Genom minnenas kamrar

  I kvällens Tria Carmina är det inte lika lätt att urskilja dikternas utgivningsperiod. Det har delvis att göra med att Eva Runefelt frekvent använder barndomen som inspirationskälla i sina diktsamlingar. Inte heller titlarna ger någon vägledning. Jag märker dock en skillnad på prosadikterna i debutsamlingen "En kommande tid av livet" (1975), och de hon presenterar i "Minnesburen", 2013. De senare har en "bouquet" och en renhet, om jag får prata vinspråk, som den första diktsamlingen saknar. "Minnesburen" är för övrigt en av de bästa diktsamlingar som jag har läst på senare år.

Tria Carmina

med

Eva Runefelt (f. 1953)

*

Tyngden bär mig (första delen), av Eva Runefelt
(från En kommande tid av livet. Stockholm : Bonniers, 1975.)

Tyngden bär mig
Från att ha legat över nacke och rygg
från att ha pressat axlarna mot kinderna
och format kroppen krokig
går tyngden in,
som en knuten näve rusar genom glas
ner i huden
och sprätter ut fingrarna
till en hård solfjäder över bröstkorgen
- den flaxar genom kamrarna
likt en fladdermus
och dörrarna rör sig nervöst än hit,
än dit som rådvilla barn

Det första såret har stängt sin mun om blodet
- det tumlar runt i gommen som en berusad
över en regnhal kullerstensgata

Fingertopparna trycker sig utåt uppåt framåt

Den tunga pulsen som spänner sitt röda band
från tinning till tinning i varje steg
formas till ett runt rytmiskt dunkande
likt sången i kroppen som springer över nysnön
i en rät linje
- förbinder skogen och staden med kedjan av fotsteg

...

***

  Efter fem diktsamlingar gjorde Eva Runefelt ett uppehåll från lyriken. Det varade i elva år, tills hon 1997 gav ut "Mjuka mörkret". Samlingen är indelad i fyra avdelningar som rör sig från liv till död och tillbaka till liv igen. I "Mjuka mörkret" framträder döden inte som någonting på andra sidan en gräns, utan något som hela tiden finns kring och med oss. Boken mottogs av en entusiastisk kritikerkår och Eva Runefelt hyllades som en av våra mest betydande poeter. Källa: Alex författarlexikon

  Jag har valt en dikt som speglar väl tematiken och stämningarna i boken. 

Spädbarn, av Eva Runefelt

(från Mjuka mörkret. Stockholm : Bonniers, 1997.)

                                      Den spädas ryckningar
                                      över kvinnans ansikte
                                      Genom dem världen utan tal

Varje natt föll du ifrån mig
in i det som krälar
In under skalbaggarnas matta sköldar
Spindelns darrande buk

Gatlyktans mjölkblå bård
som delade rummet
Jag höll dig på min sida
och djuren kröp tvärs genom min hand

De små ätarna
vid den mjuka dödligheten

Jag ville bära dig vidare under skinnet

***

  Så kommer vi fram till hennes fantastiska bok från 2013. En diktsamling som blev en av Sveriges två nominerade böcker till Nordiska Rådets Litteraturpris 2014. Priset gick som bekant till Kjell Westö från Finland.

  ”Minnesburen” är en tredelad lyrisk berättelse om en flickas och en kvinnas väg från barndom till vuxenhet och till litteraturen, inte bara den hon tidigt läser, utan till den hon kommer att skriva. Citat från Mats Gellerfelts recension i Svenska Dagbladet, 2013-09-23.

  Det är inte så ofta jag publicerar hela prosadikter. Men idag måste jag göra ett undantag. Den här är så fin!

Minne, av Eva Runefelt

(från Minnesburen. Stockholm : Bonniers, 2013.)

Blixtsnabbt lär han sig alla sagor utantill, tappar aldrig ett endaste ord. Han står med handen lyft, Ali Baba med sina fyrtio rövare bakom sig. Den buskiga rösten byter han till sig, fiskar fort upp och sväljer. I fåtöljen framför radiogrammofonen står han och hoppar till Den siste mohikanen, eller en cowboy från Bonanza. Nej, ta den om dockskåpet och rövarna igen! Pärlor av oskattbart värde!

Jag lyssnar med huvudet inne i dockskåpet. Han springer så långt in i sagan, det skrämmer honom inte alls, han vill vara djupt in. Djup är också vattenpussen han cyklar mot så knäna slår i styret, han är snabbare än cykeln och vattengropen så långt borta att jag inte vet om han försvinner bara ur mina ögon. "Jag heter Minne", säger han framför spegeln i hallen och försvinner. Jag kommer inte att hinna fram, jag skäms och blir ett elektriskt pulver men hinner inte, det är grannpojken som sneddar förbi mig med långa ben och lyfter upp cykeln med bror sittande på. Jorden hinner inte svälja.

Minne, säger du, fortfarande Minne efter etern som lyfter dig ur din kropp före operation. Du lyftes upp, lyftes bort och kom tillbaka. Som om du hittat en utväg. Det finns alltid en trakt som rör sig bredvid den vi tror är den enda och som du kan gå in i och ut ur som du vill. Du börjar springa dig in i den, djupare springer du och springer, det finns en stillhet i ditt sätt att springa, som den lilla bubblan i vattenpasset.

***

Nästa veckas poet: dansken Henrik Nordbrandt