not open our mouths, lest our strong HK
Accent betrays our humble origin. The terrible
Flatness of our tone, the inflexibility of our tongue.

fredag 25 november 2016

Born to perform

  Tyvärr har årets sista tioveckorsperiod (den noggrant planerade) blivit rumphuggen av hösttrötthet, lågklassiga webbmagasin och struliga leveranser. Dessutom har jag nyss bytt jobb, samtidigt som jag försöker planera decemberresor och julklappar åt barnen. Det får bli en kortare Utblick med en betraktelse från moder America samt Poesisöndag i Umeå.

***


  Public Broadcasting Service (PBS) är ett icke vinstinriktat allmännyttigt televisionsbolag i USA som finansieras av donationer. Organisationer, företag och privatpersoner skänker frivilligt pengar till nätverket för att finansiera programverksamheten. Företaget grundades 1969.


  Public Broadcasting Service har inriktat sig på ett lite smalare utbud än de stora kommersiella nätverken NBC, ABC, CBS, Fox och The CW vars tablåer mest präglas av serier av påkostade dramer och situationskomedier. På PBS ligger fokus på kultur, vetenskap, samhälle, nyheter och (ofta utländska) independentfilmer. Brittiska serier från British Broadcasting Corporation (BBC) har blivit något av PBS kännetecken på den amerikanska tv-marknaden.

  På deras webbsajt kan man bland annat hitta rubriken "Weekly poem". Med tanke på det amerikanska presidentvalet tycker jag följande dikt (publicerad 15 november) var intressant.


America, I sing you back / Allison Adelle Hedge Coke
(Published in PBS.org)

for Phil Young and my father Robert Hedge Coke;
for Whitman and Hughes

America, I sing back. Sing back what sung you in.

Sing back the moment you cherished breath.
Sing you home into yourself and back to reason.

Before America began to sing, I sung her to sleep,

held her cradleboard, wept her into day.
My song gave her creation, prepared her delivery,
held her severed cord beautifully beaded.

My song helped her stand, held her hand for first steps,

nourished her very being, fed her, placed her three sisters strong.
My song comforted her as she battled my reason
broke my long-held footing sure, as any child might do.

As she pushed herself away, forced me to remove myself,

as I cried this country, my song grew roses in each tear’s fall.

My blood-veined rivers, painted pipestone quarries

circled canyons, while she made herself maiden fine.

But here I am, here I am, here I remain high on each and every peak,

carefully rumbling her great underbelly, prepared to pour forth singing—

and sing again I will, as I have always done.

Never silenced unless in the company of strangers, singing
the stoic face, polite repose, polite while dancing deep inside, polite
Mother of her world. Sister of myself.

When my song sings aloud again. When I call her back to cradle.

Call her to peer into waters, to behold herself in dark and light,
day and night, call her to sing along, call her to mature, to envision—
then, she will quake herself over. My song will make it so.

When she grows far past her self-considered purpose,

I will sing her back, sing her back. I will sing. Oh I will—I do.
America, I sing back. Sing back what sung you in.

***


  I söndags erbjöd Umeå Stadsbibliotek "Poesisöndag XL". På programmet stod följande (jag citerar arrangören):

"Workshop i poesi, diktläsning och Poetry Slam. Lorca-dikter, Bob Hansson, poesiföreställning med Ingela Wall. När poesisöndagen arrangeras i stor skala blir det poesi i spännande tappningar.

Välkommen till poesisöndag XL på Väven. I Fika! på plan 1 står scenen öppen för dig och andra. Ta med dig dina favoritdikter och byt med någon annan. Projektet "101 ord till vår stad Umeå" presenterar sig."

*

  Estradpoeten Ingela Wall är alltid intressant att lyssna till. Hon är född 1975, uppvuxen i Sandviken, och bor i Umeå.
Utbildning: Skrivarlinjen på Västerbergs folkhögskola i Gävle, 2001 - Sörängens folkhögskola i Nässjö, 2002 - Fil.kand med bildpedagogik som huvudämne, 2012; inkl. skapande svenska, konstvetenskap, teatervetenskap, pedagogik, drama, m.m.
  För övrigt beskriver hon sitt arbete så här på sin webbplats:
"Mina texter innehåller ofta en stor portion humor och berör vardagssituationer, politik, samhällskritik - alltså 'vardagsrumsinstruktioner, polisestetik, industriteknik'. Med andra ord använder jag mig gärna av rytm och ordlek, som en vaskande kortlek, och framför mina texter med närvaro, äkthet och självdistans ..." Källa: http://www.ingelawall.com/

*

Gör som jag, av Ingela Wall
(Publicerad på http://www.ingelawall.com/)

Gör som jag.
Klä av dig naken.
Dra ned blixtlåset (på din kropp).
Kliv ur.
Lägg stycket på golvet.
Klipp bort dragkedjan innan du tvättar stycket i tvättmaskinen.
Centrifugera. Torktumla.

Putsa dragkedjan med silverputs.

Smält ned dragkedjan till lämplig konsistens för att kunna kavla ut.
Kavla ut.
Ta fram ditt gamla strykjärn.
Måtta strykytan, bryt loss den gamla och limma på den nya.
Låt torka i en sving.

När din kropp torkat, lägg den i kopiatorn.

Kopiera en kopia i overheadplast.
Lägg den på overheadapparaten och rannsaka dig själv tills du känner dig nöjd.
Kopiera ytterligare 14.
Smält sedan ned plastarken och gjut den i små små små små formar.
Tillsätt karamellfärg efter eget tyck och smak.
Nu har du gjort dina egna plastpärlor.


Bygg en pärlplatta.
Stryk den med ditt nya strykjärn med ett papper emellan (gärna den här dikten).
Ångorna, din egen doft, är inte farlig.

Gör som jag:

ge bort personliga julklappar i år.

tisdag 22 november 2016

Skogsarbetarens arv

  Tisdagarnas skogstema fortsätter och vi börjar närma oss några av mina favoritförfattare i ämnet. Ikväll blir det skogspolitik med Albert Viksten.

***

  Albert Viksten hade en stor dröm: att skapa ett äreminne över den svenska skogsarbetaren. Drömmen blev förverkligad, när han med många goda vänners hjälp genomförde bedriften att anlägga en hel by av skogsarbetarkojor och ett flottningsmuseum invid Lassekrogs gästgiveri.
  Kojbyn uppfördes under stora svårigheter. Det visade sig svårt att hitta användbara kojor. De flesta var utplånade och förvandlade till sommarstugor. Nya måste byggas men efter gamla modeller som hämtades från skogarna i södra Norrland.
  I september 1966 stod kojbyn färdig. Till invigningen kom landshövdingen Jarl Hjalmarsson och en väldig publik. Källa: Albert Viksten-sällskapet


Skogslandet, av Albert Viksten
(Ur Skogen sjunger : dikter / Albert Viksten. Stockholm : Bonnier, 1933.)

Mitt hem är den trakt, där skogarna gnyr kring milsvida vresiga berg,
Och myren drar gränser kring täppa och by och järnet är markernas märg,
Där norrskenet sprakar kring stjärnornas skans över drivornas stålblåa glans,
Och midsommarnatten är ljuv som en dröm under åsarnas dämpade färg.

Här lever i markerna kvinnor och män med skogarnas brus i sin själ
Med en vargrännarmin, som hårdnar än i kampen om bygdernas väl.
Den frihet de äger i viddernas famn har skogen till fäste och hamn,
Som kungar i tryckande fattigdom, de kände ej herre och träl.

De visor man sjunger skiftar i moll som sången i skogarnas valv,
Ett minne av strider mot jättar och troll och skräcken för vitra och alv.
Vid myrdingens nattligt skärande skrik, som bådade ofärd och lik,
Man dämpade tonen i visans klang och rösten av ängslan skalv.

Där svetsar sig bergen länk invid länk kring gårdar som ligger i flock,
En kätting av urtid med vattenblänk och skrovliga mossklädda block.
Där doftar det kärvhet av kåda och pors, där dånar den frustande fors,
Och björnen rustar sitt vinterhi under multnande jättestock.

Min släkt hade skogar i milsvida fält som pris för odling och flit,
Bolaget tog skogen med list och svält och gav oss betalning i slit.
Vi fällde vår skog under frätande hat, det gav knappt betalning till mat,
Och mor vätte brödet med tårarnas salt, när åkern av frost stod vit.

Nu multnar den stubbe som förr stod ny och svettades kåda och sav,
Och tusende träd som jag fällde med gny gick ut över främmande hav …
Jag älskar de stora skogarnas sus och alla de fattiga hus,
Där armodet hukar vid dörren och tar en försliten kropp till en grav.

Men tiden sår ut bevingade frön i yxhuggens multnande skär,
Och ungdomen växer mot bergets krön, där plundringen gick som affär.
Jag orkar ej känna mig bitter mer, ty tiden den tar och ger,
Men skogen den älskar jag mer än förr och dess ofärd på sinnet tär.

Du skog, du gav landet vad ingen gett, du har givit oss skönhet och ro,
Du givit oss gåvor som ingen sett och som bor i vår själ och vår tro,
Din likfärd i flottledens fradgande ström har blivit en landets dröm.
Och guldet som bor bakom skrovlig bark skall giva oss bröd och bo.

***

Albert Vikstens paradis: författartorpet Ängratörn,
som han fick av sina författarvänner på 50-årsdagen.

**

II

Vid bruset från skogarnas dånande sång
Och bäckarnas gäckande skratt
På kvistnötta plank gick min vagga en gång,
Och tiden var lång
Vid vaknattens falnande bränder.

Jag ärvde av vaggvisans nynnande ton
Och från skogarnas själ en skatt -
Från vindarnas susning, som gick över mon
Och forsen vid bron,
Och rasslet från starrmängda stränder.

Den skatten är barrdoft med kåda uti
Och rusande pors och en,
Och svalornas kvitter och lommarnas skri
En skogsmelodi
Med läten och huggande tänder.

Min mor var var ej van till att svassa i stan
På spänstigt vippande ben,
Men tumla sig fram mellan fura och gran,
Se, det var hon van -
Med bördor och värkande länder.

Min far har väl barrskogens sav i sitt blod
Och vedknarrens knark i sin själ.
Den skola han fick var på jakt med ett lod,
Där skogarna stod -
Och med sega skogsvana fränder.

(Ur Skogen sjunger : dikter / Albert Viksten. Stockholm : Bonnier, 1933.)

måndag 21 november 2016

Ross having reason for gratitude

 Många trevliga mejl har följt i spåren efter gårdagens presentation av kandidaterna till Fågel Blå och Årets Stjärnbild. Under kvällen har jag njutit av lite annorlunda och humoristisk poesi. Författaren Ross Gay har fått fina omdömen för sin bok Catalog of unabashed gratitude.

***

  Jag börjar med ett exempel på "tålamod".


Patience, by Ross Gay
(From Catalog of unabashed gratitude. Pittsburgh, Pa. : University of Pittsburgh Press, 2015.)

Call it sloth; call it sleaze;
call it bummery if you please;
I’ll call it patience;
I’ll call it joy, this,
my supine congress
with the newly yawning grass
and beetles chittering
in their offices
beneath me, as I
nearly drifting to dream
admire this so-called weed which,
if I guarded with teeth bared
my garden of all alien breeds,
if I was all knife and axe
and made a life of hacking
would not have burst gorgeous forth and beckoning
these sort of phallic spires
ringleted by these sort of vaginal blooms
which the new bees, being bees, heed;
and yes, it is spring, if you can’t tell
from the words my mind makes
of the world, and everything
makes me mildly or more
hungry—the worm turning
in the leaf mold; the pear blooms
howling forth their pungence
like a choir of wet-dreamed boys
hiking up their skirts; even
the neighbor cat’s shimmy
through the grin in the fence,
and the way this bee
before me after whispering
in my ear dips her head
into those dainty lips
not exactly like one entering a chapel
and friends
as if that wasn’t enough
blooms forth with her forehead dusted gold
like she has been licked
and so blessed
by the kind of God
to whom this poem is prayer.

***

  Det råder ingen tvekan om att Pablo Neruda är Ross Gays inspirationskälla för den här boken. Likt Pablo skriver han "hyllningsdikter" om vardagliga ting och händelser dock ur en något mer humoristisk synvinkel. Som i följande dikt:


Ode to sleeping in my clothes, by Ross Gay
(From Catalog of unabashed gratitude. Pittsburgh, Pa. : University of Pittsburgh Press, 2015.)

And though I don’t mention it
to my mother
or the doctors
with their white coats
it is, in fact,
a great source of happiness,
for me, as I don’t
even remove my socks,
and will sometimes
even pull up my hood
and slide my hands deep
in my pockets
and probably moreso
than usual look as if something
bad has happened
my heart blasting a last somersault
or some artery parting
like curtains in a theatre
while the cavalry of blood
comes charging through
except unlike
so many of the dead
I must be smiling
there in my denim
and cotton sarcophagus
slightly rank from the day
it is said that Shostakovich slept
with a packed suitcase beneath
his bed and it is said
that black people were snatched
from dark streets and made experiments
of and you and I
both have family whose life
savings are tucked 12 feet beneath
the Norway maple whose roots
splay like the bones
in the foot of man
who was walked to Youngstown, Ohio
from Mississippi without sleeping
or keeping his name
and it’s a miracle
maybe I almost never think of
to rise like this
and simply by sliding my feet into my boots
while the water for coffee
gathers its song
be in the garden
or on the stoop
running, almost,
from nothing.

***

  Ross Gay is the author of Against Which (CavanKerry, 2006), Bringing the Shovel Down (University of Pittsburgh, 2011), and Catalog of Unabashed Gratitude (University of Pittsburgh, 2015). He's also the co-author, with Aimee Nezhukumatathil, of Pyrite and Lace: Letters from Two Gardens (Organic Weapon Arts, 2014). He is one of the editors of the online sports magazine, Some Call It Ballin’, and he’s doing some other really fun stuff. He teaches at Indiana University in Bloomington. Source: Publishing company


C'mon! by Ross Gay
(From Catalog of unabashed gratitude. Pittsburgh, Pa. : University of Pittsburgh Press, 2015.)

My mother is not the wings
nor the bird, but the moon
across the laced hands
of the nest. The palm on a fever-dreamer's
brow. She was born a crab, waving
the twin flags of her pinchers.
That's one of those poetry lies. Truth is
my poor mom's hands bruised on our butts,
so that was the end of that.
And when the monk slapped her ass,
she didn't kick him down the stairs,
but slipped the saffron tale
in her pocket. Truth is my mother's brave
as a bison. For years
she dragged her hooves through the ash
of her heart. Head down. Steam rising
in ghosts from her pelt. Years
where nary a blade of grass. Nary
birdsong. But one day
a small seed took hold. Then another.
Soon, beetles and spiders came back, and then,
and then, the birds were chatting
in the new growth. And right now
a family of elk crosses a stream
and behind them on a hillside
a galaxy of wildflowers
shimmers. Shimmers
and hollers,
"C'mon!"