Ljuset bryter genom vanmakten

  Jaha, så var jag sjuk igen. Jag fattar inte hur jag lyckas dra på mig förkylningar och feberslängar. Tur att Ingela Strandberg stillar min oro.

  Temat för adventskalendern denna Luciadag är marknadsföring. Det finns usel reklam, dålig reklam och under stundom någon bra reklam. Sen finns det godhjärtad reklam. Ebba Lindqvist PR-byrå har hjälpt följande organisationer (och några till) att få ut sina budskap: UNICEF, Reach for Change och Kvinna till Kvinna.
  Därför hittar ni Ebba Lindqvist i adventskalenderns Lucia-lucka.

***

  Skogstemat är kanske mer av kuliss eller gränslinje i Ingela Strandbergs poesi, men hennes dikter är så tilltalande att de förtjänar ytterligare ett avsnitt.

(Ur Bäste herr Thoreau : dikter, av Ingela Strandberg. Stockholm : Norstedt, 2008.)

Jag har ett innerligt
förhållande till gryningen.
En morron badade jag
i sju sjöar och såg hur
vinden vispade upp björkarna
till fluffiga klänningar som jag
provade, en efter en, medan ljuset

drog och drog i kedjorna

som förankrade vattnet.

Det rasslade i vildgåsens
kött. Jag hörde värmen vissla
i en storlom. En förberedelse
gömde sig strax under ytan.
Lärkorna, skimrande,
delar upp världen mellan sig,
medan de far upp och ner i ljushissen.

***

  "Som lyriker har Ingela Strandberg publicerat fjorton diktsamlingar och en urvalsantologi. Hennes mestadels enkla och lättillgängliga dikter är ofta präglade av det lantliga och har ett vardagligt, men ändå snärtigt och levande bildspråk. Samlingen "Jordlöparen" (1979) innehåller t.ex. naturskildringar, konkreta beskrivningar av växter och djur." (Ur Alex författarlexikon)

Höst (utdrag), av Ingela Strandberg
(Ur Genom brunnarna till havet. Stockholm : Norstedt, 1987.)

(...)

I stan sover parkerna
redan, fast lätt med halvslutna
ögon under kastanjedoken.

Havet blandar sig
med regnet, jag köper vin
och svarta strumpor, två
flaskor, två par, till mig
och till mig.

Bussen segar sig tillbaka
enligt tabellerna.
Strålkastarna späntar
mörker efter mörker
och vi sitter tysta,
omslutna av lukter,
fuktiga kläder, snus.
Flaskorna klirrar.
En förvånad måne
guppar i backspegeln.

Nästa hållplats är min.
Där är luften tung
av skorstensrök och söndertuggad
halm. Jag andas i mörkret.
Mössen andas, stenarna andas,
träden. Vi lever fuktigt,
rått. Här börjar skog.
Här börjar jag.

Jag är en av dem som andas.

***

  "Men Ingela Strandberg är ändå ingen idylliker utan behandlar även tyngre ämnen som vanmakt, missanpassning och övergivenhet ..." (Ur Alex författarlexikon)

Identitet, av Ingela Strandberg
(Ur Lilla svarta hjärta : dikter. Stockholm : Norstedt, 1999.)

Tre gånger ropade jag på mig
men

         tystnad

en darrning i vägens
ryggrad bara, en flämtning från vassen

         inget mer

älgkon som bor i skymningen
gick ner till vattnet
utan att se på mig

jag ställde mig på vägen
och sa till mörkret: kom!

vi gick så länge

som sorgen varade och kom
så småningom till en blodfläck

som kallades minne
där skildes träden åt

jag ropade mitt mänskonamn
men

         tystnad

One day in forest I saw it all

  Idag får ni tre dikter av skogens okrönte poet-kung, Robert Frost. Nästa vecka avslutas skogstemat med en kvinnlig favoritpoet.
  I dagens adventslucka syns Jacinta Le Plastrier. Hon är en Melbourne-baserad författare, poete och redaktör. Hon är bloggansvarig på Cordit Poetry Review, samt förläggare på John Leonard Press.

***

A dream pang, by Robert Frost (1874-1963)
(From Poems. Selected and edited by John Hollander. New York, N.Y. : Knopf 1997.)

I had withdrawn in forest, and my song
Was swallowed up in leaves that blew alway;
And to the forest edge you came one day
(This was my dream) and looked and pondered long,
But did not enter, though the wish was strong:
You shook your pensive head as who should say,
‘I dare not—too far in his footsteps stray—
He must seek me would he undo the wrong.

Not far, but near, I stood and saw it all
Behind low boughs the trees let down outside;
And the sweet pang it cost me not to call
And tell you that I saw does still abide.
But ’tis not true that thus I dwelt aloof,
For the wood wakes, and you are here for proof

***

The wood-pile, by Robert Frost
(From Poems. Selected and edited by John Hollander. New York, N.Y. : Knopf 1997.)

Out walking in the frozen swamp one gray day, 
I paused and said, 'I will turn back from here. 
No, I will go on farther—and we shall see.' 
The hard snow held me, save where now and then 
One foot went through. The view was all in lines 
Straight up and down of tall slim trees 
Too much alike to mark or name a place by 
So as to say for certain I was here 
Or somewhere else: I was just far from home. 
A small bird flew before me. He was careful 
To put a tree between us when he lighted, 
And say no word to tell me who he was 
Who was so foolish as to think what he thought. 
He thought that I was after him for a feather— 
The white one in his tail; like one who takes 
Everything said as personal to himself. 
One flight out sideways would have undeceived him. 
And then there was a pile of wood for which 
I forgot him and let his little fear 
Carry him off the way I might have gone, 
Without so much as wishing him good-night. 
He went behind it to make his last stand. 
It was a cord of maple, cut and split

And piled—and measured, four by four by eight. 
And not another like it could I see. 
No runner tracks in this year's snow looped near it. 
And it was older sure than this year's cutting, 
Or even last year's or the year's before. 
The wood was gray and the bark warping off it 
And the pile somewhat sunken. Clematis 
Had wound strings round and round it like a bundle. 
What held it though on one side was a tree 
Still growing, and on one a stake and prop, 
These latter about to fall. I thought that only 
Someone who lived in turning to fresh tasks 
Could so forget his handiwork on which 
He spent himself, the labor of his ax, 
And leave it there far from a useful fireplace 
To warm the frozen swamp as best it could 
With the slow smokeless burning of decay.

***

Birches, by Robert Frost
(From Poems. Selected and edited by John Hollander. New York, N.Y. : Knopf 1997.)

When I see birches bend to left and right 
Across the lines of straighter darker trees, 
I like to think some boy's been swinging them. 
But swinging doesn't bend them down to stay 
As ice-storms do. Often you must have seen them 
Loaded with ice a sunny winter morning 
After a rain. They click upon themselves 
As the breeze rises, and turn many-colored 
As the stir cracks and crazes their enamel. 
Soon the sun's warmth makes them shed crystal shells 
Shattering and avalanching on the snow-crust— 
Such heaps of broken glass to sweep away 
You'd think the inner dome of heaven had fallen. 
They are dragged to the withered bracken by the load, 
And they seem not to break; though once they are bowed 
So low for long, they never right themselves: 
You may see their trunks arching in the woods 
Years afterwards, trailing their leaves on the ground 
Like girls on hands and knees that throw their hair 
Before them over their heads to dry in the sun. 
But I was going to say when Truth broke in 
With all her matter-of-fact about the ice-storm 
I should prefer to have some boy bend them 
As he went out and in to fetch the cows— 
Some boy too far from town to learn baseball, 
Whose only play was what he found himself, 
Summer or winter, and could play alone. 
One by one he subdued his father's trees 
By riding them down over and over again 
Until he took the stiffness out of them, 
And not one but hung limp, not one was left 
For him to conquer. He learned all there was 
To learn about not launching out too soon 
And so not carrying the tree away 
Clear to the ground. He always kept his poise 
To the top branches, climbing carefully 
With the same pains you use to fill a cup 
Up to the brim, and even above the brim. 
Then he flung outward, feet first, with a swish, 
Kicking his way down through the air to the ground. 
So was I once myself a swinger of birches. 
And so I dream of going back to be. 
It's when I'm weary of considerations, 
And life is too much like a pathless wood 
Where your face burns and tickles with the cobwebs 
Broken across it, and one eye is weeping 
From a twig's having lashed across it open. 
I'd like to get away from earth awhile 
And then come back to it and begin over. 
May no fate willfully misunderstand me 
And half grant what I wish and snatch me away 
Not to return. Earth's the right place for love: 
I don't know where it's likely to go better. 
I'd like to go by climbing a birch tree, 
And climb black branches up a snow-white trunk 
Toward heaven, till the tree could bear no more, 
But dipped its top and set me down again. 
That would be good both going and coming back. 
One could do worse than be a swinger of birches.

Gran invid gran

  I kvällen den sena rår mörkret över skogen. Fröding och Martinson blir våra ledstjärnor. Idag tog jag en fika med förra årets barnpoesi-pristagare, Grethe Rottböll. Vi hade en lång och trevlig pratstund. Hon gladdes åt sin Fågel Blå-skulptur. Nu är det bara dryga två veckor kvar tills årets vinnare får sin skulptur.

***

Vallarelåt, av Gustaf Fröding
(Ur Guitarr och dragharmonika : mixtum pictum på vers. Stockholm : Bonnier, 1891)
Hör du ej bjällrorna, hör du, hur sången 
vallar och går och går vilse i vall? 
Korna de råma och påskynda gången, 
följa i lunk efter jäntans trall.

Hör, hur det ljuder kring myr och mo: 
Lilja - mi Lilja - mi Lilja - mi ko! 
Eko vaknar i bergigt bo, 
svarar ur hällarne 
långt norr i fjällarne: 
Lilja - mi Lilja - mi ko!

Bjällklangen dallrar och faller och stiger, 
suset är stilla och vilar i ro, 
skogen är kvälltung och sömnig och tiger. 
Endast den vallande 
låten går kallande 
fram genom nejden kring myr och mo.

Natten är nära och solskenet rymmer, 
ser du på tjärnet, hur töcknet står! 
Skuggan förlänges, förtätas och skymmer, 
snart över skogarne mörkret rår.

Mörk sover tallen, mörk sover granen, 
dovare sorlar en bergbäcks fall. 
Fjärmare klingar den höga sopranen, 
vallar och går och går vilse i vall.

***

(Ur Tuvor : [dikter] / Harry Martinsson ; teckningar av författaren. Stockholm : Bonnier, 1973.)

Gran står tätt invid gran.
De schalar sig samman
håller ett barrbrätte över linneornas klockor.
Lågt fladdrar gräsmottet framåt
med ohörda vingslag.
Här viskar skogen i Norden
sin minsta visa.

En vresgran med hänglav fransad
Åldras trängd intill gnejsen.
Väggen av berg som den står vid
Klädda till grånad så många
Granar som nu förmultnade
Bilda en jordvalk kring bergets stenfot
Att ingen kan räkna.
Ingen kan räkna stenväggens år,
Eller hur mången skog den hårdpannat mött.
Den trycker bara mot varndrarens sinne
Sin tungsinta våg.

Jättegranen nästan en egen skog
Med egen stormsång.
Lik allt i sitt eget liv, men också allt livet.
Ensam i bruset av mängder.
Själv av en mängd av gömslen och öden.
Tigande vintrar, stackmolnssomrar
Duva och mård.
I toppen ofta en trast
Som sjunger
Att åren alltid har brusat,
Länge och många.

Skogsarbetarens arv

  Tisdagarnas skogstema fortsätter och vi börjar närma oss några av mina favoritförfattare i ämnet. Ikväll blir det skogspolitik med Albert Viksten.

***

  Albert Viksten hade en stor dröm: att skapa ett äreminne över den svenska skogsarbetaren. Drömmen blev förverkligad, när han med många goda vänners hjälp genomförde bedriften att anlägga en hel by av skogsarbetarkojor och ett flottningsmuseum invid Lassekrogs gästgiveri.
  Kojbyn uppfördes under stora svårigheter. Det visade sig svårt att hitta användbara kojor. De flesta var utplånade och förvandlade till sommarstugor. Nya måste byggas men efter gamla modeller som hämtades från skogarna i södra Norrland.
  I september 1966 stod kojbyn färdig. Till invigningen kom landshövdingen Jarl Hjalmarsson och en väldig publik. Källa: Albert Viksten-sällskapet

Skogslandet, av Albert Viksten
(Ur Skogen sjunger : dikter / Albert Viksten. Stockholm : Bonnier, 1933.)

Mitt hem är den trakt, där skogarna gnyr kring milsvida vresiga berg,
Och myren drar gränser kring täppa och by och järnet är markernas märg,
Där norrskenet sprakar kring stjärnornas skans över drivornas stålblåa glans,
Och midsommarnatten är ljuv som en dröm under åsarnas dämpade färg.

Här lever i markerna kvinnor och män med skogarnas brus i sin själ
Med en vargrännarmin, som hårdnar än i kampen om bygdernas väl.
Den frihet de äger i viddernas famn har skogen till fäste och hamn,
Som kungar i tryckande fattigdom, de kände ej herre och träl.

De visor man sjunger skiftar i moll som sången i skogarnas valv,
Ett minne av strider mot jättar och troll och skräcken för vitra och alv.
Vid myrdingens nattligt skärande skrik, som bådade ofärd och lik,
Man dämpade tonen i visans klang och rösten av ängslan skalv.

Där svetsar sig bergen länk invid länk kring gårdar som ligger i flock,
En kätting av urtid med vattenblänk och skrovliga mossklädda block.
Där doftar det kärvhet av kåda och pors, där dånar den frustande fors,
Och björnen rustar sitt vinterhi under multnande jättestock.

Min släkt hade skogar i milsvida fält som pris för odling och flit,
Bolaget tog skogen med list och svält och gav oss betalning i slit.
Vi fällde vår skog under frätande hat, det gav knappt betalning till mat,
Och mor vätte brödet med tårarnas salt, när åkern av frost stod vit.

Nu multnar den stubbe som förr stod ny och svettades kåda och sav,
Och tusende träd som jag fällde med gny gick ut över främmande hav …
Jag älskar de stora skogarnas sus och alla de fattiga hus,
Där armodet hukar vid dörren och tar en försliten kropp till en grav.

Men tiden sår ut bevingade frön i yxhuggens multnande skär,
Och ungdomen växer mot bergets krön, där plundringen gick som affär.
Jag orkar ej känna mig bitter mer, ty tiden den tar och ger,
Men skogen den älskar jag mer än förr och dess ofärd på sinnet tär.

Du skog, du gav landet vad ingen gett, du har givit oss skönhet och ro,
Du givit oss gåvor som ingen sett och som bor i vår själ och vår tro,
Din likfärd i flottledens fradgande ström har blivit en landets dröm.
Och guldet som bor bakom skrovlig bark skall giva oss bröd och bo.

***

Albert Vikstens paradis: författartorpet Ängratörn,
som han fick av sina författarvänner på 50-årsdagen.

**

II

Vid bruset från skogarnas dånande sång
Och bäckarnas gäckande skratt
På kvistnötta plank gick min vagga en gång,
Och tiden var lång
Vid vaknattens falnande bränder.

Jag ärvde av vaggvisans nynnande ton
Och från skogarnas själ en skatt -
Från vindarnas susning, som gick över mon
Och forsen vid bron,
Och rasslet från starrmängda stränder.

Den skatten är barrdoft med kåda uti
Och rusande pors och en,
Och svalornas kvitter och lommarnas skri
En skogsmelodi
Med läten och huggande tänder.

Min mor var var ej van till att svassa i stan
På spänstigt vippande ben,
Men tumla sig fram mellan fura och gran,
Se, det var hon van -
Med bördor och värkande länder.

Min far har väl barrskogens sav i sitt blod
Och vedknarrens knark i sin själ.
Den skola han fick var på jakt med ett lod,
Där skogarna stod -
Och med sega skogsvana fränder.

(Ur Skogen sjunger : dikter / Albert Viksten. Stockholm : Bonnier, 1933.)

"I varje människa bor en skog"

  För andra gången vandrar vi genom en skogsantologi. Boken Av skog är du kommen har texter av Bengt Berg och Per Helge. Det blir utdrag från tre kortare prosatexter.

***

Hallontankar i högspänningsgatan
(Ur Av skog är du kommen / Bengt Berg och Per Helge (text) ; Kay Cuthbert och Staffan Jofjell (foto). Stockholm : Norstedt, 1980.)

Som bredbenta jättars kliv genom skogen
går högspänningsledningen; i de dovt durande trådarna
dunkar de norrländska älvarnas dånande puls
- en linje av kraft genom landet, från den nordliga
breddgradens ljusa sommarnätter till industri- och
maktkoncentraten i söder: till vad används den kraft
som rinner i teknikens ådror ovanför
hallonplockerskans solvarma schalett?

Hon torkar svetten ur pannan, gläds åt de mjukröda bären
petar små gulbleka maskar ur hallonets mynning
innan hon rullar in det i munnen; kring hinken och kaffekorgen
flammar rallarrosen, älggräset kryddar den svaga vinden
som ger svalka åt denna solstarka sensommardag
i slutet av sjuttiotalet.

Skogens röda guld - och blå diamanter: hallon
för sylt och saft i jordkällarhyllans fuktkalla mörker,
men blåbären går till försäljning. (Hjortronen
orkar hon inte bevaka, myrkarten hinner aldrig förgyllas
förrän främmande hinkar fyllts i tidiga rötmånadsmorgnar)
Några veckor närmare hösten
väntar den verkliga ruschen: "Krös-anna"
som ger henne årets enda rejäla förtjänst,
surt förvärvade hundralappar som känns mot ryggslutets kotor,
men också de egna pengarnas svindlande känsla
av valmöjligheter och korta tankeutflykter!
(...)

[Not: "Krös-anna" = lingonruschen.]

***

Plantsättinga
(Ur Av skog är du kommen / Bengt Berg och Per Helge (text) ; Kay Cuthbert och Staffan Jofjell (foto). Stockholm : Norstedt, 1980.)

Tidig morgon. Dimman vill ta marken med sig uppåt
men den blir där den är, fuktig efter natten; ljuset
slår prismor i vattenmolekylerna. Stöveltramp på vägen,
påbyltade kvinnor i vida galonbyxor, röster.

Dags för ett nytt pass. Granplantorna slår ut i långa,
jämna rader. Solen får deras knoppar att glänsa
som nyputsad koppar. Kvinnornas kroppar
blir varma, de första överdragsplaggen kastas i dikesrenen.
Efter någon timme börjar tröttheten slå rot, i ryggslutet.
Tanken söker sig fram mot rast, kaffe, prat.
Det börjar regna, inte hårt
men tillräckligt för att jorden ska suga tag i stövlarna.
Britta tänker på sin Gunnar som fick en ordentlig smäll
på låret i söndagsmatchen mot Forshaga - han borde lägga
av nu, skadorna kommer tätare sen han fyllt 30; pojklaget
kunde han ju träna, nöja sig med det . . .
Gunilla försöker mota tröttheten med den kommande helgen:
då bär det av. Hon och en kamrat, tre veckor i Sarek.
Sista sommarlovet, tänker hon och torkar svetten
ur pannan. Bra träning det här. Måste komma ihåg att smörja
kängorna och köpa myggnät för tältet. Bara fyra dagar kvar,
sen tåget och iväg.
Nu dras de tyngsta molnen åt sidan av en sydvästlig vind,
ett nytt ljus släpps fritt över fältet.
(...)

***

Varje människa är en skog
(Ur Av skog är du kommen / Bengt Berg och Per Helge (text) ; Kay Cuthbert och Staffan Jofjell (foto). Stockholm : Norstedt, 1980.)

I varje människa bor en skog, befolkad
av liv och rörelser, av historia
och av susande hemligheter.
Vi är en skog av skogar, komna av skog, på väg
att tids nog än en gång förskogas.
Våra fäder och mödrar, deras fäder och mödrar
färdas sedan länge genom fur och gran,
björk och en, målar sina kretslopp av liv
i tidens tavla.
De finns i oss, ritar ständigt sina liv
i oss.
De befolkar våra skogar med tid, fyller träden
med sin andning, sin historia. Träden
fyller oss med sin andning, sin historia.

SORGEN: granris på en väg nedom ett hus
där någon övergått till minne.
GLÄDJEN: två sammanbundna björkar vid en port.
LIVET: elden på en härd, suset i en dunge,
timret i ett hus.
DÖDEN: kistans punkt och slut.
Vad är allt: SKOG.
(...)

I kattugglans land

  Jag avstod att skriva om Fady Joudahs bok The earth in the attic igår. Det var inte på grund av att boken var dålig utan för att jag tycker att politik och ironi är en dålig kombination när Mosul-belägring och amerikanskt presidentval står för dörren.
  I kväll när det snöblandade regnet faller tätt så kurar jag ihop mig med Ingrid Sjöstrands bok Skogen i trädet. Hon fyller för övrigt 94 år om en vecka.

***

  Jag börjar med att skåda framåt till tiden då senvintern snart ska övergå i vår.

(Ur Skogen i trädet : dikter / Ingrid Sjöstrand. Stockholm : Bonnier, 1981.)

Kattugglan
sliter
med att få våren
ur vaken
- Vår Våååårh - Vårhh
Våren
den dödsrikessänkta
vinternattsvåren
svarar
med rävens
plågade skrik

***

  Ingrid Sjöstrand, född 1922 på Rödön i Jämtland som Ingrid Felmström, uppvuxen i Stockholm. 
  Hon gick i flickläroverket på Sveaplan och flyttade 1942 till Uppsala för att läsa nordiska språk, historia, pedagogik och litteraturhistoria. Efter en fil.mag.-examen har hon arbetat som lärare och som journalist på DN. Under lärartiden började hon skriva kåserier i damtidningen Idun. Det blev ett kåseri i veckan under tio år. Under 70-talet blev hon en välkänd röst i samhällsdebatten, bland annat i Dagens Nyheter, Tidningen VI och Arbetaren.
    Ingrid Sjöstrand var 44 år när hon debuterade med barnboken "Jag heter Muff" (1966). Källa: Alex författarlexikon

*

(Ur Skogen i trädet : dikter / Ingrid Sjöstrand. Stockholm : Bonnier, 1981.)

En pinne står på stigen
en knapp meter hög
(ska bort! man snubblar på den)
Men man glömmer den
med allt annat sly
tills en dag i maj
den sträcker fram
en grönbehandskad hand
och presenterar sej:

Rönn!








***

  Ingrid Sjöstrand har också skrivit ett flertal realistiska och socialt inriktade romaner för vuxna, "Törnrosa : Feernas tid" (1985), "Törnrosa : Prinsarnas tid" (1987) och den tredje delen i Törnrosatrilogin med titeln "Törnrosa : I konungens land" (1990). Dessa romaner ger ett kvinnoperspektiv på samtidshistorien från 1930-talet och framåt. Under 1980-talet publicerade hon dessutom fyra lyriksamlingar. Källa: Alex författarlexikon

*

(Ur Skogen i trädet : dikter / Ingrid Sjöstrand. Stockholm : Bonnier, 1981.)

Den brungröna hanbjörken
och den kålmaskgröna
honbjörken
står och prövar
att susa tillsammans

och jag
har hört göken i dag
men jag hade ingen
att säja det till

Hemma bland hyggena i Lappmarken

  De senaste dagarna har bloggen verkligen levt upp till periodnamnet, The Range. Det var tysk barockpoesi i lördags, vardagspoesi från Hong Kong i söndags, kraftfull spoken word-poesi i går och idag går vill skogs i Lappmarken.

Helmer Grundström

***

  Helmer Grundström, född 29 februari 1904 i byn Grundsjö, Bodum i Ångermanland, död 29 maj 1986 på Södermalm i Stockholm, var en svensk författare.

  Grundström, som var en norrländsk arbetarförfattare och naturskildrare, växte upp i en torparstuga vid Svanavattnet i Svanabyn i Dorotea kommun, Lappland, sex kilometer från födelseplatsen Grundsjö. Han arbetade som timmerhuggare, vägarbetare och flottare samt gick 1927–29 på Brunnsviks folkhögskola. Källa: Wikipedia

*

Där bygden slutar, av Helmer Grundström
(Ur Detta är mitt land : Dikter. Stockholm : Norstedt, 1939.)

Här vakar uven.
Här flyger korpen.
Runt ödetorpen
står natten duven.

Här härskar skogen.
Här går ej plogen.

Bland skrovelbergen
går vilda räven.
Och tjärnets gädda
gör kast i säven.

Här slutar vägen.
Hit nå ej husen.
Här stryker vargen.
Här seglar gjusen.

Här går ej plogen.
Här härskar skogen

***

  Han flyttade till Stockholm på 1930-talet, där han kombinerade författandet med grovarbete och lärde känna bland andra Nils Ferlin, Tor Bergner ("Broder Tor") samt Gunnar Ekelöf, och rörde sig bland de så kallade Klarabohemerna. Grundströms litterära produktion bestod av romaner, noveller och diktsamlingar. Hans dikter och noveller publicerades ofta i tidskrifter tillhöriga arbetarrörelsen. Källa: Wikipedia

*

I timmerskogen, av Helmer Grundström
(Ur Hem till källan. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1947.)

Tjädern lyfter med dånande vingslag
och bort flyr ensamjagande lon
när yxhuggen ljuda i timmerskogen
och furorna falla med brak på mon.

Där stiger röken från pyrande milor
och hyggena gallras av svettiga män.
Sågbladen väsa i kådiga stockar
och tystna och väsa åter igen.

Det rosslar och piper i skogens lungor
och furorna skälva inför sin död
när arbetsfolket i blåa blusar
sliter tungt för sitt dagliga bröd.

***

Hemma, av Helmer Grundström
(Ur Riddaren och sporren. Stockholm : LT:s Förlag, 1950.)

Här skymtar laxbäckens krök.
Här flaxar kråka och korp.
Här ringlar morgonens rök
varm från ett avlägset torp.

Här ligger lappmarkens land
vunnet med yxa och såg.
Här är vi bundna med band
som tämjde vår vandringshåg.

Här är vår barndom. Vårt liv.
Här är den jord där vi går
sållad med bördor och kiv
och armod år efter år.

Mycket är bittert och svårt.
Här finns försakelse nog.
Men landet vi bor i är vårt.
Och suset är tryggt i vår skog.

"Trädens skugga liknar ett regn"

  Även skogen går att betrakta ur antologins kalejdoskop. I dag har jag valt tre dikter ur boken Skogen från Heidruns förlag. Redaktörer för samlingen är Bengt Berg och Kolbjörn Brekstad. Av det kanske ni förstår att några bidrag är på norska. Något norskt textbidrag har jag inte valt till bloggen men väl ett värmländskt påbud.

Roj Friberg: Stort norskt landskap

***

  Staffan Söderblom, född 1947, debuterade 1977 med diktsamlingen Landskapsrum 12, vilken två år senare följdes upp med Siktdjup: oktober. I takt med att hans rykte som poet och essäist ökade arbetade han under flera år som redaktör på Norstedts förlag. År 1996 blev han adjungerad professor och konstnärlig ledare vid Litterär gestaltning i Göteborg. Sedan dess har han haft ett slags inofficiellt mentorskap för en stor del av den yngre svenska författarkåren. Källa: Norstedts

*

Trädens skugga, av Staffan Söderblom
(Ur Skogen / redaktörer: Bengt Berg & Kolbjørn Brekstad. Torsby : Heidrun, 1995. Original ur Andra dikter, 1988.)

Jag ljuger hellre.

Sant är att träden återvänt ur vintern,
här faller deras skugga,
en svalka som mörknar i luften här,
trädens skugga liknar ett regn,
alla minnen fylls som hinkar med trädens skugga,
detta är sant,
men jag ljuger hellre.

***

  Gunnar Ehne var född i Gävle 1921 men växte upp i Ransäter. I många år var han verksam som lantbrukare på gården Hultsätra i Östmark. Gunnar Ehne räknas som den kanske främste av de nu verksamma Värmlands-författare som skriver på mål. Under pseudonymen Millmarkôrn, gav han 1980 ut sin första diktsamling, som också fick titeln Millmarkôrn. Tio år senare kom hans andra diktsamling Sôm sagt va, 1996 den tredje E sali blanning och 1999 samlingsvolymen Summa Summarum. Källa: Värmlandslitteratur.se

*

Umöjlit, av Gunnar Ehne
(Ur Skogen / redaktörer: Bengt Berg & Kolbjørn Brekstad. Torsby : Heidrun, 1995. Original ur Sôm sagt va, 1990.)

Slut på kaffe å slut på snus
tomt i skåpa å langt te boa
Knip i magen å kallt på hus
å int ett hystrå te koa
Hôl på stövlan å trasi vanter
grönen himmel å snöplokanter

Å uttpå dagen å väl i skogen
snö te backen på tall å gran
Föttran iskall å kall ä blogen
å motersåga vill bara sta'n
Ho längter hem ifrå kvest å bark
hem te hylla när Liljemark

Tretti grader å knäpp i knuta
hogg på hogg i e visdomstann
Roser fullt ätter fönsterruta
Ach Sverge, Sverge, mett fosterlann
Snart ta mä katten ja hôpper å
å ser på stjärnera ôppifrå...

***

  Sista ordet för kvällen till en av redaktörerna, den välkände värmlänningen Bengt Berg.

All makt åt skogen, våren och myrorna (ett utdrag) / Bengt Berg
(Ur Skogen / redaktörer: Bengt Berg & Kolbjørn Brekstad. Torsby : Heidrun, 1995. Original ur Bygd, 1989.)

I

Vi som befinner oss nånstans
mellan Bondepracticans tilläggsblad
och minidatorernas kretslopp
- vad ska vi tro på?

Vägarna breddas och rätas
men till vad används
de insparade minuterna?
Timmersläpen dånar fram
över den tjälskjutna asfalten,
vad kommer istället
för all bortkörd skog?

Långvården är utbyggd,
framtiden tryggad
Nån i det kommunala hävdar
att det planerade krematoriet
är en investering på sikt

Satsa på dig själv, säger en
Satsa på 90-talet, en annan
Konjunkturerna är på väg uppåt
påstår radiorösten i Morgonekot
medan kvällens sena Aktuellt
förmedlar allt högre staplar
från arbetslöshetens Europa

Vad ska vi ta oss till
med alla prognoser och järtecken?
Spela på Lotto,
hitta en funktionsduglig religion,
slå följe med myran
som stretar vidare
i den försvinnande skogens yttersta rand
- eller lära oss lyssna till vindens grå flöjt.

(...)