Not the end of the world. It's a beginning.

  Med de sista stegen i bloggens sommarperiod går vi ned mot Huronsjön i Ontario, Kanada. Carolyn Marie Souaid fyller år på tisdag. Hon får hedersuppdraget att avsluta rubriken Paris-Québec och samtidigt bjuda in till nästa period, "The Rise". En mer passande övergång är svår att finna, även om hennes dikt utspelar sig i Ontario.

***

  Vad kan ni förvänta er av "The Rise" anno 2017?

Måndagar: Poetry Mix Championship (3 v.) och "Student Newspapers" (6 v.).

Tisdagar: Lite mer okända (och delvis bortglömda) nordiska författare (9 v.).

Onsdagar: PMC (3 v.) och Pulitzer-vinnare (6 v.).

Torsdagar: 50-listan och Utblicken. I vecka 37 fyller jag år och då räknar vi ner de bästa tio på 50-listan från måndag till torsdag.

Fredagar: PMC (1 v.) och Rap Poetry (9 v.).

Lördagar: Barnpoesi

Söndagar: PMC (2 v.) och Cities of literature (8 v.).

***

  Carolyn Marie Souaid är född och uppvuxen i Montreal, Quebec. Hon studerade vid McGill University, där hon tog en bachelor of arts i engelsk litteratur (1981). Hon har senare studerat vid Concordia University och där tog hon en magisterexamen i kreativitet skrivande (1995). Hennes första poesisamling, Swimming in the Light, vann David McKeen Award for Poetry 1996. Hennes böcker har blivit nominerade till ett antal litterära utmärkelser i Kanada, inklusive A.M. Klein Prize for Poetry och Pat Lowther Award. Källa: Wikipedia

Collage (extract), by Carolyn Marie Souaid (f. 1959)
(From This world we invented. London, Ontario : Brick Books, 2015.)

Maybe when I'm 90, bent beyond recognition,
eyes unable to focus, I'll tell you something.

What happened was prophesy. Repeating
a slow sad dance, up and then down.

I think of you constantly at the door, that letter
in your hand. Cold as January rain.

Such was the conceit.

The hard blue feral spark,
the sky,

a sigh erupting where stars used to be.
Stand still and you can feel time collapse.

*

What you need to say has many rooms:

A man who smells of rotting mushrooms.
A man who may or may not own a truck.

That slide of eye, that wary glance.

August everywhere, but only
in this one meadow.

Saying home.
It has the weight of a stone falling.

***

  Hon är känd för sin aktivism inom Montreals litterära scen. Souaid samproducerade Poetry in motion 2004 (som förde dikter till Montreal bussar) och Circus of Words / Cirque des mots, en tvärvetenskaplig, flerspråkig cabaret som visade "poetisk" teater. År 2009 grundade hon Poetry Quebec, ett webbmagasin för litteraturkritik, dedicerad till Quebecs engelskspråkiga poesi. Källa: Wikipedia

[Georgian Bay, den östra delen av Huronsjön i Canada. Manitoulinön och Brucehalvön avskiljer Georgian Bay från sjön, vars största djup är 95 m. Vattnet är tämligen rent, trots föroreningar från de omkringliggande industristäderna. Källa: NE]

*

Daybreak, Georgian Bay / Carolyn Marie Souaid
(From This world we invented. London, Ontario : Brick Books, 2015.)

A mole by the side of the road
lies dead.
Flat as a mango's anatomical bone.
A humble thing,
definitively extinguished.

Its shirked-open mouth
points up at the sky.
An abyss, an entryway
dark as the earth itself, gleaming
with unborn effulgence.

Somewhere, peripherally, a sun.

Noises, too, distant at first.
Shiftings and stirrings
beyond the broad-leafed trees:

a fawn, a cottage
with a red-sloped roof,
children.
Just another few steps
to the jubilant crickets
and the fluid, lake-steeped
horizon.

A visionary Parisienne

  Jag gillar människor som tänker (eller kreerar) utanför boxen. Innovatörer! Vårt sista författarbesök i Paris handlar otvivelaktigt om en "master-mind". Michelle Grangaud har lekt med diktformen under hela karriären och uppfunnit egna varianter. 

  Nästa vecka avslutas tandem-söndagarna i Québec.

(PMC 2017, Rond 1: Kroatien-Danmark 4-3, Brasilien-Irland 1-7 ; Nya Zeeland-Ryssland 5-1, Spanien-Ungern 4-2]

***

La Parisienne japonaise (1872)
Alfred Stevens

  "Michelle Grangaud föddes i Alger 1941 (där den dagliga upplevelsen av de koloniala förfärliga effekterna inspirerade henne i en bestämd och krävande passion för fullständig jämlikhet, i det dagliga livet och i sina verk).
  Michelle Grangaud har sedan 1980 varit bosatt i Paris (en stad som hon upptäckte för första gången när hon var tolv år gammal och som förförde henne omedelbart. I sin barndom var det på grund av "caféerna", som hon fann underbara och för att hon trodde att det var möjligt att leva ett brummande liv i staden." Citat från Poetry International

>>>

  Sedan 1995 har hon manifesterat sitt skrivande genom en fantastisk anläggning av alfabetiska manipuleringar, inklusive en bok av anagrammatiska dikter gjorda av namn på parisiska metrostationer; Hon har också uppfunnit olika andra poetiska, fonetiska och lexikografiska former. Källa: Center for the art of translation

  Jag har läst delar av hennes verk Geste, narrations (1991). Ett märkvärdigt stycke litteratur. Det består enbart av treradingar och berättar en historia (eller flera historier) om olika individer. Det är faktiskt inte helt lätt att bena ut om det handlar om en man och en kvinna, eller finns ytterligare någon aktör. Det tycks finnas någon form av otrohet inblandad.
  Jag har "skurit" ut tre kortare avsnitt med treradingar ur verket.

*

(From Six contemporary French women poets : theory, practice, and pleasures / selection, introduction, and translations by Serge Gavronsky. Carbondale, IL : Southern Illinois University Press, cop. 1997. Originally published in Geste : narrations / Michelle Grangaud. Paris : P.O.L., 1991.)

He bends over
to tie his laces.
His fingers trembles a lot and his vision blurs.

She wears a straw hat
with a somber
blue ribbon, it's a souvenir.

A chilly early morning,
the water in the kettle
always seems to start trembling.

In front of the sink,
standing, quickly
swallowing antidepressants.

Earplugs
out of the machine:
pull the handle, they drop into your hand.

-----

He holds the match,
offers her the flame,
caresses her cheek with the tips of his fingers.

She left without
looking back toward
what she was leaving, didn't want to cry.

The fly on the pane,
its feet quiver.
Its snout emerges and sucks on God knows what.

The picture is taken
on the beach. They
formed a pyramid. They're all laughing.

She says to herself she'll
never get there
on time for her appointment. He never waits.

-----

She holds the peach
under the faucet,
tastes, under the water, its velvety skin.

The child is slapped,
traces of fingers,
a volley, marking her temples.

The light is off,
she twists around
in bed, can't get to sleep.

It's 2 A.M.
He walks alone
up the boulevard. Not even a cat on the sidewalks.

Rain on windows
leaves traces.
You'd say they were tears held back.

An eye opener for Joliette

  Det blir galleribesök i söndagens Québec-inlägg. Stephanie Bolsters bok "Two bowls of milk" består till hälften av ekfras-dikter. Det kände jag till. Däremot visste jag inte att jag skulle få ekopoesi på köpet. Det var tacknämligt.

Supernatural Eye (2007), by Robert Davidson

***

  Stephanie Bolster (f. 1969) växte upp i Vancouver-förorten Burnaby.  Hennes poesi slipades vid University of British Columbias kreativa skrivprogram, där hon tagit både en BFA och en MFA, och där hennes arbete erkändes genom ett Norma Epstein-pris, som årligen ges till det bästa manuskriptet av en student vid ett kanadensiskt universitet.

  Trots att hon i mitten av 1990-talet hade utvecklat en välrenommerad portfölj av löst relaterade dikter, beslutade Bolster om ett tematiskt debutprojekt och bestämde sig för en diktserie om livet för Alice Liddell, den unga kvinnan som tjänade som inspiration för Lewis Carrolls Alice äventyr i underlandet. Resultatet blev den kritikerrosade White Stone: The Alice Poems, som publicerades 1998 av Vehicule Press, och som är en av få debutsamlingar som tilldelats The Governor General's Literary Award for Poetry. Källa: The Canadian Encyclopedia

  Året efter kom hennes andra bok, Two bowls of milk, och det är den som jag har läst. Jag tycker att boktitlar spelar roll, och det är olyckligt att titeldikten inte är bland de allra bästa. För övrigt håller dikterna i samlingen en hög standard.

**

  Jag börjar med en dikt som inspirerats av Robert Davidsons fantastiska konstverk, Seawolf Inside Its Own Dorsal Fin. Jag önskar att jag hade kunnat publicera en bild på verket. Istället fick ni en bild under ingressen på ett annat av Davidsons verk, Supernatural Eye (2007), som följer Creative Commons.

*

Seawolf inside its own dorsal fin, by Stephanie Bolster
(From Two bowls of milk. Toronto : McClelland & Stewart, 1999.)

Seawolf Inside Its Own Dorsal Fin, Robert Davidson, 1983.

I sleep in the red of my rising
arc, curled tight and finned

within fin, rocked by black
water I rock. I learn this one part

of myself, each degree
of its curve, how the water

foams against warm skin.
My fin learns me, the thing

it is part of but does not
belong to. We make each other,

my fin and myself, myself
and the taut water.

When my fin breaks the sea's
skin, through shut eyes I glimpse

wave within wave, stone
within stone, I surge

through all the layers,
my own incessant crest.


***

  Sedan några år tillbaka undervisar hon vid Concordia University i Montreal, och är bosatt i Pointe-Claire, Quebec.
  Följande dikt härrör från en resa i de sydöstra delarna av regionen. Den skulle falla väl in i onsdagarnas ekopoesi.

Flood, near Joliette, Québec / Stephanie Bolster
(From Two bowls of milk. Toronto : McClelland & Stewart, 1999.)

The thousand snow geese lift over the flooded plain
as we drive by, my love, my mother and I remarking on the glint
given by underside of flight, white feather reflecting
water on field reflecting wing. Others shimmer by the hundreds
where water shouldn't be. That the earth would give this
to thank them for returning is miraculous.
The farmer has his own word to describe it.

That my mother should be here with us for a time, having flown
across this continent of shield and accidental lakes, that I
should liver here now, is what the geese pay tribute to.
Yes, I apologize for the struggle of crops. Yes, I recognize

that beauty can violate another wholeness. But that turn of flock
over flood, I can't say it is not alone enough
to compensate the waist-deep trees. And so I bear witness
and so my burdens lift. We are here.

***

  När man studerar hennes CV under presentationen på Concordias webbplats blir man rätt matt. Det är inte lite hon har mäktat med. Jag tänkte avsluta med att belysa hennes insatser som antologiredaktör. 
  Hon var medredaktör för antologin Penned: Zoo Poems (2009), i vilken de spårar dikter som handlar om djur från zoo eller om husdjur, av poeter så olika som Ted Hughes, Margaret Atwood och A.K. Ramanujan. Den boken skulle jag vilja äga.
  Hon var även redaktör för den första upplagan av Tightrope Books 'Best Canadian Poetry Anthology' (2008). Källa: The Canadian Encyclopedia

Stephanie Bolster

*

  Dagens sista dikt är även den en ekfras. Tio av dikterna i samlingen reflekterar kring konstverk av Jean Paul Lemieux (1904-1990).

Le Far-west (1955), by Stephanie Bolster
(From Two bowls of milk. Toronto : McClelland & Stewart, 1999.)

A few acres of snow, In a Montréal
December I come upon your few feet

of west, a tawny field grazed on
by some animals. They might be

antelope and this some view of
Africa - or cows and Idaho? What

cowboy hat do you imagine
my umbrella is? You have not gone

far enough, your English Bay a mouth
drawn shut, its trees cowering

under an enormous Québec
sky I cannot write, my words

small glimpses between
this branch of fir and that. How west

must have threatened to open
you. My pages nearly white

these days, I'm shutting up.
That "I" I write no longer me

but you, alone in the midst of what
I call nothing and you home.

Märkt av den poetiska konsten

  Poesi kan se ut på olika sätt. Det är genrens styrka och däri ligger författarens enorma frihet, vilket exempelvis Agnes Gerner underströk när hon besökte eleverna vid Thorildsplans gymnasium förra året. Ibland kan jag dock uppleva att poetens verk ligger närmare konsten än litteraturen. 
  Kvällens texter är en sorts grammatisk genomlysning som i sin helhet blir till 'poetic art'. Studien (diktsamlingen) är utförd av Parisförfattaren Olivier Cadiot.

***

  Olivier Cadiot (f. 1956) är en författare, poet, dramatiker och översättare. Hans första bok med dikter, L'Art poetic ", i vilken han använde the cut-up technique, publicerades 1988. Därefter har han gett ut en serie romaner. Det började med Futur, ancien, fugitif 1993 och kulminerade med boken Un Mage en Été 2010. I dessa böcker utforskar han och korsar spänningen mellan poesi och romaner. Källa: Poetry International

  Jag har alltså läst debutboken, som i engelsk översättning bär titeln Art Poetic'. Jag tycker att verket liknar mer en grammatiklek än ett sönderklippt prosastycke.
  Jag har valt exempel som inte är alltför "grammatikologiska" eller abstrakta.

(From Art poetic', by Olivier Cadiot. Translated from the French by Cole Swensen. Los Angeles : Green Integer, 1999.)

You and I will leave each other

                   The incredible heat that has marked this summer

the fever is higher in the evening than in the morning, evening
and morning, or: it's in the evening that the fever is highest.

                 Your eyes beautiful of love
                 To die your beautiful eyes,

You're worth more than I
You're worth more than I

your beautiful eyes

         Time passes without our
noticing it

night comes

night comes

there it is: night

So we arrived at our goal

---

What to do?

it's the silence, it's the night

we got there in the end

If misfortune strikes me

                                   -How late it is and that the roads are not
                  safe...    While you will be cured, and that you will
                  come back...     Since it's so, and that you refuse to
                  obey...    At least he asks forgiveness and promises
                  that he'll correct his behavior.

ah! oh! oh dear! alas! oh well!

If once you were brave, I am so today. (CORNEILLE)

Leave without saying a word

                                                                               Silence!

                                                                                              Silence!

Show what you really

are
You are today what I was before. (CORNEILLE)

***

  1995 och 1996 samordnade Cadiot Revue de Littérature générale med Pierre Alferi. Han har gjort många framträdanden och offentliga uppläsningar, och de flesta av hans arbeten har anpassats för teatern. År 2010 var Cadiot konstnärlig ledare för Festival d'Avignon. Han arbetar också med musiker och kompositörer, inklusive Pascal Dusapin, med vilken han skapade Il-li-ko och operan Romeo et Juliette, samt den franska rockmusikern Rodolphe Burger.
Källa: Poetry International

*

(From Art poetic', by Olivier Cadiot. Translated from the French by Cole Swensen. Los Angeles : Green Integer, 1999.)

A soon as the lamp (to go out), I fall sleep.- Lightning splits

the (to obscure) sky.- The work (to begin) will take a long

time

The wind blows, ...

                 breaks ... branches.                                 - The stream

...meanders among ... fields.  - The schooner unfurls ... sails

                                                     and leaves port for ... open sea

The salty beaches of Nitassinan

  Om jag, likt idrottsgalor, delat ut ett pris till årets sensation eller årets nykomling i december månad så skulle den kanadensiska poeten Natasha Kanapé Fontaine ligga bra till.
  Hon har visserligen bott en kort tid i Montreal men får ändå utrymme under min rubrik "Paris-Quebec". Men hon är född i provinsen Quebec. Jag har läst hennes bok, Assi Manifesto.

***

  Natasha Kanapé Fontaine (född 1991) är innuindian. Fontaine uppmärksammades 2012 som en del av Montreals poesi-scen. Hennes första diktsamling, "Do not Enter My Soul in Your Shoes", belönades 2013 med Prize of the Society of Francophone Writers of America. Källa: Wikipedia

Natasha Kanapé Fontaine

(From Assi manifesto : poems, by Natasha Kanapé Fontaine. Translated by Howard Scott. Toronto, Ontario, Canada : Mawenzi House Publishers Ltd, 2016.)

I'll write you
everything I'll shout
every city rooftop
I'll recite
ember memory
nitei mak utassi
my dirty feet singing the beauty
the sand amidst the hourglasses of time

We lose with stagnation
we go mad with dying
at the end of highways 138
beyond reproach

Crazy with dying
at the end of the territory road

My mother weakens
my feet no longer reach her.

***

  Manifeste Assi, släpptes 2014 och uppmärksammades vid festivalen the Étonnants Voyageurs. 2016 var Fontaine hedersgäst vid the Rimouski Book Fair, tillsammans med Deni Ellis Béchard; samma år, tillkännagav Kanadas nationella filmstyrelse att de kommer finansiera 3 projekt som en del av 150-årsjubileet för grundandet av Kanada, däribland #Legacies150, till vilket Fontaine bidrar med en foto-essä serie. Källa: Wikipedia

*

  Uashat är ett reservat i Kanada. Det ligger i provinsen Québec.

Flag of innu nation of Quebec and Labrador

(From Assi manifesto : poems, by Natasha Kanapé Fontaine. Translated by Howard Scott. Toronto, Ontario, Canada : Mawenzi House Publishers Ltd, 2016.)

Uashat
the table is set
the salmon smoked
the sunshine abundance

Culture consoles
the bruising of the river

The oil drinks the water
Montreal
could make out the song of the geese
will they dare come back?

***

  Innu är den ursprungsbefolkning som lever i vad de själva kallar Nitassinan, det vill säga större delen av Québec och Labrador i östra Kanada. Det finns mellan 15 000 och 20 000 innuindianer (2003). Deras jägar- och samlarsamhällen, uppbyggda kring deras byar av djurskinnstält, har funnits i området i flera tusen år. Traditionellt har de försörjt sig på renjakt, och för innu är renen av stor kulturell betydelse. Deras språk, innu-aimun, talas över hela Nitassinan med vissa dialektala skillnader. Källa: Wikipedia

Sluttning på Labradorhalvön

*

Blend of black land my land Assi (extract), by Natasha Kanapé Fontaine
(From Assi manifesto : poems. Translated by Howard Scott. Toronto, Ontario, Canada : Mawenzi House Publishers Ltd, 2016.)

I return to the black heart of my land I want to drink

to the sleep of its name

- Paul Chamberland

I black burst in the grass
the grass of ancient songs in tons on the wheat
the fields
Wounded Knee my heart Athapaskan
my Romaine soul
Oka

Nitassinan

Nin
Innu land
land Assi
Innu-Assi

Land Quebec
I make the journey the wrong way from my exile
nitassi my moorings my sublime
the beach salt eats away at the rust of your winged mouth

land! land promised to my father by the Father
where are you hiding the vibrant packs
        of the east and west?
where are you hiding the smoking sails
        of the north and south?

I'm in pain
my belly aches
my belly of the land aches

They write me words
which I could not speak

It is difficult
to manuscribe the present
in stone

Where is the sound of your voice when the universe blazes
before my eyes
when the universe trembles
when the universities
        seem to forget the footsteps on the land?

(...)

Från kapellet till travbanan

  Idag blir det utdrag från två dikter som förekommer på en relativt nyöppnad spårvagnslinje inom Paris stadstrafik. Linjen går mellan Porte de la Chapelle och Porte de Vincennes. Uppdraget gick till Pierre Alferi 2012.

***

  Pierre Alferi är en av dagens mest innovativa franska poeter och son till filosofen Jacques Derrida. Hans verk inkluderar Night and Day (översatt av Kate Campbell, La Presse Poetry, Nov. 2012). Och Kub Or (översatt av Cole Swensen med titeln Oxo, Burning Deck). I Frankrike har han publicerat flera poesiböcker, inklusive Les Allures naturelles (1991), Le Chemin Families du Poisson Combat (1992), Sentimentale journée (1997), La Voie des Airs (2004) samt romanerna Fmn (1994 ), Le cinéma des familles (1999) och Les Jumelles (2009). Alféri är professor i kreativt skrivande på European Graduate School i Saas-Fee, Schweiz.

  Alferi samarbetar gärna med andra artister och uppträder ofta med musiker, målare och kolleger. Han grundade den litterära tidskriften Détail med Suzanne Doppelt, en fotograf och professor vid European Graduate School.
Källa: frenchculture.org

**

TRAMINISCENCES (extract), by Pierre Alferi (f. 1963)
(First published in Poetry International, 2015.)


There were
octrois
cabarets
slums
factories
film studios 
are still
warehouses
silos
cement works
canals

The track lines and splits
the frost of a past left 
incompletely masked in the no
man’s land and now the memories
trapped in the suburban limbo
prisoners of a transit zone
spatter flutter wandering souls
freed from their amber beads
innocuous zombies stuck
to the window they hurtle down obliquely
with the raindrops are we
under attack from the people of memory
the works have accidentally exhumed?
isn’t it just the violent tremor
caused by the excavation of section
T3 that briefly caused                       a movement of

TRAMINISCENCE?

a tent
a portable stove

an eighteen year-old seamstress
eyes on her work

a boy pulling a cart

cats with eyes wet
with coryza

a schoolgirl in clumpy shoes

an old bearded man lying flat
on a great coat

a wounded soldier
with his medals

a young black worker

children running wild as if streets
were forests

a Sunday gardener

a robust old lady

two mechanics in blue
with moustaches

aunt Isabelle, who only discovered Paris aged thirteen, at the Liberation, back from Egypt where the family had no news of her father during the four years of occupation, walked with her best friend Catherine every Sunday around the old fortifications, completing, or so she said, several complete circuits of the city, but in disconnected sections that she never managed to link clearly in her mind, because already the works – destruction of the last bastions, diggings, then the périphérique tarmacked – were changing, from month to month and even week to week, the landscape

La Chapelle is a village
on a hill known for its mills
the way Belleville
Montmartre Ménilmontant
are for their vines

and yet most 
of the events that affect us
most strongly leave no physical trace
or barely an alley lit for a fraction
of a second among the synapses a puff
of smoke dissipated by a gust
of wind the imagination alone
– or what remains of it in a deep coma
overtaken by events 
far more powerful than any image –

(...)


*************************************


Part of the landscape (extract), by Pierre Alferi
(First published in Poetry International, 2015.)

the outsiders
lurk close by day and night     
nomads prowling
the city steps
the margins of the law        
stowaways or permanent passers-through the airlock 
of the city are the sentries 
(PART OF OR DEPARTING THE LANDSCAPE?)
door-to-door salesmen
jobless homeless
24/7
windscreen-washers beggars runaways
summer corn-roasters winter chestnut-roasters
seasonal workers from all countries
refuse collectors
sellers of fake or stolen or faulty things
dvds cigarettes watches glasses spread on foldaway tables

Who perpetuate secular local traditions
hawkers rag-and-bone men pedlars lorettes grisettes legal brothel workers
leaning on the barriers scatter in mobile points forming CLOUDS

on the pavements all along the iron fences of factories businesses
in the north mainly where the heavy infrastructure flyovers railway lines bypasses
offers suitably shadowy zones
unused places in-between spaces
near embankments
by service stations
in car parks
around worksites
at the few nearby café terraces
at the city gates territory must be defended

(...)

The righteous Moe Clark

  Egentligen hör Moe Clark inte hemma i söndagsrubriken. Hon borde kanske vara med bland estradpoeterna på fredagarna, eller i ett inlägg om ursprungsbefolkning. 
  Hon tillhör métis-befolkningen i Kanada, en av tre folkgrupper som räknas till den ursprungliga i landet.
  Sedan drygt tio år tillbaka så bor hon i Montreal, Quebec och det föranleder hennes söndagsmedverkan.

***

  Följande intressanta presentation/recension är hämtad från det unika webbmagasinet litlive, vars underrubrik och fokus är: Canadian Review of Literature in Performance. Jag känner inte till så många webbplatser, tidskrifter eller ens enskilda kritiker som ägnar sig åt att recensera spoken word-poeter.
  I Sverige har vi knappt haft några producenter för att skapa sådana album, videosläpp eller streaming-klipp. Det är först helt nyligen som det bildats ett skivbolag för utgivning av sådana verk. Det blir mer om Oskar Hanska och hans skivbolag nästa vecka, på självaste midsommarnatten.

  Åter till recensionen av Moe Clarks verk Within.

"Moe Clark has a geography that is difficult to pin down. Some part of her still lives in the Rockies, where she grew up in Treaty 7 Territory, looking at the high mountains and the wide sky. Another part sits with her ancestors in Manitoba, across the Prairies. Montreal, her home of the past (..) years, has a strong hold on her – where her creative community is vibrant and diverse.

Maybe it's better to describe Clark's landscape as a road. One that cuts through this country and reaches across borders, both land-based and artistic. In one place, she walks with her elders, learning Cree. In another, she is eating fresh bow whale in the Iqaluit, listening to hunting songs and sharing her own music. There is a moment where her road intersects with the Highway of Tears and, there, she collects the delicate corpses of butterflies, carrying them into the poetry-song of Butterfly Ashes. She is rarely alone on this journey. Within, there is her great grandmother's voice, crackling with old stories." Source: litlive.ca

**

  Först ut hennes "I am" som finns med på ovanstående album.

***

  Jag uppmanar er att besöka hennes webbplats, 
http://moeclark.ca/, och lyssna till flera av hennes projekt. Min absoluta favorit är första spåret på Within. "Butterfly ashes" sänder ett viktigt budskap om ursprungsbefolkningen, allt sammanvävt i en mycket vacker jazzinspirerad komposition.

*

  Avslutningsvis ytterligare ett videoklipp. Denna gång från hennes första album Circle of she (2008).

On the inside of the factory

  Årets "Bloom-säsong" vill sig inte riktigt. Ekopoesin har inte blivit som jag tänkt mig, och detsamma kan sägas om söndagsrubriken "Paris-Quebec". Idag tvingas jag till en nödlösning. Jag lägger in tre dikter av Leslie Kaplan, istället för det som var planerat.

***

  Leslie Kaplan är född 1943 i New York, men uppväxt och bosatt i Paris och skriver på franska. Som många andra franska intellektuella började hon arbeta på fabrik 1968. 
  1982 debuterade hon med diktsamlingen L'excès l'usine (Överflödet fabriken). Förutom poesi har hon skrivit romaner, dramatik och en mängd essäer om litteratur, film, psykoanalys och filosofi. Källa: Modernista.se

*

(From Six contemporary French women poets : theory, practice, and pleasures / selection, introduction, and translations by Serge Gavronsky. [L'Excès-L'usine, 11 / Leslie Kaplan]. Carbondale, IL : Southern Illinois University Press, cop. 1997.)

The factory, the factory universe, the one
breathing for you. There's no other air but the one it
pumps, rejects.

One is on the inside.

All spaces are occupied: everything has become
garbage. Skin, teeth, eyes.

One moves around in between shapeless partitions. One
comes across people, sandwiches, coke bottles,
instruments, paper, crates, screws. One moves in a
vague manner, outside time. Neither beginning nor end.
Things exist together, simultaneously.

Inside the factory, things are being made all the time.

One is inside, in the great factory universe, the one
breathing for you.

***

(From Six contemporary French women poets : theory, practice, and pleasures / selection, introduction, and translations by Serge Gavronsky. ["Règne", 100 / Leslie Kaplan]. Carbondale, IL : Southern Illinois University Press, cop. 1997.)

Fairs, with fireworks. A mix of people.

One eats enormously. Soup, meat, dessert.
The wine is good. Some don't eat anything at all.

For sleeping, there're rooms.
One see trees, from everywhere one sees them.

One gets there by train. Then a little further by car.
One is driven.

Details, very important little things.
One thinks of them.

The fact of getting there by train already creates,
without a doubt, a sense of detachment, of excitement.
Nothing is possible in a state of euphoria.

***

[The housing estate], by Leslie Kaplan
(From L’excès-l’usine. Translated by Brian McCabe. Paris: P.O.L., 1994.)

The housing estate. A space, a dead space.
You stand at the bus stop. You wait for the bus.
The sky. Telegraph poles. The sky full of wires.

The sky is vast. Full of wires. You wait for the bus.
There is the route to think about.

The buildings are built in the middle of nowhere.
The bus stops in front of some, not others.

In the pub, music. It’s nothing.

You stand at the bus stop. You see
the buildings over the road.

You think about the paths between them.

You can walk down those paths.

Carved statements from Quebec

  Söndagsrubriken Paris-Quebec gör sitt första besök i den kanadensiska regionen. Först ut en relativt ny författare: Cora Siré från Montreal.

***

  Cora Siré är författare till två romaner, Behold Things Beautiful (Signature Editions, 2016), The Other Oscar (Quattro Books, 2016) och en samling poesi, Signs of Subversive Innocents (Signature Editions, 2014).
  Hennes arbeten har publicerats i tidningar såsom;  the Literary Review of Canada, carte blanche, Arc Poetry, Geist, The Puritan, Montreal Serai and Maisonneuve samt i olika antologier.
  Jag har läst hennes diktsamling Signs of Subversive Innocents.

***

  I samlingen uppvisar hon klar talang för att skriva poesi, men tyvärr dras helhetsintrycket ned av bokens förvirrande komposition. Dikterna är indelade i fyra sektioner med var sin rubrik, men jag begriper inte hur dikterna inom respektive sektion hänger ihop. Snarare ser jag sammanhang mellan dikter från olika delar av boken. Förlagsredaktören borde få bakläxa. 
  Jag har valt en dikt och ett textutdrag ur den första sektionen samt ett exempel på ekfras-dikt ur tredje delen.

**

"Absolutely No Rubbish", by Cora Siré
(From Signs of subversive innocents. Winnipeg, Manitoba : Signature Editions, 2014.)

Nothing trashy about this admonition
someone carved into stained wood
before painting each letter a cheerful yellow.
Authoritative
a comfort in tough times
a literary rule of thumb or
the motto of a cell of ecoterrorists.
It's classy too, egg yolk on hazelnut,
although one could argue
the adverb's redundant.
The sign, compact and thus poetic,
allows no space to claim a middle ground.
So why do I feel like sticking my gum
into the O of the NO?

***

  Tyvärr innehåller inte samlingen några dikter som vittnar om hennes ursprung eller boendeort. Däremot beskriver hon sina poetiska begär ...

Squeeze my heart (last stanza), by Cora Siré
(From Signs of subversive innocents. Winnipeg, Manitoba : Signature Editions, 2014.)

(...)

Poet
I'm desperate to hear
your thrills, taste your loves
and smell beauty you hold close,
touch your epiphanies and
desperations, your hatreds,
the grotesque and gross.

Play the part
and give me chills,
let me feel your hand
squeeze my heart,
get me dancing yo your words.
Insult me, noble poet, I'm not afraid
of ingenuity or insanity
but I'm terrified of drowning
among snapshots of banality.

***

  Till de bättre dikterna i boken hör hennes tre exempel på ekfras-dikter. Den första av dem refererar till en målning av Ivan Eyre.

Wildcat hills (two stanzas), by Cora Siré
(From Signs of subversive innocents. Winnipeg, Manitoba : Signature Editions, 2014.)

With the tender shoots of May
the voyage begins in greens
and pointillist yellows that
cheer the gradient hues
brushed into forests, fields and ravines.

Foto: Wildcat Hills, Nebraska

I float on the upholstered seat
feet dangle from legs yoo young to connect
and watch wildcat hills roll by,
repetitive as elementary school
redeemed by glimpses of magic worlds
where princes pose as frogs.

I Paris är kärleken nära

  Det blev fransk seger i Elitloppet, men kusken var svensk. Det passar bra när jag smyger igång min nya rubrik "Paris-Quebec", som innebär att vartannat inlägg har Paris-känslor och vartannat landar i den kanadensiska regionen. Men även i poesins värld håller en svensk i tömmarna.

***

  Kerstin Thorvall (1925-2010) debuterade som skönlitterär författare med tonårsboken Boken till dig 1959 och skrev därefter barn-, ungdoms- och vuxenböcker.
  Kerstin Thorvalls vuxenböcker kännetecknas av oräddhet och frispråkighet, klassmedvetenhet och relationsproblematik, hennes prosa är associationsrik och drastisk, pregnant och målerisk. Källa: Albert Bonniers förlag

-

  "År 2005 utkom Kerstin Thorvall med "Jag är en grön bänk i Paris : dikter 1965-1991" en samlingsvolym med hennes lyrik. Här känner man igen teman från romanerna – hopplös förälskelse, otrohet, sex och att brottas med det egna åldrandet." Citat från Alex författarlexikon. Texten författad av Anna Amnéus.

*

I en park vid Medelhavet (utdrag), av Kerstin Thorvall 
(Ur Jag är en grön bänk i Paris : dikter 1965-1991 / Kerstin Thorvall ; efterord av Göran Greider. Stockholm : Bonnier, 2005.)

...

 Jeune fille dans un parc (1893), Berthe Morisot

Jag är en grön bänk
i Paris.
En grön bänk
som ingen sitter på.
Men så kommer du,
min älskade.
Du går långsamt
för du har ledig torsdag
och du ser den gröna bänken
under de stora ormbunkarna
(nej, kastanjer är det, förstås)
och du tänker:

Den där bänken ser skön ut.
Om man skulle ta och sätta sig
ett litet tag.
Någon timme, eller så?
Men jag talar inte om för dig
hur länge.
Jag är en grön bänk i Paris
som står och håller käften.

***

  Jardin du Luxembourg (svenska: Luxembourgträdgården) är en park i centrala Paris. Denna gröna oas på mer än 25 hektar i vänstra strandens hjärta är den populäraste parken i hela Paris. Trädgårdsanläggningen är centrerad runt Luxembourgpalatset och domineras av en underbar åttakantig damm (Le Grand Bassin). Förutom symmetriska terrasser, breda avenyer och statyer av franska drottningar lite här och var i parken, finns här en imponerande figur av den heliga Genoveva, Paris skyddshelgon. Källa: Wikipedia

*

Utan dig i Paris (utdrag), av Kerstin Thorvall
(Ur Jag är en grön bänk i Paris : dikter 1965-1991 / Kerstin Thorvall ; efterord av Göran Greider. Stockholm : Bonnier, 2005.)

...

I Paris
min älskade
kan tusen män se på mig
och aldrig vara du
och deras ögon är tomma
och meningslösa
jag hör inte vad dom säger.
I Paris finns inga ögon
jag vill ha.
Å, min älskade.
I Paris finns inte du.
Vad har jag då här att göra?

Jardin du Luxembourg

I Jardin du Luxembourg,
mon amour,
där är kärleken nära.
Den luktar mjukt och grönt
och smakar som din hud.
Den kvittrar i lyckliga träd
och åker i små löjliga segelbåtar
över dammens vatten.
Den stänker och glittrar i solen
och sitter på två stolar
bakom den stora statyn
(där ingen ser om man kysser varandra).
Den är i mitt hjärta
mitt sköte
och mina handflator
när jag sitter ensam på en bänk
och känner din kärlek.

(...)