Först åker vi till USA, som snart går in i The National Poetry Month (april månad). Det blir än mer tydligt när man kollar in festivalkalendern. Det erbjuds en hel del under april månad.
*
I Miami kör man en "månadsfestival". Åtminstone marknadsförs den så. Jag tycker den känns rätt spretig med en rad olika endagsprojekt. Därför tänker jag inte gå in på någon speciell rubrik, utan lyfter fram en av de deltagande poeterna.
Kay Ryan, född i Kalifornien 1945 och erkänd som en av de mest originella rösterna i samtidens litterära landskap. Hon har gett ut åtta diktsamlingar, och tilldelades Pulitzerpriset 2010 för sin bok "The Best of It: New and Selected Poems".
Hennes tätt komprimerade, rytmiskt täta poesi jämförs ofta med den som Emily Dickinson och Marianne Moore skrev. Jag är inte lika övertygad. Det är väldigt stora ord att jämföra henne med Dickinson, för stora i mitt tycke. Källa: Poetry Foundation
Chemise, by Kay Ryan
(from Say uncle : poems. New York : Grove Press, 2000.)
What would the selfdisrobed look like,the form undraped?
There is a flimsy cloth
we can't take off -
some last chemise
we can't escape -
a hope more intimate
than paint
to please.
***
Från Miami tar vi oss till Austin, Texas. Här blir det internationell fyradagarsfestival, 9-12 april. Evenemanget är årligt återkommande och programpunkterna är helt enkelt indelade i kategorierna Internationella, Nationella, staten Texas samt staden Austin, och inbjudningarna av poeter följer samma mönster. En författare får dessutom en inbjudan som "Distinguished poet". I år är den rollen tilldelad Nikki Giovanni. Henne hade jag dålig koll på, så jag lånade "The selected poems of Nikki Giovanni" från Stockholms stadsbibliotek. Än så länge har jag bara läst en tredjedel av boken (~100 sidor), men jag kan redan nu säga att jag har fått en ny afro-amerikansk favoritpoet. Jag förstår inte hur jag har kunnat missa henne. Förmodligen var jag för ung vid hennes storhetstid under 1960-talet och 1970-talet.
For two Jameses (Ballantine and Snow), by Nikki Giovanni (f. 1943)
(from The selected poems of Nikki Giovanni. New York : William Morrow and Co., cop. 1996.)
In iron cells
we all start
as a speck
nobody notices us
but some may hope
we're there
some count days and wait
we grow
 |
| Tommie Smith och John Carlos med knutna nävar i Mexico 1968. Silvermannen Peter Norman från Australien främst. |
in a cell that spreads
like a summer cold
to other people
they notice and laugh
some are happy
some wish to stop
our movement
we kick and move
are stubborn and demanding
completely inside
the system
they put us in a cell
to make us behave
never realizing it's from cells
we have escaped
and we will be born
from their iron cells
new people with a new cry
***
Om två veckor går alltså en ny festival av stapeln i Göteborg. Den heter MerciPoesi och har underrubriken WorldWide Poetry. Den pågår 10-12 april. Bland de medverkande finns fyra iranska poeter, däribland Korosh Hamekhani; isländska Kristín Bjarnadóttir, Laura Popa (ursprungligen från Rumänien), estradpoeten Nino Mick (som förekom i bloggen 2014-12-04) och Jerker Sagfors. Helena Boberg och Helena Eriksson uppträder också på nytt. Men de fick plats i gårdagens inlägg. Idag blir det en KO-lossalt rolig dikt, skriven av Jerker Sagfors. Det är alltid eftersträvansvärt att sticka hål på myten om att poesi är svårt och tråkigt. Den här kan mycket väl vara en kandidat till "Årets dikt" när bloggåret summeras.
(ur Grön, grön : [dikter] / Jerker Sagfors. Monolit, 2007.)
De sista veckorna på lovet var Marija Radic
uttråkad och förklarade
att det var dags för något att hända.
Marija föreslog att vi skulle leka STASI
och spionera på korna i Wallgårds hage.
Vi lagrade uppgifter och överlämnade dem
med en honnör till en förbryllad bonde
att göra med uppgifterna
vad han behagade.
- Allt finns på papper. Du kan förhöra dem, men inte
en kossa kan neka. Ko nr 12 har under veckan gjort
flera försök att gå igenom taggtråden. Vi tror att slakt
kan vara lämpligt som statuerande exempel.
Snart ångrade vi vår angivning.
Bonden hade varit så allvarlig
att vi misstänkte att han verkligen
skulle skicka ko nr 12 till slakt.
Vi hade ju bara lekt!
"Marija och jag bestämde möte vid midnatt -
det är en tidpunkt för dylika ärenden,"
skrev jag allvarligt i Marijas dagbok.
Månen sken på oss som den skiner på partisaner
då vi klippte upp taggtråden
och jagade ut en råmande ko nr 12.
De fann henne två dagar senare
hos en bonde i grannbyn
(som hävdade att det var hans ko nr 12.)
Men först av alla fann tjuren henne.
Vi gladdes. Ingen bonde är så dum
att han slaktar en dräktig ko.
Marija Radic sa att vi hade räddat ett liv.
*
- Vi är skyttegravar, precis som Lorca.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar