*
Jag inleder faktiskt med ett stycke ur en prosatext. Författaren Niklas Rådström (f. 1953) och hans familj tog hand om en liten blåmesunge som fallit ur sitt bo, vid deras sommarhus. Livet tillsammans med blåmesen Absint dokumenterades i boken "Absint - Historien om en blåmes". Så småningom blev fågeln starkare och flygsäkrare och gjorde turer mellan familjens bur och den omkringliggande trädgården. När de kallade på honom återvände han alltid "hem", tills ...
Och så en kväll blev det för sent. Middagen drog ut på tiden och de spanska skogssniglarnas armada som angrep från den övervuxna tomten runt det öde grannhuset behövde mothugg och plötsligt var det skymning och tyst i träden. Det enda som hördes var tornseglarnas svirranden där de rusade över skymningshimlen för att jaga bland de insekter som stannat uppe i kvällen. Vi lockade överallt på Absint, men det var tyst i träden. I persikobusken satt ringduvan ruvande på sitt bo, knäpptyst lyssnande som en mediterande eremit. Men Absint var försvunnen - inget pipande svar på våra lockrop som vi vant oss vid de senaste veckorna, inget plötsligt prassel vid en gren och så den lätta fjäderbollen som kom glidflygande mot oss i grund båge, inget plötsligt krafsande av små klor i hårbottnen när han satte sig på ett huvud. Till sist fanns inget annat att göra än att lämna buren öppen vid dess plats intill köksdörren. Vi fyllde matskålen med valpfoder och bytte vattnet i den andra skålen. Och så gick vi ännu några varv runt trädgården i gräset som blev alltmer nattligt daggfuktigt, pep, visslade och ropade. Men det var naturligtvis lönlöst.
...
Absint återvänder några vändor till innan det slutliga avskedet. Jag tycker gott ni kan låna och läsa hela boken, men tänk på att den står bland faktaböckerna i biblioteket, under signum Ugg.
Absint : historien om en blåmes / Niklas Rådström ; bilder av Catharina Günther-Rådström. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 2003.
***
Blåmesen är en av de fåglar som kan urskilja ultraviolett ljus mycket bättre än människor. Det är så de ser skillnad på hanar och honor i busken. Här kommer Mads Rydmans fyndiga vers om en blåmes.
Det skulle vara en blåmes, av Mads Rydman (1930-1991)
(Från Karavanföraren : dikter. Stockholm : Bonnier, 1977.)
Jag ligger och tänker på
telefonsamtalet från Himalaya
som jag fick i natt.
Konstigt.
Det skulle komma en blåmes
till Bagarmossen.
Den skulle flyga över
Gobiöknen och tappa en
blågrå fjäder.
Vid Bajkalsjön skulle
den dricka lite vatten,
och sedan skulle den flyga
över Gorkij och Riga
och sedan direkt till
Bagarmossen.
Det skulle vara en blåmes.
***
Jag måste göra en korrigering av ett tidigare påstående i bloggen. Jag angav att svalorna var den näst populäraste fågelfamiljen i antologin "Bright Wings". I själva verket delar svalorna förstaplatsen med sparvarna. Nu följer två fina sparvdikter. Den första är skriven av antologins redaktör, Billy Collins.
Christmas sparrow (fem verser), by Billy Collins (f. 1941)
(From Nine horses : poems. New York : Random House, 2002.)
The first thing I heard this morning
was a soft, insistent rustle,
the rapid flapping of wings
against glass as it turned out,
a small bird rioting
in the frame of a high window,
trying to hurl itself through
the enigma of transparency into the spacious light.
A noise in the throat of the cat
hunkered on the rug
told me how the bird had gotten inside,
carried in the cold night
through the flap in a basement door,
and later released from the soft clench of teeth.
Up on a chair, I trapped its pulsations
in a small towel and carried it to the door,
so weightless it seemed
to have vanished into the nest of cloth.
But outside, it burst
from my uncupped hands into its element,
dipping over the dormant garden
in a spasm of wingbeats
and disappearing over a tall row of hemlocks.
...
***
Det blir en vers ur Mark Jarman's dikt "Old acquaintance", också.
Old acquaintance (verse 1), by Mark Jarman (f. 1952)
(To the green man : poems. Louisville, Ky. : Sarabande Books, 2004.)
White throated sparrow, the century is beginning.
The years ahead are waiting like white seeds.
History is your silvery evening call,
Whistling the name of another place you love
As you return, then go back into hiding,
The browns and brights of winter in your feathers.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar