På kurs genom frusen värld

  Norra Ishavet, den minst kända oceanen, är ämnet för det sista inlägget om världshaven. Den kallas också för Arktiska Oceanen och är till största delen istäckt.

Norra Ishavet utanför Tromsö

  Norra ishavets gräns mot Atlanten dras vanligen från Nordkap via Svalbard till Nordgrönland. Mot Stilla havet går gränsen i Berings sund. Isförhållandena och klimatet gör att sjöfarten är obetydlig. Källa: NE

**

The Arctic Ocean (two verses), by Seymour Green Wheeler Benjamin (1837-1914)
(from Poems of places. Vol. XXXI. 1876-79.)

A weird and awful sea, its surges roll
  In solitude, and unexplored expand
From age to age around the Arctic pole,
  And beat with hollow roar a frozen land,
Whose adamantine crags behold no sail
Reel on that howling ocean to the northern gale.

No ancient capitals its shores adorn,
  With domes and pinnacles glancing royal gold;
But on its wonderful, untrodden bourn
  Rise battlements of ice, whose turrets, old         
As the creation’s dawn, forever gleam
Like orient pearl beneath the North’s auroral beam.
...

***

  Det arktiska istäcket är som störst i februari, då det sträcker sig över 15 miljoner kvadratkilometer. Vid denna tid är i stort sett endast Barents hav isfritt. Minimum inträffar i augusti, då isytan har halverats. Isen är i ständig rörelse, driven av strömmarna och vinden. Det storskaliga rörelsemönstret är en långsam drift från Berings sund till Framsundet över Nordpolen. I Beauforthavet rör sig isen i en medursvirvel som har en omloppstid på 10–20 år. Driften över polen tar vanligtvis 5–6 år, varunder isen gradvis ökar i tjocklek.               Medeltjockleken hos den äldsta isen vid norra Grönland är 6 m. I detta område ökar strömhastigheten, och stora mängder uppbruten drivis lämnar Norra ishavet via Östgrönländska strömmen. Källa: NE

Passing the icebergs (three verses), by Thomas Buchanan Read (1822-1872)
(from Poems of places. Vol. XXXI. 1876-79.)

A fearless shape of brave device,
  Our vessel drives through mist and rain,
Between the floating fleets of ice,—
  The navies of the northern main.

These arctic ventures, blindly hurled,         
  The proofs of Nature’s olden force,—
Like fragments of a crystal world
  Long shattered from its skyey course.

These are the buccaneers that fright
  The middle sea with dream of wrecks,         
And freeze the south-winds in their flight,
  And chain the Gulf Stream to their decks.
...

***

  Vid Norra ishavet ruvar ungefär 50 arter havsfåglar, bland annat alkor, stormfåglar, måsar, skarvar, tärnor och vissa rovfåglar. Flera av dessa bildar mellan juni och juli stora kolonier på klippor eller vid kustlinjen. Fåglarna hittar sin föda i vattnet. Källa: Wikipedia

Snowy Owl near ocean shores, by Duane Niatum (f. 1938)
(from Drawings of the Song Animals. Holy Cow! Press, 1996)

A castaway blown south from the arctic tundra
sits on a stump in an abandoned farmer’s field.
Beyond the dunes cattails toss and bend as snappy
as the surf, rushing and crashing down the jetty.

His head a swivel of round glances,
his eyes a deeper yellow than the winter sun,
he wonders if the spot two hundred feet away
is a mouse on the crawl from mud hole
to deer-grass patch.

An hour of wind and sleet whips the air,
nothing darts or passes but the river underground.
A North Pole creature shows us how to last.
The wind ruffles his feathers from crown to claw

while he gazes into zeroes the salt-slick rain.
As a double-rainbow before us arcs
sky and owl, we leave him surrendering
to the echo of his white refrain.

På drift i Nordatlanten

  I det andra inlägget om Atlanten håller vi oss vid den nordamerikanska kontinenten. Det blir ett besök på Labradorhalvön och ett stopp vid George's Bank utanför Massachusetts. Sedan samlar Harry Martinson (vem annars) ihop resterna i slutet.

Labradorhalvön:

Den är omgiven av Saint Lawrenceviken, Atlanten, Ungavabukten, Hudsonsundet, Jamesbukten och Hudson Bay. Arealen beräknas till 1 380 000 kvadratkilometer.
  Överallt möter man spår av en forntida nedisning. Landet är rikt på sjöar och floder. Bland de senare märks Moisie, Romaine och Natashquan till Saint Lawrenceviken, Churchill med sina 96 meter höga fall till Atlanten, Caniapiscau eller Koksoak till Ungavabukten i norr och i västra delen den så kallade Eastmain. Sjöarna uppges uppta en fjärdedel av hela arealen. Längst österut på halvön ligger Cape St. Charles som är den nordamerikanska kontinentens östligaste plats.

**

Off Labrador, by Thomas Stephens Collier (1842-1893)
(from Poems of places. Vol. XXX. 1876-79.)

The storm-wind moans through branches bare;
The snow flies wildly through the air;
        The mad waves roar, as fierce and high
        They toss their crests against the sky.

Dark and desolate lies the sand        
Along the wastes of a barren land;
        And rushing on, with sheets flung free,
        A ship sails down from the northern sea.

With lips pressed hard the helmsman stands,
Grasping the spokes with freezing hands,        
        While white the reef lies in his path,
        Swept by an ocean full of wrath.

The surf-roar in the blast is lost;
The foam-flakes by the wild wind tost
        High up in air, no warning show,        
        Hid by the driving mass of snow.

With sudden bound and sullen grate,
The brave ship rushes to her fate,
        And splintered deck and broken mast
        Make homage to the roaring blast.

Amid the waves float riven plank,
And rope and sail with moisture dank;
        And faces gleaming stern and white
        Shine dimly in the storm-filled night.

By some bright river far away,        
Fond hearts are wondering where they stay
        Who sleep along the wave-washed shore
        And stormy reefs of Labrador.

***

George's Bank:

  Världens rikaste fiskevatten var en gång de stora fiskebankarna öster om Kanada och nordöstra USA. Georges Bank, Grand Banks och Flemish Cap var centrum för världens torskfiske och redan från 1400-talet så fiskade europeiska fiskare i området. Spanska, portugisiska, brittiska och många andra. Framförallt var de stora fiskebankarna utanför Nordamerikas kust centrala för världens torskfiske.
  Fiskrikedomen beror i stor utsträckning på att den varma Golfströmmen och den kalla Labradorströmmen möts i området. Något som tillsammans med att det handlar om grund områden bäddar för bra levnadsförhållanden och stor biomassa. Källa: zaramis.se

On George's Bank (two verses), by C.W. Hall
(from Poems of places. Vol. XXX. 1876-79.)

Two hundred miles to the south-southeast
On George’s the billows foam like yeast.
O’er shallow banks, where on every side
Lies peril of billow, shoal, and tide.
There, riding like sea-gulls with wings at rest,         
Cape Ann’s swift schooners the sharp seas breast,
With their straining cables reaching down
Where the anchors clutch at the sea-sands brown.

There gather when shorten the wintry days
The fish of a thousand shallow bays.         
There men of a score of races reap
Their dear-bought harvest, while billows sweep,
And drear fogs gather, and tempests blow
O’er the fatal sands which shift below
The ever-angry sea, which laves
A thousand wrecks and a myriad graves.
...

***

  Vrakspillror kan färdas många sjömil. Vem vet det bättre än den tidigare matrosen, Harry Martinson (1904-1978).

Drivved älskar jag, av Harry Martinson
(ur Havet : en lyrikantologi / sammanställd av Ingvar Holm ; med bilder av Gösta Werner. Höganäs : Bra bok, 1988.)

Drivved älskar jag
som kommer långt ifrån.
Nordatlantiskt trä, som slipats, dränkts och formats
av havets svarvar
i svall på öde kuster,
isorgelkusterna vid Labrador.

Gemenskap söker jag av svaghet, av vilsenhet
och skräck för dova makter.

Men vore jag skapad
med styrka nog att överleva
som säl på ensamhetens hav

då ville jag slutligt ensam dö
som bara drivved driver
och sorlas in och slipas in i havet
isorgelkusterna vid Labrador.

Vid Atlantens utpost

  Havsdikterna har ännu inte gått in för dockning. De har legat i Medelhavet och inväntat bättre väder för färden över Atlanten. Men först gör de ett stopp vid den franska kusten.

Pointe du Séhar, Bretagne

***

Sånger vid Atlanten, av Sigfrid Siwertz (1882-1970)
(ur Havet : en lyrikantologi / sammanställd av Ingvar Holm ; med bilder av Gösta Werner. Höganäs : Bra bok, 1988.)

Morgon

Vid Séhar på yttersta reveln stod
en man och såg över havet,
och västan tonade stark i hans blod
och i böljor av blå och stigande flod
var hans sinnes svårmod begravet.

Mot musselklippan, där tumlarna gå,
hur mäktigt havsvågen bryter!
Och i skriken från måsar som virvla och slå,
och i brottens fradga och djupets blå,
vad friskhet av vilda myter!

Det susar och silar i tångskogens snår
dit de trasiga böljkrönen välta,
och i holkade grottor, som floden slår,
där åskar minnet av Tellus' vår
mellan väggarnas vita sälta.

Som en barnablick så tanklös och klar
är den kalla rymdens blånad,
och du leker, Atlant, som en munter barbar
med strandens snäckor och mänskornas dar
och ljusets silverne spånad.

Du fångar en il, du speglar en sky -
var stund är den ny och en annan ...
Men vem djärves att skända ditt falska gry!
Jag står rak i dånet med rodnande hy
och all-livets fläkt om pannan.
...

***

  Atlanten är den näst största av oceanerna och täcker en femtedel av jordens yta. Geologiskt är Atlanten den yngsta oceanen. Källa: NE

United States, 1950-tal

  Atlantens blå band är en utmärkelse till det fartyg som utför den snabbaste färden över Nordatlanten. Man mäter mellan Bishop Rock utanför Cornwall i England och Ambrose Channels fyrskepp utanför New York. Det amerikanska passagerarfartyget "United States" satte 1952 det nu gällande rekordet med en genomsnittshastighet av 35,6 knop under en resa på 3½ dygn. Källa: NE

**

Crossing the Atlantic, by Anne Sexton (1928-1974)
(from The Complete Poems of Anne Sexton. Boston : Houghton Mifflin, 1981.)

We sail out of season into an oyster-gray wind,   
over a terrible hardness.
Where Dickens crossed with mal de mer
in twenty weeks or twenty days
I cross toward him in five.
Wrapped in robes—
not like Caesar but like liver with bacon—
I rest on the stern
burning my mouth with a wind-hot ash,   
watching my ship
bypass the swells
as easily as an old woman reads a palm.
I think, as I look North, that a field of mules   
lay down to die.

The ship is 27 hours out.
I have entered her.
She might be a whale,
sleeping 2000 and ship’s company,
the last 40¢ martini
and steel staterooms where night goes on forever.   
Being inside them is, I think,
the way one would dig into a planet
and forget the word light.
I have walked cities,
miles of mole alleys with carpets.
Inside I have been ten girls who speak French.   
They languish everywhere like bedsheets.

Oh my Atlantic of the cracked shores,
those blemished gates of Rockport and Boothbay,   
those harbor smells like the innards of animals!   
Old childish Queen, where did you go,
you bayer at wharfs and Victorian houses?
...

En djupblå ocean

  Jag hade sparat tre dikter med koppling till Indiska Oceanen för publicering i måndags. Jag tar dem i dag istället. Senare i natt blir det barnpoesi från boken "Dear Tomato".

  Dhow är ett samlingsnamn för flera båttyper som används längs Indiska oceanens kuster på Arabiska halvön, längs Afrikas östkust, och kring Indiska halvön. Dhowerna kännetecknas av sina trekantiga latinsegel på framåtlutade master. Ordet dhow kommer från swahilins daw. Källa: Wikipedia

Indian Ocean Ode (part 1), by John Kinsella (f. 1963)
(from Lightning tree. South Fremantle, W.A. : Fremantle Arts Centre Press, 1996.)

The long arms of a cyclonic nebula
 whip coconut palms into a trance-like frenzy.
 The remaining ironwood — stunted — cut back
 for carvings, firewood, & boats —
 snarls. Cabbage bush & pandanus
 heave & shudder. Coral cays
 suffer damage on the fringes,
 the relentless assault of the seas
 grinding the living tips
 of the volcanic sea mount.
 Heavy rain covers freshwater lenses
 in their coral sand aquifers
 like sets of contacts.
 Even iron drums
 filled with gelatinous
 palm oil seethe, bubbles speaking
 with a voice as syrupy as cholesterol.
 Fish dive deep into sinkholes,
 the lagoon froths & whinges
 against the coral. Boats
 break their moorings.

***

  Söder om Indien i Indiska oceanen ligger natursköna Sri Lanka som känns bekant och är välkomnande samtidigt som det är exotiskt och spännande. Men framförallt själfyllt. Alltifrån underbara stränder till en otrolig kulturrikedom och sen såklart ett smarrigt kök. Klimatet är härligt och vågorna rullar in - aldrig för stort och lurigt - utan alltid lekfullt. Källa: reklamtext från surfakademin.se

Ur Gör mig behaglig för såret : dikter / Linda Boström (f. 1972). Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1998.

Jag viskar i kudden om Indiska Oceanens rytm

en djupblå hävstångseffekt

hur den rullar under fötterna
mörkt tyst

för att sedan ta vägen över himlen

***

  Monsun, en vind som i vissa geografiska områden periodiskt återkommer beroende på bland annat temperaturskillnader och temperaturskiftningar i hav och över kontinenter. Vanligen blåser en sommarmonsun in från havet in över ett uppvärmt landområde och för med sig stora nederbördsmängder, medan vintermonsunen blåser från kontinenten och mot havet beroende på avkylning av landmassan.

Mumbai, sydvästra Indien

Nights on the Indian Ocean, by Cale Young Rice (1872-1943)
(from Sea poems. New York, The Century Co., 1921.)

    Nights on the Indian Ocean,
      Long nights of moon and foam,
    When silvery Venus low in the sky
      Follows the sun home.
    Long nights when the mild monsoon
      Is breaking south-by-west,
    And when soft clouds and the singing shrouds
      Make all that is seem best.

    Nights on the Indian Ocean,
      Long nights of space and dream,
    When silent Sirius round the Pole
      Swings on, with steady gleam;
    When oft the pushing prow
      Seems pressing where before
    No prow has ever pressed--or shall
      From hence forevermore.

    Nights on the Indian Ocean,
      Long nights--with land at last,
    Dim land, dissolving the long sea-spell
      Into a sudden past--
    That seems as far away
      As this our life shall seem
    When under the shadow of death's shore
      We drop its ended dream.

Crossing the Indian Ocean

  Svallvågorna från brutna löften för oss in i en ny ocean, den indiska. Mitt första inlägg om Indiska Oceanen hämtar poem från Meena Alexander's produktion. Hon har tre kontinenter i blodet. Hon föddes i Allahabad, Indien, kom till Sudan som femåring, numera bor och jobbar hon i New York City.

*

  Indiska oceanen, den minsta av de tre oceanerna, belägen mellan Afrika, Asien och Australien. Indiska oceanen upptar 14 % av jordens yta och är den minst kända och utforskade oceanen. Källa: NE

Tairea (in 1950's)

Crossing the Indian ocean, by Meena Alexander (f. 1951)
(from Poetics of Dislocation. University of Michigan Press, 2009.)

     I was with my mother on the S.S.Jehangir, crossing the Indian Ocean. Midway on the journey I turned five. Bombay was far behind and Port Sudan still to come. It was my first sea voyage.

      Until then I had lived on solid land, on the Indian subcontinent and all my journeys had been by train or car or on small wooden boats on the canals and waterways of the coastal region I come from.

      The sea cast me loose.

      The sea tore away from me all that I had. In doing so, it gave me an interior life far sooner than I would have had otherwise, but at great cost.

      I was forced to enter another life, the life of the imagination.

      But it was not as yet the life of language.

       I  had few words at my disposal, and those I had came from several languages that cohabited within my head. What I felt as a child and held deep within myself quite exceeded the store of words within my reach.

***

  I Västvinddriften är vågorna på grund av de stabila kraftiga cirkumpolara vindarna stora och långa. Inga hinder finns för vågrörelsen. I monsunvindsområdet kring ekvatorn och norra Indiska oceanen påverkas vågorna av vindens växlande riktning, men även här kan rätt stora vågor byggas upp. Stormvågor uppkommer i cyklonerna. Tsunamivågor eller jordbävningsvågor har orsakat stor förödelse i området, inte minst i Sri Lanka under tsunamikatastrofen 2004. Källa: NE

*

  Nästa dikt är från Meena Alexanders senaste bok, "Birthplace with buried stones" (2013).

Autobiography, by Meena Alexander
(from Birthplace with buried stones : poems. Evanston, Ill. : Northwestern University Press, 2013.)

Out of a porthole a child pokes her head.
Rocks prance under water,

Sunlight burns a hole in air
Fit for a house to fall through.

Palm trees dive into indigo.
Where is Kochi now?

Out on deck men raise glasses of cognac,
Women in chiffon saris

Giggle at the atrocious accents of the poor
Trapped in the holds with their tiny cooking stoves

And hunks of burlap to sleep in.
Between sari hems and polished toes,

The child sees flying fish
Vomited by the sea —

Syllables lashed to their rainbow wings,
Tiny bodies twisting in heaps.

Sea salt clings to them.
The sea has no custom, no ceremony.

It makes a theater for poetry,
For a voice that splits into two, three:

Drunken migrations of the soul.
No compass to the sea. The sea is memory.

***

  Indiska oceanen bildades när Gondwanaland, en del av den stora Pangeakontinenten, bröts upp i flera delar och de nuvarande kontinenterna bildades. Därvid drev Indien från Afrika mot Eurasien och Arabiska havet öppnade sig. Samtidigt drev Antarktis söderut och själva Indiska oceanen bildades mellan Indien, Ostindiska halvön och Australien. Liksom i Atlanten förekommer seismisk och vulkanisk aktivitet utmed den stora mittryggen. Källa: NE

  Den avslutande dikten är faktiskt under bearbetning och ännu inte publicerad. Meena Alexander läste upp delar av den vid New York University förra året. Några av raderna påminner om den första dikten i inlägget.

Shook silver, by Meena Alexander
(extract from Indian Ocean blues)

I was a child on the Indian Ocean.
Deck-side we dance in a heat-haze,
Toes squirm under silver wings.
Under burlap someone weeps.

Amma peers out of the porthole,
Sari stitched with bits of saffron,
Watch out for flying fish
She cries.

Our boat is bound for Africa.
They have goats and cows just like us,
Also snakes that curl
under the frangipani tree.

Remember what grandmother said?
If you don’t keep that parasol
Over your head
You’ll turn into a little black girl.

Where is she now,
Child crossing the livid sea?
Older now,
I must speak to the shadows.

Ur den fjärran havsensamheten

  Jag hade flera valbara dikter för mitt andra inlägg om Stilla Havet. I slutändan fastnade jag ändå för chilenaren Pablo Nerudas diktsamling "Den stora oceanen". De 24 dikterna i boken håller hög kvalitet och täcker olika geografiska områden. Läsaren får möta människor i olika miljöer och dikterna innehåller beskrivningar av såväl djur- som växtliv.

  Det finns mellan 20000 och 30000 öar i Stilla Havet. Dessa delas in i tre grupper, Melanesien, Mikronesien och Polynesien. Till den första gruppen Melanesien ("de svarta öarna") räknas jordens näst största ö, Nya Guinea.

  Den första dikten jag valt ut från boken, tycker jag mycket om. Den säger en hel del om livet i Stilla Havet.

*

Människorna och öarna, av Pablo Neruda (1904-1973)
(från Den stora oceanen ; i svensk tolkning av Artur Lundkvist. Stockholm : FIB:s lyrikklubb, 1956.)

De oceaniska människorna vaknade, vattnen
sjöng kring öarna, mellan de gröna stenarna:
de vävande jungfrurna överskred kretsen
där elden sammanflätad med regnet
gav upphov till diadem och trummor.
                                               Den melanesiska månen
blev en hård korallsten, svavelblommor
uppsteg ur oceanen, jordens döttrar
skälvde likt havsvågor
vid vindarnas bröllop i palmerna,
och harpunerna trängde in i köttet,
förföljande livsformerna i skummet.

Kanoter vaggade i dagens ödslighet
ända från öarna, som liknade prickar av frömjöl,
till det nattliga Amerikas metalliska massa:
försvinnande små stjärnor utan namn,
doftande som hemliga källor,
överfyllda med fjädrar och koraller,
när de oceaniska ögonen upptäckte
den höga, mörka kopparkusten, det branta
tornet av snö, och lerans människor
såg de fuktiga fanorna dansa,
och de snabba, luftiga sönerna kom
ur den fjärran havsensamheten

                                                 med apelsinblommans
förlorade gren, kom med den oceaniska
magnolians vind, med sötman
hos den blå sporren i höfterna,
kyssen av öarna utan metaller,
rena som den orörda honungen,
ljudande som rymdens lakan.

***

  Vi färdas österut från Melanesien till Rapa Nui (Påskön). I Pablo Nerudas bok räcker det med att vända blad.

  Påskön (spanska: Isla de Pascua, rapa nui: Rapa Nui) är en ö i sydöstra Stilla havet väster om Sydamerika, i den chilenska regionen Valparaíso. Påskön har fått sitt namn av att Jakob Roggeveen och hans besättning firade påskdagen den 5 april 1722 utanför ön innan de klev i land. Ön är nästan triangulär till formen. Avståndet till närmaste bebodda ö är omkring 2 000 km. Antalet invånare är ungefär 5000 (2011), och de flesta av dem bor i staden Hanga Roa med cirka 3 304 invånare (2002). Ön är känd för sina drygt 1 000 stenstatyer, moai, av varierande storlek som bl.a. står utplacerade längs kusten vanligtvis en stenplattform (kallad áhu), helt eller delvis uthuggna ur vulkanen Rano Rarakus båda inre och yttre sluttningar, eller ligger övergivna på väg därifrån till sin slutdestination. Källa: Wikipedia

Rapa Nui (två verser), av Pablo Neruda
(från Den stora oceanen ; i svensk tolkning av Artur Lundkvist. Stockholm : FIB:s lyrikklubb, 1956.)

Tepito-te-henua, det stora havets navel,
havets verkstad och slocknade diadem.
Ur din lavas slagghög reste sig
människans panna högt över oceanen,
stenens spruckna ögon
mätte det cykloniska universum
och mitt i oceanen reste handen
dina statyers rena väldighet.

Din religiösa klippa höggs ut
mot oceanens alla linjer
och människans ansikten framträdde,
uppstigna ur öarnas innandöme,
födda ur de tomma kratrarna
med fötterna omslutna av tystnaden.
...

***

  Vi vänder norrut och når så småningom slutdestinationen, Acapulco i Mexiko.

  Dess vackra läge, fina stränder och behagliga klimat har gjort Acapulco till en populär turiststad, och staden kallas ibland "Mexikos Riviera". Hit kommer många inhemska turister, men med stort inslag av amerikaner och kanadensare. Sevärt är dykarna, clavadistas, som slänger sig ut från 45 meters höjd vid de branta klipporna vid La Quebrada.

Hamnarna (första delen), av Pablo Neruda
(från Den stora oceanen ; i svensk tolkning av Artur Lundkvist. Stockholm : FIB:s lyrikklubb, 1956.)

Acapulco, skuren som en blå sten:
när du vaknar dagas havet i din hamn
färgskiftande och broderat som en snäcka,
och mellan dina stenar skjuter fiskar likt blixtar
som skälver laddade med havets prakt.

Du är det bländande ljuset, utan ögonlock,
den nakna dagen, vaggad som en sandens blomma
mellan vattnets ändlösa vidder
och rymden som upplyses av lerlampor.

Nära dig har lagunerna skänkt mig kvällens
kärlek, den heta kvällen med djur och snår,
med fågelbon som knutar i grenarna
varifrån hägrarnas flykt lyfte i skummet,
och i det röda vattnet som ett sjudande brott
ett folk fängslat av munnar och rötter.
...

En stilla längtan

  I dag inviger jag en ny rubrik, "Världshavens poesi". Under några måndagar kommer oceanerna bölja fram genom bloggen. Havet är ett populärt tema för världens poeter. Pablo Neruda har exempelvis ägnat en hel diktsamling åt kvällens ocean, Stilla Havet. Men den återkommer jag till en annan måndag.

Point Roberts, USA:s nordvästra hörn mot Kanada

  Stilla Havet är världens största ocean. Stilla havet begränsas i väster av Asien och Australien, i öster av Amerika. I norr står det i förbindelse med Norra ishavet genom det 92 kilometer breda Berings sund och i söder räknas sextionde breddgraden som gräns till Antarktiska oceanen. Stilla havet har en yta av cirka 166 miljoner km² och upptar en yta som är större än jordens sammanlagda fastlandsyta. Vid ekvatorn, där havet är som bredast, täcker det hälften av jordens omkrets (105° östlig till 75° västlig längd eller 20 000 km.). Vid 44° sydlig bredd är dess bredd 11 300 kilometer. Källa: Wikipedia

Tidig morgon vid Stilla Havet (verserna 1-2), av Folke Isaksson (1927-2013)

(från Blått och svart : dikter. Stockholm : Bonnier, 1957.)

Horisonten ligger bar
med två runda klippor och två moln
som ruvar över varandras lugn.
Jag känner bådas oro.
Men när jag går längs denna nya oceaniska strand,
vid framtidens vågor, känner jag ett större hjärta,
en leende kraft som ger min glädje styrka.
Det är inte kärleken.
Det är en åder i underjorden
som bär och lyfter jorden,
hamrande och stilla,
med ett grepp om jordens salt och djupens strömmar.

Vart har jag velat komma?
Att vara hemma, vid kallkällan, enen och i gräset
där hällen ligger (och under stenen nyckeln),
där gravstenarna gråa av dagg
stiger upp över kullarna med trofast blick
och varje steg talar till marken
och alla klockor sjunger på jordens språk -
att vara där är ett steg tillbaka,
ett svek mot den insikt som denna självklara morgon ger.
Avståndets smälek och sällhet känner jag liksom förr,
och hemlandet blir inte mer nära i denna rena stund,
då den levande guldglansen skrider,
konungsligt osynlig och säker på sin triumf.

...

***

  Ibland är det märkligt hur två dikter nästan tycks samtala med varandra, så som Folke Isakssons och Anders Österlings (nedan) gör. Detta trots att det skiljer över ett decennium mellan utgivningarna. Författarna drar dock olika slutledningar. 

  Point Reyes är en utskjutande udde och ett populärt turistmål i norra Kalifornien vid Stillahavskusten. Det ligger i Marin County ungefär 50 km väst-nordväst om San Francisco.

Point Reyes, av Anders Österling (1884-1981)

(från Sent i livet : dikter. Stockholm : Bonnier, 1970.)

Här är Stora Oceanen
öppen till Kurilerna och Japan.

Lighthouse of Point Reyes

Havsvinden pressar med atletisk styrka
den ensamma fyren på Point Reyes.

Milsvid och folktom sträcker sig kusten
utan annan sysselsättning
än att motstå rytmiska vågor
slag i slag från Havets stormakt.

Den som står här glömmer lätt
sig själv, sitt fjärran land, sitt yrke
för att se och lyssna och försjunka
motståndslöst i detta vilda, väldiga
uppslag ur geografiens
bildverk i ultramarin,
Stora Oceanen.

Den som skall snart försvinna
böjer sig tyst för din anstorm,
mäktiga källa
som oupphörligt
skall brusa här i årmillioner!

Bort blåser
min sista dröm
om en annan värld
och ett liv efter detta.

***

  Jag avslutar med den australiensiska författarinnan Dorothy Porters vackra beskrivning av The Pacific Ocean. Varför heter oceanen "The Pacific", undrar ni? 

  En närmare undersökning av havet gjordes av portugisen Ferdinand Magellan, som efter att han under kraftiga stormar genomseglat det efter honom uppkallade Magellans sund 28 november 1520 styrde kurs ut på den okända oceanen. Under den fem månader långa färden till Filippinerna upplevde han inte en enda storm. Han kallade därför havet för Stilla havet (Mar pacifico), ett namn som kom att bestå in i våra dagar.

Bondi Beach, Sydney

[I yearn for my Pacific Ocean], (first part), by Dorothy Porter (1954-2008)

(from The night parrot. Wentworth Falls, NSW, Australia : Black Lightening Press, 1984.)

I yearn for my Pacific Ocean,

the only sea

that storms and dumps

in my breast —

its smoothed-out blue

its whining grey n' black

its warm green

curl,

like a slippery weed

around the dissolving figurine

of a ship-wreck,

around my limbs

around my desire for another world —

...