Birgitta Lillpers (f. 1958)
Före inläsningen till detta porträtt hade jag bara läst ett par av Birgitta Lillpers romaner. Jag tyckte mycket om "Medan de ännu hade hästar". Hos litteraturkritikerna har hon främst hyllats för sin lyrik. Jag har nu läst hennes två första diktsamlingar, Stämnoja (1982) och Igenom:härute (1984), och kan konstatera att de är rätt svårbegripliga. Hennes poesi är inget för nybörjaren. Det krävs ett antal poeter innanför västen innan man kan ge sig i kast med hennes verk. Så här kan det låta:
Ur Stämnoja, av Birgitta Lillpers
(Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1982.)
Ingen skillnad när jag verkligen
- allt trogen -
söker bli en hängiven:
detta att våga vara
tilltroende till
en eventuell infektion
Aldrig klösa efter sluttampen
förrän efter självpålagd
avlutning
våndan: kanske en
halvmesyr o
veta en tidig rannsakans förtvivlan: samt
startens blindhet, hjärtbult.
Jämför hans
blonda, blonda
stämnoja ...
*
Birgitta Lillpers är född i byn Born i Orsa kommun. Det är också här som hon fortfarande bor och är verksam, vilket avspeglar sig i det litterära uttrycket. I sitt skönlitterära universum är hon aldrig långt borta från den kära hembygden och dess historia.
Under 1980-talet studerade Lillpers estetik, svenska och praktisk filosofi i Uppsala, en studietid som hon själv beskrivit i negativa ordalag, som en slags "exil". Egentligen hade hon tänkt sig en yrkesbana som filosof, men det sedan barnsben så starka intresset för språk och skrivande tog sedermera överhanden och tjugofyra år gammal gjorde hon 1982 sin litterära debut med diktsamlingen "Stämnoja". Sedan debuten har hon givit ut ett femtontal böcker, ömsom prosa, ömsom poesi, vilka särskilt på senare år genererat en rad fina litterära utmärkelser och priser. Källa: Alex författarlexikon
Redan i den första boken – Stämnoja från 1982 – skapas den för hennes författarskap så karaktäristiska miljön. Dessa miljöer skulle kunna finnas någonstans i Sverige. Här finns gårdar, skogar, åkrar, bygator, småstadstorg. Men plötsligt för hon in något oväntat som gör att texten glider iväg från en illusionsrealistisk nivå. Från Nordisk kvinnolitteraturhistoria, band 4.
Ur Stämnoja, av Birgitta Lillpers
(Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1982.)
Om jag bara fann valsedlarna
de röda, banangula och badrumsgröna
skräck känner jag inte alls
men jag ser inga utvägar
inte ett enda alternativ utanför det
irriterande, materiellt förklistrade
som i sig självt är suffléintet.
Skräck inför handuppräckning, avtäckning, känner jag
inte
jag längtar den. Inte
handsvett inför rondellen men
vanmakt i att bara se
raksträcka och marängplank.
***
I sin andra diktsamling, Igenom:härute, skriver Birgitta Lillpers om en kvinna som lever mitt emellan två röster – en otillåtande och en mer befriande. Men hon gör det inte i ett direkt anförande. I stället sker det i form av den humoristiska historien om fränkan som i en korg under strykbrädan har den odräglige knämannen som ständigt påpekar alla hennes tillkortakommanden, och den lilla grupp av små räddare som äter sorbet och spelar glad musik. Räddarna vet att sanningar måste få vara svåråtkomliga. Källa: Nordisk kvinnolitteraturhistoria, band 4
Ur Igenom: härute, av Birgitta Lillpers
(Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1984)
Fränkan vill ha ett öga inne i handen
och med hjälp av detta öga titta på
nacken som är vit som palsternacka och
smalnar i hårets lössläppta kvinnlighet, under knuten.
Och vinka med detta sitt öga, öppna och sluta
fingersenornas frans över dess blå, vajande hinnor.
Fränkan vill ha ett extraöga i sin högra hand, ett
vackert, vidöppet öga, oskrämt, att
sända före kroppen runt hörnet:
ett stort rött öga, som marsvinets kanske, eller ännu hellre
ett vimpelfladdrande, grönt
som det osannolikas starka, kalla
vinflaskor som har
slöjfisk i sig.
*
Kommentar: en fränka är en kvinnlig anhörig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar