Cees needs his poetry

  Årets sista Tria Carmina-avsnitt behandlar en stor författare. Cees Nooteboom har länge omnämnts i Nobelprisdiskussionerna. Han är inte främst en poet men har gett ut flera diktsamlingar. Jag har inget exempel från hans två första diktböcker utan vi flyttar direkt till 1960.

Tria Carmina

med

Cees Nooteboom

(f. 1933)

***

  "Nooteboom är ingen historieberättare i konventionell mening, utan bygger sina romaner utifrån en egen logik där tidsperspektiv inte följs kronologiskt. Förutom romaner har han också publicerat diktsamlingar, essäer och åtskilliga reseskildringar. Under ett femtontal år efter debuten skrev han inte skönlitterärt utan reste runt i världen och publicerade sedan reseböcker med stark historisk prägel, utan turistguidens krav på aktualitet." Källa: Alex författarlexikon
  Även i diktsamlingarna märker man av upplevelserna som resorna gett honom.

*

calera y chozas, by Cees Nooteboom
(From "The black poem" [Het zwarte gedicht]. Querido, 1960. Light everywhere : selected poems / Cees Nooteboom ; translated by David Colmer. London : Seagull Books, 2014.)

The afternoon is a long fire
hung over an endless expense of brown.

Calera y Chozas, Spanien

Calera y Chozas
expired farmers sleep in their beds
with gaping mouths the sound
of the afternoon slinks between the sickly houses.
At the end of the landscape
the mountains bare their teeth.

It never rains here
filthy dogs whimper
scratch and turn
in the dust.

No one gets on
the old man on the bench
leers at the life on the train
with avaricious eyes

it must be like this every day
the stationmaster rings the bell three times
and waves his red flag
the train shudders and shrieks
in the languishing landscape,

why would I ever come back
to Calera y Chozas?

***

  I slutet av 90-talet och början av 2000-talet skrev han ett par filosofiska romaner, som kritiker och läsare fann svårtuggade. Jag tycker man kan ana lite av den stilen, "det inre samtalet", i dikterna som skrevs tjugo år tidigare.

*

afternoon, by Cees Nooteboom
(From "Open like a shell, closed like a stone" [Open als een schelp - dicht als een steen]. Arbeiderspers, 1978. Light everywhere : selected poems / Cees Nooteboom ; translated by David Colmer. London : Seagull Books, 2014.)

Sometimes it doesn't take much.
An afternoon of burnished hours
that don't go together,
and him disbanded by himself,
sitting in various chairs,
but with a body or soul in each.

In a part of the room it is night.
Elsewhere, the past, holidays and war.
On the ceiling the sea touches the luminous beach,
and no hand guiding all this,
no ringmaster, no computer,
just him, that same self-same
someone, the disassembled
unreunited man,
in conversation with himself, dreaming and thinking,
present, invisible.

Someone who would eat and sleep later.
Someone with a watch and shoes.
Someone who left.
Someone who was going to leave.

Someone who would not go yet.

***

  "I sin roll som tidskriftsredaktör har Nooteboom tolkat och presenterat en rad, främst spanskspråkiga och italienska poeter som Eugenio Montale, Pablo Neruda, Cesare Pavese, till nederländska. Själv har han alltid skrivit poesi, hans första diktsamling kom ut strax efter hans första roman. Det har med åren blivit över dussinet diktsamlingar och Nooteboom säger att han inte kan leva utan att skriva poesi, det är essentiellt för hans övriga författarskap." Källa: Alex författarlexikon

*

self, by Cees Nooteboom
(From "It could be like that" [Zo kon het zijn]. Atlas, 1999. Light everywhere : selected poems / Cees Nooteboom ; translated by David Colmer. London : Seagull Books, 2014.)

And what if we leave our selves
behind?

Amsterdam

There they go, no goodbyes,
pouting and brooding,
in search of something better.
Not even looking back.

And us?
We have to get used
to this radiant landscape
of past and future,

time, bright and shining,
without a now.

Achmatovas sorgesång

  Jag fick ta ställning till om inlägget med Anna Achmatovas dikter skulle ägnas en engelsk översättning eller en svensk. Det blev engelskt. Dock har jag mestadels använt den svenska stavningen av hennes författarpseudonym. Endast den engelska titelreferensen anger Akhmatova.

Porträtt av Anna Achmatova, 1922
av  Kuzma Petrov-Vodkin

Tria Carmina

med

Anna Achmatova

(1889-1966)

***

  "Den ryska poeten Anna Achmatova hette egentligen Anna Andrejevna Gorenko. Hon föddes i Odessa vid Svarta havet men bodde större delen av sin uppväxt i Tsarskoje Selo, en liten by vid tsarens sommarpalats strax utanför S:t Petersburg. 
  Achmatova debuterade som poet 1907 när hon lät trycka ett antal dikter i en tidskrift som Nikolaj Gumiljov var redaktör för. 1910 gifte sig Achmatova med Gumiljov och två år senare fick de sonen Lev.

  Från och med 1910 ägnade hon sig på heltid åt sitt författarskap. Tillsammans med maken Gumiljov, poeterna Osip Mandelstam och Sergej Gorodetskij bildade hon 1912 "Poetgillet" eller den litterära rörelse som kallas akmeismen. Akmeisterna opponerade sig mot den ryska symbolismen som de ansåg hade utvecklat en dunkel, exalterad och metaforrik stil och ville istället skapa en klar, enkel och precis poesi." (Citat ur Alex författarlexikon, texten författad av Ika Jorum.)

  Jag tycker nedanstående dikt är rätt signifikativ för den stil som hon eftersträvade.

*

Evening room, by Anna Achmatova
(From [Evening]. Poems / Akhmatova ; translated by D.M. Thomas. New York : Knopf, 2006.)

I speak in those words suddenly
that rise once in the soul. So sharply comes
the musty odour of an old sachet,
a bee hums on a white chrysanthemum.

And the room, where the light strikes through slits,
cherishes love, for here it is still new.
A bed, with a French inscription over it,
reading: 'Seigneur, ayez pitié de nous.'

Of such a lived-through legend the sad strokes
you must not touch, my soul, nor seek to do . . .
Of Sèvres statuettes the brilliant cloaks
I see are darkening and wearing through.

Yellow and heavy, one last ray has poured
into a fresh bouquet of dahlias
and hardened there. And I hear viols play
and of a clavecin the rare accord.

***

  "När kriget bröt ut i juli 1914 gick Gumiljov ut som frivillig i kriget. Han överlevde, men senare blev han oskyldigt anklagad för att vilja störta den nya regimen. Nikolaj Gumiljov avrättades utan rättegång 1921 av bolsjevikerna. 
Efter makens död blev hon kort och gott ”Gumiljovs änka”, vilket innebar förföljelser och trakasserier.

  Livet blev allt svårare för Achmatova. Periodvis kunde hon inte skriva. I stället ägnade hon sig åt att studera och forska kring Pusjkin och åt att göra översättningar. Sonen Lev arresterades första gången 1935 samtidigt med konsthistorikern Nikolaj Punin, som Achmatova då levde tillsammans med.

  Även om Anna Achmatova under långa perioder var förbjuden att skriva eller belagd med tryckförbud skrev hon. Hon hade upplevt hur hennes diktsamlingar förstörts. Hon hade blivit klassad som borgerlig och sovjetsamhällets fiende. Det var farligt för henne att ens skriva ner dikter på papperslappar. Kanske för att många av hennes dikter tillägnades vänner och diktarkollegor, t.ex Boris Piljnak, Ossip Mandelsjtam och andra, som förts bort till lägren. Mycket finns trots allt bevarat av hennes då så förbjudna diktning." (Citat ur "Ett tidsvittne: Anna Achmatova 1889-1966", av Anita Westin. Populär poesi, nr 32.)

  Förutom att tillägna sina texter till fängslade vänner och kollegor så skrev hon också flera minnesskrifter och sorgesånger (den mest kända återkommer jag till i slutet av inlägget).

*

Michail Bulgakov, (1891-1940)

In memory of Mikhail Bulgakov, by Anna Achmatova
(From [Reed]. Poems / Akhmatova ; translated by D.M. Thomas. New York : Knopf, 2006.)

This, not graveyard roses, is my gift;
and I won't burn sticks of incense:
you died as unflinchingly as you lived,
with magnificent defiance.
Drank wine, and joked - were still the wittiest,
choked on the stifling air.
You yourself let in the terrible guest

and stayed alone with her.
Now you're no more. And at your funeral feast
we can expect no comment from the mutes
on your high, stricken life. One voice at least
must break that silence, like a flute.
O, who would have believed that I who have been tossed
on a slow fire to smoulder, I, the buried days'
orphan and weeping mother, I who have lost
everything, and forgotten everyone, half-crazed --
would be recalling one so full of energy
and will, and touched by that creative flame,
who only yesterday, it seems, chatted to me,
hiding the illness crucifying him.

***

  Huvudparten av verket Rekviem skrevs 1939, alltså ett år före minnesdikten till Bulgakov. Jag väljer ändå att ta med en dikt ur sviten i min Tria Carmina, dels för att det är ett betydelsefullt verk och dels för att verket inte publicerades förrän 1963. Rekviem är ett mästerverk som behandlar tiden för Stalins terror. Det följdes av ytterligare ett mästerverk; Ett poem utan hjälte (författat 1940-62, publicerat 1965). Dessa två borde ha renderat henne ett nobelpris. Hon var nominerad 1965 när priset gick till Michail Sjolochov.

*

Dedication, by Anna Achmatova
(From [Requiem]. Poems / Akhmatova ; translated by D.M. Thomas. New York : Knopf, 2006.)

The mountains bow before this anguish,
the great river does not flow.
In mortal sadness, the convicts languish;
the bolts stay frozen. There's someone who
still feels the sunset's glow,
someone who can still distinguish
day from night, for whom the fresh
wind blows. 

But we don't know it, we're obsessive,
we only hear the tramp of boots, abrasive
keys scraping against our flesh.
Rising as though for early mass,
through the capital of beasts we'd thread.
Met, more breathless than the dead,
mistier Neva, lower sun. Ahead,
hope was still singing, endlessly evasive.
The sentence! and now at last tears flood.
She'd thought the months before were loneliness!
She's thrown down like a rock.
The heart gives up its blood.
Yet goes . . . swaying . . . she can still walk.
My friends of those two years I stood
in hell - oh all my chance friends lost
beyond the circle of the moon, I cry
into the blizzards of the permafrost:
Goodbye. Goodbye.

I skuggan av bildmotiven

  Jag är väldigt tillfreds med fjärde säsongen av Tria Carmina, i synnerhet de tre senaste avsnitten: Bernadette Mayer, Hjalmar Gullberg och Louise Glück. I förhållande till andra rubriker så har de inläggen också fått ett tillflöde av läsare.
  Med det sagt, så kan vi konstatera att varje upplaga har någon svagare länk. Kvällens poet och bildkonstnär är en storhet i vårt grannland. Jag blev inte direkt förälskad i hans poesi ...

Tria Carmina

med

Stein Mehren

(f. 1935)

***

  I det Store Norske Leksikon går att läsa följande beskrivning om hans författarskap. 
"Som poet utmärker Mehren sig genom en stor fantasi, visuell rikedom och musikalitet. Det finns starka filosofiska och intellektuella drag i hans poesi, men framför allt handlar hans texter om relationen mellan språk, erfarenhet och kunskap, samt ordkonstens egna problem och vårt förhållande till historien och nuet."

  Jag håller med i en del av ovanstående. Det märks att han även är bildkonstnär, bildspråket är nästan övertydligt emellanåt. Däremot märker jag inte av någon musikalitet i hans texter, den varudeklarationen förstår jag inte alls.
  Mitt huvudintryck av Stein Mehren efter att ha läst tre av hans verk, som alla påminner om varandra (även om Hotel Memory har ett mörkare tonläge), är Tvivlaren som pendlar mellan det erfarenhetsmässiga och det reflexiva, oftast ur ett historiskt perspektiv, ibland i förträngningens skepnad.
  Men de goda ansatserna dränks av motivupprepningar och tröttsamma spegelbilder.
  Ärligt talat tycker jag att han är som intressantast i sin debutbok, Gjennom stillheten en natt.

*

Alt jeg tar i ligner noe annet, av Stein Mehren
(Ur Gjennom stillheten en natt : dikt. Oslo, 1960.)

Alt jeg tar i ligner noe annet
Verden ligner et landskap uten farger
og får alltid hjertets farge
Menn jeg møter ligner en far
jeg aldri husker uten ordet
Kvinnene jeg elsker kommer til meg
som en voksblek mor i drømmen
Alt jeg tar i ligner noe annet

Jeg er redd for alt jeg tar i
Hvor jeg går står drømmene og stenger
Nederlaget ligner nederlag på forhånd
Selv det nære tapet ligner det eie
Sorgen ligner drømmen om et barn
og lengsel ligner amgst og angsten
ligner månen - død og vakker

Alt som er, er skyggen av et annet
Stranden puster natt og dag
og ligner sangen i et hav
Hjertets sol og månelyse brenning
ligner avgrunnsdype lengsler
ekko fra en annen verden
- ensomhetens dyp hvor
giftig-skjønne blomster vokser vilt

Jeg er ennu ung og døden
er et minne om en annen

***

  Färgrikedomen från bildkonstnärskapet och landskapets betydelse för konstupplevelsen märks tydligt i verket Menneske bære ditt bilde frem (1975). En del av de filosofiska resonemang och historiska "blickar" som förs fram i den här samlingen gillar jag inte alls. Det finns textrader i titeldikten som starkt provocerar mig, i synnerhet eftersom Mehren har studerat såväl filosofi som biologi.

  Istället får ni en typisk bildkonstnärsdikt . . .

Plognatten av Nikolai Astrup

Ploglandet, av Stein Mehren
(Ur Menneske bære ditt bilde frem. Oslo : Aschehoug, 1975.)

Ploglandet, det fine vårlige regnet, en
tidlig morgen, alle farger ennu ufødt
- helt nær sansene, som en regnbuehinne
skimrende strukket der inne i tåkegryet

Det er noe undersjøisk over landskapet
der det stiger opp i vårmorgenglansen
forseglet, sovende . . . ennu navnløst, Se
Der stiger solen som om havet sprenges!

Og insekter, fugler, farger - seglene
brister, morgenvinden river brudeslør
av knapt utsprungne hager, så lysende
står de, perlemorsvatret, i alle farger

i alle slør, ser jeg ditt ansikt, i små
skogholt, i disen over et jorde, overalt
er du og er der ikke, som om det grønne
blir til på innsiden av dine trekk i meg

- og jeg hvisker navnet ditt, elskede
mens jorden selv langsomt stoger opp
i glansen av de løfter og savn som
den har båret i sin våte svarte muld

***

  I boken Hotel Memory ges texterna en personligare ton. Titelnamnet till trots så känns dikterna ligga nära "nuet". Samlingen präglas av mörka inslag såsom sjukdom, död och saknad. Tyvärr införlivas en obegriplig bitterhet i ett par av texterna. Nedanstående diktutdrag förstår jag inte alls. Är det ironi? Är han en bitter-mupp? Kan någon förklara?

Forelskede mennesker (utdrag), av Stein Mehren
(Ur Hotel Memory : dikt 1996. Oslo : Aschehoug, 1996.)

Forelskede mennesker, De ser
ikke lykkelige ut. Deres jagede uttrykk
får deres utallige møter
til å se ut som glødende etapper
i en eneste stor og ugjenkallelig avskjed
De ser slett ikke friske og sunne ut
men tvert imot som om de er rammet. Av hva
Av livet, av sine savn, av seg selv
Av jungler, elver, febersykdommer, dystre
profetior . . . De er bleke, matte
som om de har ligget for lenge i et vann
som har suget fargene ut av dem

Og deres blekhet er dessutom mørk
som om en hær av metaforer, som alle gjelder
liv og død, har trampet gjennom dem
tappet dem for blod og satt det bort
i mørke rom der der skal stå og lyse
mens de elskende selv er sendt ut for å finne
hverandre i en tom, kald og skeptisk verden

In her natural world

  Jag strävar alltid efter att dikterna jag väljer ut till Tria Carmina ska säga något om författaren och/eller hänga samman på något sätt. Dagens inlägg handlar om Louise Glück. Jag tycker att textexemplen visar hennes utveckling som författare men där finns också en tydlig barn-förälder-linje att följa.

Tria Carmina

med

Louise Glück

(f. 1943)

***

  Louise Glück föddes i New York City 1943 och växte upp på Long Island. Hon studerade vid Sarah Lawrence College och Columbia University. Hennes första poesibok, Firstborn (1968), fick ett bra mottagande. Hon krediterades för sin tekniska skicklighet samt för samlingens trovärdiga berättande. Källa: Poetry Foundation

The tree house, by Louise Glück
(From Firstborn. Northwood, Middlesex, 1969.)

The pail droops on chain, rotten,
where the well's been
rinsed with bog, as round and round
the reed-weed rockets down Deer Island
amid frosted spheres of acid: berry pick-
ing. All day long I watched the land break
up into the ocean. Happened long ago,
and lost - what isn't - bits of jetty go
their private ways, or sink, trailing water.
Little's left. Past this window where
my mother's basil drowned
in salad, I can see our orchard, balsams
clenched around their birds. The basil flourished on
neglect. Open my room, trees. Child's come.

***

  I en recension av Glücks The triump of Achilles, noterade Wendy Lesser i Washington Post Book World att "direkt är det operativa ordet här: Glücks språk är ständigt okomplicerat, anmärkningsvärt nära talspråket. Men hennes noggranna känsla för rytm och repetition, och hennes specifisering av idiomatiskt svävande fraser, ger hennes dikter en tyngd som är långt ifrån det banala." Källa: Poetry Foundation

Metamorphosis, by Louise Glück
(From The triumph of Achilles. New York : Ecco Press, 1985.)

1. Night

The angel of death flies
low over my father's bed.
Only my mother sees. She and my father
are alone in the room.

She bends over him to touch
his hand, his forehead. She is
so used to mothering
that now she strokes his body
as she would the other children's
first gently, then
inured to suffering.

Nothing is any different.
Even the spot on the lung
was always there.

2. Metamorphosis

My father has forgotten me
in the excitement of dying.
Like a child who will not eat,
he takes no notice of anything.

I sit at the edge of his bed
while the living circle us
like so many tree stumps.

Once, for the smallest
fraction of an instant, I thought
he was alive in the present again;
then he looked at me
as a blind man stares
straight into the sun, since
whatever it could do to him
is done already.

Then his flushed face
turned away from the contract.

3. For my father

I'm going to live without you
as I learned once
to live without my mother.
You think I don't remember that?
I've spent my whole life trying to remember.

Now, after so muck solitude,
death doesn't frighten me,
not yours, not mine either.
And those words, the last time,
have no power over me. I know
intense love always leads to mourning.

For once, your body doesn't frighten me.
From time to time, I run my hand over your face
lightly, like a dustcloth.
What can shock me now? I feel
no coldness that can't be explained.
Against your cheek, my hand is warm
and full of tenderness.

***

  I flera av sina diktsamlingar har Louise Glück inspirerats av grekisk och romersk mytologi. Det går att följa sådana trådar i såväl "The triumph of Achilles" som i boken Averno (2006). Romarna trodde att kratersjön Averno i södra Italien var ingången till underjorden.
  Glück lyckas på ett mycket trovärdigt sätt sammanväva det mytologiska med en sorts fenomenologisk psykologi. Jag är väldigt förtjust i Averno, hennes tionde bok. Det är också genom den samlingen som hon introduceras på svenska av Rámus förlag. För den svenska översättningen står Jonas Brun. Boken utkom i förra månaden men jag har ännu inte läst den. Avslutningsvis en dikt ur sviten "October" som passar bra in i Louise Glücks "tidskedja".

*

October, by Louise Glück
(From Averno. New York : Farrar, Straus and Giroux, 2006.)

3.

Snow had fallen. I remember
music from an open window.

Come to me, said the world.
This is not to say
it spoke in exact sentences
but that I perceived beauty in this manner.

Sunrise. A film of moisture
on each living thing. Pools of cold light
formed in the gutters.

I stood
at the doorway,
ridiculous as it now seems.

What others found in art,
I found in nature. What others found
in human love, I found in nature.
Very simple. But there was no voice there.

Winter was over. In the thawed dirt,
bits of green were showing.

Come to me, said the world. I was standing
in my wool coat at a kind of bright portal —
I can finally say
long ago; it gives me considerable pleasure. Beauty
the healer, the teacher —

death cannot harm me
more than you have harmed me,
my beloved life.

I tystnaden föds Hjalmars verk

  Det blir självklart tvära kast när bloggen byter tema varje dag. Men även inom samma rubrik kan avgrunder passeras. Förra söndagen tog avantgarde-författaren Bernadette Mayer plats i Tria Carmina och idag avlöses hon av Hjalmar Gullberg. Går det att tänka sig större kontraster inom genren poesi? 

Hjalmar Gullberg, målning Agda Holst

Tria Carmina

med

Hjalmar Gullberg

(1898-1961)

***

  Det är svårare för mig att skriva om Hjalmar Gullberg än om många andra författare för han känns nära på något sätt, som om jag skrev om mig själv. Dessutom blir jag alltid berörd när jag påminns om hans levnadsöde.

  Hjalmar Gullberg (född i Malmö) blev fosterhemsplacerad direkt från födseln. De biologiska föräldrarna var inte gifta och de ansåg att de var för unga för att ta hand om honom. Under hela uppväxten vägrade mamman att erkänna släktskapet, medan pappan besökte honom i fosterföräldrarnas hem.
   Han tog studentexamen 1917 och bedrev därefter, med undantag för en tid då han gjorde militärtjänst, universitetsstudier i Lund med fil.mag. 1923 och fil.lic. 1927. Tillsammans med flera vänner var han under studietiden skribent och poet i studentkårens tidning Lundagård. 

  Innan han började skriva lyrik hade han komponerat musik till andras dikter. Man har funnit 23 färdiga kompositioner till texter av bland annat Goethe, Karlfeldt och Fröding. Det var violin som var hans instrument.
  Men så plötsligt skriver han en anteckning i sin dagbok (4 september 1919): "Jag vill, jag måste bli skald."

  Hans första diktsamling, I en främmande stad, publicerades 1927. I debutboken slår han an ett av de teman som sedan ständigt återkommer i hans författarskap; melankoli och känslan av främlingskap i tillvaron.
Källor: Alex författarlexikon, text av Anton Samuelsson samt "Konsten att övervinna döden", artikel av Bo Gentili, Sydsvenska Dagbladet, 2011-07-19.

  Men jag har valt att inleda med en kort enkel text som hittades bland hans otryckta manuskript, även den från sent tjugotal, eftersom den går att koppla till skapandeprocessen och hans musikaliska bakgrund.

*

(Ett ej publicerat manuskript, inlagd i Anders Palms efterord till: Dikter / Hjalmar Gullberg. Stockholm : Norstedt, 1985.)

Det händer att bland gråa hus
man hör en ton,
som inte fanns i gatans brus,
men kom från en region
av ljus.

Man glömmer var man går, man går
på måfå bara, i förbund
med detta som man ej förstår
och vet knappt riktigt vad man vill.
Det är en sådan stund
en sång blir till.

***

  Ett av hans mästerverk är dikten "Till en näktergal i Malmö" från diktsamlingen Fem kornbröd och två fiskar (1942). En bok som till stor del kretsar kring hans motstånd mot de totalitära systemen och för individens andliga frihet.
  Jag tycker textraden "jag älskar tystnaden som blir till sång" från första strofen länkar fint ihop med den inledande dikten i inlägget.

*

Till en näktergal i Malmö, av Hjalmar Gullberg
(Ur Fem kornbröd och två fiskar : dikter. Stockholm : Norstedt, 1942.)

Jag mötte vänner i så många länder -
men varför blev man ensam under skyn?
Jag älskar det som flyr ur våra händer;
jag älskar det som doldes för vår syn.
Här ligger jag, en fånge mellan lakan,
och lyssnar i en mörklagd paviljong.
Jag älskar mörkret och jag älskar vakan;
jag älskar tystnaden som blir till sång.

I sjukhusparken hänger månens lykta;
det glittrar genom rullgardinens dok.
Nu lyssnar alla sorgsna och betryckta
till Höga Visan ur naturens bok.
Den störste sångaren på denna jorden
har kommit för att skingra våra kval.
Jag hör musik och letar efter orden.
Sjung näktergal, min hemstads näktergal!

Från vilket paradis är stämman lånad
som tränger in i rummet där jag bor?
Så sjöng du, när jag föddes i din månad,
för en förtvivlad kvinna som blev mor.
En majnatt hände det som ingen visste;
vår stora hemlighet kom ingen åt.
Den som försökte spåra oss tog miste:
i toner dränkte du min första gråt.

Dig vill jag intill döden efterlikna,
o sångare som vägrar att bli sedd!
De sökte fånga dig och står besvikna:
på villospår blev jägarskaran ledd.
Dig känner ingen - ingen utom träden
har sett om du är vacker eller ful.
Snart hörs i toppen trastens sommarkväden
- då tiger du som sjöng i låga skjul.

Lär mig att inför världen vara liten!
Vad gör det att jag vandrar mot min höst,
att jag blir ensam, grå och väderbiten?
En majnatts melodi har sprängt mitt bröst!
O näktergal, jag var en gång din like -
nu är jag åter stum och sjunker matt
tillbaka i det anonymas rike...
Det skulle vara lätt att dö i natt.

***

  1958 diagnostiserades han med den förlamande muskelsjukdomen myasthenia gravis. Den tvingade honom att under vintermånaderna vara sängliggande på ett sjukhus i Stockholm. Först på våren och sommaren blev han starkare. Sjukdomen berövade honom också förmågan att tala och försämrade hans minne, han kunde inte heller skriva eller läsa längre. I juli 1961, på sin herrgård i Svedala med sin livskamrat grevinnan Greta Thott, drunknade Gullberg i sjön Yddingen. Det som först framstod som en drunkningsolycka visade sig, 1983, egentligen vara självmord. Gullberg hade känt sig svagare än på länge, och han ville inte tillbaka till sjukhuset där han tvingades använda respirator för att överleva. Med hjälp av Thott och en vän som var läkare tog Gullberg en dödlig dos läkemedel för att sedan simma ut i sjön. Självmordet hemlighölls så länge eftersom läkaren tillhandahållit aktiv dödshjälp, vilket var olagligt, och av respekt för vänner och familj. Källa: Alex författarlexikon, text av Anton Samuelsson

*

Häger på bryggan, av Hjalmar Gullberg
(Ur Terziner i okonstens tid. Stockholm : Norstedt, 1958.)

Jag låg på bryggan naken då en häger
stod ljudlöst, kommen som från ingenstans,
bakom och lät mig på mitt hårda läger

död som en sten bli kvar i solens glans.
Landskapet hade fått en annan mening.
Jag ägde inte bryggan. Den var hans.

Jag var en kvarglömd rest, en förorening.
Hans tid var inne där han stod på vakt -
min var ett vakuum, en tågförsening,

bortfall av syfte i en passiv akt.
Den sky som bar min dröm för vita segel
gick plötsligt i det blå med annan frakt,

och sjön jag hållit som min runda spegel
på bryggans skaft var lösgjord från min sjö.
Det sus som gick i vassen kom var regel

från förr att skälva utan kraft, ett rö.
Var det en fantasibild som blev kluven,
eller en verklighet som skulle dö.

En värld gick mig ur händerna. Var tjuven
den grå staty som till min sträckbänk kom
och utan avsikt långsamt drog åt skruven?

När hägern lyfte lika ljudlöst som
han stod på bryggan utan varning, hävde
jag mig på axlarna och såg mig om.

Förlamningen var borta och den kvävde
insöp en luft som återfick sin glans.
Var det sitt rike som den andre krävde?

Finns det en ordning bortom människans?
Ett tryck vek från mitt hjärta, en förhårdning.
Tre dagar kom hägern så. Jag såg i hans

ankomst ett varsel om en sådan ordning.

Through the sixties with Bernadette

  Jag tror att kunskapen om avantgarde inom konst, film och teater är större än den är om avantgarde-litteraturen. Påskens Tria Carmina ger er en möjlighet att följa en författare som räknats till de nyskapande poeterna ända sedan 1960-talet.

Tria Carmina

med

Bernadette Mayer

(f. 1945)

***

  Bernadette Mayer föddes i Brooklyn, New York, och har tillbringat större delen av sitt liv i New York City.

  Hon blev tidigt känd för sin innovativa användning av språket, men det var en fotoutställning som först fångade kritikernas uppmärksamhet. Källa: Poetry Foundation

  I utställningen Memory arrangerade Mayer fotografier tagna under juli månad 1971 tillsammans med berättande text. Dikter skrev hon redan som femtonåring och 1964 låg hennes första samling färdig, den som sedan fick titeln Ceremony latin. Den publicerades först 1975 elva år efter att den sammanställts. Hennes andra bok Red Book In Three Parts, som slutfördes under 1965-66, dröjde tills 2002 innan den publicerades. Så egentligen var det hennes tredje diktsamling, Story, som utgjorde debuten, när den gavs ut 1968. Källa: Station Hill Press

  Dikterna i "Ceremony latin" innehåller en hel del typiskt tonårsspråk, fula ord och attityder. Det samtida 60-talet tar stor plats i texterna. Följande exempel är den "mildaste" dikten jag kunde hitta.

New York 1964

(From "Ceremony latin" (1964), within Eating the colors of a lineup of words : the first books of Bernadette Mayer, Barrytown, NY : Station Hill of Barrytown, 2015.)

Dream after being caught in the subway:
          I am riding on a train walking from car to car sitting stretching
my neck I dream that I am tormented. Whatever a girl tells me to
experience I must experience. I walk over a bridge and feel crushed
in my stomach my clothes fly all around me I myself rise into the air
tangled in my ragged clothes and doubled over, then backwards.

***

  Förutom att de inledande dikterna publicerades långt efter sin tillkomst, så har även senare böcker reviderats och omarbetats för nyare utgåvor. Det är inte helt lätt att följa hennes produktion. Jag har valt att hoppa fram till hennes sjätte bok, Poetry, som publicerades första gången 1976. Men gavs sedan åter ut 1992 i en kraftigt omarbetad upplaga.

  Det som fascinerar mig mest är hur konsekvent hennes stil är. Hon är lika mycket avantgarde i sin sjätte bok som hon var i sina första dikter. Jag har dessutom funnit en dikt som skulle kunna utgöra en "syster-text" till mitt ovanstående exempel.

(From "Poetry, part 1" (1992), within Eating the colors of a lineup of words : the first books of Bernadette Mayer, Barrytown, NY : Station Hill of Barrytown, 2015.)

                                    The people prepare you for a blank

          for a nothing-for-nothing. While I live in

                    two houses at once

    with two equally wise women, near a canal.

                    No magicians bring us anything,

        here we drink perfumes, all walls are closets

                    & the magicians are our uncles.

Erie Canal

The smaller boats on the canal seem to be waves
                        over which our boat sails
                        while we wave at restaurant-owners.
                                                    inside the restaurants
       our feet touch the floor like birds who seem
                       to be new breeds, stepping into the water,
sitting down to eat,
                                  this may be a screen test
                                  for the workers in the alleys.

***

  1994 drabbades Bernadette Mayer av en mildare stroke som tempoärt försvagade hennes motorik. Efter rehabiliteringen gav hon visserligen ut böcker, men det var först 2005 när boken Scarlet Tanager publicerades som hon fick en riktig revival. Den beskrevs som "magnifik" av John Ashbery.

  I den samlingen får humorn stor plats, inte minst i de dikter som utgör växeltolkningar från engelska till franska och sedan tillbaka till engelska igen. Källa: New Directions Books

  Den skarpa humorn får avsluta min Tria Carmina om Bernadette Mayer. Det kommer garanterat mera från den flyhänta innovatören.

*

[song birds take a bath in our elephant pool], by Bernadette Mayer

(From Scarlet Tanager. New York : New Directions Book, 2005.)

Scarlet tanager

song birds take a bath in our elephant pool

turtles don’t come to our turtle yet

sunflower cytology apprehend the weeds in our garden

cytologies you mean & well there’s poison ivy

as in drew barrymore or

dream creatures knocking at the window

threatening to kill you on a snowy road

and now the luna moth creeps along as creeks bring

blue herons flying into flower

watches like herons nesting oh! what mayhem

we behold, so many Gnostic beings landing at our

doorstep ready to start something or else

there’ll be a rainbow or parhelion or fire or

with the party to put an end to hunger as they say

in the old days and should we have a rent strike

à la hoag’s corners? what wilt thou?

frogs and bugs and little dead farm animals in the

hay, oh hell i’ve lived in new york city

i know about dead beings like all get out

of the sidewalks and burning buildings along with

the living tho the living usually stay unless they’re

          the living dead

Espmark samtalar om skapelsen

  Det här är inlägg nummer 999 och det tillägnas Kjell Espmark, sviternas mästare. Flera av hans böcker är utformade så att de berättar en historia, med hjälp av diktsviter. Dessutom samspelar hans diktsamlingar och följande titlar bildar exempelvis en trilogi; När vägen vänder (1992), Det andra livet (1998) och De levande har inga gravar (2002).

Tria Carmina

med

Kjell Espmark

(f. 1930)

***

  Kjell Espmark debuterade med just en diktsvit, den tragiska historien "Mordet på Benjamin", 1956. I den sista sekvensen väntar man. . .

(Ur [Samlade i dvärgens hus : Väntan] / Kjell Espmark. Mordet på Benjamin. Stockholm : Norstedt, 1956.)

2

Man putsar bort några stänk från fönstret
och dammar än en gång
av de välbekanta tingen.
Klockan som stannat för tusen år sen.
Den spräckta kinesiska skålen
med nycklar som glömt vart de hör.
Böcker som ingen läser.
Solrosen som slokar redan,
glädjen vissnad i sin vas.
Allt är gammalt, slitet.
Vi har inte råd till något nytt.
Men vi har våra små nipper,
våra små figurer av glas.

Och på bordet vid fönstret:
skulden mörk med fyllda segel
det näpnaste skepp i en flaska.

***

  Från 1968 fram till 1975 gav han ut tre diktsamlingar som tillsammans utgjorde trilogin "Sent i Sverige". För den tredje delen Det obevekliga paradiset (1975) tilldelades han Svenska Dagbladets Litteraturpris. Jag har emellertid valt en dikt ur den mellersta boken i trilogin, Samtal under jorden (1972).
  "Hans litterära teknik har påtagliga likheter med filmen med dess kameraglidningar och överlagringar. Hans poesi har också karaktäriserat som "rolldiktning", ett slags lyriskt berättande, ofta i jagform, men där jaget inte behöver vara identiskt med författaren själv." Citat ur Alex författarlexikons artikel om Kjell Espmark.

*

11. Det är en plats för upprördhet, av Kjell Espmark
(Ur Samtal under jorden 1-25. Stockholm : Norstedt, 1972.)

Jag sitter fast i något
som påminner om mina egna filmer.
Jag känner igen den gula herrgårn
och de svävande björkarna.
Yrseln av hundloka ner mot sjön.

Men detta landskap är en sträckbänk.
Flickorna som ror i sitt fnitter
överljusa hattar guppande över ekans svärta
böjer sej fram, munnen en fråga
med droppar av svett på överläppen.
Vad är det som ska pressas ur mej?

Doktorn i kortklippt skägg snoppar häftigt cigarren
framför det tunga holländska skåpet
där Gud förvaras, för alla eventualiteter.
Han fixerar mej skarpt och väntar.
Det gäller mitt liv.

Anna har lämnat gula kammarn
och grälet med tvillingsystern i spegeln
och kommer emot mej, sakta, sakta.
Ansiktet en oskuldsfull grymhet
så nära att fönstren blir diffusa:
Jag tänker alltså framhärda?
Hon skrattar obestämt.
Jag klarar det inte.

Om jag talade till sist, hickande av gråt -
ett myller av gråa figurer som störtar ur huvet
barfotaungar viktlösa av TBC, torpare
med ryggrad som en uttjänt gärdsgård
den våldtagna pigan som dränkt sej
och blommar i sjön, en grönaktig stank
herrar och utsugna, svart och vitt -
det vore en lättnad att tala så.

Ja, jag framhärdar.

***

  Ett annat citat som beskriver Espmarks poetik är hämtat från Sebastian Lönnlövs recension av hans senaste bok Skapelsen.
  "Han fångar vardagens detaljer, men väjer inte för historiens svarta hål av obegriplig grymhet – och räds inte de stora orden. Till exempel Skapelsen, med stort S. Ett ord som står för både existensen och det konstnärliga skapandet, men också är ett sedan tidigare välkänt tema hos denne varsamme och allvarsamme poet." Från "Kjell Espmark låter de döda resa sig", av Sebastian Lönnlöv. Svenska Dagbladet, 2017-01-23.

  Nedanstående titeldikt, samt resten av boken, läste jag i torsdags. Sen inträffade det hemska på Drottninggatan. Jag beslutade att ändå ta med den i dagens inlägg. 
  Ta hand om varandra.

*

När vägen vänder, av Kjell Espmark
(Ur När vägen vänder. Stockholm : Norstedt, 1992.)

Paul Cézanne - La Route tournante à Montgeroult (1898)

Oväntat är vi tillbaka i byn
bland antydda hus och tidlösa gäss
under glesa flak av himmel:
duken är bar mellan penseldragen.

Vad hände?
Var vi ett ögonblick utanför livet?
Som om en plötslig slaktarkniv
med fyra rutinerade snitt
skilt öga, strupe, hjärta och kön
ur allt som huvudstupa är på väg
genom dag efter dag mot ingenstans
och makat tillbaka dem till ett kapitel
vi redan tagit oss igenom.

Allt som förut. Utom det rasande ljuset.
Som om gatan var gata för första gången:
varje doft är förskräckt, varje färg mera mättnad -
det innebördslösa har rört vid oss.

Madame betraktar oss överseende
och dukar upp några bitar chèvre,
en ymnigt blommande smak
doppad i aska.

Försöker minnas. Förutsätter att förra
kapitlet ännu äger laga kraft.
Minns i en ilning ett hjulspår med vatten,
en röst och en doft av kaprifol
utan att verkligen minnas dem:
som om man skyndat mot varandra
med utbredda armar
och finner sig krama en främling.

Det jag söker i minnet håller sig dolt
som ett monster från den yttre rymden.
Bara några blodstänk skvallrar.

Men visst levde vi förut?
Beror på vad man menar med liv.
Udda minnesglimtar berättar
om ett storslaget landskap
med en retroaktiv smak av aska.

Hotellrummets lakan verkar begagnade:
vi känner igen den där fläcken
fast vi aldrig har varit här förr.
En sliten plats för begynnelse.
Fingertopparna söker din mun
och känner läpparna bli till.
Tungan skapar en grop vid axeln.
Som när en repad ritual
får besök av en okänd gudom
så blir vår kärlek
kärlek för första gången.