söndag 13 december 2015

Kan ett avsked vara början på någonting?

  Rubriken "Poeten och Översättaren" är den kategori i bloggen som gett mig mest energi. Det har varit lärorikt och stimulerande att dyka ner i deras texter. Det har inte varit så lätt att förmedla den känslan. 
  Vi är framme vid det tjugonde paret i den långa raden och det var tänkt att det skulle bli det sista (för i år). Men jag har en söndag att fylla nästa vecka också, så då blir det ett specialavsnitt med en av Canadas bästsäljande romanförfattare (som även skrivit dikter) och dennes översättare.

  Kvällens par är namntvillingar, fast den ena följer den finska traditionen och stavar sitt namn med dubbla I:n och dubbelt K, Henriikka Tavi och Henrika Ringbom.

***

  Henriikka Tavi nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2014 för boken "Toivo". Från Nordiska rådets hemsida har jag hämtat följande:

  Med sin debutsamling Esim. Esa (T.ex. Esa, 2007) och uppföljaren Sanakirja (Ordbok, 2010) etablerade sig Tavi sig som en av de mest innovativa poeterna i sin generation. Hennes beredskap att utforska inte bara diktens språk och form utan också genrens villkor får sitt mest demonstrativa uttryck i mastodontprojektet 12 (2012). Under ett år skrev Tavi en serie på tolv diktsamlingar, vilket underförstått är den produktionstakt en poet borde hålla för att kunna livnära sig enbart på sina böcker. Samlingarna kom ut på det unga, kooperativa förlaget Poesia, där Tavi är en av de drivande krafterna.

  Dikterna i Toivo växlar mellan lyrisk förtätning och poetisk prosa; ibland fyller de en sida eller mer, andra gånger reduceras de till en ensam rad eller några få ord. Ramsor, sagor, skrönor, samtal, mormoderns barndomsminnen och redigerade dagboksanteckningar är bara några av källorna. Källa: norden.org


**

Vargen, av Henriikka Tavi (f. 1978)
(ur Hoppet ; tolkning: Henrika Ringbom. Lund : Ellerström, 2015.)

eller varför träden strömmar uppåt

Solen lyste bort. Just sådana historier skulle jag vilja
tro på, sa hon och klättrade för en stund upp i trädet vars rötter krälade längs stigen, och ingen trodde att det var en älv. För bara hon hade den åkomman: försvann helt obemärkt ut ur rummet vars tystnad krossade älvens stränder, och ändå trodde ingen att hon var en varg.

och om du en gång har slutat vara ensam, börja aldrig
mera på nytt, och när du någon gång är yngre,
måste du göra om detta fel; och när tiden börjar från början
slås trädet i spillror på något annat sätt.


***

  Titeln på Henriikka Tavis tredje diktsamling, Toivo (Hoppet), kan upplevas som paradoxal. Det går ett mörkt och vemodigt stråk genom dikterna, som tangerar teman som död, förgänglighet och förlust. Motsägelsefullheten blir som mest påtaglig i den andra avdelningen som bär samma titel som boken. Källa: norden.org

(ur Hoppet, av Henriikka Tavi ; tolkning: Henrika Ringbom. Lund : Ellerström, 2015.)

                               men sedan började jag leka     svart som
hög som
slänten
så länge det finns tid, för att bli ett element i processen att strömma så

långt bort som avskedet sträcker sig  så långt bort mot havet
som smolten går, så djupt har den vid det laget
hunnit rota sig:         det är bra att hon      sa,
det finns inget svart och hon rörde sig som en ekorre, sänkte sig från längtan

lätt i jorden och antog i det samma formen av en sorts härskarinna

såsom jag är alla dockors moder
och en häst i spåren på alla käpphästar gjorda av yllesockor

såsom det fallande är mera stilla
som frusen i sömnen eller tyngdkraften sänkte sig i kroppen
eller sinnet som hon hoppades skulle få rum i atmosfären


***

  Henrika Ringbom (f. 1962) har arbetat som översättare och journalist samt redaktör för antologier och tidskriften KLO. Hon arbetar aktivt med att introducera finsk lyrik i Sverige.

  Henrika Ringboms diktsamling Båge (1988) var en angelägen och fokuserad debut som kännetecknades av en stor omsorg om och förtjusning i själva språket. Sedan dess har hon i diktsamlingar, romaner och essäer med sinnlig intelligens utvecklat sitt författarskap mot en allt större klarhet och kraft. Stor inspiration har hon hämtat ur den japanska konsten och litteraturen. Som hennes centrala tema framstår tiden och hur den förändrar oss. Källa: förlaget Schildts & Söderströms författarpresentation

  Jag hade stor behållning av diktsamlingen "Den vita vinthunden", av Henrika Ringbom. Jag tror sällan jag blivit så rikligt överraskad som jag blev av hennes texter. Titeldikten är ett ypperligt flöde, ett poetiskt resonemang kring tidens påverkan på oss. Dessvärre är den 87 rader lång och jag vill inte stympa den. Jag väljer istället en annan dikt ur samlingen, och den är nästan lika bra.

(ur Den vita vinthunden : dikter, av Henrika Ringbom. Helsingfors : Söderström, 2001.)

På min födelsedag steg jag tidigt upp.
Jag satt på kommandobryggan och såg

på soluppgången. Det var vackert
ute på havet. Himlen blårosa, dis,

is i olika mönster och formationer.
Någon sade att jag gick

genom löven på gatorna och log,
det kunde jag inte förneka.

Jag skulle berätta en eländeshistoria
men den fylldes av hopp. Sju fåglar

flög in och jag såg barnet bebådas.
Jag blev erbjuden flera slut

som att störta från en balkong,
gängvåldtas och ränna in i en bergvägg.

Men som en sengångare kryper lojt
i Perus djungel från gren till gren

beskrev jag tålmodigt början efter början.
När min skam vågade sig fram

tog jag tag om dess hand
och höll den som man håller en

som måste hållas i handen
i handen. Det skymde utanför

och lanternorna hade tänts, det var dags
för kalaset. Jag satt belägrad i salongen



men blev lyft upp av nya, flyktiga och milda gäster,
beröringar av dem som varken bjudits eller anats.

De sade sina namn och en landgång växte fram,
steg för steg, över vattnet, och till stranden

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar