Ett sista skorrande läte

I kväll fylls bloggens fågelträd för sista gången. I slutet av inlägget pickar den 55:e texten på fönstret. Jag har bjudit in de olycksbådande kråkfåglarna till den sista sammankomsten. Tur att gravstenarna fylls med ljus under helgen, annars hade mörkret blivit betungande. Ett utdrag ur världens mest kända fågeldikt står för finalen.

*

En av de mest mytomspunna fågelarterna är skatan (Pica pica). Den har vid olika tillfällen kopplats samman med demoner och djävulen. På engelska kallas de magpies och det är även smeknamnet på Newcastles fotbollslag. Dikten behandlar författarens upplevelser av första världskriget.

Magpies in Picardy (diktens första halva), by Theodore Percival Cameron Wilson (1888-1918)
(First published in Westminster Gazette, 16 August 1916.)

The magpies in Picardy
Are more than I can tell.
They flicker down the dusty roads
And cast a magic spell
On the men who march through Picardy,
Through Picardy to hell.

(The blackbird flies with panic,
The swallow goes with light,
The finches move like ladies,
The owl floats by at night;
But the great and flashing magpie
He flies as artists might.)

A magpie in Picardy
Told me secret things—
Of the music in white feathers,
And the sunlight that sings
And dances in deep shadows—

He told me with his wings.

...

***

Den minsta av våra kråkfåglar är den intelligenta och läraktiga kajan (Corvus monedula). Den har en lång häckningshistoria i Sverige, omskriven redan i början av 1400-talet. På engelska heter den jackdaw.

The jackdaws of Chapel Street (verses 1-3), by Michael Coady (f. 1939)

(From Two for a woman, three for a man. Dublin : Gallery Press, 1980.)

the jackdaws of chapel street 

don’t care much either way 

for weddings, births or funerals 

or what the people say 

they perch on roofs and chimney-stacks 

and watch processions pass 

the drunken and the dead man 

the crowd from Sunday mass 

they cast a grey and empty eye 

upon the play below 

they nest and feed and squabble

while generations go 

...

***

Så kommer vi till fågeln som gett namn åt fågelskrämman [eng. Scarecrow]. Kråkan (Corvus corone) är liksom kajan väldigt läraktig och inte lika styrd av sina instinkter som andra fågelarter. Det finns exempel på kråkor som vittjat fiskarnas ståndkrokar vintertid genom att dra upp revarna och äta betesfisken. Den heter som sagt crow på engelska. I Mikael Wiehes kända låt är kråkan döende. Via klippet kan ni lyssna till Timbuktus version.

Flickan och kråkan, av Mikael Wiehe (f. 1946)

(Från Kråksånger. Label: Amalthea, 1981.)

Jag satt häromdagen och läste min tidning

en dag som så många förut.

O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som

en efter en har tatt slut

Då såg jag en bild av en flicka

med en skadskjuten kråka i famn

hon springer iväg genom skogen

så fort som hon någonsin kan

Och hon springer med fladdrande lockar

hon springer på taniga ben

o hon bönar och ber och hon hoppas och tror

att det inte ska vara för sent

Flickan är liten och hennes hår är så ljust

o hennes kind är så flämtande röd

kråkan är klumpig och kraxande svart

om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon springer för livet

hos en skadskjuten fågel i famn

hon springer mot trygghet och värme

för det som är riktigt och sant

O hon springer med tindrande ögon

hon springer på taniga ben

för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt

att finns det liv är det aldrig för sent

O jag började darra i vånda och nöd

jag skakade av rädsla och skräck

för jag visste ju alldeles tydligt och klart

att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadsjuten kråka

och jag är ett springande barn

som tror det finns någon som kan hjälpa mig än

som tror det finns nån som har svar

O jag springer med bultande hjärta

jag springer på taniga ben

O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet

att det redan är alldeles för sent

***

"Aldrig mer" blir slutorden i bloggens 16:e fågeldiktsinlägg. Orden är hämtade från den välkända dikten "Raven" av Edgar Allan Poe. Korpen (Corvus corax) har en av de största hjärnorna av alla fågelarter. I nordisk mytologi är så klart Odens båda korpar, Hugin och Munin, välkända. Korpen är landskapsdjur för Dalsland.

Korpen (utdrag), av Edgar Allan Poe (1809-1849)

(Från Korpen och andra dikter ; tolkning och efterskrift: Sven Christer Swahn ; kommentarer: Jonas Ellerström. Tollarp : Ariel ; 2001.)

...

Upp med fönsterluckan bara! Vad vill natten uppenbara?

In med flax och fladder steg en korp med stolt manér,
en från fordoms helga dagar, en som gör som han behagar,
flög mot dörrn och slog sig furstligt på Athenabysten ner,
utan hälsning, utan tvekan, slog han sig på bysten ner,
satte sig, och inget mer.

Korpen satt där tyst och värdig, minen var så stelt rättfärdig
att jag lockades att småle som förtvivlan ofta ler.
"Fast din svarta kam är skuren hör du till de stolta djuren,
åldriga och leda korp som dig på färd i natten ger,
säg mig vilket ståtligt namn man dig i Hades rike ger?"
Korpen sade: "Aldrig mer."

Jag blev högst bestört att höra fågelns utrop i mitt öra
även om dess svar var dunkelt, innebörden perifer;
och ni måste hålla med att det är ingen vanlig sed att
ha en klumpig gammal korp så svart som elfenbensfanér
på sin gipsbyst över dörrens svarta flagnande fanér -
en med namnet "Aldrig mer".

Korpen dock som satt allena på sin gipsbyst tycktes mena
att det räckte med den enda korta sats som svävat ner,
den satt tyst som döda tingen, rörde ej ett grand på vingen,
tills jag mumlade bedrövad: "De som flytt mig blir allt fler,
du skall också ge dig undan, som mitt hopp, som andra fler."
Korpen sade: "Aldrig mer."

...