Espmark samtalar om skapelsen

  Det här är inlägg nummer 999 och det tillägnas Kjell Espmark, sviternas mästare. Flera av hans böcker är utformade så att de berättar en historia, med hjälp av diktsviter. Dessutom samspelar hans diktsamlingar och följande titlar bildar exempelvis en trilogi; När vägen vänder (1992), Det andra livet (1998) och De levande har inga gravar (2002).

Tria Carmina

med

Kjell Espmark

(f. 1930)

***

  Kjell Espmark debuterade med just en diktsvit, den tragiska historien "Mordet på Benjamin", 1956. I den sista sekvensen väntar man. . .

(Ur [Samlade i dvärgens hus : Väntan] / Kjell Espmark. Mordet på Benjamin. Stockholm : Norstedt, 1956.)

2

Man putsar bort några stänk från fönstret
och dammar än en gång
av de välbekanta tingen.
Klockan som stannat för tusen år sen.
Den spräckta kinesiska skålen
med nycklar som glömt vart de hör.
Böcker som ingen läser.
Solrosen som slokar redan,
glädjen vissnad i sin vas.
Allt är gammalt, slitet.
Vi har inte råd till något nytt.
Men vi har våra små nipper,
våra små figurer av glas.

Och på bordet vid fönstret:
skulden mörk med fyllda segel
det näpnaste skepp i en flaska.

***

  Från 1968 fram till 1975 gav han ut tre diktsamlingar som tillsammans utgjorde trilogin "Sent i Sverige". För den tredje delen Det obevekliga paradiset (1975) tilldelades han Svenska Dagbladets Litteraturpris. Jag har emellertid valt en dikt ur den mellersta boken i trilogin, Samtal under jorden (1972).
  "Hans litterära teknik har påtagliga likheter med filmen med dess kameraglidningar och överlagringar. Hans poesi har också karaktäriserat som "rolldiktning", ett slags lyriskt berättande, ofta i jagform, men där jaget inte behöver vara identiskt med författaren själv." Citat ur Alex författarlexikons artikel om Kjell Espmark.

*

11. Det är en plats för upprördhet, av Kjell Espmark
(Ur Samtal under jorden 1-25. Stockholm : Norstedt, 1972.)

Jag sitter fast i något
som påminner om mina egna filmer.
Jag känner igen den gula herrgårn
och de svävande björkarna.
Yrseln av hundloka ner mot sjön.

Men detta landskap är en sträckbänk.
Flickorna som ror i sitt fnitter
överljusa hattar guppande över ekans svärta
böjer sej fram, munnen en fråga
med droppar av svett på överläppen.
Vad är det som ska pressas ur mej?

Doktorn i kortklippt skägg snoppar häftigt cigarren
framför det tunga holländska skåpet
där Gud förvaras, för alla eventualiteter.
Han fixerar mej skarpt och väntar.
Det gäller mitt liv.

Anna har lämnat gula kammarn
och grälet med tvillingsystern i spegeln
och kommer emot mej, sakta, sakta.
Ansiktet en oskuldsfull grymhet
så nära att fönstren blir diffusa:
Jag tänker alltså framhärda?
Hon skrattar obestämt.
Jag klarar det inte.

Om jag talade till sist, hickande av gråt -
ett myller av gråa figurer som störtar ur huvet
barfotaungar viktlösa av TBC, torpare
med ryggrad som en uttjänt gärdsgård
den våldtagna pigan som dränkt sej
och blommar i sjön, en grönaktig stank
herrar och utsugna, svart och vitt -
det vore en lättnad att tala så.

Ja, jag framhärdar.

***

  Ett annat citat som beskriver Espmarks poetik är hämtat från Sebastian Lönnlövs recension av hans senaste bok Skapelsen.
  "Han fångar vardagens detaljer, men väjer inte för historiens svarta hål av obegriplig grymhet – och räds inte de stora orden. Till exempel Skapelsen, med stort S. Ett ord som står för både existensen och det konstnärliga skapandet, men också är ett sedan tidigare välkänt tema hos denne varsamme och allvarsamme poet." Från "Kjell Espmark låter de döda resa sig", av Sebastian Lönnlöv. Svenska Dagbladet, 2017-01-23.

  Nedanstående titeldikt, samt resten av boken, läste jag i torsdags. Sen inträffade det hemska på Drottninggatan. Jag beslutade att ändå ta med den i dagens inlägg. 
  Ta hand om varandra.

*

När vägen vänder, av Kjell Espmark
(Ur När vägen vänder. Stockholm : Norstedt, 1992.)

Paul Cézanne - La Route tournante à Montgeroult (1898)

Oväntat är vi tillbaka i byn
bland antydda hus och tidlösa gäss
under glesa flak av himmel:
duken är bar mellan penseldragen.

Vad hände?
Var vi ett ögonblick utanför livet?
Som om en plötslig slaktarkniv
med fyra rutinerade snitt
skilt öga, strupe, hjärta och kön
ur allt som huvudstupa är på väg
genom dag efter dag mot ingenstans
och makat tillbaka dem till ett kapitel
vi redan tagit oss igenom.

Allt som förut. Utom det rasande ljuset.
Som om gatan var gata för första gången:
varje doft är förskräckt, varje färg mera mättnad -
det innebördslösa har rört vid oss.

Madame betraktar oss överseende
och dukar upp några bitar chèvre,
en ymnigt blommande smak
doppad i aska.

Försöker minnas. Förutsätter att förra
kapitlet ännu äger laga kraft.
Minns i en ilning ett hjulspår med vatten,
en röst och en doft av kaprifol
utan att verkligen minnas dem:
som om man skyndat mot varandra
med utbredda armar
och finner sig krama en främling.

Det jag söker i minnet håller sig dolt
som ett monster från den yttre rymden.
Bara några blodstänk skvallrar.

Men visst levde vi förut?
Beror på vad man menar med liv.
Udda minnesglimtar berättar
om ett storslaget landskap
med en retroaktiv smak av aska.

Hotellrummets lakan verkar begagnade:
vi känner igen den där fläcken
fast vi aldrig har varit här förr.
En sliten plats för begynnelse.
Fingertopparna söker din mun
och känner läpparna bli till.
Tungan skapar en grop vid axeln.
Som när en repad ritual
får besök av en okänd gudom
så blir vår kärlek
kärlek för första gången.