Saknad, av Ingrid Arvidsson (f. 1919)
Så liten plats en människa tar på jorden
mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.
Så litet en människas hjärta är,
inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.
***
Höst, av Stig Dagerman (1923-1954)
Hur fort blir lönnarna gula,
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.
Hur smal blir den gyllene strimman,
som bådar att dagen skall randas.
Det klämtar en spårvagn i dimman,
och luften är tung att andas.
Hur snart blir kinderna vita.
Så kyss dem med läppar av vatten.
Se, måsarna textar med krita
en dikt i den svarta natten.
Hur snart står popplarna höga
och nakna med svärta i strecken.
Att dö är helt enkelt att snöga
som löv i den muntra bäcken.
***
Skogsstenen, Solveig von Schoultz (1907-1996)
Den är hela tiden där
fast man inte ser den.
Granarna gömmer den
under sitt gråa mummel
rönnarnas fingrar
ritar vilsamma skuggor.
Den är ett med sin skog.
Men just före solnedgång
stiger den plötsligt fram
helt och hållet belyst:
tung, med sin trotsiga topp
säger den: jag är här.
Så gör också sorgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar