In the waiting room

  Om en vecka är det julafton! Så ikväll får ni årets sista Utblick. En rätt speciell sådan. Det blir poesipamfletter från nyzeeländska väntrum, rysk recitation i Estland och avslutningsvis akrobatisk poesi.

***

  I Nya Zeeland sprider projektet "Poems in the waiting room" små broschyrer med dikter till sjukhusens väntrum, till hospice, vilohem och fängelser. Till det gångna årets sommarupplaga bidrog tio poeter: Richard Aronowitz, Frances Barnett, Pauline Cartwright, Diana Goetsch, Peter Olds, Vincent O'Sullivan, Elizabeth Pulford, Hilda Sheehan, Joyce Sutphen och Richard von Sturmer.

  Jag vet inte vilka dikter som ingår i pamfletten. Men jag ger er ett smakprov av Pauline Cartwrights författarskap. Hon skriver huvudsakligen barnlitteratur. Det har blivit romaner, bilderböcker, poesi, radiodramatik och läromedel.

Wrong fit, by Pauline Cartwright (f. 1944)
(from Why isn't a cow called a meringue? Christchurch, N.Z. : Hazard Press, 1995.)

My skin is all smooth, fitting ever so neat
from the top of my head to the soles of my feet.
But the skin on my Granny is no longer tight.
It’s wrinkly and crinkly and doesn’t fit right.

Has Granny – inside – sort of shrunk, so her skin
is now far too big for herself to be in?
Or has her skin grown two sizes bigger
and her inside part stayed as her usual-sized figure?

I don’t like to ask her which part isn’t right,
but I know one part’s changed ‘cos the fit isn’t tight.

***

  Den 4 december var besökare välkomna till Centralbiblioteket i Pärnu, Estland, för att lära mer om den ryske poeten Afanasij Fet och höra hans dikter reciteras. Arrangemanget var en del av en serie program om rysk kulturhistoria. Afanasij Fet har en koppling till Estland, som ung vistades han i den estländska staden Võru.

Afanasij Fet (1820-1892)

When you were reading those tormented lines, by Afanasij Fet (1820-1892)
(Published in mypoeticside.com) 

When you were reading those tormented lines
In which the heart's resonant flame sends out glowing streams
And passion's fatal torrents rear up,-
Didn't you recall a single thing?

I can't believe it! That night on the steppe
When, in the midnight mist a premature dawn,
Transparent, lovely as a miracle,
Broke in the distance before you

And your unwilling eye was to this beauty drawn
To that majestic glow beyond the realm of darkness,-
How could it be that nothing whispered to you then:
A man has perished in that fire!

***

  Lördagen den 14 november anordnade Västerbottens museum en workshop i akrobatisk poesi. Så här stod det i programbeskrivningen:
"I denna workshop provar vi på genren akrobatisk poesi på ett lekfullt sätt. Vi gör korta skriv- och uppläsningsövningar och ser hur Rönnog Seaberg gjorde. Vi kommer att illustrera poesin med hjälp av enkla rörelser med våra kroppar. 

OBS! Inga avancerade övningar och inga förkunskaper krävs! Vi avrundar dagen med att visa upp för museets besökare vad vi åstadkommit under workshopen."

* 

  Rönnog Seaberg (1932–2007) växte upp i Umeå och emigrerade till USA 1959 där hon debuterade som författare. Vid 64 års ålder introducerade hon konstformen akrobatisk poesi. Med gruppen Seaberg Acrobatic Poetry turnerade hon i USA och Europa som diktläsande akrobat.

  Rönnogs syster, översättaren Annika Bäckström, har tidigare åkt runt och föreläst om sin systers liv och verk.

  Jag har läst Rönnog Seabergs långa prosadikt "Sången om Atlanta", och valt ut ett textavsnitt ur den.

(ur Sången om Atlanten, av Rönnog Seaberg. Knivsta : Arkturus ; 1981.)

Jag känner en gammal svart kvinna
som antydde att Martin Luther King
inte var ensam om insatsen
från Auburn Avenue.

"Han omtalades.
Men vi föredrog att arbeta i tysthet.
Vi tyckte det var effektivare", sa hon.
"Också vi demonstrerade.Och de förbjöd oss.
Då demonstrerade vi någon annanstans.
Vi underhandlade med den vita affärsvärlden
innan Martin Luther King var ur blöjorna",
sa hon och skrattade.
Män och kvinnor arbetar olika.
"Också vi uträttade en hel del.
Vi satt också i fängelse ibland.
Vi uppvaktade Mr Rich
om att få en restaurang i hans varuhus
vi hotade honom med bojkott.
Så vi fick vår restaurang
för svarta. Den förlades bredvid toaletterna
som förstås var segregerade
men vi sa att vi inte accepterade den där,
och då fick vi restaurangen där den nu är
i källaren.
Vi blandade inte in pressen.
Och vi lever än", sa hon och blinkade.
"Vad hon pratar mycket", sa min son, nio år.
"Hon har mer att berätta än vi", sa jag.
"Jag vill också prata", sa han
annars ordlös
jätten vaknar.