 |
| Hjalmar Gullberg, målning Agda Holst |
Tria Carmina
med
Hjalmar Gullberg
(1898-1961)
***
Det är svårare för mig att skriva om Hjalmar Gullberg än om många andra författare för han känns nära på något sätt, som om jag skrev om mig själv. Dessutom blir jag alltid berörd när jag påminns om hans levnadsöde.
Hjalmar Gullberg (född i Malmö) blev fosterhemsplacerad direkt från födseln. De biologiska föräldrarna var inte gifta och de ansåg att de var för unga för att ta hand om honom. Under hela uppväxten vägrade mamman att erkänna släktskapet, medan pappan besökte honom i fosterföräldrarnas hem.
Han tog studentexamen 1917 och bedrev därefter, med undantag för en tid då han gjorde militärtjänst, universitetsstudier i Lund med fil.mag. 1923 och fil.lic. 1927. Tillsammans med flera vänner var han under studietiden skribent och poet i studentkårens tidning Lundagård.
Innan han började skriva lyrik hade han komponerat musik till andras dikter. Man har funnit 23 färdiga kompositioner till texter av bland annat Goethe, Karlfeldt och Fröding. Det var violin som var hans instrument.
Men så plötsligt skriver han en anteckning i sin dagbok (4 september 1919): "Jag vill, jag måste bli skald."
Hans första diktsamling, I en främmande stad, publicerades 1927. I debutboken slår han an ett av de teman som sedan ständigt återkommer i hans författarskap; melankoli och känslan av främlingskap i tillvaron.
Källor: Alex författarlexikon, text av Anton Samuelsson samt "Konsten att övervinna döden", artikel av Bo Gentili, Sydsvenska Dagbladet, 2011-07-19.
Men jag har valt att inleda med en kort enkel text som hittades bland hans otryckta manuskript, även den från sent tjugotal, eftersom den går att koppla till skapandeprocessen och hans musikaliska bakgrund.
*
(Ett ej publicerat manuskript, inlagd i Anders Palms efterord till: Dikter / Hjalmar Gullberg. Stockholm : Norstedt, 1985.)
Det händer att bland gråa hus
man hör en ton,
som inte fanns i gatans brus,
men kom från en region
av ljus.
Man glömmer var man går, man går
på måfå bara, i förbund
med detta som man ej förstår
och vet knappt riktigt vad man vill.
Det är en sådan stund
en sång blir till.
***
Ett av hans mästerverk är dikten "Till en näktergal i Malmö" från diktsamlingen Fem kornbröd och två fiskar (1942). En bok som till stor del kretsar kring hans motstånd mot de totalitära systemen och för individens andliga frihet.
Jag tycker textraden "jag älskar tystnaden som blir till sång" från första strofen länkar fint ihop med den inledande dikten i inlägget.
*
Till en näktergal i Malmö, av Hjalmar Gullberg
(Ur Fem kornbröd och två fiskar : dikter. Stockholm : Norstedt, 1942.)
Jag mötte vänner i så många länder -
men varför blev man ensam under skyn?
Jag älskar det som flyr ur våra händer;
jag älskar det som doldes för vår syn.
Här ligger jag, en fånge mellan lakan,
och lyssnar i en mörklagd paviljong.
Jag älskar mörkret och jag älskar vakan;
jag älskar tystnaden som blir till sång.
I sjukhusparken hänger månens lykta;
det glittrar genom rullgardinens dok.
Nu lyssnar alla sorgsna och betryckta
till Höga Visan ur naturens bok.
Den störste sångaren på denna jorden
har kommit för att skingra våra kval.
Jag hör musik och letar efter orden.
Sjung näktergal, min hemstads näktergal!
Från vilket paradis är stämman lånad
som tränger in i rummet där jag bor?
Så sjöng du, när jag föddes i din månad,
för en förtvivlad kvinna som blev mor.
En majnatt hände det som ingen visste;
vår stora hemlighet kom ingen åt.
Den som försökte spåra oss tog miste:
i toner dränkte du min första gråt.
Dig vill jag intill döden efterlikna,
o sångare som vägrar att bli sedd!
De sökte fånga dig och står besvikna:
på villospår blev jägarskaran ledd.
Dig känner ingen - ingen utom träden
har sett om du är vacker eller ful.
Snart hörs i toppen trastens sommarkväden
- då tiger du som sjöng i låga skjul.
Lär mig att inför världen vara liten!
Vad gör det att jag vandrar mot min höst,
att jag blir ensam, grå och väderbiten?
En majnatts melodi har sprängt mitt bröst!
O näktergal, jag var en gång din like -
nu är jag åter stum och sjunker matt
tillbaka i det anonymas rike...
Det skulle vara lätt att dö i natt.
***
1958 diagnostiserades han med den förlamande muskelsjukdomen myasthenia gravis. Den tvingade honom att under vintermånaderna vara sängliggande på ett sjukhus i Stockholm. Först på våren och sommaren blev han starkare. Sjukdomen berövade honom också förmågan att tala och försämrade hans minne, han kunde inte heller skriva eller läsa längre. I juli 1961, på sin herrgård i Svedala med sin livskamrat grevinnan Greta Thott, drunknade Gullberg i sjön Yddingen. Det som först framstod som en drunkningsolycka visade sig, 1983, egentligen vara självmord. Gullberg hade känt sig svagare än på länge, och han ville inte tillbaka till sjukhuset där han tvingades använda respirator för att överleva. Med hjälp av Thott och en vän som var läkare tog Gullberg en dödlig dos läkemedel för att sedan simma ut i sjön. Självmordet hemlighölls så länge eftersom läkaren tillhandahållit aktiv dödshjälp, vilket var olagligt, och av respekt för vänner och familj. Källa: Alex författarlexikon, text av Anton Samuelsson
*
Häger på bryggan, av Hjalmar Gullberg
(Ur Terziner i okonstens tid. Stockholm : Norstedt, 1958.)
Jag låg på bryggan naken då en häger
stod ljudlöst, kommen som från ingenstans,
bakom och lät mig på mitt hårda läger
död som en sten bli kvar i solens glans.
Landskapet hade fått en annan mening.
Jag ägde inte bryggan. Den var hans.
Jag var en kvarglömd rest, en förorening.
Hans tid var inne där han stod på vakt -
min var ett vakuum, en tågförsening,
bortfall av syfte i en passiv akt.
Den sky som bar min dröm för vita segel
gick plötsligt i det blå med annan frakt,
och sjön jag hållit som min runda spegel
på bryggans skaft var lösgjord från min sjö.
Det sus som gick i vassen kom var regel
från förr att skälva utan kraft, ett rö.
Var det en fantasibild som blev kluven,
eller en verklighet som skulle dö.
En värld gick mig ur händerna. Var tjuven
den grå staty som till min sträckbänk kom
och utan avsikt långsamt drog åt skruven?
När hägern lyfte lika ljudlöst som
han stod på bryggan utan varning, hävde
jag mig på axlarna och såg mig om.
Förlamningen var borta och den kvävde
insöp en luft som återfick sin glans.
Var det sitt rike som den andre krävde?
Finns det en ordning bortom människans?
Ett tryck vek från mitt hjärta, en förhårdning.
Tre dagar kom hägern så. Jag såg i hans
ankomst ett varsel om en sådan ordning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar