***
Genua International Poetry Festival grundades av poeten Claudio Pozzani och organiseras av Circolo dei Viaggiatori nel Tempo (CVT) sedan 1995. Festivalen som pågår över nio dagar anses vara den viktigaste händelsen i Italien om poesi.
Varje år erbjuder festivalen 120 gratisevenemang såsom läsningar, föreställningar, utställningar, konserter, workshops, guidade turer, filmvisningar på mer än 30 platser i Genua och i andra städer längs Rivieran, för uppskattningsvis 30.000 åskådare.
Scener för evenemanget är stränder, historiska byggnader, klubbar, bokhandlare, bibliotek, parker, etc.
Till de tjugo upplagor som redan organiserats har mer än 1200 poeter från 83 länder deltagit, inklusive nobelpristagarna Walcott, Soyinka, Coetzee och Milosz och andra författare som Montalban, Gelman, Mutis, Darwish, Adonis, Ondaatje, Houellebecq, Walesiska, Ferlinghetti, Jodorowsky, Ben Jelloun, Harrison, Armitage, Luzi, Sanguineti, Benni.
Festivalen presenterar poesin i förhållande till andra konstformer (musik, video och bio, teater, bild- och bildkonst, dans) och de nya medierna, den utvecklar sitt program och skapar nya avsnitt och evenemang.
Inläggets tre diktexempel är skrivna av poeter som deltog i festivalen 2016.
***
Tal Nitzán är en prisbelönt poet, redaktör och en stor israelisk översättare av latinamerikansk litteratur. Född i Jaffa, Israel, av argentinsk härkomst, har hon bott i Buenos Aires, Bogota och New York, och bor nu i Tel Aviv. Nitzán har översatt över 70 böcker till hebreiska, huvudsakligen från spanska, inklusive två antologier med latinamerikansk poesi, och anpassat en hebreisk version av Don Quixote för ungdomar. Källa: Poetry International Web
Hit, by Tal Nitzán
(From At the end of sleep : poems. New York : Restless Books, 2015.)
In Buenos Aires I didn’t go
looking for my childhood home.
Why roam in streets whose names had changed,
disturb an old couple or a boy in bed
just to peer listlessly at the dark rooms
that even then seemed like gloomy holes
and in any case I can’t recall –
No, I renounce
nostalgia’s phony charms
to which so many succumb, mostly, it seems,
radio producers and mostly on holiday eves,
pulling out a forgotten hit
by a singer who had already quit
for Canada or went into real estate
and I discover with distaste
I haven’t forgotten a single line to a song
that once I sang with girlish zeal, unaware
of the lust that lurked behind each word
and I shiver to hear the clear voice singing along
that isn’t a specter of my childhood voice
for it is the voice of my daughter.
***
Jag använder ibland ordet fabulös (i betydelsen 'helt otrolig', lat. fabulosus 'fabelaktig') om enskilda texter eller om författares stilart. Jag tror inte det finns någon författare som bär upp den beskrivningen bättre än Vénus Khoury-Ghata gör i sina diktsamlingar.
Vénus Khoury-Ghata, född 1937 i Libanon, är sedan snart fyrtio år bosatt i Paris. I sitt författarskap förenar hon sin kärlek till den arabiska kulturen med en starkt personlig behandling av det franska språket. Khoury-Ghata har gett ut ett tjugotal romaner och lika många diktsamlingar för vilka hon har tilldelats en rad priser, bland andra Franska akademiens Stora poesipris 2009 och det prestigefyllda franska Goncourt-priset för poesi 2011. Källa: Elisabeth Grate Bokförlag
*
(Ur Variationer kring ett körsbärsträd och andra dikter / Vénus Khoury-Ghata ; översättning av Jeana Jarlsbo och Inger Johansson. Stockholm : Elisabeth Grate bokförlag, 2011.)
Språket på den tiden tog vara på minsta ljud
det gick av och an över betesmarkerna
på spaning efter ljudliga skott
som det betade av från höger till vänster
alltefter tonhöjd
Aldrig mer än ett bete i taget
före den stora betesvandringen
på alfabetets höjder där talet glesnar
 |
| Bsharreh, Libanon |
Kaprifolens söta doft drog till sig
späda bokstäver och bin
B fick bli björnbärsklibbig mun
F flätade benen efter att ha rökt djävulsgräs
och H med stegen på ryggen
sa sig ha klättrat över ljudvallen
I de kalla länderna var hanbokstäverna ludna
Vattnet var jordens begrundan
dess innersta tankar uppenbarade
dess steniga tal
Bäcken lästes högt
havet sa samma ord om och om igen
från kontinent till kontinent
Det fanns behornade ord och befjädrade
och ord i anständig dräkt
nakna var de som jagats ur paradiset
för att de inte hade skam i kroppen
De irrar omkring på jakt efter efter en spegel
att gå in i med silverhinnans samtycke
deras närvaro märks som en ljusdallring
och ett glasklirr när de radar upp sig
på fönsterräcket
rädda barn kallar dem vittror
Man förmäls med orden i sitt språk
för att stadga sig
resandet är för de andra
som lånar rader som man tar tåget
***
Slutligen en dikt av den serbiske poeten och romanförfattaren Zvonko Karanović.
 |
| Zvonko Karanović |
Melancholy, by Zvonko Karanović (f. 1959)
(From New european poets. Saint Paul, Minnesota : Graywolf Press, 2008. Translation: Tomislav Kuzmanović.)
It is almost painless
like loneliness
like the smell of blond, just-washed hair
caught accidentally while passing
water flowers keep on dying
until one
lives to see the morning
and then they disappear
I'll tell you once
about the wreaths of dried up flowers
we left
on every birch tree
lost in the fog
on a muddy road somewhere in the country
about the girl whose hands shiver in the rain
for seven long years
I was looking for my sister
and found her one afternoon
behind the first row of books
on plants
her voice was metal
she swallowed coins
and joints
with chocolate
we never met
she slept in the walnut shell
and said that conversations are
nothing but long good-byes
she used to enter my room often
and touch my hair until
she turned into dust
into hands that shiver
in the rain
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar