Jag har tidigare bara läst ett fåtal av Margaret Atwoods dikter, trots att lyriken var genren hon slog igenom med hemma i Canada, men vilken upplevelse jag fick genom tolkningarna av Heidi von Born och Hans Nygren. Och sen fick jag en praktfull diktbukett till, i form av Heidi von Borns "Jordväxling". Vilken läshelg!! Låt oss raskt hoppa in i "Morgon i det brunna huset", och begrunda en dikt om döden.
Margaret Atwood |
Väntan, av Margaret Atwood
(ur Morgon i det brunna huset ; i tolkning av Heidi von Born och Hans Nygren. Stockholm : Rabén Prisma, 1996.)
Här är den då, den svarta saken,
den svarta sak du väntat så länge på.
Du fixade jämt såna melodramer.
Du trodde den skulle ha sitt eget dis,
skugga dig i en fuktig svepning, som den mögliga
slöjan över bröd. Eller du trodde att den skulle gömma
sig i din garderob bland kläder du växt ur får åratal sen,
byggande bo bland dammråttor och hårtussar,
tappande blod ur den ena efter den andra
av dina fuskpälsar och växande sig större,
slipande sina tänder mot dina kasserade
kläders liv, och sedan skulle den störta
ut därifrån och ditt hjärta
skulle fyllas av rytande
eller så skulle den komma snabbt och ljudlöst
men med ett obarmhärtigt gloende öga,
som ett expresståg, och ett enda slag i huvudet
och så blackout.
I stället liknar den på ett märkligt sätt mitt hem.
Som ditt eget hem, för femtio år sen,
i december, tidig kväll
när inomhusbelysningen gick från klar till beslöjad,
en beslöjad tjock gulhet, som en äggula av svavel,
och läslampan var tänd
med sin bruna sidenskärm, sin doft
av het koppar, vardagsrummet
flämtande i ångorna från middagen på spisen,
och du hopkrupen på ekgolvet, smutsiga armbågar,
och fjällande knän över serietidningarna,
lyssnade på radion, nyheter om olyckor
som fick dig att känna dig trygg,
som din mors röst
som än en gång uppmanade dig att duka
och som du gjorde ditt bästa för att inte låtsas om,
och du insåg för första gången
i ditt liv att du skulle bli gammal
en dag, en dag skulle du bli
så gammal som du är nu,
och huset där du läste serierna
i det tjocka gula ljuset skulle vara borta
med alla människor som en gång var där, också du,
också du i din unga, otvättade kropp
med sin lukt av trycksvärta och smutsiga
knän och tvättad bomull,
och du skulle ha en annan kropp
vid det laget, en gammal dyster,
en främlings kropp som du inte ens kunde föreställa dig,
och du skulle vara vilsen och ensam.
Och nu är det nu
och den svarta saken är här,
och när allt kommer omkring är det ingen nyhet;
det är bara ett minne, trots allt:
ett minne av skräck,
en barnslig skräck som över gulnade papper
som du för länge sen har glömt
och som nu blivit verklighet.
***
Heidi von Born föddes den 13 maj 1936 i Stockholm. Hon flyttade på 70-talet till Länsmannagården i Risby i Rö tillsammans med sin man, tonsättaren, text-ljudpionjären och poeten, Sten Hansson och tre barn. En bit från storstaden fick paret arbetsro i det stora huset. Heidi bodde kvar i Rö till 2011.
Sedan 17 års ålder har hon varit tidningsskribent på bl.a. Vecko-Journalen och Dagens Nyheter. Hon debuterade som 18-åring med en diktsamling och har sedan dess skrivit diktsamlingar, noveller, tv- och radiopjäser och romaner. Hon är framförallt känd för sina självbiografiska skildringar av femtiotalets Stockholm.
Hon har även fått t.ex. SvD:s litteraturpris 1981 och Lars Ahlin-priset 1996 och läsarnas Sverige medalj 2013
Heidi von Born arbetade också som tolk och översättare. Som kritiker har hon bland annat ägnat sig åt att introducera kanadensisk och japansk litteratur. Hon är hedersdoktor vid University of Victoria i Canada och vid Stockholms Universitet. Källa: Wikipedia
*
Den olydiga pojken (eller Porträtt av Max Möller), av Heidi von Born
(ur Jordväxling : dikter. Stockholm : Norstedt, 1983.)
Men inte har han öron med sig,
men inte hör han, den lilla
plommonbyxpojken med sitt tunnband
och sin sockerstrut. Resåren släpper
i hakbandet och det är lätt att stå
på näsan i den hatten.
En svagt syrlig lukt för han springer
gott den lilla kanaljen, junkern med
sina gunstiga barkknän. Han har inte
öronen med sig ute idag och
Nanny-Granny bannar innanför rutan
med smala läppar som knipsar cirkusbesöket
och luftskeppsföredraget.
Nej Max, nu stänger vi om söndagen!
Nu planterar jag dig som en liten
undulat på pinne här vid vattgröten
och den breda kanalen sirap.
Den får du simma över! Det sprattet
spelar jag dig!
***
Tillbaks till världsförfattaren och nobelpriskandidaten Margaret Atwood (f. 1939).
Hon är född och uppväxt i Ottawa. En stor del av sin ungdom vistades Margaret Atwood i det fransktalande Quebecs ödemarker, där hennes far forskade på insekter och modern var läkare. Hon började skriva vid sex års ålder och visste att hon ville bli författare vid sexton. 1957 började hon studera vid University of Toronto, där hon stiftade bekantskap med litteraturkritikern Northrop Frye, vars Jung-inspirerade analys av myter har kommit att få stor betydelse för hennes författarskap. Efter att ha avslutat sina studier vid Harvard i Massachusetts arbetade hon som universitetslärare vid olika kanadensiska universitet innan hon på 70-talet slog sig ned i Toronto. Där är hon fortfarande bosatt. Hon är sambo med den kanadensiske romanförfattaren Graeme Gibson. De är båda politiskt engagerade i Green Party of Canada (GPC).
Margaret Atwood inledde sitt författarskap som lyriker. Hon debuterade 1961 med "Double Persephone". Därefter publicerade hon ytterligare 6 diktsamlingar, bl.a. den prisbelönade "The Circle Game" (1964, reviderad 1966). Källa: Alex författarlexikon
Titeldikten i boken "Morgon i det brunna huset" är suverän, ändå tycker jag att den överskuggas av den tredelade sviten "Formers förändring om vintern". Jag tror knappt att det går att beskriva förgängligheten bättre än så. Men jag får inte plats med hela sviten, så det blir enbart den avslutande tredje dikten.
(ur Morgon i det brunna huset ; i tolkning av Heidi von Born och Hans Nygren. Stockholm : Rabén Prisma, 1996.)
3
Detta är solståndet, solens stilla punkt,
dess vändpunkt och midnatt,
tröskeln och ingången till året,
där det förflutna släpper taget och blir framtid;
platsen där man håller andan, dörren
till det bleknade huset som lämnats öppen.
Vi fattar varandras händer som barn
som gått vilse i en sexdimensionell
skog, vi går in.
Husets väggar veckar ihop sig
och huset vänder
ut och in på sig som en tulpan
i sin sista fulla blomning, och vårt ljus
flammar till och slocknar, och det enda vettiga
att göra som återstår för oss är beröring,
som det kommer att vara, senare, något annat
århundrade, när vi kommer att betyda
så mycket mindre
än vi en gång gjort för varandra.
Men knepet är att härda ut
bakom alla fasader: det gör vi ju,
och visst, jag vet att det är du;
och så kommer vi att bli, förr eller
senare, när det till och med är mörkare
än nu, när snön är kallare,
när det är som mörkast, och kallast
och vi inte längre behöver ljus
och sikten är noll: Ja.
Det är fortfarande du. Det är fortfarande du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar