***
(Ur Guitarr och dragharmonika : mixtum pictum på vers. Stockholm : Bonnier, 1891)
Hör du ej bjällrorna, hör du, hur sången
vallar och går och går vilse i vall?
Korna de råma och påskynda gången,
följa i lunk efter jäntans trall.
Hör, hur det ljuder kring myr och mo:
Lilja - mi Lilja - mi Lilja - mi ko!
Eko vaknar i bergigt bo,
svarar ur hällarne
långt norr i fjällarne:
Lilja - mi Lilja - mi ko!
Bjällklangen dallrar och faller och stiger,
suset är stilla och vilar i ro,
skogen är kvälltung och sömnig och tiger.
Endast den vallande
låten går kallande
fram genom nejden kring myr och mo.
Natten är nära och solskenet rymmer,
ser du på tjärnet, hur töcknet står!
Skuggan förlänges, förtätas och skymmer,
snart över skogarne mörkret rår.
Mörk sover tallen, mörk sover granen,
dovare sorlar en bergbäcks fall.
Fjärmare klingar den höga sopranen,
vallar och går och går vilse i vall.
***
(Ur Tuvor : [dikter] / Harry Martinsson ; teckningar av författaren. Stockholm : Bonnier, 1973.)
Gran står tätt invid gran.
De schalar sig samman
håller ett barrbrätte över linneornas klockor.
Lågt fladdrar gräsmottet framåt
med ohörda vingslag.
Här viskar skogen i Norden
sin minsta visa.
En vresgran med hänglav fransad
Åldras trängd intill gnejsen.
Väggen av berg som den står vid
Klädda till grånad så många
Granar som nu förmultnade
Bilda en jordvalk kring bergets stenfot
Att ingen kan räkna.
Ingen kan räkna stenväggens år,
Eller hur mången skog den hårdpannat mött.
Den trycker bara mot varndrarens sinne
Sin tungsinta våg.
Jättegranen nästan en egen skog
Med egen stormsång.
Lik allt i sitt eget liv, men också allt livet.
Ensam i bruset av mängder.
Själv av en mängd av gömslen och öden.
Tigande vintrar, stackmolnssomrar
Duva och mård.
I toppen ofta en trast
Som sjunger
Att åren alltid har brusat,
Länge och många.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar