Sen är vi redo för klapparna under granen i vecka 52 och 53, då bloggen summerar året i form av utmärkelser och årskrönikor.
***
Vill du se Orions bälte på stjärnhimlen är januari en bra tid.
Orion, av många ansedd som den i särklass vackraste och mest iögonfallande stjärnbild som kan ses från Sverige.
Den röda Betelgeuse (Alfa Orionis, α i Orion) och den vita Rigel (Beta Orionis, β i Orion) är två av himlens ljusaste stjärnor. Nära varandra i rad ligger de ljusa stjärnorna Delta, Epsilon och Zeta Orionis (δ, ε och ζ i Orion) och markerar Orions bälte, som snett nedåt vänster pekar mot Sirius i Stora hunden, stjärnhimlens ljusaste stjärna.
Enligt en myt var Orion en jättelik jägare, son till Poseidon och Euryale. Jaktgudinnan Artemis lurades av sin bror Apollon att döda Orion. När Artemis förstod vad hon hade gjort och att hon hade blivit lurad bad hon gudarna att återuppväcka Orion, men Zeus placerade honom i stället på himlen. Källa: NE
*
The Constellation Orion, by Ted Kooser (f. 1939)
(from Sure Signs: New and Selected Poems. Pittsburgh : University of Pittsburgh Press, 1980.)
I’m delighted to see you,
old friend,
lying there in your hammock
over the next town.
You were the first person
my son was to meet in the heavens.
He’s sleeping now,
his head like a small sun in my lap.
Our car whizzes along in the night.
If he were awake, he’d say,
“Look, Daddy, there’s Old Ryan!”
but I won’t wake him.
He’s mine for the weekend,
Old Ryan, not yours.
***
En annan kämpe som kan ses på himlavalvet är Herkules.
Herkules, stor nordlig stjärnbild väster (till höger) om Lyran, från Sverige bäst synlig på sommaren (juli). I södra kanten av Herkules ligger den mycket vackra dubbelstjärnan Ras Algethi (α Herculis, Alfa i Herkules) med en röd och en blågrön stjärna. Dess namn betyder ’den knäböjandes huvud’, varför Herkules avbildas med huvudet söderut.
Stjärnbilden ansågs föreställa en man som knäade under tunga bördor. Mannen identifierades sedermera med Herkules i kamp med draken som vaktade hesperidernas äpplen (Herkules’ vänstra fot trampar på stjärnbilden Drakens stjärt). Källa: NE
Hercules (drawing a bow), by Paul Engle (1908-1991)
(from Poetry Magazine, 1962.)
The power in this sculpture of a man -
Archer and athlete, godlike in head and groin,
Whole body bending to the bow's bent span -
Is not in shoulders or the muscled loin,
Nor in the bulging bicep, the taut gut,
But in the eye looking at empty air,
Amazed it will never find the delicate
Feathered arrow that is no longer there.
***
Dagen avslutas med den bevingade hästen, Pegasus.
Pegasus, är en stor stjärnbild på norra stjärnhimlen, från Sverige bäst synlig på hösten (oktober).
Enligt den grekiska myten var Pegasos en bevingad häst, som var son till Poseidon och Medusa och som sprang fram när hjälten Perseus högg av Medusas huvud. Senare tjänade Pegasos den unge hjälten Bellerofon, som efter några storverk drabbades av högmod och red till Olympen för att bli gudarnas jämlike. Zeus skickade då en broms som angrep Pegasos bakdel så att Bellerofon kastades av. Källa: NE
Pegasus och jag, av Olivia Bergdahl (f. 1989)
(från http://oliviabergdahl.se/)
Det var kväll.
Jag skulle hem.
Jag åkte buss.
När bussen förvandlades till Pegasus,
som störtade mot stjärnorna i vild galopp,
vem var jag att säga stopp?
och så stannade vi,
långt därnere glittrade stadens ljus
jag såg att vi flög över ett välbekant hus
och kände mig lite dum
när jag såg rätt in i mitt vardagsrum
för min vardagsvärld var inte mer än vykortstor
jag såg min far och min mor,
de skrattade, åt middag och drack vin
men var inte större än små dockor av porslin.
Men vi flög vidare
jag såg tonårsparken,
där jag har legat så många gånger på marken
med smaken av den första ölen i munnen
en känsla av att barndomen för alltid var försvunnen.
Jag såg hur det rörde sig därnere – det var lokaladeln,
mina tillsynes allsmäktiga gamla klasskamrater
nu raglade de runt som små tennsoldater på permission…
Och vi flög vidare,
jag med huden täckt av rysningar och hjärtat fyllt med sång
jag såg förortsvillorna och husen av betong
jag såg hur de studsade en boll framför en basketkorg
jag såg fyllona sitta på ett förortstorg
och jag såg hur människorna såg likadana ut som de i innerstan
mina fingrar i en silverman
när vi flög vidare genom natten
över land och över vatten
jag såg hela fosterlandet!
och jag kände hur jag övervann det
jag spände låren, spände knogarna
jag såg Stockholm i skenet från de norrländska skogarna
men jag såg inte var
Sverige blev till Finland
blev till Ryssland – väst blev öst
och jag kände i mitt bröst
att jag äntligen förstod;
På kartan är gränserna röda av blod,
men de är svåra att se från himmelen.
Så flög vi uppåt igen, uppåt igen
jag såg London, Bryssel, Paris
och de kändes obetydliga på något vis
hur mäktiga kan de egentligen vara
i förhållande till Victoriasjön och Sahara?
Men vi stannade inte – nej vi lämnade planeten
och den är kolossal, jag vet, men,
därutifrån liknade den mest en badboll
och vad spelar det då för roll
alla våra vardagsproblem
från överfall till vintereksem
Jag kände mig så cynisk att jag ville skrika,
men då gnäggade Pegasus: “i så fall är ju alla människor lika…”
och innan jag hunnit förstå tog han plötsligt sats
och så stod jag ensam igen vid min busshållsplats
Jag tyckte att jag hörde vingslag eka mellan gatorna,
men det var nog bara de smutssvartvita skatorna
det finns ju inga flygande hästar,
ändå viskade jag: Hejdå.
Och det var så jag lärde mig att alla människor är lika stora,
och framförallt lika små
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar