Ett sista skorrande läte

I kväll fylls bloggens fågelträd för sista gången. I slutet av inlägget pickar den 55:e texten på fönstret. Jag har bjudit in de olycksbådande kråkfåglarna till den sista sammankomsten. Tur att gravstenarna fylls med ljus under helgen, annars hade mörkret blivit betungande. Ett utdrag ur världens mest kända fågeldikt står för finalen.

*

En av de mest mytomspunna fågelarterna är skatan (Pica pica). Den har vid olika tillfällen kopplats samman med demoner och djävulen. På engelska kallas de magpies och det är även smeknamnet på Newcastles fotbollslag. Dikten behandlar författarens upplevelser av första världskriget.

Magpies in Picardy (diktens första halva), by Theodore Percival Cameron Wilson (1888-1918)
(First published in Westminster Gazette, 16 August 1916.)

The magpies in Picardy
Are more than I can tell.
They flicker down the dusty roads
And cast a magic spell
On the men who march through Picardy,
Through Picardy to hell.

(The blackbird flies with panic,
The swallow goes with light,
The finches move like ladies,
The owl floats by at night;
But the great and flashing magpie
He flies as artists might.)

A magpie in Picardy
Told me secret things—
Of the music in white feathers,
And the sunlight that sings
And dances in deep shadows—

He told me with his wings.

...

***

Den minsta av våra kråkfåglar är den intelligenta och läraktiga kajan (Corvus monedula). Den har en lång häckningshistoria i Sverige, omskriven redan i början av 1400-talet. På engelska heter den jackdaw.

The jackdaws of Chapel Street (verses 1-3), by Michael Coady (f. 1939)

(From Two for a woman, three for a man. Dublin : Gallery Press, 1980.)

the jackdaws of chapel street 

don’t care much either way 

for weddings, births or funerals 

or what the people say 

they perch on roofs and chimney-stacks 

and watch processions pass 

the drunken and the dead man 

the crowd from Sunday mass 

they cast a grey and empty eye 

upon the play below 

they nest and feed and squabble

while generations go 

...

***

Så kommer vi till fågeln som gett namn åt fågelskrämman [eng. Scarecrow]. Kråkan (Corvus corone) är liksom kajan väldigt läraktig och inte lika styrd av sina instinkter som andra fågelarter. Det finns exempel på kråkor som vittjat fiskarnas ståndkrokar vintertid genom att dra upp revarna och äta betesfisken. Den heter som sagt crow på engelska. I Mikael Wiehes kända låt är kråkan döende. Via klippet kan ni lyssna till Timbuktus version.

Flickan och kråkan, av Mikael Wiehe (f. 1946)

(Från Kråksånger. Label: Amalthea, 1981.)

Jag satt häromdagen och läste min tidning

en dag som så många förut.

O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som

en efter en har tatt slut

Då såg jag en bild av en flicka

med en skadskjuten kråka i famn

hon springer iväg genom skogen

så fort som hon någonsin kan

Och hon springer med fladdrande lockar

hon springer på taniga ben

o hon bönar och ber och hon hoppas och tror

att det inte ska vara för sent

Flickan är liten och hennes hår är så ljust

o hennes kind är så flämtande röd

kråkan är klumpig och kraxande svart

om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon springer för livet

hos en skadskjuten fågel i famn

hon springer mot trygghet och värme

för det som är riktigt och sant

O hon springer med tindrande ögon

hon springer på taniga ben

för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt

att finns det liv är det aldrig för sent

O jag började darra i vånda och nöd

jag skakade av rädsla och skräck

för jag visste ju alldeles tydligt och klart

att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadsjuten kråka

och jag är ett springande barn

som tror det finns någon som kan hjälpa mig än

som tror det finns nån som har svar

O jag springer med bultande hjärta

jag springer på taniga ben

O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet

att det redan är alldeles för sent

***

"Aldrig mer" blir slutorden i bloggens 16:e fågeldiktsinlägg. Orden är hämtade från den välkända dikten "Raven" av Edgar Allan Poe. Korpen (Corvus corax) har en av de största hjärnorna av alla fågelarter. I nordisk mytologi är så klart Odens båda korpar, Hugin och Munin, välkända. Korpen är landskapsdjur för Dalsland.

Korpen (utdrag), av Edgar Allan Poe (1809-1849)

(Från Korpen och andra dikter ; tolkning och efterskrift: Sven Christer Swahn ; kommentarer: Jonas Ellerström. Tollarp : Ariel ; 2001.)

...

Upp med fönsterluckan bara! Vad vill natten uppenbara?

In med flax och fladder steg en korp med stolt manér,
en från fordoms helga dagar, en som gör som han behagar,
flög mot dörrn och slog sig furstligt på Athenabysten ner,
utan hälsning, utan tvekan, slog han sig på bysten ner,
satte sig, och inget mer.

Korpen satt där tyst och värdig, minen var så stelt rättfärdig
att jag lockades att småle som förtvivlan ofta ler.
"Fast din svarta kam är skuren hör du till de stolta djuren,
åldriga och leda korp som dig på färd i natten ger,
säg mig vilket ståtligt namn man dig i Hades rike ger?"
Korpen sade: "Aldrig mer."

Jag blev högst bestört att höra fågelns utrop i mitt öra
även om dess svar var dunkelt, innebörden perifer;
och ni måste hålla med att det är ingen vanlig sed att
ha en klumpig gammal korp så svart som elfenbensfanér
på sin gipsbyst över dörrens svarta flagnande fanér -
en med namnet "Aldrig mer".

Korpen dock som satt allena på sin gipsbyst tycktes mena
att det räckte med den enda korta sats som svävat ner,
den satt tyst som döda tingen, rörde ej ett grand på vingen,
tills jag mumlade bedrövad: "De som flytt mig blir allt fler,
du skall också ge dig undan, som mitt hopp, som andra fler."
Korpen sade: "Aldrig mer."

...

I vacker skrud

Jag har varit sparsam med bilder i fågeldiktsinläggen, trots att det finns så många underbara fågeldräkter. I kväll gör jag ett undantag och presenterar fyra vackra fåglar i såväl ord som bild. Nästa fredag tar vi farväl av mina fågelvänner.

*

Först ut i kväll, en mycket älskad röding. Det sägs att det är amerikanarnas favoritfågel eftersom den är "statsfågel" i hela sju stater. 



Röd Kardinal (Cardinalis cardinalis)

The Cardinal, by Henry Carlile (f. 1934)

(From Running lights : poems. Port Townsend, Wash. : Dragon Gate, 1981.)

Not to conform to any other color

is the secret of being colorful.

He shocks us when he flies

like a red verb over the snow.

He sifts through the blue evenings

to his roost.

He is turning purple.

Soon he'll be black.

In the bar's dark I think of him.

There are no cardinals here.

Only a woman in a red dress.

***

Vi fortsätter med "Knut", eller rättare sagt bofinken. Den är i stort sett lika vanlig som lövsångaren, och dess popularitet har satt avtryck i alla de smeknamn som den fått. Hampspik, tvint, kvint och vitt-ilt är fyra av dem. På engelska heter den, chaffinch.

Bofink (Fringilla coelebs)

Birds Nests, by John Clare (1793-1864)

(First published 1864)

‘Tis Spring warm glows the South 

Chaffinchs carry the moss in his mouth

To the filbert hedges all day long

And charms the poet with his beautifull song

The wind blows blea oer the sedgey fen

But warm the sunshines by the little wood

Where the old Cow at her leisure chews her cud

***

En av Sveriges populäraste fåglar, även den rödbröstad, är domherren. Kanske i synnerhet i juletid när den söker sig till fågelborden. På engelska heter den bullfinch.

Domherre (Pyrrhula pyrrhula)

Domherren (vers 1-4), av Wilhelm von Braun (1813-1860)

(Från Samlade dikter. Fjärde delen. Stockholm : Bonnier, 1902.)

    Där kommer du flygande åter, lätt;
Till busken vid fönstret din luftfärd leder,
Där ordnar du domareskruden rätt
Och ser på din purpurväst viktigt neder.

    Du tycks ha fått synnerlig kärlek för
Min värda person, - det är bra beskedligt!
Men kanske mitt hampfrö till saken gör?
Dock älskar jag tro, att du menar redligt.

    Du vet, att min dag är på glädje tom,
Du vet, jag är ensam och vänner utan,
Men kanske du kommit att hålla dom,
Ty allvarligt blickar du genom rutan.

    Min vördige herre! döm ej för strängt!
Ty jag är poet och förtjänar skoning.
Nu ruskar på hufvudet du befängdt,
Och detta hardt när i min egen boning.

***

Sist ut en riktig flockfågel, staren. En av de fågelarter som återvänder tidigast efter vinterflytten, ibland redan i februari.

Stare (Sturnus vulgaris)

Of the air (verse 1), by Daniel Halpern (f. 1945)

(From Seasonal rights : poems. New York : Viking Press, 1982.)

Tonight, in the country, I stood awhile
under the dying oaks - the caterpillars
eat everything but stone - and one by one
starlings flung themselves at me
from the trees, pulling up
at the last moment and sweeping back
into the ornamentally fading sky.
At first I thought they were simply
playful, but they got closer and closer,
their whistling shrill.

Släpp mesarna loss

I kväll kan nog Fågelfredagen upplevas som lite mesig. Men det vägs upp av två vackra sparvdikter.

*

Jag inleder faktiskt med ett stycke ur en prosatext. Författaren Niklas Rådström (f. 1953) och hans familj tog hand om en liten blåmesunge som fallit ur sitt bo, vid deras sommarhus. Livet tillsammans med blåmesen Absint dokumenterades i boken "Absint - Historien om en blåmes". Så småningom blev fågeln starkare och flygsäkrare och gjorde turer mellan familjens bur och den omkringliggande trädgården. När de kallade på honom återvände han alltid "hem", tills ...

     Och så en kväll blev det för sent. Middagen drog ut på tiden och de spanska skogssniglarnas armada som angrep från den övervuxna tomten runt det öde grannhuset behövde mothugg och plötsligt var det skymning och tyst i träden. Det enda som hördes var tornseglarnas svirranden där de rusade över skymningshimlen för att jaga bland de insekter som stannat uppe i kvällen. Vi lockade överallt på Absint, men det var tyst i träden. I persikobusken satt ringduvan ruvande på sitt bo, knäpptyst lyssnande som en mediterande eremit. Men Absint var försvunnen - inget pipande svar på våra lockrop som vi vant oss vid de senaste veckorna, inget plötsligt prassel vid en gren och så den lätta fjäderbollen som kom glidflygande mot oss i grund båge, inget plötsligt krafsande av små klor i hårbottnen när han satte sig på ett huvud. Till sist fanns inget annat att göra än att lämna buren öppen vid dess plats intill köksdörren. Vi fyllde matskålen med valpfoder och bytte vattnet i den andra skålen. Och så gick vi ännu några varv runt trädgården i gräset som blev alltmer nattligt daggfuktigt, pep, visslade och ropade. Men det var naturligtvis lönlöst.

...

Absint återvänder några vändor till innan det slutliga avskedet. Jag tycker gott ni kan låna och läsa hela boken, men tänk på att den står bland faktaböckerna i biblioteket, under signum Ugg.

Absint : historien om en blåmes / Niklas Rådström ; bilder av Catharina Günther-Rådström. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 2003.

***

Blåmesen är en av de fåglar som kan urskilja ultraviolett ljus mycket bättre än människor. Det är så de ser skillnad på hanar och honor i busken. Här kommer Mads Rydmans fyndiga vers om en blåmes.

Det skulle vara en blåmes, av Mads Rydman (1930-1991)

(Från Karavanföraren : dikter. Stockholm : Bonnier, 1977.)

Jag ligger och tänker på

telefonsamtalet från Himalaya

som jag fick i natt.

Konstigt.

Det skulle komma en blåmes

till Bagarmossen.

Den skulle flyga över

Gobiöknen och tappa en

blågrå fjäder.

Vid Bajkalsjön skulle

den dricka lite vatten,

och sedan skulle den flyga

över Gorkij och Riga

och sedan direkt till

Bagarmossen.

Det skulle vara en blåmes.

***

Jag måste göra en korrigering av ett tidigare påstående i bloggen. Jag angav att svalorna var den näst populäraste fågelfamiljen i antologin "Bright Wings". I själva verket delar svalorna förstaplatsen med sparvarna. Nu följer två fina sparvdikter. Den första är skriven av antologins redaktör, Billy Collins.

Christmas sparrow (fem verser), by Billy Collins (f. 1941)

(From Nine horses : poems. New York : Random House, 2002.)

The first thing I heard this morning

was a soft, insistent rustle,

the rapid flapping of wings

against glass as it turned out,

a small bird rioting

in the frame of a high window,

trying to hurl itself through

the enigma of transparency into the spacious light.

A noise in the throat of the cat

hunkered on the rug

told me how the bird had gotten inside,

carried in the cold night

through the flap in a basement door,

and later released from the soft clench of teeth.

Up on a chair, I trapped its pulsations

in a small towel and carried it to the door,

so weightless it seemed

to have vanished into the nest of cloth.

But outside, it burst

from my uncupped hands into its element,

dipping over the dormant garden

in a spasm of wingbeats

and disappearing over a tall row of hemlocks.

...

***

Det blir en vers ur Mark Jarman's dikt "Old acquaintance", också.

Old acquaintance (verse 1), by Mark Jarman (f. 1952)

(To the green man : poems.  Louisville, Ky. : Sarabande Books, 2004.)

White throated sparrow, the century is beginning.

The years ahead are waiting like white seeds.

History is your silvery evening call,

Whistling the name of another place you love

As you return, then go back into hiding,

The browns and brights of winter in your feathers.

Fåglar i sträck

Bloggens huvudkategorier har hamnat i otakt. Det har bl.a. drabbat fågeldiktsinläggen. Jag hoppas få ordning på dem i nästa vecka. Tills dess blir det dubbla fågeldagar, idag och på fredag.

I kväll inleder jag med den fågelart som jag trodde skulle vara populärast i diktantologin "Bright Wings", koltrasten. Den kallas blackbird på engelska.

The birds, by William Carlos Williams (1883-1963)
(From Bright wings : an illustrated anthology of poems about birds. New York : Columbia University Press, 2010.)

The world begins again! 
Not wholly insufflated 
the blackbirds in the rain 
upon the dead topbranches 
of the living tree, 
stuck fast to the low clouds, 
notate the dawn. 
Their shrill cries sound 
announcing appetite 
and drop among the bending roses 
and the dripping grass.

***

Vi fortsätter med en dikt där Sveriges vanligaste fågel, lövsångaren, förekommer i några textrader. Den kallas willow warbler på engelska.

The life so short, by Eamon Grennan (f. 1941)
(From Poem-a-day. Published at poets.org, 2014)

and larks rising out of dead grass 
and lambs antiphonal between rocky outcrops
and the discreet one-note charm 
of the willow warbler wishing itself 
into invisibility between sally trees 
where desperate with its own 
single-mind intent the yellow-eyed 
red-tail kite (still an edgy fledgling) 
prepares to put into lethal play 
its own unforgiving art by twitching 
one nervous feather after another 
in the precious seconds before lift-off

***

En av mitt landskap Skånes finaste poeter är Hjalmar Gullberg (1898-1961). Det har dröjt alldeles för länge innan han fick plats i bloggen. Kungsfågeln, Sveriges minsta fågel, omnämns i den vackra dikten "Jag bor vid ett rastställe". Läs och njut! För övrigt heter kungsfågeln goldcrest på engelska.

Jag bor vid ett rastställe, av Hjalmar Gullberg
(Från Röster i Skåne : en antologi / av Daniel Hjorth. Stockholm : En bok för alla, 1996.)

Jag bor vid ett rastställe
långsmalt havsomflutet
en utsträckt hand av vildros och susande gräs
som öppnar eller knyter sig
här är slutet av kartan över landet
ett yttersta näs

Ett rastställe också för människan
att bada och bo vid
men anlagt för högre bruk än så
ty över mitt huvud är byggt en autostrada
en resväg till Södern
den äldsta i det blå

De höstliga fågelsträckens väg
om våren den eviga återkomstens nedåtvänd
är rastställens båge
som rör vid rosensnåren
av häger och kungsfågel i en urtid spänd.

En strandremsa bara med det låga gräset
som fåglarna valde på sin pilgrimsgång
Jag bor under vägen som går till paradiset
O, leva i ett vingbrus och dö i en sång.

***

En fågel som för ett hårt liv, med bosättning och insektsjakt, är flugsnapparen. Den måste dessutom se upp för rovfåglar och talgoxar. Under häckningsperioden dödas ett antal flugsnappare av konkurrenten talgoxen, faktiskt fler än som dödas av rovfåglar under samma period. Flugsnapparen heter helt logiskt flycatcher på engelska.

Arts of joy, verse 1, by Kevin Stein (f. 1954)
(From Poetry Magazine. September 2005.)

Now I have the Great Crested Flycatcher
amidst my Red Delicious, the tree's
spindly arm so freighted with apples
it sags under the bird's bird-weight
then springs at his departure
like the board just after a diver's flung up
and gone. Weep weep weep, he trills
from the overgrown fence row,
his three notes so laden with gravity
I wonder is this song or his lament,
one wing among the green going going?

När rönnbären är sura ...

Veckans ordinarie fågelinlägg handlar om fyra rätt säregna fågelarter: sädesärla, törnskata, sidensvans och rödhake. Men jag tycker att de är väldigt rara.

Vi inleder med gräsmattans patrullerande parkvakt, som känns igen på sin ständigt vippande stjärt, sädesärlan. På engelska heter den wagtail.

Wagtail, by Les Murray (f. 1938)
(From Collected poems. Sydney : Duffy & Snellgrove, 2002.)

Willy Wagtail
sings at night
black and white
Oz nightingale
    picks spiders of wall
    nest-fur and eyesocket
    ticks off cows
    cattle love that
Busy daylong
eating small species
makes little faeces
and a great welth of song
    Will and Willa Wagtail
    indistinguishable
    switchers, whizzers
    drinkers out of scissors

    weave a tiny unit
    kids clemming in it
Piping in tizzes
two fight off one
even one eagle
    little gun swingers
    rivertop ringers
    one-name-for-all
    whose lives flow by heart
    beyond the liver
    into lives of a feather
Wag it here, Willy
pretty it there
flicker and whirr -
if you weren't human
how many would care?

***

Vi fortsätter med snårets skickligaste imitatör, törnskatan. Den heter shrike på engelska.

The Shrike, by Henry David Thoreau (1817-1862)
(From Bright wings : an illustrated anthology of poems about birds. New York : Columbia University Press, 2010.)

Hark -- hark -- from out the thickest fog
Warbles with might and main
The fearless shrike, as all agog
To find in fog his gain.

His steady sail he never furls
At any time o' year,
And perched now on winter's curls,
He whistles in his ear.

***

Och så har vi matvraket, sidensvansen, som äter sin egen kroppsvikt varje dag och ibland blir berusad på jästa bär.

På engelska heter den waxwing.

Cedar waxwings, by Jonathan Aaron (f. 1941)
(From Bright wings : an illustrated anthology of poems about birds. New York : Columbia University Press, 2010.)

A dozen of them dodged and fluttered
in the branches of the thirsty rhododendron
being drenched by our backyard sprinkler. Some perched
among the leaves holding their wings open to the water
as others, a little apart, shrugged themselves dry.

I lost count as more kept arriving
in their black burglar masks, brown or black
throat scarves, olive green jackets and crested hats,
yellow trim at the end of their tails. Those in command
flaunted bright red flashing near their wingtips.

What could have led people in past times, I wondered,
to regard these birds as harbingers of death?
They're tame and sociable. They call to each other in flight.
Several may sit together on a branch
or wire, passing a piece of fruit back and forth

beak to beak, sharing the taste. Mating pairs do this
with flower petals. An adult can hold
as many as thirty chokecherries in its crop
and regurgitate them one by one into the mouths of its young.
They love to party. Sometimes they get so drunk

on overripe berries they keel over
and then have to sleep it off.
The branches they flocked on bobbed and sagged, and the air
was full of their gleeful gibberish.
Not one of them weighed more than an ounce.

***

Slutligen den lilla rödbröstade hoppedockan, rödhaken, som dyker fram ur buskaget. Det är väl bekant för många att den heter robin på engelska.

I have a bird in spring (verses 1-2), by Emily Dickinson (1830-1886)
(From Collected poems of Emily Dickinson. New York : Gramercy Books ; Avenel, N.J. : Distributed by Outlet Book Co., 1982.)

I have a Bird in spring
Which for myself doth sing --
The spring decoys.
And as the summer nears --
And as the Rose appears,
Robin is gone.

Yet do I not repine
Knowing that Bird of mine
Though flown --
Learneth beyond the sea
Melody new for me
And will return.

Frihetens röst - en svala som häckar

Jag låter Poesiskolan ha studiedag och lägger in en extra fågeldag den här veckan. Det materialet var redan framtaget till fredagens uteblivna inlägg.

Jag förstod redan som sexåring skillnaden på frihet och tvång. Hemma hos mormor och morfar, i närheten av en skånsk "rövarkula", fanns en länga och en inhägnad. Längan, en kombination av bilplats och verktygsbod, var en perfekt bostadsplats för ladusvalorna. Inhägnaden var tillägnad husets schäfer. Ni som undrar varför jag älskar fåglar men har svårt för domesticering av djur, finner ett svar i den ovanstående beskrivningen.

Jag kommer aldrig att glömma svalornas uppvisningar, när de med fart och teknik flög ut från och in till sina gömslen. Svalor är sen dess min absoluta favorit bland världens alla fågelfamiljer. I kväll hyllar jag dem och friheten.

Ode to the swallow, by Elizabeth Barrett Browning (1806-1861)
(From Bright wings : an illustrated anthology of poems about birds. New York : Columbia University Press, 2010.)

Thou indeed, little Swallow,
    A sweet yearly comer.
    Art building a hollow
    New nest every summer.
    And straight dost depart
    Where no gazing can follow.
    Past Memphis, down Nile!
    Ay! but love all the while
    Builds his nest in my heart,
    Through the cold winter-weeks:
    And as one Love takes flight.
    Comes another, O Swallow,
    In an egg warm and white,
    And another is callow.
    And the large gaping beaks
    Chirp all day and all night:
    And the Loves who are older
    Help the young and the poor Loves,
    And the young Loves grown bolder
    Increase by the score Loves—
    Why, what can be done?
    If a noise comes from one.
Can I bear all this rout of a hundred and more Loves?

***

Svalor (Swallows) är för övrigt den näst populäraste fågelfamiljen i diktantologin "Bright Wings". Jag återkommer i ett senare inlägg med en presentation av den populäraste.

The blue swallows (vers 1-2), by Howard Nemerov (1920-1991)
(From The blue swallows : poems. Chicago : Univ. of Chicago Press, 1967.)

Across the millstream below the bridge 
Seven blue swallows divide the air 
In shapes invisible and evanescent, 
Kaleidoscopic beyond the mind’s 
Or memory’s power to keep them there. 

“History is where tensions were,” 
“Form is the diagram of forces.” 
Thus, helplessly, there on the bridge, 
While gazing down upon those birds— 
How strange, to be above the birds!— 
Thus helplessly the mind in its brain 
Weaves up relation’s spindrift web, 
Seeing the swallows’ tails as nibs 
Dipped in invisible ink, writing… 

***

Om svalan är mästerflygaren så kan väl sånglärkan (i kamp med näktergalen) utnämnas till mästersångaren. Jag bjuder på en svensk hyllningsdikt åt den.

Den första lärkan, av Albert Theodor Gellerstedt (1836-1914)

Nyss ner ur molnen
en visa klang
så ljuv att ögat
i tårar sprang,

att blott dess eko
uti mitt bröst
förstummat minnet
av frost och höst,

att hela nejden
klang till helt glatt
av hälften jubel
och barnaskratt.

Den första lärkan
det var som slog:
jag såg en driva
som grät och log.

OOHU!

Till mina fågelfredagsinlägg hämtar jag ibland inspiration från antologin "Bright wings - poems about birds". I den finner jag att den tredje vanligast förekommande fågelfamiljen i engelsk poesi är owls, ugglor. Jag bjuder faktiskt på två uggledikter i kväll.

Men först ut fågelbonas egen bully (mobbare), göken.

To the cuckoo, by William Wordsworth (1770-1850), tre verser.
(From The essential Wordsworth. New York : Ecco Press, 1988.)

O blithe New-comer! I have heard,
I hear thee and rejoice.
O Cuckoo! shall I call thee Bird,
Or but a wandering Voice?

While I am lying on the grass
Thy twofold shout I hear;
From hill to hill it seems to pass,
At once far off, and near.

Though babbling only to the Vale
Of sunshine and of flowers,
Thou bringest unto me a tale
Of visionary hours.

***

Den första ugglan väcker med sitt mytiska läte, ett barn i natten. Poeten Richard Wilbur sätter rim till ropen.

A barred owl, by Richard Wilbur (f. 1921)
(From Mayflies : new poems and translations. London : Harcourt Brace, cop. 2000.)

The warping night air having brought the boom
Of an owl’s voice into her darkened room,
We tell the wakened child that all she heard
Was an odd question from a forest bird,
Asking of us, if rightly listened to,
“Who cooks for you?” and then “Who cooks for you?”

Words, which can make our terrors bravely clear,
Can also thus domesticate a fear,
And send a small child back to sleep at night
Not listening for the sound of stealthy flight
Or dreaming of some small thing in a claw
Borne up to some dark branch and eaten raw.

***

Jag avslutar med en dikt om lappugglan, som storleksmässigt är i paritet med berguven. På engelska kallas den Great Gray Owl.

Great Gray Owl, by Annie Finch (f. 1956)
(From Bright wings : an illustrated anthology of poems about birds. Edited by: Billy Collins, David Sibley. New York : Columbia University Press, 2010.)

Who knew you would grow from gray bark
So that nothing is separate or new
But your yellow eyes following through
From the mottling brown in the dark,
Spectral Owl—from the spiral, the spark
That the circling feathers lead to?
Who knew you could speak as you do,
Great Gray Ghost—who knew you could speak?

I Kalles lins

Våra luftburna vänner har återvänt. Efter tre veckor till "sjöss" ackompanjerade av måsarnas skrän är det dags att presentera tre fåglar som jag verkligen gillar.

**

Ett djur som kan härma människornas ljud är helt klart en värdefull varelse. Men i Susan Mitchells dikt är papegojan försvunnen.

Lost parrot, by Susan Mitchell (f. 1944). Första halvan av dikten.
(Först publicerad i The Atlantic Monthly, 1999.)

She can cry his name from today to tomorrow.
She can Charlie him this, cracker him that, there
in the topmost he hangs like
a Christmas ornament,
his tail
a cascade of emeralds and limes.

The child is heartsick. She has taped messages
to the mailboxes, the names
he responds to, his favorite seeds.
At twilight she calls and calls.

Oh, Charlie, you went everywhere with her,
to the post office and the mall, to the women's
room at the Marriott where you perched
on the stall, good-natured, patient.

And didn't you love to take her thumb
in your golden beak
and, squeezing tenderly, shriek and shriek
as if your own gentleness
were killing you?
...

***

Jag fortsätter med en mycket populär fågel, välkänd från Kalle Ankas julprogram. Några av de minsta fågelarterna i värden tillhör den här gruppen. Kolibrier eller hummingbirds som Donald Duck utbrister när han fångar dem i kameralinsen.

Humming-Bird, by D.H. Lawrence (1885-1930)
(Från Birds, beasts and flowers. : Poems. London, 1931.)

I can imagine, in some otherworld
Primeval-dumb, far back
In that most awful stillness, that only gasped and hummed,
Humming-birds raced down the avenues.

Before anything had a soul,
While life was a heave of Matter, half inanimate,
This little bit chipped off in brilliance
And went whizzing through the slow, vast, succulent stems.

I believe there were no flowers, then
In the world where the humming-bird flashed ahead of creation.
I believe he pierced the slow vegetable veins with his long beak.

Probably he was big
As mosses, and little lizards, they say were once big.
Probably he was a jabbing, terrifying monster.
We look at him through the wrong end of the long telescope of Time,
Luckily for us.

***

Men huvudkaraktären i Kalles roliga fotografjakt är väl ändå den tokiga hackspetten.

Så därför får Jane Hirshfields dikt om den återvändande hackspetten utgöra trumvirvel när inlägget gör sorti.

The woodpecker keeps returning, by Jane Hirshfield (f. 1953)
(Från After : poems. New York : HarperCollins, 2006.)

The woodpecker keeps returning
to drill the house wall.
Put a pie plate over one place, he chooses another.

There is nothing good to eat there:
he has found in the house
a resonant billboard to post his intentions,
his voluble strength as provider.

But where is the female he drums for? Where?

I ask this, who am myself the ruined siding,
the handsome red-capped bird, the missing mate.