Ur den fjärran havsensamheten

  Jag hade flera valbara dikter för mitt andra inlägg om Stilla Havet. I slutändan fastnade jag ändå för chilenaren Pablo Nerudas diktsamling "Den stora oceanen". De 24 dikterna i boken håller hög kvalitet och täcker olika geografiska områden. Läsaren får möta människor i olika miljöer och dikterna innehåller beskrivningar av såväl djur- som växtliv.

  Det finns mellan 20000 och 30000 öar i Stilla Havet. Dessa delas in i tre grupper, Melanesien, Mikronesien och Polynesien. Till den första gruppen Melanesien ("de svarta öarna") räknas jordens näst största ö, Nya Guinea.

  Den första dikten jag valt ut från boken, tycker jag mycket om. Den säger en hel del om livet i Stilla Havet.

*

Människorna och öarna, av Pablo Neruda (1904-1973)
(från Den stora oceanen ; i svensk tolkning av Artur Lundkvist. Stockholm : FIB:s lyrikklubb, 1956.)

De oceaniska människorna vaknade, vattnen
sjöng kring öarna, mellan de gröna stenarna:
de vävande jungfrurna överskred kretsen
där elden sammanflätad med regnet
gav upphov till diadem och trummor.
                                               Den melanesiska månen
blev en hård korallsten, svavelblommor
uppsteg ur oceanen, jordens döttrar
skälvde likt havsvågor
vid vindarnas bröllop i palmerna,
och harpunerna trängde in i köttet,
förföljande livsformerna i skummet.

Kanoter vaggade i dagens ödslighet
ända från öarna, som liknade prickar av frömjöl,
till det nattliga Amerikas metalliska massa:
försvinnande små stjärnor utan namn,
doftande som hemliga källor,
överfyllda med fjädrar och koraller,
när de oceaniska ögonen upptäckte
den höga, mörka kopparkusten, det branta
tornet av snö, och lerans människor
såg de fuktiga fanorna dansa,
och de snabba, luftiga sönerna kom
ur den fjärran havsensamheten

                                                 med apelsinblommans
förlorade gren, kom med den oceaniska
magnolians vind, med sötman
hos den blå sporren i höfterna,
kyssen av öarna utan metaller,
rena som den orörda honungen,
ljudande som rymdens lakan.

***

  Vi färdas österut från Melanesien till Rapa Nui (Påskön). I Pablo Nerudas bok räcker det med att vända blad.

  Påskön (spanska: Isla de Pascua, rapa nui: Rapa Nui) är en ö i sydöstra Stilla havet väster om Sydamerika, i den chilenska regionen Valparaíso. Påskön har fått sitt namn av att Jakob Roggeveen och hans besättning firade påskdagen den 5 april 1722 utanför ön innan de klev i land. Ön är nästan triangulär till formen. Avståndet till närmaste bebodda ö är omkring 2 000 km. Antalet invånare är ungefär 5000 (2011), och de flesta av dem bor i staden Hanga Roa med cirka 3 304 invånare (2002). Ön är känd för sina drygt 1 000 stenstatyer, moai, av varierande storlek som bl.a. står utplacerade längs kusten vanligtvis en stenplattform (kallad áhu), helt eller delvis uthuggna ur vulkanen Rano Rarakus båda inre och yttre sluttningar, eller ligger övergivna på väg därifrån till sin slutdestination. Källa: Wikipedia

Rapa Nui (två verser), av Pablo Neruda
(från Den stora oceanen ; i svensk tolkning av Artur Lundkvist. Stockholm : FIB:s lyrikklubb, 1956.)

Tepito-te-henua, det stora havets navel,
havets verkstad och slocknade diadem.
Ur din lavas slagghög reste sig
människans panna högt över oceanen,
stenens spruckna ögon
mätte det cykloniska universum
och mitt i oceanen reste handen
dina statyers rena väldighet.

Din religiösa klippa höggs ut
mot oceanens alla linjer
och människans ansikten framträdde,
uppstigna ur öarnas innandöme,
födda ur de tomma kratrarna
med fötterna omslutna av tystnaden.
...

***

  Vi vänder norrut och når så småningom slutdestinationen, Acapulco i Mexiko.

  Dess vackra läge, fina stränder och behagliga klimat har gjort Acapulco till en populär turiststad, och staden kallas ibland "Mexikos Riviera". Hit kommer många inhemska turister, men med stort inslag av amerikaner och kanadensare. Sevärt är dykarna, clavadistas, som slänger sig ut från 45 meters höjd vid de branta klipporna vid La Quebrada.

Hamnarna (första delen), av Pablo Neruda
(från Den stora oceanen ; i svensk tolkning av Artur Lundkvist. Stockholm : FIB:s lyrikklubb, 1956.)

Acapulco, skuren som en blå sten:
när du vaknar dagas havet i din hamn
färgskiftande och broderat som en snäcka,
och mellan dina stenar skjuter fiskar likt blixtar
som skälver laddade med havets prakt.

Du är det bländande ljuset, utan ögonlock,
den nakna dagen, vaggad som en sandens blomma
mellan vattnets ändlösa vidder
och rymden som upplyses av lerlampor.

Nära dig har lagunerna skänkt mig kvällens
kärlek, den heta kvällen med djur och snår,
med fågelbon som knutar i grenarna
varifrån hägrarnas flykt lyfte i skummet,
och i det röda vattnet som ett sjudande brott
ett folk fängslat av munnar och rötter.
...