Och vi springer på taniga ben ...

  Jag har alltid vetat att tjugoett är oslagbart, åtminstone i kasinosalen, men hade ingen aning om att min sista växelläsning av Poeten och hennes översättare skulle bli en sådan fullträff. 
  Jag har tidigare bara läst ett fåtal av Margaret Atwoods dikter, trots att lyriken var genren hon slog igenom med hemma i Canada, men vilken upplevelse jag fick genom tolkningarna av Heidi von Born och Hans Nygren. Och sen fick jag en praktfull diktbukett till, i form av Heidi von Borns "Jordväxling". Vilken läshelg!! Låt oss raskt hoppa in i "Morgon i det brunna huset", och begrunda en dikt om döden.

Margaret Atwood

Väntan, av Margaret Atwood
(ur Morgon i det brunna huset ; i tolkning av Heidi von Born och Hans Nygren. Stockholm : Rabén Prisma, 1996.)

Här är den då, den svarta saken,
den svarta sak du väntat så länge på.
Du fixade jämt såna melodramer.

Du trodde den skulle ha sitt eget dis,
skugga dig i en fuktig svepning, som den mögliga
slöjan över bröd. Eller du trodde att den skulle gömma
sig i din garderob bland kläder du växt ur får åratal sen,
byggande bo bland dammråttor och hårtussar,
tappande blod ur den ena efter den andra
av dina fuskpälsar och växande sig större,
slipande sina tänder mot dina kasserade
kläders liv, och sedan skulle den störta
ut därifrån och ditt hjärta
skulle fyllas av rytande

eller så skulle den komma snabbt och ljudlöst
men med ett obarmhärtigt gloende öga,
som ett expresståg, och ett enda slag i huvudet
och så blackout.

I stället liknar den på ett märkligt sätt mitt hem.
Som ditt eget hem, för femtio år sen,
i december, tidig kväll
när inomhusbelysningen gick från klar till beslöjad,
en beslöjad tjock gulhet, som en äggula av svavel,
och läslampan var tänd

med sin bruna sidenskärm, sin doft
av het koppar, vardagsrummet
flämtande i ångorna från middagen på spisen,

och du hopkrupen på ekgolvet, smutsiga armbågar,
och fjällande knän över serietidningarna,
lyssnade på radion, nyheter om olyckor
som fick dig att känna dig trygg,
som din mors röst
som än en gång uppmanade dig att duka
och som du gjorde ditt bästa för att inte låtsas om,
och du insåg för första gången
i ditt liv att du skulle bli gammal

en dag, en dag skulle du bli
så gammal som du är nu,
och huset där du läste serierna
i det tjocka gula ljuset skulle vara borta
med alla människor som en gång var där, också du,
också du i din unga, otvättade kropp
med sin lukt av trycksvärta och smutsiga
knän och tvättad bomull,
och du skulle ha en annan kropp
vid det laget, en gammal dyster,
en främlings kropp som du inte ens kunde föreställa dig,
och du skulle vara vilsen och ensam.

Och nu är det nu
och den svarta saken är här,
och när allt kommer omkring är det ingen nyhet;
det är bara ett minne, trots allt:
ett minne av skräck,
en barnslig skräck som över gulnade papper
som du för länge sen har glömt
och som nu blivit verklighet.

***

  Heidi von Born föddes den 13 maj 1936 i Stockholm. Hon flyttade på 70-talet till Länsmannagården i Risby i Rö tillsammans med sin man, tonsättaren, text-ljudpionjären och poeten, Sten Hansson och tre barn. En bit från storstaden fick paret arbetsro i det stora huset. Heidi bodde kvar i Rö till 2011.

  Sedan 17 års ålder har hon varit tidningsskribent på bl.a. Vecko-Journalen och Dagens Nyheter. Hon debuterade som 18-åring med en diktsamling och har sedan dess skrivit diktsamlingar, noveller, tv- och radiopjäser och romaner. Hon är framförallt känd för sina självbiografiska skildringar av femtiotalets Stockholm.
  Hon har även fått t.ex. SvD:s litteraturpris 1981 och Lars Ahlin-priset 1996 och läsarnas Sverige medalj 2013

  Heidi von Born arbetade också som tolk och översättare. Som kritiker har hon bland annat ägnat sig åt att introducera kanadensisk och japansk litteratur. Hon är hedersdoktor vid University of Victoria i Canada och vid Stockholms Universitet. Källa: Wikipedia

*

Den olydiga pojken (eller Porträtt av Max Möller), av Heidi von Born
(ur Jordväxling : dikter. Stockholm : Norstedt, 1983.)

Men inte har han öron med sig,
men inte hör han, den lilla
plommonbyxpojken med sitt tunnband
och sin sockerstrut. Resåren släpper
i hakbandet och det är lätt att stå
på näsan i den hatten.

En svagt syrlig lukt för han springer
gott den lilla kanaljen, junkern med
sina gunstiga barkknän. Han har inte
öronen med sig ute idag och
Nanny-Granny bannar innanför rutan
med smala läppar som knipsar cirkusbesöket
och luftskeppsföredraget.

Nej Max, nu stänger vi om söndagen!
Nu planterar jag dig som en liten
undulat på pinne här vid vattgröten
och den breda kanalen sirap.
Den får du simma över! Det sprattet
spelar jag dig!

***

  Tillbaks till världsförfattaren och nobelpriskandidaten Margaret Atwood (f. 1939). 

  Hon är född och uppväxt i Ottawa. En stor del av sin ungdom vistades Margaret Atwood i det fransktalande Quebecs ödemarker, där hennes far forskade på insekter och modern var läkare. Hon började skriva vid sex års ålder och visste att hon ville bli författare vid sexton. 1957 började hon studera vid University of Toronto, där hon stiftade bekantskap med litteraturkritikern Northrop Frye, vars Jung-inspirerade analys av myter har kommit att få stor betydelse för hennes författarskap. Efter att ha avslutat sina studier vid Harvard i Massachusetts arbetade hon som universitetslärare vid olika kanadensiska universitet innan hon på 70-talet slog sig ned i Toronto. Där är hon fortfarande bosatt. Hon är sambo med den kanadensiske romanförfattaren Graeme Gibson. De är båda politiskt engagerade i Green Party of Canada (GPC).

  Margaret Atwood inledde sitt författarskap som lyriker. Hon debuterade 1961 med "Double Persephone". Därefter publicerade hon ytterligare 6 diktsamlingar, bl.a. den prisbelönade "The Circle Game" (1964, reviderad 1966). Källa: Alex författarlexikon


  Titeldikten i boken "Morgon i det brunna huset" är suverän, ändå tycker jag att den överskuggas av den tredelade sviten "Formers förändring om vintern". Jag tror knappt att det går att beskriva förgängligheten bättre än så. Men jag får inte plats med hela sviten, så det blir enbart den avslutande tredje dikten.

Formers förändring om vintern, av Margaret Atwood
(ur Morgon i det brunna huset ; i tolkning av Heidi von Born och Hans Nygren. Stockholm : Rabén Prisma, 1996.)

3

Detta är solståndet, solens stilla punkt,
dess vändpunkt och midnatt,
tröskeln och ingången till året,
där det förflutna släpper taget och blir framtid;
platsen där man håller andan, dörren
till det bleknade huset som lämnats öppen.

Vi fattar varandras händer som barn
som gått vilse i en sexdimensionell
skog, vi går in.
Husets väggar veckar ihop sig
och huset vänder
ut och in på sig som en tulpan
i sin sista fulla blomning, och vårt ljus
flammar till och slocknar, och det enda vettiga
att göra som återstår för oss är beröring,

som det kommer att vara, senare, något annat
århundrade, när vi kommer att betyda
så mycket mindre
än vi en gång gjort för varandra.
Men knepet är att härda ut
bakom alla fasader: det gör vi ju,
och visst, jag vet att det är du;
och så kommer vi att bli, förr eller
senare, när det till och med är mörkare
än nu, när snön är kallare,
när det är som mörkast, och kallast
och vi inte längre behöver ljus
och sikten är noll: Ja.
Det är fortfarande du. Det är fortfarande du.

Kan ett avsked vara början på någonting?

  Rubriken "Poeten och Översättaren" är den kategori i bloggen som gett mig mest energi. Det har varit lärorikt och stimulerande att dyka ner i deras texter. Det har inte varit så lätt att förmedla den känslan. 
  Vi är framme vid det tjugonde paret i den långa raden och det var tänkt att det skulle bli det sista (för i år). Men jag har en söndag att fylla nästa vecka också, så då blir det ett specialavsnitt med en av Canadas bästsäljande romanförfattare (som även skrivit dikter) och dennes översättare.

  Kvällens par är namntvillingar, fast den ena följer den finska traditionen och stavar sitt namn med dubbla I:n och dubbelt K, Henriikka Tavi och Henrika Ringbom.

***

  Henriikka Tavi nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2014 för boken "Toivo". Från Nordiska rådets hemsida har jag hämtat följande:

  Med sin debutsamling Esim. Esa (T.ex. Esa, 2007) och uppföljaren Sanakirja (Ordbok, 2010) etablerade sig Tavi sig som en av de mest innovativa poeterna i sin generation. Hennes beredskap att utforska inte bara diktens språk och form utan också genrens villkor får sitt mest demonstrativa uttryck i mastodontprojektet 12 (2012). Under ett år skrev Tavi en serie på tolv diktsamlingar, vilket underförstått är den produktionstakt en poet borde hålla för att kunna livnära sig enbart på sina böcker. Samlingarna kom ut på det unga, kooperativa förlaget Poesia, där Tavi är en av de drivande krafterna.

  Dikterna i Toivo växlar mellan lyrisk förtätning och poetisk prosa; ibland fyller de en sida eller mer, andra gånger reduceras de till en ensam rad eller några få ord. Ramsor, sagor, skrönor, samtal, mormoderns barndomsminnen och redigerade dagboksanteckningar är bara några av källorna. Källa: norden.org

**

Vargen, av Henriikka Tavi (f. 1978)
(ur Hoppet ; tolkning: Henrika Ringbom. Lund : Ellerström, 2015.)

eller varför träden strömmar uppåt

Solen lyste bort. Just sådana historier skulle jag vilja
tro på, sa hon och klättrade för en stund upp i trädet vars rötter krälade längs stigen, och ingen trodde att det var en älv. För bara hon hade den åkomman: försvann helt obemärkt ut ur rummet vars tystnad krossade älvens stränder, och ändå trodde ingen att hon var en varg.

och om du en gång har slutat vara ensam, börja aldrig
mera på nytt, och när du någon gång är yngre,
måste du göra om detta fel; och när tiden börjar från början
slås trädet i spillror på något annat sätt.

***

  Titeln på Henriikka Tavis tredje diktsamling, Toivo (Hoppet), kan upplevas som paradoxal. Det går ett mörkt och vemodigt stråk genom dikterna, som tangerar teman som död, förgänglighet och förlust. Motsägelsefullheten blir som mest påtaglig i den andra avdelningen som bär samma titel som boken. Källa: norden.org

(ur Hoppet, av Henriikka Tavi ; tolkning: Henrika Ringbom. Lund : Ellerström, 2015.)

                               men sedan började jag leka     svart som
hög som
slänten
så länge det finns tid, för att bli ett element i processen att strömma så

långt bort som avskedet sträcker sig  så långt bort mot havet
som smolten går, så djupt har den vid det laget
hunnit rota sig:         det är bra att hon      sa,
det finns inget svart och hon rörde sig som en ekorre, sänkte sig från längtan

lätt i jorden och antog i det samma formen av en sorts härskarinna

såsom jag är alla dockors moder
och en häst i spåren på alla käpphästar gjorda av yllesockor

såsom det fallande är mera stilla
som frusen i sömnen eller tyngdkraften sänkte sig i kroppen
eller sinnet som hon hoppades skulle få rum i atmosfären

***

  Henrika Ringbom (f. 1962) har arbetat som översättare och journalist samt redaktör för antologier och tidskriften KLO. Hon arbetar aktivt med att introducera finsk lyrik i Sverige.

  Henrika Ringboms diktsamling Båge (1988) var en angelägen och fokuserad debut som kännetecknades av en stor omsorg om och förtjusning i själva språket. Sedan dess har hon i diktsamlingar, romaner och essäer med sinnlig intelligens utvecklat sitt författarskap mot en allt större klarhet och kraft. Stor inspiration har hon hämtat ur den japanska konsten och litteraturen. Som hennes centrala tema framstår tiden och hur den förändrar oss. Källa: förlaget Schildts & Söderströms författarpresentation

  Jag hade stor behållning av diktsamlingen "Den vita vinthunden", av Henrika Ringbom. Jag tror sällan jag blivit så rikligt överraskad som jag blev av hennes texter. Titeldikten är ett ypperligt flöde, ett poetiskt resonemang kring tidens påverkan på oss. Dessvärre är den 87 rader lång och jag vill inte stympa den. Jag väljer istället en annan dikt ur samlingen, och den är nästan lika bra.

(ur Den vita vinthunden : dikter, av Henrika Ringbom. Helsingfors : Söderström, 2001.)

På min födelsedag steg jag tidigt upp.
Jag satt på kommandobryggan och såg

på soluppgången. Det var vackert
ute på havet. Himlen blårosa, dis,

is i olika mönster och formationer.
Någon sade att jag gick

genom löven på gatorna och log,
det kunde jag inte förneka.

Jag skulle berätta en eländeshistoria
men den fylldes av hopp. Sju fåglar

flög in och jag såg barnet bebådas.
Jag blev erbjuden flera slut

som att störta från en balkong,
gängvåldtas och ränna in i en bergvägg.

Men som en sengångare kryper lojt
i Perus djungel från gren till gren

beskrev jag tålmodigt början efter början.
När min skam vågade sig fram

tog jag tag om dess hand
och höll den som man håller en

som måste hållas i handen
i handen. Det skymde utanför

och lanternorna hade tänts, det var dags
för kalaset. Jag satt belägrad i salongen

men blev lyft upp av nya, flyktiga och milda gäster,
beröringar av dem som varken bjudits eller anats.

De sade sina namn och en landgång växte fram,
steg för steg, över vattnet, och till stranden

Livet, viljan och uttrycken

  Idag tar jag igen det förlorade inlägget från 15:e november. Det blir alltså ett tisdagsavsnitt med Poeten och Översättaren. Poeten är den omtalade italienaren Pier Paolo Pasolini (1922-1975). Tidigare i år utkom hans långa självbiografiska dikt "Poeta delle Ceneri" på Ellerströms förlag, i tolkning av Carl Henrik Svenstedt.

Pier Paolo Pasolini (1922-1975)

  Pier Paolo Pasolini är en av efterkrigstidens mest omstridda konstnärsgestalter i Italien, som med sin öppet redovisade homosexualitet och sin odogmatiska marxism ofta utmanade och provocerade etablissemanget.

   1955 fick han sin första framgång med den neorealistiska romanen "Ragazzi di vita", som sedan följdes av "Una vita violenta" (1959). Dessa böcker bygger på hans erfarenheter som lärare i ett av Roms slumkvarter och visar upp en brutal värld, där den starkaste bestämmer. "Gramscis aska" (1957, Le ceneri de Gramsci) är hans första större diktcykel, inspirerad av den italienska marxismens störste teoretiker, Antonio Gramsci (1891-1937). En stor del av Pasolinis poesi är för övrigt skriven på friulansk dialekt. Källa: Alex författarlexikon

(Ur Jag, askans sångare, av Pier Paolo Pasolini ; i tolkning och med efterord av Carl Henrik Svenstedt. Lund : Ellerströms, 2015.)

Vad poesin angår började jag vid sju års ålder
men jag var inte brådmogen, annat än till viljan.
Jag var en "sjuårspoet"
som Rimbaud, men bara till åldern.

Landskapsbild från Friulien

Där, i en by mellan havet och bergen
där de häftiga åskvädren brakar loss
och det regnar mycket om vintern,
där ser man i februari bergen klara som glas
just ovanför de fuktiga grenarna
och sedan föds gullvivorna i diket, doftlösa,
och om somrarna avtecknar sig de små jordlapparna
med majs, omväxlande med de mörkgröna med luzern,
mot den beslöjade himlen
som ett märkvärdigt orientaliskt landskap.
Där, i den byn,
finns en kista full av dikter av ännu en av dessa pojkpoeter.

***

  Pasolini var en sammansatt natur som på alla sätt levde upp till rollen som provokatör och avskydd samhällskritiker av det borgerliga och katolska Italien. Kanske var det därför som han slutade sina dagar på stranden vid Ostia, mördad av en 17-årig prostituerad. Mordet har gett upphov till åtskilliga spekulationer, men teorin om att mördaren skulle ha varit lejd har aldrig kunnat bekräftas. Källa: Alex författarlexikon

(Ur Jag, askans sångare, av Pier Paolo Pasolini ; i tolkning och med efterord av Carl Henrik Svenstedt. Lund : Ellerströms, 2015.)

Därför
skulle jag ändå bara vilja leva
även om jag är poet,
därför att livet uttrycker sig också genom sig självt.
Jag skulle vilja uttrycka mig genom exempel.
Kasta min kropp in i striden.
Men om livets handlingar är uttryck
är också uttrycket en handling.
Inte detta mitt uttryck som avståndstagande poet,
som bara säger saker
och använder språket precis som du din stackare,
instrumentellt.
Utan också uttrycket skilt från tingen,
tecknen som blir musik,
den sjungna och mörka poesin
som inget annat uttrycker än sig självt
genom en barbarisk och utsökt idé om att detta är mysteriet,
format av fattiga orala tecken för ett språk.
Jag har överlåtit åt mina jämnåriga och åt de ännu yngre
denna barbariska och utsökta illusion, det säger jag dig helt brutalt.
Och eftersom jag inte kan vända tillbaka
och låtsas vara en barbarisk grabb
som tror att hans språk är det enda unika i världen
och som i sina satser känner musikens mysterium
som endast hans landsmän som är honom lika
i karaktär och litterär dårskap kan uppleva,
skall jag som poet bli en tingens poet.
Livets handlingar ska endast kommuniceras som poesi,
och då är det de som är poesi,
eftersom, det säger jag dig en gång till, det finns ingen annan poesi
än den verkliga handlingen.

***

  Den svenska författaren, filmkritikern och dokumentärfilmaren Carl Henrik Svenstedt föddes i Motala, men växte upp i Västra Harg där fadern var kontraktsprost. Svenstedt bedrev universitetsstudier i Uppsala och tog en fil.mag. 1961. Under åren 1962-63 var han anställd vid Svenska Institutet i Stockholm och Paris, men på 60-talet var han huvudsakligen verksam som kulturjournalist, främst i Svenska Dagbladet. Svenstedt var chef för Svenska kulturhuset i Paris 1989-94. Senare har han också varit kulturrådgivare vid Nordiska ministerrådet i Köpenhamn. 1998 knöts han till högskolan i Malmö där han 2001-2004 var professor vid avdelningen Konst, Kultur & Kommunikation (K3).

  Både som skönlitterär författare och filmare har Carl Henrik Svenstedt arbetat med en dokumentär form. Källa: Alex författarlexikon

Dröm, Guyana, av Carl-Henrik Svenstedt (f. 1937)
(ur Befintligt ljus: valda dikter 1975-2005. Stockholm : Fredlær, 2005.)

Utan förvarning
glider tåget in i en främmande stad
natten för den första jordförmörkelsen

Främmande träd
kommer de avstigande till mötes
vitare än i vårt land och susande som gaslågor

Unga män
stiger fram för att utan betalning
bära vår packning mot de blå hotellen
nedstuckna i bränningen

Insekterna här
är större än fåglar och utan färger
varken goda eller onda eftersom alla avsikter
konfiskerats vid gränsen

Redan död
tänker jag förvånat och stryker min hand
som likt en vänlig hund följt mig
från andra sidan

Nästa liv
kommer alltså att utspelas här på stranden
inte före efter eller emellan oss
utan i krabbornas tidsålder:
sidledes

Vattenflöden och ett violett farväl

  Ytterligare en stor poet har debuterat i mitt läsande liv. Under veckan har jag haft förmånen att läsa Philippe Jaccottet, i översättning av Bengt Erasmie. Det var en njutbar upplevelse.

***

  Philippe Jaccottet föddes i västra Schweiz, i den franskspråkiga delen. Han studerade tyska och grekiska vid universitetet i Lausanne. Vid 21 års ålder kom han till Paris och blev medarbetare i ett bokförlag. År 1953 gifte han sig och började sin bana som översättare, lyrikanmälare (bl.a. i La Nouvelle Revue Française) och författare. Han bosatte sig i den lilla byn Grignan i sydöstra Frankrike, en naturskön plats långt borta från det litterära rampljuset i Paris, som han gärna undviker. Där bor han fortfarande. 

Grignan,
i departementet Drôme i regionen Rhône-Alpes i sydöstra Frankrike

  Philippe Jaccottet debuterade som poet 1953, men skriver både poesi och prosa. Ofta parar han de två skrivsätten och ägnar sig åt prosalyrik, aforismliknande texter och meditationer. Han anses som en betydande franskspråkig poet och har publicerat ett tjugotal böcker, varav Bengt Erasmie översatt fem diktsamlingar till svenska. Källa: Alex författarlexikon

*

  Det går uppenbarligen att lära gamla "hundar" som jag att uppskatta naturromantik och prosalyrik, en kombination som jag ibland tycker är svårtuggad. Men Jaccottet får till ett vackert inledande stycke om vårfloden. Var så goda ...

(Ur Efter många år, av Philippe Jaccottet ; översättning: Bengt Erasmie. Stockholm : Atlantis, 2000.)

Där den ganska breda flodbädden under flera månader bara täckts av småsten, sprucken lera, trädkadaver och förtorkad vass, en blandning av gult och matt av silver, en färg som för tanken till död eller nästintill, där såg man det plötsligt flöda fram igen, lössläppt, sprittande, väckt ur sin sömn och förunderligt snabbt framme därborta mot den andra stranden som det redan hugger in på tack vare sin hastighet som, på tal om varje annan varelse, skulle kallas vansinnig, tygellös; men så är det inte ...
  Det har bråttom, javisst! men det är ingalunda oroligt, ingalunda febrigt; som varje vilt vattendrag är det alltid alltför klart och livligt för att något skulle förmörka det.
  Ett snabbt flöde, lyckligt skulle man kunna säga men i själva verket främmande för varje känsla av det slaget, ett flöde som bara blir synligt tack vare de hinder som bottnen sätter i dess väg, tack vare stenarnas och de döda grenarnas bromsar eller tyglar, som plötsligt får det att skumma som hästar.
  Som hästar vilka löper så fort under ridspöna att de förefaller att sträckas ut, plattas till, stryka utmed gräset på fältet för att erbjuda mindre luftmotstånd: en hästkapplöpning sedd på långt håll, på hovar som inte är av horn utan av siden.

***

  Jaccottet skildrar ljusets växlingar, färgerna och har en nära känsla och vördnad inför naturens mirakel; växterna, djuren och människorna. Livet, döden, lidandet och ensamheten är också centrala teman. Språket har en lågmäld enkelhet och precision, ofta med ett stråk av vemod. Källa: Alex författarlexikon

  Philippe Jaccottet har tilldelats många priser. 1988 fick han till exempel det tyska litteraturpriset Petrarca-Preis och 2003 det prestigefyllda franska Goncourtpriset i poesi vid hundraårsfirandet av prisets instiftande. År 2014 blev han den femtonde författaren som publicerades, medan han var i livet, i den prestigefyllda "Bibliothèque de la Pléiade". Källa: Wikipedia

(Ur Efter många år, av Philippe Jaccottet ; översättning: Bengt Erasmie. Stockholm : Atlantis, 2000.)

  Blir aldrig svalorna trötta på att göra sina luftsprång, inte ens över vinterns leriga åkrar? Lite snö på de avlägsnaste bergens sidor blir rosa, och skogarna längre ner är violetta, mindre som täta bestånd av violer, dessa nästan osynliga blommor, än som en gåta man tror sig läsa i bortvända ögon, än som det nästan oåterkalleligt förlorade minnet av ett glödande ord. Som den näst sista färgen man hinner uppfatta före mörkret. Violett, i samklang med den åldrande dagen. Violett eller, ännu enklare, farväl.

***

  Den svenske poeten och översättare Bengt Erasmie föddes i Östersund. 1946 flyttade familjen till Skara. Efter studenten studerade Bengt språk vid Lunds universitet och arbetade därefter som gymnasielärare i svenska och franska. Han var bosatt i Södertälje.

  Han gav ut elva diktsamlingar och en urvalsvolym. 

  Naturen är ständigt närvarande, en lovsång till skapelsen, ljuset och årstidernas växlingar. Den utgör också ett emotionellt djup och en levande återspegling av människans villkor. Ibland kan temat närma sig det personliga om ensamhet, saknad och dödens närhet. Källa: Alex författarlexikon

Glömskans hav, av Bengt Erasmie (1937-2015)
(ur Samma liv : dikter i urval 1965-2012. Södertälje : Bengt Erasmie, 2015.)

Mina länder har sjunkit
bakom horisonten
för alltid, kan bara nås
bakifrån, underifrån -

själv är jag som vågens stapplande
på stranden, nu

bara nu.


Så mycket man måste glömma,
så mycket man måste minnas -
                                                               detta
ur vilket vågen föds, oändliga avstånd
som krymper
oändligt

(så mycket som upprepades
och aldrig
kom tillbaka, så mycket oavslutat
som tog slut).

Bakom mig rör sig minnena
likt fiskstim

och framför mig min död: ett flyttfågelsträck
som rundar jorden ...

Blinka lilla stjärna där ...

  För andra söndagen i rad har tar bloggen upp en viktig översättargärning. Den här gången gäller det Kristian Carlssons översättningar av Rabindranath Tagores dikter. Nobelpristagaren skrev texter på bengali och engelska, och ibland översatte han sina egna texter från bengali till engelska.

  Rabindranath Tagore (1861-1941) var den yngste sonen till Devendranath Tagore, en ledare för Brahmo Samaj, som var en ny religiös sekt i artonhundratalets Bengalen och som försökte ett återupplivande av den ultimata monistiska grunden för Hinduism som fastställs i Upanishaderna. 
  Han utbildades hemma; vid sjutton års ålder skickades han till England för skolgång, men han avslutade aldrig sina studier där.

  Tagore hade tidigt framgång som författare i sitt hemland Bengalen. Med översättningar av några av sina dikter blev han snabbt känd i väst. I själva verket uppnådde han långtgående berömmelse och ledde till föreläsningsturnéer. För världen blev han rösten av Indiens andliga arv; och Indien, särskilt för Bengalen, blev han en stor levande institution. Källa: Nobelprize.org

*

(ur verket Eldflugor. [Mitt hjärta dansar ; dikter i översättning och urval av Kristian Carlsson ; med förord av Anisur Rahman och efterord av Kristian Carlsson. Malmö : Smockadoll, 2014.]. Engelskt original: Fireflies (1928).)

Fireflies at Ochanomizu
Kobayashi Kiyochika (Japan, 1847-1915)

Eldflugorna som tindrar bland löven
väcker stjärnornas nyfikenhet.

-

Världen talar till mig i bilder.
Min själ svarar med musik.

-

Nattens mörker är stumt som lidandet.
Gryningens mörker tiger som lugnet.

***

  Även om Tagore skrev framgångsrikt i alla litterära genrer, var han först av allt en poet. Bland hans femtio och udda volymer av poesi finns Manasi (1890) [Ideal One], Sonar Tari (1894) [The Golden Boat], Gitanjali (1910) [Song Offerings], Gitimalya (1914) [Wreath of Songs], och Balaka (1916) [The Flight of Cranes].  
  Gitanjali: Song Offerings (1912), den mest hyllade av dem, innehåller dikter från andra verk förutom sin namne.

  Förutom dessa skrev han musikaliska dramer, dans dramer, essäer av alla slag, resedagböcker och två självbiografier, en i hans mellersta år och andra kort före sin död 1941. Källa: Nobelprize.org

  Den andra dikten som jag valt förekommer både i den bengaliska "Gitanjali" från 1910 och i den engelska (1912). Jag tycker om dikten även om jag inte delar den övertygelse som ligger till grund för motivet.

*

Einstein och Tagore, Berlin 14 July 1930

(ur verket Gitanjali. [Mitt hjärta dansar ; dikter i översättning och urval av Kristian Carlsson ; med förord av Anisur Rahman och efterord av Kristian Carlsson. Malmö : Smockadoll, 2014.]. Engelskt original: Gitanjali (1912).)

Ljus, åh var finns ljuset? Antänd det med begärets ljungande eld!
  Fotogenlampan står där men inte en enda låga vill fladdra - är det ditt öde, mitt hjärta? Åh döden vore långt bättre för dig!
  Misären knackar på din dörr med budskapet att din herre håller ett vakande öga och att han kärleksfullt ska möta dig på andra sidan nattens mörker.
  Molnen har höljt himlen och regnet faller oupphörligt. Jag vet inte vad det är som rör sig i mig - förstår inte innebörden.
  Ett plötsligt blixtnedslag sänker ett djupare svårmod över mitt synfält och mitt hjärta trevar efter stigen som leder mig i riktning mot nattens lockande toner.
  Ljus, åh var finns ljuset? Antänd det med begärets ljungande eld! Vid åskan skyndar sig den vrålande vinden genom tomrummen. Natten är mörk som svart sten. Timmarna får inte förrinna i svärtan. Antänd kärlekens lampa med ditt liv.

***

  Kristian Carlsson (f. 1978) är bosatt i Oxie. Debuterade i bokform 1996. Han är författare, översättare, förläggare, konstnär, kulturgrafisk formgivare, kulturarrangör, m.m. 
Skriver mycket i projektform i gränslandet mellan poesi och konst. Dessutom skriver han och illustrerar barnböcker. Källa: Författarcentrum

  I bloggen har han förekommit som översättare/utgivare av Julie Lamendola, "Ögonblicksapparaten". 

  Jag har läst hans tjugotredje bok, diktsamlingen "Rudimentär / / Avfärda" (Smockadoll, 2015).

Nacksving överraskar
som bara kärleken inte kan.
Balanssinnet sitter i molnen.

*

Nordiskt vit smuts.

Lutherspillning.

Janteavfällning.

Gör inte två gånger
vad man bara
ska göra en gång.

Fånge i orden - Onåd Egen Fri

  Kvällens avsnitt av Poeten och Översättaren handlar mera om översättargärningen än om de översatta verken. Jag anser att Helena Erikssons arbeten med Unica Zürns författarskap är enastående. Ni kan ju själva försöka att översätta en anagramdikt (i detta fall från tyska till svenska) och samtidigt behålla formen (alltså bokstäverna som ska kastas om) på dikten. 
  Utöver dikterna har hon översatt "Mörk vår" och "Jasminmannen", sammanställt andra texter under titeln "Semester på Maison Blanche : och andra texter", samt gett ut den digra essäboken "Någon syr, är det du?" om författarinnan.

***

  Unica Zürn, ursprungligen Nora Berta Ruth Zürn, född 6 juli 1916 i Berlin, död 19 oktober 1970 i Paris, var en tysk surrealistisk författare, poet och konstnär. Källa: Wikipedia

  Hon växte upp i Weimar, i en borgerlig miljö omgiven av de exotiska objekt hennes far, kavalleriofficer stationerad i Afrika, samlat under sina resor. Som ung arbetade hon som redaktör för ett tyskt statligt filmbolag. Sitt första psykiska sammanbrott fick hon när av en slump hörde en underjordisk radiostation rapportera om koncentrationslägren. Hon gifte sig under andra världskriget och fick två barn som maken fick vårdnaden om efter skilsmässan. När hon 1953 träffade den tyske, Parisbaserade surrealistiska konstnären Hans Bellmer levde hon ensam och försörjde sig nätt och jämnt som journalist.

  Zürn fick diagnosen schizofreni och vårdades periodvis intagen på mentalsjukhus i Berlin, Paris och La Rochelle. Många av hennes teckningar kom till under dessa vistelser.       Under 1960-talet gjorde Zürn en serie psykologiska teckningar där hon experimenterade med en surrealistinspirerad teckningsteknik "automatic drawing". Parallellt utforskade hon i sitt skrivande de gömda betydelserna i kryptiska anagram och slumpmässiga sammanträffanden. Det var en intensiv och produktiv period för Zürn men också en period när hennes mentala hälsa kraftigt försämrades. Källa: Alex författarlexikon

  Nedan följer en av hennes anagramdikter, dels i original och dels i Helena Erikssons anagramtolkning.

Wenn Die Neun zur Sechs geworden ist, bei Unica Zürn
(aus Der Mann im Jasmin.)

Wo regnet´s zwischen neun und drei? Es
Regnet zwischen uns so neu. Der Winde
Neun ist zur Sechs geworden. Wenn die
Wegw rot, renn´zu uns dich weiss. Enden
Werden wir, zu siegen! Stunden, schoen
Zu erroeten. Schweigend, wissend nun

Den gången Nian förvandlades till en Sexa, av Unica Zürn
(ur Mörk vår och Jasminmannen / Unica Zürn ; översättning: Helena Eriksson. Stockholm : Vertigo, 2004.)

Regnade då nian ned till sexan? En svan flög,
anföll sedan axeln. Ångrade inget. Vindens
nia förvandlad till en sexa. Sen en gång-den
låg röd. Fanns en sax, galen, i en vitnande led
Vi segrade. Saxen föll en annan lång tid. Den
tigande såg land: en vilsen, en flaxande örn.

***

Unica Zürn

  Jag tar även med ett stycke ur den tvådelade prosatexten "Det vita med den röda punkten" då den ger en bakgrund till ovanstående biografi och till hennes förkärlek för anagram.

(ur Semester på Maison Blanche : och andra texter / Unica Zürn ; i översättning och med ett efterord av Helena Eriksson. Stockholm : Vertigo, 2014.)

Ermenonville i februari -59

Tillägnad min son Christian

och 9:ans tabell.

Mina ögon har blivit långsynta: det mest avlägsna föremål ser de tydligt. Jag lägger märke till det, eftersom det var på ett annat sätt förut. Kan det möjligen ha att göra med min älsklingssysselsättning, att göra ANAGRAM? Idag när det efterlängtade (saknade) närmar sig mig, när det plötsligt är där, blir jag snarare förlägen och önskar att det skall försvinna igen (nästan dit pepparn växer!) - hur som helst tillbaka dit, till den plats där min längtan ända fram till denna dag hängivet har försökt att utforska det. Och detta är min motsägelse, min trolöshet.
  Hjärtat verkar stanna till av glädje ....
men sedan blir den omöjlig att avvärja, min förlägenhet. Vad skall jag ta mig till med lyckan, när jag har inrättat mig så väl i min olycka?

  I det ögonblicket önskar jag mig döden - att dö, tillsammans med min lycka. Och det är min egoism.

***

  Helena Eriksson (f. 1962) och hennes diktsamling Täthetsteoremet har redan förekommit i bloggen, 2015-03-25. Den gången bifogade jag en kort biografi. Den här gången vill jag lyfta fram att hon under 2015 tilldelades "Rumänska kulturinstitutets Sorescupris". Motiveringen löd:

... för hennes med åren allt mer vidgade författarskap, vilket har etablerat förbindelser både med samtiden och den nyss förflutna europeiska konst-, litteratur- och samhällshistoria som formar vårt nu. Genom kvalificerade översättningar av framför allt fransk poesi, en engagerad introduktionsverksamhet och nu senast ett djärvt omskapande av konstnärsbiografins form i boken om Unica Zürn och Hans Bellmer har Helena Eriksson, utöver att vara en av landets tongivande poeter, visat sig som en genuin syresättare av det svenska kulturella klimatet.

(ur Täthetsteoremet, av Helena Eriksson. Stockholm : Bonnier, 2012.)

           om vintern vore över, ljus genom
persiennerna
    om vintern hade kommit
hade du kommit, satt bredvid mig
läste, lång och med lång kappa,
denna tidiga morgon när det också doftar
champagne - en grå hinna
över staden och dess cementblock -
du läste, helt enligt direktiven. Jag kom på mig
med att önska en varm ton i din röst

Men kylde i stället vokalerna, lade is över dessa
stavelser, som vi så noga artikulerade

En ovanlig närvaro av röst som snappar upp
text, ord - intill mig, när jag lämnar raden
fångar du, fångar dina läppar
upp mina ord
Det är natt i orden ; min natt i din mun

expanderar, spelas in

Ögonblicket när självbilden skalas av

  En av förgrundsfigurerna inom experimentell poesi i Norden, Per Højholt, tar plats i bloggen. Det finns faktiskt bara en bok på svenska med ett urval av hans dikter, "Fyra ägg, 60-talsdikter i urval". De är översatta av finlandssvenska Catharina Gripenberg som är bosatt i Danmark.

***

***

  Per Højholt (1928-2004), växte upp i ett kommunistiskt lärarhem i Esbjerg. Han tog studenten i Esbjerg 1947. Han hade också en examen från Danmarks biblioteksskola 1951 och han arbetade vid skilda folkbibliotek fram till 1964. Sedan 1966 var han författare på heltid, men var också verksam som kritiker i Jyllands-Posten.

  Per Højholt är en av postmodernismens stora förgrundsfigurer i Danmark och förmodligen en av de mest konsekvent experimentella författarna i Norden. Han debuterade 1949 med diktsamlingen "Hesten og Solen" och publicerade därefter ett trettiotal verk: lyrik, romaner, essäböcker och novellsamlingar. Källa: Alex författarlexikon

*

  Jag är inte så begeistrad av den experimentella poesin, och fann mycket som var svårtuggat i Højholts bok. Ibland var det svårt att veta om det var översättningen som ställde till det för mig, eller om originalet också innehåller förväxlingar (som jag väljer att kalla det) av ords betydelser och de sammanhang de används i.
  Trots den kritiken tycker jag ändå att flera av dikterna bärs upp av känslor (mer än språkteori) och sammanhang, sådant som jag tycker saknas hos flera av hans efterföljare under 2000-talet. Finast tycker jag följande dikt är:

Känslans landskap, av Per Højholt
(Fyra ägg : 60-talsdikter i urval ; översättning och efterord av Catharina Gripenberg. Malmö : Rámus, 2007. Ur 'Poetens hoved', 1963.)

Vägarna möts framför bron
och flätar sig samman tätt
som över ett djupt sår krökta
som världsbilden - eller
täcker horisonten över tvär
branta nedfarter till ett hav?
Högt uppe vecklar sig en mås
djupare in i himlen. - Vänner
har detta landskap medborgarskap
i någon Kännande måste det spåra honom
på viadukten som meningslös
ännu utan infarter talar
om en plan en väg genom skogen.
Där står han och fryser och lyssnar
till högspänningsledningarnas
skinande ståladoranter
som är de tysta och fulländade
bärarna av tidens gräshoppsljud.
Men stannar vi upp, vi i skogen
och lyssnar till bladdropp och vindens
grepp i grenar eller träder vi fram
synliga släpps alla drag
från tidens ansikte och störtar ner
och det blir känslans landskap.

***

  Titeln anspelar på en diktsvit i boken som består av fyra märkliga kortdikter om fyra olika "ägg". Dessa efterföljs sedan av ytterligare en svit, denna gång med fem dikter som går under titeln "Sex B-ägg". Jag tycker faktiskt att de är något fyndigare än de förra.

Per Højholt med ett ägg i munnen

Sex B-ägg (tre av dikterna), av Per Højholt
(Fyra ägg : 60-talsdikter i urval ; översättning och efterord av Catharina Gripenberg. Malmö : Rámus, 2007. Ur 'Show', 1966.)

3.

Ägget på Nørreport station köper äpplet och cigarren och går in på Nørreport bio. Ägget har dagen framför sig och glömmer sig själv för ett par timmar. Ägget i Søndermarken vistas på historisk mark och gör herrbekantskaperna.

4.

Det barfota ägget bär ut skålen med mjölk i köket och kommer tillbaka med gummiband om handleden. Ägget öppnar lådan med skruvar, lådan med pudersocker och lådan med vanilj och gafflar. Slut!

5.

Ägget kör i Renaulten längs Borups allé, Torvegade, Frederiksberggade, Østbanegade och Kattesundet till Thorvaldsens museum. Det höga ägget undervisar i gymnastik och naturhistoria, gärna för mig!

***

  Catharina Gripenberg är född och uppvuxen i Jakobstad i Finland, hon tillhör landets svensktalande minoritet. Gripenberg har läst nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, film i Danmark och gått på skrivarkurs i Norge. Sitt slutarbete skrev hon om den danska systemdiktaren Per Højholt och många av frågeställningarna kretsade kring vad ett diktjag är. Förutom lyrik har hon också skrivit för, och arbetat med teater. Nu bor hon i Köpenhamn.

  1998 vann hon första pris i Arvid Mörne-tävlingen i lyrik i Finland. Samtidigt som hon gick på skrivarkurs i Norge gjorde hon en ovanligt framgångsrik debut 1999 med "på diabilden är huvudet proppfullt av lycka". Diktsamlingen sålde slut och fick tryckas i nya upplagor. Gripenberg utnämndes snabbt till en av de viktigaste finlandssvenska unga författarna av en upprymd kritikerkår.

  I sin tredje diktsamling, "Ta min hand, det vore underligt" (2007), ger hon sig i kast med att skriva sina egna versioner av några av Edith Södergran och Ovidius mest kända dikter. Hon samplar, flyttar om och låter ironi och allvar korsas. Dikterna alluderar även på Bibelns skapelseberättelse, grekisk mytologi och litterära klassiker, bl.a. Virginia Woolf.
Källa: Alex författarlexikon

  Så här inleds dikten om Virginia Woolf (1882-1941):

Ett porträtt av Virginia Woolf
Roger Fry (1917)

V.W. (inledningen), av Catharina Gripenberg (f. 1977)
(ur Ta min hand, det vore underligt. Stockholm : Norstedts, 2007.)

Någon måste dö i min roman, resonerade Virginia Woolf.
Så dog bipersonen på en rad, och Virginia Woolf
fick gå ut och dränka sig.
V.W. i vattenflödet.
Hon tar sig inte upp på land, till syret på pappret,
där hennes röst i tredje person ropar Virginia Woolf.

I trädgården finns nypon och popplar.
På verandan står romanens övriga personer
och undrar var i sina tankar, de nu ska sätta komma.

Hennes huvudperson överlevde.
Hon sitter torrskodd på trappan, skakar vattnet ur bladen
och försöker betrakta utsikten i första person.
...

I vattenspegeln syns de lössläppta själarna

  Det blir ett återbesök av Seamus Heaney i veckans söndagsblogg. Hans verk har oftast översatts av Roy Isaksson. Men till kvällens inlägg har jag valt boken "I syner" och i den är det Lars Gustafsson som står för tolkningarna.

Fernand Khnopff's "Still Water" (1898)

***

  "Den irländske poeten, essäisten och översättaren Seamus Heaney (uttalas Schejmus Hini) föddes på Mossbawn Farm nära Castledawson, County Derry i Nordirland. Han var äldst av nio syskon i en katolsk familj. Fadern var bonde och boskapshandlare. Seamus Heaney fick ett stipendium till en internatskola och läste grekiska och latin i St. Columb's College i staden Derry. Han studerade vidare vid Queen's University i Belfast. 1963 blev han behörig lärare i engelska vid St. Joseph's College och fick tjänst vid samma skola. Han hade en framstående akademisk karriär. 

  Flera av hans diktsamlingar målar bilder av naturen, människans strävsamhet och fattiga villkor. Som irländsk katolik uppvuxen i Nordirland var han aldrig rädd för att ta upp den politiska konflikten i hemlandet - eller i andra delar av världen, där problemen varit liknande. I barndomen hade familjen grannar som var protestanter och i skolan blandades alla barn. I en intervju säger han att han växte upp med tre olika identiteter. Geografiskt var han irländare, politiskt var han engelsman och kulturellt anammade han det irländska. Dessa identiteter utforskade han ständigt och utgjorde en grund för skrivandet. Tanken att finna en helhet som kan innesluta det motstridiga lockade honom. Han talade också om folket och mossarna, och hur en mosse kan bevara ting, djur och människor nästintill intakta i hundratals år. På detta vis beskriver hans dikter ett slags magiskt förflutet som finns hos alla folk, i alla länder." (Den fina texten är författad av Anne-Li Nygård Maathz, och publicerad i Alex Författarlexikon 2014-12-06.)

  Här får ni första dikten ur en svit som fått titeln "Klarningar", av Seamus Heaney. 
(ur I syner : dikter ; tolkning av Lars Gustafsson ; under medverkan av Arne Zettersten. Stockholm : Natur och kultur, 1996.)

1.

Skiftande ljussken. Sedan vinterljus
i en dörröppning, och på stentröskeln
en tiggare som ryser i siluett.

Så kan den enskilda domen vara fälld:
Naken vägg och en kall härd som det regnat in i _
ljus vattenpöl där det själlösa molnlivet leker.

Och efter den anbefallda resan, vad?
Ingenting storartat, ingenting okänt.
Ett spejande långt bortifrån, bara.

Och det är inte märkvärdigt alls,
bara gammal sanning som går upp: Det blir ingen
    nästa runda.
Vidd utan tak. Vind som friskar upp kunskapen.

***

  Förutom poet var han en hyllad översättare, bland annat översatte han Sofokles tragedi "Filoktetes" och det fornengelska eposet "Beowulf". För den sistnämnda fick han det prestigefyllda Whitbreadpriset (2000).
  Jag brukar inte ta med översättningar av översättningar i min blogg. Jag gjorde det visserligen med Coleman Barks tolkningar av Rumi's texter i ett tidigare avsnitt av Poeten och Översättaren. Och jag gör det åter idag när jag väljer den avslutande texten ur I syner, som är Lars Gustafssons tolkning av Heaneys översättning. Originalet är Dantes beryktade Inferno.

Charon's crossing by Alexander Litovchenko
1861

Överfarten, (Inferno, sång III, raderna 82-102) av Seamus Heaney
(ur I syner : dikter ; tolkning av Lars Gustafsson ; under medverkan av Arne Zettersten. Stockholm : Natur och kultur, 1996.)

Och där, uti en båt som kom emot oss
var en gammal man med ålderns vita hår
som skrek och röt: "Ve er förkomna själar!

Tro ej att ni skall nånsin himlen se.
Jag kommer för att ta er till den andra stranden,
till evigt mörker, till elden och till kylan.

Och du som står där, själ som ännu lever,
gå bort från dessa andra som är döda."
Men när han såg att jag ej steg åt sidan,

sade han: "En annan väg, med andra hamnar
skall ta dig till en annan strand och överfart.
Och mera lättrodd skall den båten vara."

Och följeslagaren sade: "Lugna ner dig Karon.
Det har beslutats på den ort, där allt man vill
blir verklighet så det skall inte vara mera frågor."

Då slöt sig strax hans gråa käke,
det dödsblå träskets färjkarl
kring vars ögon hjul av eld ses flamma.

Men strax de hört de grymma orden,
förändrade de avsigkomna själarna sin färg,
utmattade och nakna, och deras tänder skallrade.
...

***

  "Lars Gustafsson (f. 1936) har svarat för ett mycket variationsrikt och ombytligt författarskap, där han sedan slutet av 50-talet publicerat en strid ström av böcker. Den sammanlagda utgivningen omfattar drygt ett 60-tal verk. Han har även hunnit med att ge ut sina "Valda skrifter". Lars Gustafsson är också en av våra internationellt mest kända författare och det har skrivits doktorsavhandlingar om honom inte bara i Sverige utan också i Norge, Tyskland och USA.

  Vid sidan av romanerna har Lars Gustafsson också odlat det kortare formatet: filosofiska noveller i "Berättelser om lyckliga människor" (1981) och science fiction-historier i "Det sällsamma djuret från norr" (1989). Han har även publicerat prosaskisser, debattböcker och ett flertal essäsamlingar i varierande ämnen. Alltsedan tidigt 60-tal har han dessutom varit verksam som lyriker." Källa: Alex Författarlexikon

*

  Jag måste säga att jag var inte helt bekväm med Lars Gustafssons tolkningar av Seamus Heaneys dikter. Det var en av anledningar till att jag valde Inferno-utdraget. Däremot tycker jag om flera av dikterna i hans diktsamling "Elden och döttrarna : valda och nya dikter" från 2012. Den inrymmer texter som närmast väcker magiska känslor hos betraktaren.

Blankhet, av Lars Gustafsson
(ur Elden och döttrarna : valda och nya dikter. Stockholm : Atlantis, 2012.)

Här rådde nu den stilla blankhet
som kunde störas av ett enda årtag.
Årstiden som långsamt svalnar.
Ljudet av en kätting som tas loss
och läggs på botten av en eka.
Och rädd att skada denna
vattenspegels sällsamt stora lugn
höll jag min åra svävande i luften.