***
Albert Viksten hade en stor dröm: att skapa ett äreminne över den svenska skogsarbetaren. Drömmen blev förverkligad, när han med många goda vänners hjälp genomförde bedriften att anlägga en hel by av skogsarbetarkojor och ett flottningsmuseum invid Lassekrogs gästgiveri.
Kojbyn uppfördes under stora svårigheter. Det visade sig svårt att hitta användbara kojor. De flesta var utplånade och förvandlade till sommarstugor. Nya måste byggas men efter gamla modeller som hämtades från skogarna i södra Norrland.
I september 1966 stod kojbyn färdig. Till invigningen kom landshövdingen Jarl Hjalmarsson och en väldig publik. Källa: Albert Viksten-sällskapet
Skogslandet, av Albert Viksten
(Ur Skogen sjunger : dikter / Albert Viksten. Stockholm : Bonnier, 1933.)
Mitt hem är den trakt, där skogarna gnyr kring milsvida vresiga berg,
Och myren drar gränser kring täppa och by och järnet är markernas märg,
Där norrskenet sprakar kring stjärnornas skans över drivornas stålblåa glans,
Och midsommarnatten är ljuv som en dröm under åsarnas dämpade färg.
Här lever i markerna kvinnor och män med skogarnas brus i sin själ
Med en vargrännarmin, som hårdnar än i kampen om bygdernas väl.
Den frihet de äger i viddernas famn har skogen till fäste och hamn,
Som kungar i tryckande fattigdom, de kände ej herre och träl.
De visor man sjunger skiftar i moll som sången i skogarnas valv,
Ett minne av strider mot jättar och troll och skräcken för vitra och alv.
Vid myrdingens nattligt skärande skrik, som bådade ofärd och lik,
Man dämpade tonen i visans klang och rösten av ängslan skalv.
Där svetsar sig bergen länk invid länk kring gårdar som ligger i flock,
En kätting av urtid med vattenblänk och skrovliga mossklädda block.
Där doftar det kärvhet av kåda och pors, där dånar den frustande fors,
Och björnen rustar sitt vinterhi under multnande jättestock.
Min släkt hade skogar i milsvida fält som pris för odling och flit,
Bolaget tog skogen med list och svält och gav oss betalning i slit.
Vi fällde vår skog under frätande hat, det gav knappt betalning till mat,
Och mor vätte brödet med tårarnas salt, när åkern av frost stod vit.
Nu multnar den stubbe som förr stod ny och svettades kåda och sav,
Och tusende träd som jag fällde med gny gick ut över främmande hav …
Jag älskar de stora skogarnas sus och alla de fattiga hus,
Där armodet hukar vid dörren och tar en försliten kropp till en grav.
Men tiden sår ut bevingade frön i yxhuggens multnande skär,
Och ungdomen växer mot bergets krön, där plundringen gick som affär.
Jag orkar ej känna mig bitter mer, ty tiden den tar och ger,
Men skogen den älskar jag mer än förr och dess ofärd på sinnet tär.
Du skog, du gav landet vad ingen gett, du har givit oss skönhet och ro,
Du givit oss gåvor som ingen sett och som bor i vår själ och vår tro,
Din likfärd i flottledens fradgande ström har blivit en landets dröm.
Och guldet som bor bakom skrovlig bark skall giva oss bröd och bo.
***
 |
| Albert Vikstens paradis: författartorpet Ängratörn, som han fick av sina författarvänner på 50-årsdagen. |
**
II
Vid bruset från skogarnas dånande sång
Och bäckarnas gäckande skratt
På kvistnötta plank gick min vagga en gång,
Och tiden var lång
Vid vaknattens falnande bränder.
Jag ärvde av vaggvisans nynnande ton
Och från skogarnas själ en skatt -
Från vindarnas susning, som gick över mon
Och forsen vid bron,
Och rasslet från starrmängda stränder.
Den skatten är barrdoft med kåda uti
Och rusande pors och en,
Och svalornas kvitter och lommarnas skri
En skogsmelodi
Med läten och huggande tänder.
Min mor var var ej van till att svassa i stan
På spänstigt vippande ben,
Men tumla sig fram mellan fura och gran,
Se, det var hon van -
Med bördor och värkande länder.
Min far har väl barrskogens sav i sitt blod
Och vedknarrens knark i sin själ.
Den skola han fick var på jakt med ett lod,
Där skogarna stod -
Och med sega skogsvana fränder.
(Ur Skogen sjunger : dikter / Albert Viksten. Stockholm : Bonnier, 1933.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar