söndag 6 december 2015

Vattenflöden och ett violett farväl

  Ytterligare en stor poet har debuterat i mitt läsande liv. Under veckan har jag haft förmånen att läsa Philippe Jaccottet, i översättning av Bengt Erasmie. Det var en njutbar upplevelse.

***

  Philippe Jaccottet föddes i västra Schweiz, i den franskspråkiga delen. Han studerade tyska och grekiska vid universitetet i Lausanne. Vid 21 års ålder kom han till Paris och blev medarbetare i ett bokförlag. År 1953 gifte han sig och började sin bana som översättare, lyrikanmälare (bl.a. i La Nouvelle Revue Française) och författare. Han bosatte sig i den lilla byn Grignan i sydöstra Frankrike, en naturskön plats långt borta från det litterära rampljuset i Paris, som han gärna undviker. Där bor han fortfarande. 

Grignan,
i departementet Drôme i regionen Rhône-Alpes i sydöstra Frankrike

  Philippe Jaccottet debuterade som poet 1953, men skriver både poesi och prosa. Ofta parar han de två skrivsätten och ägnar sig åt prosalyrik, aforismliknande texter och meditationer. Han anses som en betydande franskspråkig poet och har publicerat ett tjugotal böcker, varav Bengt Erasmie översatt fem diktsamlingar till svenska. Källa: Alex författarlexikon

*

  Det går uppenbarligen att lära gamla "hundar" som jag att uppskatta naturromantik och prosalyrik, en kombination som jag ibland tycker är svårtuggad. Men Jaccottet får till ett vackert inledande stycke om vårfloden. Var så goda ...

(Ur Efter många år, av Philippe Jaccottet ; översättning: Bengt Erasmie. Stockholm : Atlantis, 2000.)

Där den ganska breda flodbädden under flera månader bara täckts av småsten, sprucken lera, trädkadaver och förtorkad vass, en blandning av gult och matt av silver, en färg som för tanken till död eller nästintill, där såg man det plötsligt flöda fram igen, lössläppt, sprittande, väckt ur sin sömn och förunderligt snabbt framme därborta mot den andra stranden som det redan hugger in på tack vare sin hastighet som, på tal om varje annan varelse, skulle kallas vansinnig, tygellös; men så är det inte ...
  Det har bråttom, javisst! men det är ingalunda oroligt, ingalunda febrigt; som varje vilt vattendrag är det alltid alltför klart och livligt för att något skulle förmörka det.
  Ett snabbt flöde, lyckligt skulle man kunna säga men i själva verket främmande för varje känsla av det slaget, ett flöde som bara blir synligt tack vare de hinder som bottnen sätter i dess väg, tack vare stenarnas och de döda grenarnas bromsar eller tyglar, som plötsligt får det att skumma som hästar.
  Som hästar vilka löper så fort under ridspöna att de förefaller att sträckas ut, plattas till, stryka utmed gräset på fältet för att erbjuda mindre luftmotstånd: en hästkapplöpning sedd på långt håll, på hovar som inte är av horn utan av siden.


***

  Jaccottet skildrar ljusets växlingar, färgerna och har en nära känsla och vördnad inför naturens mirakel; växterna, djuren och människorna. Livet, döden, lidandet och ensamheten är också centrala teman. Språket har en lågmäld enkelhet och precision, ofta med ett stråk av vemod. Källa: Alex författarlexikon

  Philippe Jaccottet har tilldelats många priser. 1988 fick han till exempel det tyska litteraturpriset Petrarca-Preis och 2003 det prestigefyllda franska Goncourtpriset i poesi vid hundraårsfirandet av prisets instiftande. År 2014 blev han den femtonde författaren som publicerades, medan han var i livet, i den prestigefyllda "Bibliothèque de la Pléiade". Källa: Wikipedia

(Ur Efter många år, av Philippe Jaccottet ; översättning: Bengt Erasmie. Stockholm : Atlantis, 2000.)


  Blir aldrig svalorna trötta på att göra sina luftsprång, inte ens över vinterns leriga åkrar? Lite snö på de avlägsnaste bergens sidor blir rosa, och skogarna längre ner är violetta, mindre som täta bestånd av violer, dessa nästan osynliga blommor, än som en gåta man tror sig läsa i bortvända ögon, än som det nästan oåterkalleligt förlorade minnet av ett glödande ord. Som den näst sista färgen man hinner uppfatta före mörkret. Violett, i samklang med den åldrande dagen. Violett eller, ännu enklare, farväl.

***

  Den svenske poeten och översättare Bengt Erasmie föddes i Östersund. 1946 flyttade familjen till Skara. Efter studenten studerade Bengt språk vid Lunds universitet och arbetade därefter som gymnasielärare i svenska och franska. Han var bosatt i Södertälje.

  Han gav ut elva diktsamlingar och en urvalsvolym. 

  Naturen är ständigt närvarande, en lovsång till skapelsen, ljuset och årstidernas växlingar. Den utgör också ett emotionellt djup och en levande återspegling av människans villkor. Ibland kan temat närma sig det personliga om ensamhet, saknad och dödens närhet. Källa: Alex författarlexikon

Glömskans hav, av Bengt Erasmie (1937-2015)
(ur Samma liv : dikter i urval 1965-2012. Södertälje : Bengt Erasmie, 2015.)

Mina länder har sjunkit
bakom horisonten
för alltid, kan bara nås
bakifrån, underifrån -

själv är jag som vågens stapplande
på stranden, nu

bara nu.


Så mycket man måste glömma,
så mycket man måste minnas -
                                                               detta
ur vilket vågen föds, oändliga avstånd
som krymper
oändligt

(så mycket som upprepades
och aldrig
kom tillbaka, så mycket oavslutat
som tog slut).



Bakom mig rör sig minnena
likt fiskstim

och framför mig min död: ett flyttfågelsträck
som rundar jorden ...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar