Den långa vägen uppåt och tillbaka

  Åter fick ni vänta på fredagens musikinlägg. Barnen kommer först, bloggen kommer senare. En enkel lag i internetvärlden. Något som är mindre givet är att god poesi blir till ljuv musik, i tonsättarens händer. Lotta Olssons sonettkrans om Orfeus och Eurydike har fått musik av Lars Sonde. Jag tänker inte ge er Youtube-klippet som finns till den fjärde sonetten. Varför jag struntar i musiken får ni räkna ut själva.

  En sonettkrans består av femton sonetter där den sista raden i varje dikt är identisk med den första i nästa, och där den avslutande dikten, den så kallade mästarsonetten, består av de föregående fjorton sonetternas förstarader. Källa: NE

  Myten om Orfeus och Eurydike: När Eurydike dog av ett ormbett vandrade Orfeus omkring i bergen intill nedgången till dödsriket Hades och spelade ut sin sorg. Orfeus lyckades med sin sköna och sorgsna musik beveka underjordens härskare Karon och Hades, och göra Eurydike till den enda människa som någonsin tillåtits återvända från dödsriket. Det enda villkoret var att han skulle leda henne upp till de levandes värld utan att se sig om efter henne. Liksom i flera andra klassiska grekiska vände Orfeus sig ändå om, och förlorade därmed sin älskade hustru för alltid. Källa: Wikipedia

*

Sonetterna 4-6 ur Den mörka stigen, av Lotta Olsson (f. 1973)
(Den mörka stigen - en sonettkrans. Stockholm : Bonniers, 2003.)

IV

Den långa vägen uppåt och tillbaka
vill fresta mig till tvekan. Inte än!
Ty om jag tvekar, döms jag att försaka
min lust att leva - och mitt liv med den.

Så är det. Det var inget val jag gjorde.
Vem väljer själv sin kärlek? Inte vi.
Men kanske är det faktiskt det jag borde:
försöka sluta älska? Och bli fri.

I samma stund som tvivlets vilsna låga
syns flamma upp, så falnar den. Jag svär
att visa mod att orka, mod att våga.

Jag älskar. Det är allt som jag begär.
Men likväl väcks en obehaglig fråga:
vad ger mig rätten att få vistas här?

***

V

Vad ger mig rätten att få vistas här?
Att trotsa ödets makt och själv bestämma?
Bland evighetens skuggors högre sfär,
så skild från världen där jag själv hör hemma.

Det är mitt enda mål: att ta oss dit.
Att bringa henne som jag älskar åter.
Men ändå: har jag rätt att komma hit?
Vad vet jag väl om gudarna förlåter?

Det är så mycket som jag inte vet.
Så många frågors svar jag söker finna.
Vem är jag här? En blek och stum poet.

En älskande förutan älskarinna.
En gäst i denna världs oändlighet.
En levande bland döda - och hans kvinna.

***

VI

En levande bland döda - och hans kvinna,
som kanske redan är en annan mans?
En underjordens vackra kejsarinna.
Och han som lever tror att hon är hans.

Vem tror jag att jag är? En skuggors like?
Jag lurar mig. Hon är en annans nu.
En drottning här i evighetens rike,
som säger när hon ser mig: vem är du?

En främling. Hon som är för mig den enda,
och den jag lovat hålla evigt kär.
En främling. Men jag misstar mig kanhända?

Hon är blott min, det vet jag att hon är.
Nej, ensam ska jag inte återvända!
Jag lyssnar till de ljud som mörkret bär.