En genre som blir allt vanligare på webben, och som programpunkt på festivaler, är Poetry Film. I dagens Utblick inleder jag med ett sådant verk. Ni får också en vass barntunga från en vägkorsning i Cambridge. Och så har jag bläddrat i mitt favoritmagasin, igen.
Genren har även egna festivaler. Det finns en i Oslo och en i Berlin, plus en femton till. Och så finns det Rabbit Heart Poetry Film Festival. Det är en tävling för videopoem som anordnas av det lilla oberoende förlaget Doublebunny Press. Det man vill att bidragen lever upp till, kan läsas i deklarationen:
What we’re looking for is what can be done visually with a poem, without showing performance. - The poem can be the soundtrack, and the springboard for what happens visually – show, don’t tell is the rule.
Den 27 februari öppnades möjligheten för inlämning av bidrag till årets festival. Regler för tävlingen, och vilka kategorier som man kan delta i, hittar ni via länken ovan.
Bidraget som vann "Best Overall Production" förra året kan ni se i videoklippet som finns på festivalens kanal. Det är en väldigt fin dikt och en vacker film. Den är ett samarbete mellan Rachel Gausp & Megan Falley, och har titeln "What the Hour Hand Said to the Minute Hand". Här har ni texten.
At 7:35 A.M, you lay your tired body on mine
before peeling off, like a slow band-aid.
At 8:40 you sprint home and make instant coffee.
At 9:45 we finally drink it, cold.
I finish your leftover half.
By 10:50 you are already breathless.
I live for every time we overlap.
When 11:55 comes I spend the entire minute convincing you to stay.
You never do.
By noonI put my hands on your shoulders and say, “Baby,
you’re getting thin. All this running in circles and barely sitting down to eat.”
At 1:05 you tell me that while you were gone,
15,300 babies were born.
At 2:10 you don’t say a word,
just come in and kiss me for sixty seconds straight.
At 3:15 we sit quiet, listening to rain falling everywhere
in the world at once: all 15,000 tons.
At 4:20 we pull a little from the tight joint I keep behind your ear.
You do not inhale.
At 5:25 you meet me for happy hour.
My neck already salted, a lime wedged in my teeth,
a shot of tequila sitting on the bar.
At 6:30 I hear the ticking.
I count your heartbeat like seconds between thunderclaps.
By 7:35 I can see you in the distance,
each second a tease until you drape over me.
We always love quick and you never let me hold you.
I dream of drinking you through a straw.
At 8:40 you watch my beard grow 0.00027 of an inch.
At 9:45 we do not speak.
Too many people have died since we last met.
At 10:50 we pray for a meteor,
at least a clumsy kid to spill sugar in our gears.
11:55is my favorite.
We’re only apart for mere minutes.
But at midnight you’ll apologize sixty times
because it will always be like this.
At 1:04 AM I am already sleeping.
It’s exhausting loving someone
who is constantly running away.
***
Under den gångna helgen anordnades festivalen "Women of the World" i Cambridge. Namnet är förvirrande likt det som används för VM i Spoken Word, som jag berättade om i förra veckans onsdagsinlägg. Först trodde jag faktiskt att de hängde ihop på något sätt, eftersom den poet som användes i festivalens marknadsföring, Hollie McNish, sysslar med Spoken Word (kolla in hennes språkerotiska dikt "Language learning"). Hon och festivalarrangören skapade PR genom att sätta upp hennes dikt "Raspberries" på att stort anslag vid en vägkorsning. Jag är väldigt förtjust i den här "genus-dikten".
[Raspberry betyder hallon, men är också ett uttryck för när någon räcker ut tungan mot någon annan]
Raspberries, by Hollie McNish
He pretends that she's fine when she climbs the trees in the park
As the determined grip of her size ten, four-year-old feet get higher
He laughs and smiles back at her, floating between 'man' and 'father'
egging her on that she can: Go on! Go up!
But I see his dad-hands, always clutched
held like a huge padded palm beneath her in case she slips
His breaths digging deeper with each branch her feet rest on
Carefully testing how strong each is before she steps on with tiny, tree-trunk legs
Be careful, that one's dead, he yells again. The dead branches are the worst
Hollow stepping stones, rotten
In the forest, in the park, work is forgotten. Air fresh. Wallets left unopened
Kids' sticks stirring hot chocolate mud
Last month, she reached the next branch up and laughed so proudly
her face beamed sun glows
Wow! You should've been a boy! a passer-by joked. Twice
My daughter stopped. Rolled her eyes. Frowned
And as that woman walked away, she fired an earthquake-worthy raspberry at the ground
Tongue out, testing for more rotten branches as she climbed down
***
Avslutningsvis en titt i mars-numret av Poetry Magazine. Åter igen innehåller magasinet en mängd, för mig, okända poeter. Ett namn ur innehållsförteckningen som var bekant för mig, är Aram Saroyan. Men jag hade inte läst någon text av honom förut.
Han är en amerikansk poet, romanförfattare, biograf och dramatiker, som är särskilt känd för sin minimalistiska poesi. Ett av hans berömda exempel är ett ords-dikten, "lighght". Källa: Wikipedia
The Clock in Literature (first part), by Aram Saroyan (f. 1943)
(from Poetry Magazine, March 2015.)
“Would you mind
If I headed up early?”
Says the husband
To his young wife.
“Follow when you like.”
Later that evening
The beautiful face
And exquisite limbs
Will rise from the table
Of the Southern inn
Having been spied
By the antihero
Across the room
Reading an indifferent book.
Oh, quick —
Let a storm kill the light!
But you might as well say it
To a wall.
We can’t change
A single
Silver setting, or
Even by one day
Reduce
The bright full moon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar