Tack för tonen. Tack för takten. Tack för orden.

  I går var det Musikfredag (åtminstone var det tänkt så) i bloggen. Men i stället blev det en sorgens dag.
  Det finns fyra svenska diktare vars verk jag regelbundet återvänder till: Karin Boye, Gunnar Ekelöf, Nils Ferlin och Tomas Tranströmer.
  Han som fick mig att älska metaforer lämnade oss i torsdags. Jag skulle kunna fylla bloggen vecka efter vecka med Tranströmer-dikter. I det här minnesinlägget gör jag en koppling till hans stora musikaliska intresse. Den inledande dikten är en, i den långa raden, av dem som blivit tonsatta. Dessutom innehåller den flera av hans kännetecken: naturen, ljuset-mörkret, livsfrågorna och metaforerna. "Jag är en stupränna för intryck" är för mig observatören Tranströmers sigill. 

Tomas Tranströmer (1931-2015)

Genom skogen, av Tomas Tranströmer
(från Den halvfärdiga himlen : dikter. Stockholm : Bonnier, 1962.)

En plats som kallas Jakobs kärr
är sommardagens källare
där ljuset surnar till en dryck
som smakar ålderdom och slum.

De svaga jättarna står snärjda
tätt så ingenting kan falla.
Den knäckta björken multnar där
i upprätt ställning som en dogm.

Från skogens botten stiger jag.
Det ljusnar mellan stammarna.
Det regnar över mina tak.
Jag är en stupränna för intryck.

I skogsbrynet är luften ljum. -
Stora gran, bortvänd och mörk
vars mule gömd i jordens mull
dricker skuggan av ett regn

***

  Tomas Tranströmer trakterade själv piano, och musiken har influerat hans dikter i både ord och rytm. Tydligast visar han i dikten "Allegro" hur mycket musiken betydde för honom. Den är fantastisk, och de två avslutande meningarna var nog de första diktraderna av honom som jag lärde mig utantill. Jag bifogar ett ljudklipp med en härlig saxofonkvartett som spelar Joseph Haydn's "String Quartet No. 5, op. 20: Finale: Fuga a due Soggetti".

Allegro, av Tomas Tranströmer
(från Den halvfärdiga himlen : dikter. Stockholm : Bonnier, 1962.)

Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan - det betyder:
"Vi ger oss inte. Men vill fred."

Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.

Och stenarna rullar tvärs igenom
men varje ruta förblir hel.

***

  Jag avslutar med ett utdrag av den långa dikten "Schubertiana". En fulländad dikt som spelar på flera strängar och plan, samtidigt. Och så ett ljudklipp med violinvirtuosen Joshua Bell (Schubert's Serenade), mitt farväl till Tomas.

(Ur dikten Schubertiana från diktsamlingen Sanningsbarriären. Stockholm : Bonnier, 1978.)

III

De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma skogar
   med marken fjädrande under mig
kryper ihop som en ofödd, somnar, rullar viktlös in i
   framtiden, känner plötsligt att växterna har tankar.

IV

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag
   utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen
   ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att
   olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga
   yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den
   trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan, och handen följer - med förtroende - den blinda ledstången som hittar i mörkret.

*

Farväl Tomas!