Spända strängar och penseldrag

  Jag är lite tagen efter kvällens hockeynyhet. Det blev en besk eftersmak till mitt favoritlags avancemang när bilderna från torsdagsmatchens uppvärmning visades.
  Men jag har satt ihop en Tria Carmina åt er. Jag ger er tre dikter av Henrik Nordbrandt, samtliga på originalspråket danska.

Porträtt av en ung kvinna, 1485
Sandro Botticelli (1445-1510)

Tria Carmina
med
Henrik Nordbrandt (f. 1945)

*

  Henrik Nordbrandt, föddes i Fredriksberg 1945. Fadern var kommendörkapten och modern jurist. Nordbrandt har bedrivit universitetsstudier i orientaliska språk (Köpenhamn) och sedan debuten mestadels varit bosatt utomlands; Grekland, Spanien, Italien och Turkiet.

  Henrik Nordbrandt är en av Skandinaviens främsta poeter. Redan som 16-åring bestämde han sig för att bli poet och han debuterade 1966 med "Digte". Samlingen blev ett omedelbart genombrott och Nordbrandt närmast geniförklarades.

 Flera av hans diktsamlingar finns på Nobelbiblioteket i Stockholm, dock inte debutboken - den fick jag fjärrlåna från Malmö högskola. Dikten jag valt ur hans första samling är väldigt mörk i tonen. Dikten är bra, liksom boken, även om tekniken att låta bildliga beskrivningar av det mörka (ögonblicket/sinnesstämningen) - överlappa varandra, kan ge läsaren för många intryck. I senare böcker använder han mer en teknik där han liksom river ner, eller bygger upp, språket och känslorna i dikterna, istället för att lägga "flera lager på en redan vacker vägg".

fordi det er oktober, av Henrik Nordbrandt
(från Digte. København : Gyldendal, 1966.)

fordi det er oktober
og aftenen har indhentet
vinden og fuglenes skygger

som vinden fejede gennem de                           (fejede=svepte)

døde frugtbunker opsøgende
forrådnelsens billede

fordi vinduerne er meget høje                 (vinduerne=fönstren)
og de fleste blade endnu tilbage
går lyset gennem det døendes prisme
er væggene gyldne
og gammel gråd over et tabt
og tilbagevendende billede
udkrystalliseres
i urernes støv                                                (i klockornas damm)

føler du dig forladt                                        (forladt=övergiven)
som en violin med knækkede strenge
på et museum når dørene lukkes
og de besøgende går

og er dette ikke et alt for smukt
epitafium over strømmende
og snavset vand                                               (snavset=smutsigt)
is bemærket af ingen i sin klarhed

se nu statuerne i haven                                (haven=trädgården)
er svømmere fanget i rav                                      (rav=bärnsten)
se fuglene er suldrende
brød på bordet
se dit hår i blæsten
er bittersød vin

se digtet i træerne
fanget i dette øje
som skar sig ind
i mistrøst
og tiltagende mørke

***

  Nitton år senare kom den hyllade, och prisbelönta, diktsamlingen "Violinbyggernes by". Den har fått en helt suverän titel, inte enbart för att en av dikterna kallas så - utan också för att författaren lyckas bygga satser och få till övergångar så att anslaget blir renare och intressantare.

Botticelli kunne ikke, av Henrik Nordbrandt

(från Violinbyggernes by. København : Gyldendal, 1985.)

Botticelli kunne ikke have gjort det bedre:
Du går ud i aftenens regn
og mister langsomt dine farver
til jorden og den næste dag.

Bagefter sniger du dig ind i min drøm
og får den fremkaldt på ny
af klavermusikkens rustne toner.
Lyset blafrer i trækken. Det øser ned.

O, skumfødte! Vandets forestilling om vand!
Du skal forsvinde mellem fingrene på mig
inden jeg finder dit hjerte
- og gå ud og finde dit eget leje.

***

  På senare år har Henrik Nordbrandt allt mer övergett lyriken, för att istället ägna sig åt essäer, journalistik och kriminallitteratur. Fast det kommer fortfarande en liten diktbok, vart tredje år sådär. År 2007 utkom "Besøgstid", en rätt cynisk diktsamling, där han framställer sina ståndpunkter för läsaren. Dessutom tycker jag att den, till skillnad mot hans tidigare, saknar en röd tråd eller åtminstone en tydlig tanke om vart han vill komma. 

Sår, av Henrik Nordbrandt
(från Besøgstid : digte. København : Gyldendal, 2007.)

En vind fra et fjernt efterår                                   (efterår=höst)
forsøger rejse sig.

Bag gule birkekroner glimter solen               (birkekroner=björkkronor)
nu og da i den rustning
der trækker den ned i skovbunden.

Aftenen kommer som et angreb
fra en hær uden mennesker.

Mørket og stilheden
suger sig ind i hinanden
gennem hver sit sår.

***

Påskdagens poet: Bob Dylan