I centrum av ryska språket

  En av mina favoritöppningar i schack heter slaviskt och Ryssland är en stormakt inom spelet. Det ryska språket tillhör den slaviska språkfamiljen och det ägnas veckans måndagsinlägg åt. Inom schacket finns även spelöppningen ryskt (by the way), men den gillar jag inte alls.

***

  Ryska talas som modersmål av ca 154 miljoner (2009), varav 121 miljoner i Ryska federationen, 18 miljoner i Ukraina, 5,9 miljoner i Kazakstan, 3 miljoner i Uzbekistan, 3 miljoner i Vitryssland, 977 000 i Moldavien, 811 000 i Lettland, 781 000 i Kirgizistan, 716 000 i USA, 594 000 i Israel, 478 000 i Tadzjikistan, 458 000 i Turkmenistan, 394 000 i Estland, 344 000 i Georgien, 336 000 i Tyskland, 285 000 i Litauen, 207 000 i Azerbajdzjan och 103 000 i Canada. Ryska är nära besläktat med ukrainska och vitryska; de tre språken är delvis inbördes begripliga, ungefär som svenska och danska. Källa: NE

Frimärke med staty av Alexander Pusjkin

(Ur Brev till min älskade / Rimma Markova = Pisʹma k ljubimomu / Rimma Markova. Nacka, 1999.)

Snön har just töat. Vårens smuts
står mitt på torget som en zebra.
Men gren och kvistars fina stil
på morgonhimlens blåa botten
syns som på botten av en kopp.
Där hörs andante utan tvivel:
så full av lycka ska vi bli
här i utrymmet av vår kärlek.

***

  Många vanliga ryska ord har samma ursprung som sina svenska motsvarigheter. Hit hör t.ex. räkneorden två och tre, ryska dva och tri, vatten voda, liksom ordet gård, ryska gorod. Gård betyder ju på svenska bl.a. en inhägnad som t.ex. i ordet gärdsgård, men också området innanför inhägnaden. På ryska har gorod kommit att betyda stad, och det förekommer också ibland i ryska stadsnamn: Novgorod ’den nya staden’.

  Bland ryska lånord från västerländska språk finns både gamla, som t.ex. chleb bröd, som anses vara ett germanskt lån (jämför det moderna engelska loaf och tyska Laib) och nyare, bl.a. vissa sporttermer. Fot heter på ryska normalt noga och boll mjatj, men för sporten fotboll har det engelska football anpassats till ryskans uttal och blivit futbol. Andra lätt igenkännbara lånord är t.ex. telefon telefon, adres adress, lampa lampa. Ett annat lån, som idag knappast längre uppfattas som främmande i ryskan, är skver, som används för att beteckna en liten park eller plantering och kommer från engelskans square kvadrat, torg. Litet svårare kan det kanske vara med ord som gimn hymn och gonorar honorar – ett inlånat h återges i ryskan ofta med g, men ibland också med ch, ett bakre sj-ljud, som i chuligan huligan.

  Antalet direkta lån från ryska till svenska är inte så många, och de som finns används ofta för att beteckna något som har just med Ryssland att göra: trojka, perestrojka, sputnik. Svårare att identifiera är kanske ordet torg, som från början anses vara ett lån av ett fornryskt ord som betyder handelsplats, marknad m.m. Källa: Slaviska Institutionen vid Stockholms Universitet

**

([Bittert bränner . . ., av Natalia Chnkojan. Översättning: Maria Rodikova.] Ur På väg : rysk poesi från Georgien = V puti : russkaja poėzija íz Gruzii = Gzashí / [redaktörer: Gunnel Bergström, Rimma Markova]. Stockholm : Bennnels, 2012.)

Bittert bränner
Smaken av det gångna.
Inte älska, men vara
Försiktig

Vinden bär med sig
Objuden smärta.
Jag ska inte bli
Din ursäkt.

I dess spår du blir
Till en fågel blå.
Mot nöden ett värn -
Vi skiljs aldrig åt.

Oväntade drömmar
Drar sig undan i dunklet.
Förälska sig, men inte vara
Någons ursäkt. . .

***

  Det var först med Lomonosov i mitten av 1700-talet som strävandena mot ett i egentlig mening ryskt skriftspråk blev mer allmänt erkända. Sin definitiva utformning fick den litterära ryskan med Karamzins och Pusjkins författarskap.
  Under sovjettiden utövade skriftspråket ett starkt normerande inflytande också på talspråket, vilket är förklarligt då åtminstone 80 % av befolkningen vid revolutionen 1917 var analfabeter. Härav kommer det sig att det blandspråk av kyrkoslaviska och moskvadialekt som Karamzin skrev på i många hänseenden är samma språk som talas och skrivs än i dag.

  I jämförelse med många andra moderna nationalspråk är ryska ovanligt enhetligt i uttal och grammatik. Detta gäller hela det vidsträckta ryska språkområdet. I Sibirien förekommer knappast dialektala skillnader över huvud taget. 
Källa: NE

*

  Michail Lermontov (1814-1841) började tidigt skriva dikter influerade av Pusjkin och Byron. Efter studier vid Moskvauniversitetet flyttade han till Sankt Petersburg för en militär karriär vid livgardets husarer. 
  En anklagande dikt i samband med Pusjkins död i en duell 1837 resulterade i förvisning till Kaukasus. Efter ett år tilläts Lermontov återvända och utgav 1840 en volym dikter samt romanen Vår tids hjälte. På nytt förvisad till Kaukasus dödades han i en duell 1841.

  Lermontov var den ryska romantikens store poet. ”Jag är ingen Byron, jag är en annan...en av världen förföljd vandringsman, som han, men med en rysk själ” – så presenterade han sig själv och samtidigt den hjältetyp som han varierar i sina verk. 
  I tio år arbetade Lermontov på Demonen (tryckt först 1856), ett prunkande och dramatiskt poem med handlingen förlagd till Kaukasus, som senare inspirerat både tonsättare och konstnärer. Källa: NE

Tamara och demonen (1889)

Demonen (utdrag), av Michail Lermontov
(Demonen / [Michail Lermontov] ; översättning Lasse Zilliacus ; förord Kristina Rotkirch. Stockholm : Ersatz, 2013.)

...

VI.

Det dystra huset stirrar mest
i tystnad ut mot fjärran dalar.
Men nu är där en präktig fest
där zurnan gnyr och vinet skvalar!
Gudal har sänt sin släkt ett bud:
"Ikväll ska dottern min stå brud!"
Sina väninnors lek och fröjder
delar hon klädd i bröllopsdräkt
på taket, som man därför täckt
med mattor. Bakom fjärran höjder
är solens lykta redan släckt.
Över sitt huvud har den unga
furstinnan lyft sin tamburin -
nu står hon där med glättig min
och svänger den, man börjar sjunga
och klappa takt till melodin.
Än som en dunlätt fågel dansar
hon fram, än står hon still och ser
med blanka ögon eller ler
i mjugg bak sänkta ögonfransar,
än blänger hon i låtsat hot,
än böjer hon sig vigt och vrider
sig sakta runt; på mattan glider
hennes gudomligt sköna fot
och hennes kind är röd och het
av äkta, barnslig munterhet.
Vad är väl månens ljus som prålar
i bron den över vattnet välvt
mot hennes leende, som strålar
så ungdomligt som livet självt!

VII.

Jag svär vid solen, himmelen,
vid alla stjärnor i det höga
att ingen kung - nej icke en! -
ej shahen själv i Persien
har kysst ett lika älskligt öga!
Att ingen pärlande fontän
vars svala dagg hans harem njutit
i sommarhettan, har begjutit
en kropp som varit lika vän;
att ingen hand som tryckt en annan,
som smekt en älskad över pannan
har lekt i lockar som de här!
Ty sedan Eden övergetts
har ingen sådan skönhet setts
här under söderns sol - jag svär!

(...)