The point of no return for Anna Karenina

  Jag hade två arkiverade dikter av Sharon McCartney i min dokumentsamlare och beslöt mig för att göra ett litet inlägg om Lev Tolstojs roman "Anna Karenina". Hennes dikter härstammar från samlingen "Karenin sings the blues".

Keira Knightley som Anna Karenina

  Romanen utgavs 1873–77. ”Anna Karenina” är en skildring av samtidens ryska samhälle där konflikter mellan landsbygd och storstad, förkonstling och äkthet sätts i centrum, inte minst genom gestaltandet av förhållandet mellan adeln och bönderna på den ryska landsbygden.

  Historien inleds med den odödliga sentensen: "Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt."

  Anna kommer till sin bror Stiva för att hjälpa till i hans äktenskapskris. Stiva är nämligen ofta otrogen, men nu har hans fru Dolly kommit på honom och är mycket upprörd.

  Romanens två huvudpersoner, Konstantin Levin och Anna Karenina, blir gestaltade moraliska exempel på skilda livshållningar. Levin uppnår, genom sin religiösa övertygelse, balans i livet, medan Anna Karenina försöker bryta sig fri från sociala och äktenskapliga förpliktelser, begår äktenskapsbrott och drivs till självmord. Källa: NE

*

Levin's complaint (two stanzas), by Sharon McCartney
(from Karenin sings the blues. Fredericton, N.B. : Goose Lane Editions, 2003.)

...

Domhnall Gleeson som Konstantin Levin

My own character? I cannot thank you for that.
You might have made me less awkward,
more generous, more like Stiva, not his profligacy
but his poise, his understanding, his delight
in all kinds of company, of misfits and morons,
of jackasses like me.

Have I the capacity to change, to rewrite
what is written? Perhaps suffering is the point.
Observe how Kitty reads and reads the same sad story, how it pleases her to cry. Are we your proxies, your agents, in the estates of pain?

***

  Under sin otrohetsaffär blir Anna Karenina gravid. Annas make ställer allt på sin spets och Anna bekänner att hon är Vronskijs älskarinna. Vid nedkomsten av dottern är Anna mycket sjuk och både hon och Vronskij ber Karenin om förlåtelse. Vronskij gör ett misslyckat självmordsförsök och då han tillfrisknar beslutar han sig för att avstå Anna. Men Anna vill inte släppa honom och de slår sig ner på Vronskijs gods. Förhållandet blir aldrig vad de hade tänkt sig. Anna saknar sonen som har tillsammans med Karenin och lyckas inte finna någon kärlek till sin dotter. Osäker på Vronskijs känslor och förtvivlad över att inte få träffa sin son, kastar sig Anna framför ett tåg. Källa: Berömda böcker : en litterär uppslagsbok : återger innehållet i över 700 verk. (Bokförl. DN, 2002)

*

Vronsky's revolver, after Vronsky's unsuccessful attempt at suicide, by Sharon McCartney
(from Karenin sings the blues. Fredericton, N.B. : Goose Lane Editions, 2003.) 

I am tossed aside, shabbily, excised, amputated,
while he spills his lubricants on the Astrakhan,
roseate bubbles of drool,edema-eyed,
till Varya comes shrieking with a surgeon,
a coterie of physicians and aides.

Aaron Taylor-Johnson som Greve Vronskij

                                                             Their alarm
is infectious - I am anxious, deciphering expressions,
harking for the bitten tongue, the recoiling
that even the experienced physician can't mask.
The butler spies me under the divan, belly bared
like a tremulous dog, unloads me, one eye
on the Count, places me high on a shelf.

Their concern for him so touching - how they fuss,
bandaging his tattered shoulder, propping him,
cadaverous, on cushions, a basin of broth spooned
to swollen lips. Why the struggle to preserve?
as if each is a universe unto himself, rather 
than the truth - they vanish as effortlessly
as the mist that lifts off the Neva in autumn,
the needle that pirouettes to the forest floor.

They think he sleeps. They leave us alone.
Why does he weep through his fingers?
He looks so abashed. Can a man be humbled
by kindness, by generosity, the no-nonsense love
of anonymous people? Listen to him cursing
his foolishness, ingratitude, vanity, how he swears
he will live more rationally.

                                                           But those
who give him his future impose no conditions.
Nothing expected of him, nothing to resent.
He quiets, lifts his eyes briefly, as if he glimpses
his pure new life bathing before him, buoyant,
an exultation, alluring as the elusive beluga,
snub-nose briny bullet, pale spectre that surfaces,
blows, then dips back under the deep.